Braheminnen på Skoklosters slott

Barockslottet Skokloster i Uppland är en verklig skattkammare för alla intressen. Det byggdes under 1600-talets andra hälft av fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel. Efter hans död ärvdes slottet av dottern som var gift med greve Per Brahe d.y:s brorson, Nils Brahe, arvtagaren till Visingsborgs grevskap som dock drogs in till Kronan i Reduktionen. Men Skokloster kom att ägas av ätten Brahe i två sekel och här samlades familjens nedärvda skatter, exempelvis Per Brahes välfyllda rustkammare och bibliotek. I de många välbevarade salarna ryms konst och föremål som berättar fascinerande historier om svensk och internationell historia, allt från krigsbyten tagna från turkarna under fälttågen i Centraleuropa till indianobjekt från den kortlivade kolonin Nya Sverige, unikt material även internationellt.

Barndräkt från Brahegraven

Till Skokloster åkte undertecknad och en kollega i mars för att få mer kött på benen till den kommande boken om Brahekyrkan, en annan av landets skattkammare från 1600-talet. Särskilt två föremål tilldrog sig vårt intresse, båda faktiskt hämtade i Brahekyrkan. Det ena var en fram tills nu tämligen anonym barndräkt från tidigt 1600-tal som legat i en låda på slottet utan att man kunnat få fram information om varifrån den kom. Snabbt kunde det nu konstateras att den var en dräkt som togs till vara vid den undersökning och konservering som 1932 gjordes av kistorna i gravvalvet på Visingsö. Närmare bestämt var den hämtad ur Abraham Joakim Brahes lilla tennkista, vilket foton och dokument från undersökningen kunde belägga. Här hade vi framför oss den tragiska historien kring greve Per Brahes förstfödde son, den ursprunglige arvtagaren till grevskapet, vilken avled endast ett halvår gammal i december 1634 till stor sorg för familjen.  Per Brahe var under tiden vid fredsförhandlingar i Tyskland och systern Kristina fick sköta förberedelserna kring begravningen:

”Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!”

Kjorteln finns kvar, likaså en liten mössa med ägrett. På kjorteln finns ett mönster med tulpaner, den tidens modeblomma och samtidigt en symbol för det oskuldsfulla barnets himmelska liv efter detta. Tyvärr har vi ingen målning av Abraham Joakim, men jämförelser med porträtt av en av sönerna till Wrangel ger en bild av hur dräkten kan ha sett ut i sitt hela skick.

Ett kraniums öden

En oväntad överraskning presenterade sig i form av en avsågad huvudskål från ett kranium, närmare bestämt Johan Sparres, vilket förvaras i ett skrin i Brahekyrkans krypta. Historien om hur huvudet kom till Brahekyrkan är ett hisnande stycke svensk och europeisk historia, om politisk och religiös maktkamp.

Johan Sparre var gift med Per Brahes faster, Margareta, och båda var trogna anhängare till den katolske polsk-svenske kungen Sigismund, Johan III:s son. Johan Sparre försvarade Kalmar slott under den nitiske protestanten och tronpretendenten hertig Karls (sedermera Karl IX) belägring. Hjälpen från Polen uteblev dock och Johan miste 1599 sitt huvud medan hustrun drevs i landsflykt till Polen. Som ett minne tog Margareta Sparre med sig makens avhuggna huvud i ett skrin, något som kan tyckas makabert men troligen inte så uppseendeväckande i det katolska Europa med dess tradition av religiösa reliker. Efter ett kringflackande liv fick Margareta slutligen återvända till Sverige där hon dog 1638. Men hennes önskemål om att gravläggas vid maken i Kalmar domkyrka avvisades, likaså hennes donation. Kanske var det villkoret om dagliga själamässor för de båda katolska makarna som avskräckte, den rena evangeliska läran hade ju slutligen blivit den segrande. Istället erbjöd Per Brahe en plats i familjens nyinrättade gravvalv på Visingsö och Margaretas pengar kom att gå till kyrkans prydande. Kraniet följde henne i graven. Intakt trodde vi. Men vid okänt tillfälle har en sentida ättling medelst en fin såg tagit med sig ett synnerligen handfast minne från sitt besök i valvet. Sedan har denna huvudskål på 1800-talet donerats till Skokloster, som redan då hade status av nationalmonument.

Robin Gullbrandsson

---

Hemligheter i väggarna…

Om man vill veta mer om ett hus äldre historia och byggnadsskick ska man titta i skrubbar, skrymslen, garderober och på vindar. Man kan hitta äldre färgställningar, spännande tapeter och annan information om byggnaden. Inskriptioner med siffror och bokstäver kan antyda att byggnaden har blivit flyttad, omotiverade urtag i stommen kan indikera ombyggnadsskeden. Eller så kan man hitta spår av i ovanliga byggnadsmaterial eller byggnadsskick. Ibland till och med sällsynta.

I en garderob i Mariannelundstrakten fick jag i höstas se något som jag bara hade hört talas om tidigare. Fastigheten som besiktigades innehöll flera intressanta byggnader, detta var ett reveterat boningshus från 1800-talets andra hälft, men hade inte tjänstgjort som bostad sedan länge. Putsen på väggarna hade släppt på några ställen så att stommen syntes, men det var ingen vanlig timmerstomme där bakom. Det var ett kubbhus. Ett kubbhus är murat av träpluttar lagda i ett ramverk, ungefär som en skiftesverksbyggnad. Ytter- och innerväggar är oftast reveterade, vilket gör att tekniken ligger dold.

Under fönstret i garderoben hade putsen släppt och den något ovanliga väggkonstruktionen låg synlig.

Under de tiotal år som jag har arbetat på länsmuseet i Jönköping har jag bara stött på ett kubbhus tidigare. Det var en byggnad i Utvängstorps socken i Mullsjö som jag fick berättad att den var uppförd av kubb, men jag fick aldrig se själva konstruktionen. Till synes enkla relativt ordinära byggnader kan bära på stora hemligheter…

Britt-Marie Börjesgård

Läs här om du vill veta mera om kubbhus.

En känd byggmästare

En byggmästare vi däremot vet mera om är Anders Andersson (1861-1934) i Eksjö. Han startade 1899 tillsammans med Isak Abrahamsson firman Andersson & Abrahamsson som kom att bli den största byggfirman i trakten. De hade båda praktisk utbildning inom sitt fackområde, yrkespraktik och egen verksamhet med sig i bagaget. Deras absolut största uppdrag under deras 25-åriga samarbete var Sävsjö sanatorium. Ett storslagen träbyggnad som var ett privat behandlingshem för lungsjuka, byggnaden utformades i nära samarbete med överläkaren Hjalmar Tideström och stod klar 1907.

Sanatoriet i Sävsjö blev därmed Sveriges största och träbyggnaden med sin 80 meter långa fasad var och är fortfarande en imponerande stor byggnad. Verksamhet för lungsjuka hade bedrivits sedan 1870-talet i Sävsjö under mera provisoriska former, de goda förbindelserna sedan södra stambanan invigdes 1864 var en viktig etableringsfaktor. Sanatoriet var ett av flera sanatorier i Småland vid 1900-talets början. Den rena höga luften var betydelsefull i behandlingsmiljön. I Jönköpings län fanns sanatorier även i Hässleby (Mariannelund), Eksjö och Romanäs utanför Tranås.

Firma Andersson & Arbramsson ritade många om- och nybyggnader i Eksjö. Från att både ha ritat och byggt kom de efterhand att allt mera inrikta sig på byggnation. Bland byggmästare synes byggande och gestaltande var en uppgift som hade en tendens att gå i arv. Av Anders Anderssons barn blev sonen Emil också byggmästare och de, far och son drev verksamhet tillsammans från 1924. Edvard, ett av de andra barnen blev arkitekt, mera känd under namnet Edvard Stenlåås och framförallt verksam i Jönköping.

Bagare Petterssons hus i Eksjö ritat av Anders Andersson 1894.

Sävsjö sanatorium drevs som lungsjukhus fram till 1959, från 1947 i Göteborgs stads ägo, ooch därefter som eftervårdssjukhus till 1985. Byggnaden är nu konferensanläggning. Via länkarna kan du läsa mera om sanatoriets historia. Eller om du verkligen vill gå till källorna, läs Elna Nilssons ”Sävsjöbibel” Sävsjö ett samhälles liv och utveckling vid stambanan.

Anders Andersson och arkitektsonen Edvard Stenlåås är några av de i länet verksamma byggmästare och arkitekter som vi skriver om i länsmuseets årsbok 2007 Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.

Britt-Marie Börjesgård

Adlig gravsed i stormaktstidens Sverige

Jenny Nyberg, doktorand i arkeologi, skriver i denna engelska blogg om slutsatser från sin undersökning av Elsa Beata Brahes begravning i Brahekyrkan på Visingsö:

http://emotionsblog.history.qmul.ac.uk/?p=1047

 

 

Bilder av något som inte längre är…

Teaterladan Nässjö Folkets park.

Vi har en tro att kunskapen om att en byggnad är kulturhistoriskt värdefull ska skydda den. Ofta stämmer det, men inte alltid. Ekonomin och önskan om ett ”effektivare” markutnyttjande är viktiga drivkrafter och ibland tvingande realitet.

Folkets park i Nässjö är en av de miljöer som sedan länge har varit medtagen i kommunens kulturhistoriska utredningar och program. Där parken omnämns som en skyddsvärd och kulturhistoriskt intressant miljö i staden. Detta gällde så länge Folkets park-föreningen hade råd och möjlighet att driva anläggningen, när sedan kommunen tog över marken blev andra avväganden viktigare.

Hösten 2011 revs Nässjö Folkets park för att ge plats för bostäder, det enda som idag finns kvar är den murade portalen in till området.

Men minnet av Folkets park lever i många Nässjöbors minnen, det är där man har kanske har mött sin älskade make eller maka, lärt sig dansa, sett bejublade teaterföreställningar eller hört något obskyrt punkband spela. Eller kanske var en alla dem som såg Hoola Bandoola Band vid deras spelning där i april 1973.

Vi hedrar den gamla teaterladan från 1931 genom en av våra vinjettbilder som är tagen där.

Via denna länk kan du också se ett inslag Smålandsnytt visade i de regionala nyheterna 28 september 2011 inför rivningen.

Britt-Marie Börjesgård

Skickliga yrkesmän man skulle vilja veta mera om…

I jobbet stöter vi ibland på vissa upphovsmän som trots relativt omfattande källsökning förblir i stort sett anonyma. Det är byggmästare, ofta runt sekelskiftet 1900, som har många stora och ibland prestigefyllda uppdrag. En av dem är John Johnsson i Värnamo som bland annat har ritat och byggt tingshusen i Reftele 1903, Värnamo 1904-1905 och Sävsjö 1906-1908. Tingshuset i Värnamo är en märkesbyggnad vid Kyrktorget uppförd i hårdbränt rött tegel med omfattningar i gult tegel. En borgliknade byggnad med likheter i samtidens mera påkostade järnvägstationer. Den stora tingssalen ligger i byggnadens mitt och upptar två vånings fulla höjd. Ursprungligen fick tingssalen dagsljus inte bara genom de stora fönstrena i söder utan hade också indirekt ljus genom en ljusbrunn i taket samt fönster i norrväggens övre plan.

Tingshuset i Sävsjö är snarlikt med gjutjärnskolonnerna vid den indragna entrén men mera nyklassiskt i sin utformning. Tidigt 1900-tal skedde förändringar inom tingsväsendet vilket ledde till att många nya tingshus kom att uppföras då. Byggmästare Johnsson i Värnamo ”uppgör ritningar material- och kostnadsförslag. Åtager sig äfven uppförande af Byggander” enligt reklamen på hans eget brevpapper, men så mycket mera om honom och hans bakgrund vet vi inte.

En annan byggmästare är Joh. Nikl. Norman i Vetlanda som ritar och uppför ett flertal byggnader i den blivande staden. En av de mera storslagna byggnaderna är fastigheten från 1917 för Östra härads Sparbank vid Stortorget i Vetlanda, en tegelbyggnad i fyra våningars höjd, med det fjärde våningsplanet inrymt som vindsvåning. Det hus som blev stenstadens intåg i den i övrigt lågt hållna stadssiluetten i Vetlanda vid denna tid. Från 1918 är flera ritningar stämpelsignerade J. N. Norman ritkontor. Han förekommer flitigt bland bygglovshandlingarna perioden 1914 till 1919 men försvinner sedan. Mer än så vet vi inte om honom.

Byggnaden utgör fortfarande idag en av de större byggnaderna vid Storgatan och torget i Vetlanda.

Vi känner Joh. Nikl. Norman och John Johnsson genom bygglovshandlingar och deras bevarade byggnader. Men det vore roligt att veta mera om dem och deras bakgrund…

Britt-Marie Börjesgård

Hussvampen avslöjade stavkyrka

Ovanför Huskvarna ligger Hakarps kyrka. Dagens korsformade stenbyggnad restes 1694. Sedan länge har man dock vetat om att tornet uppfördes med hjälp av den förgående kyrkans timmer. Det var en medeltida timmerkyrka av okänd ålder, vars innerväggar kring 1500 målats med bibliska scener av någon inom den så kallade mäster Amunds skola (Amund var den som målade den numera nedbrunna kyrkan i Södra Råda).

Målade väggbjälkar från medeltid, återanvända i tornet. Stilen talar för en datering kring 1500 och den i området verksamme mäster Amund och hans lärjungar.

När ett gammalt hussvampsangrepp för något år sedan uppdagades under korgolvet betydde det att hela bjälklaget där fick tas upp. När golvet byttes förra gången 1971-72 hittades 44 ekbjälkar från den medeltida kyrkan, vilka på 1600-talet återanvänts som bärlinor. Dessa bjälkar tycks dock inte ha tagits tillvara, annat än i form av en uppmätning. Men i koret fick fyra ekbjälkar ligga kvar av den enkla anledningen att man 1694 murat upp altaret på dem.

 Uppmätningar av bjälkar funna 1971, idag det enda som finns kvar av dem.

Detta upptäcktes nu i början av 2012 när golvbrädorna hade plockats bort.  Eftersom även dessa bjälkar behövde tas ut så nödgades stenaltaret tas ned. Vad som då visade sig var två stycken grova ekplankor, närmare en halvmeter i bredd, bortåt två meter långa och över en decimeter i tjocklek. Den ena sidans svagt konkava form och de längsgående urtagningarna – nåtarna – i långsidan väckte misstankar om att vi stod inför de sista resterna av en ursprunglig stavkyrka! Dylika plankor utgjorde väggarna i våra första kyrkor på 1000-talet. De var resta inom en syll och sammanfogade med ”fjädrar” i de nämnda nåtarna. Upptill hölls det hela i hop av ett hammarband och i hörnen var kraftiga stolpar.

Altaret under demontering. Notera ekbjälkarna och ekplanken som ligger mellan dem och altaret!

Ekbjälkar och stavkyrkoplank uttagna för sanering. ”Stavarna” eller väggplanken är närmast respektive längst bort i bild. Notera ”nåten” på långsidan.

Stavkyrkan i Hedared, Västergötland, Sveriges enda bevarade. Kan det ha varit så här Hakarps första kyrka såg ut? Fotografi av Emil Eckhoff i ATA.

Inte nog med detta, innanför de båda plankorna låg en något misshandlad ekbjälke med ristad figurdekor, kvar fanns de tydliga bilderna av helgon (?) stående inom bågformade fält, tyvärr ”halshuggna” upptill och kapade nedtill i midjehöjd. Spår av tjära visade att denna, ursprungligen bredare, bjälke varit vänd utåt. Var har inte kunnat klarläggas, men stilen känns gotisk.

Ekbjälken med ristningarna under sanering. Vi ser ett antal människor, troligen helgon, stående inom arkadbågar. Pga att bjälken förminskats vid okänt tillfälle saknar de idag såväl huvud som ben. Troligen har bjälken suttit med den ristade sidan utåt i 1200-talets kyrka.

De smått sensationella fynden – i länet har till dags dato bara påträffats konkreta lämningar av en stavkyrka (Hånger), vilka nu finns på Statens Historiska Museum – väckte många frågor. Är dagens stenkyrka den tredje gudstjänstbyggnaden på platsen? För att räta ut några frågetecken togs prover på materialet och skickades till Laboratoriet för dendrokronologi vid Lunds universitet. Virket till de förmodade stavkyrkoplanken visade sig vara fällt någon gång efter 1141. Tre av ekbjälkarna kunde dateras till vinterhalvåret 1282/83 medan två andra hörde hemma kring 1500. I den ristade bjälken ville vi inte sätta vare sig såg eller borr, en datering hade också varit svår eftersom inga av de yttre årsringarna fanns kvar.

Med stor säkerhet kan vi sluta oss till att det någon gång kring mitten av 1100-talet byggdes en stavkyrka i Hakarp. Kanske byggdes den i anslutning till en lokal stormans gård? Drygt hundra år senare är denna kyrka antingen i dåligt skick eller snarare för liten eller otidsenlig. En timrad kyrka byggs, vilken står ända tills den nuvarande kyrkans stenmurar är resta. Kanske skedde kring 1500 en om- eller tillbyggnad, varefter väggar och troligen även tak målades med bibelscener. Enligt källorna byggdes stenkyrkans murar runt den gamla kyrkan som användes in i det sista, därefter blev den material till golvbjälklag och torn. Det mest fascinerande är att man genom två kyrkobyggen behållit delar av den ursprungliga kyrkan, därtill till en så central plats som altaret. Ville man på något vis föra över helgden från förfädernas kyrka till den nya?

Efter sanering är tanken att ekplankorna och den ristade bjälken ska få en plats i Hakarps kyrka och minna om dess föregångare.

Robin Gullbrandsson

Rapporttider

Under vinterhalvåret har vi normalt lite mindre arbete i fält, vilket ger tid till rapportskrivande. Projekt ska summeras och sammanställas, stora som små. Kan gälla tio timmars arbete eller arbete under tio år. Ett långt och spännande projekt som länsmuseet har följt som antikvariskt medverkande sedan 1999 är restaureringen av en äldre manbyggnad i Malmbäcks socken. En tvillingstuga som har återfått mycket av sin forna prakt. En intressant resa, där vi från början inte hade förstått hur många lager kulturhistoria byggnaden innehöll.

Jag kommer att ge några inblickar framöver.

En tvillingsstuga kan förenklat beskivas som två sammanbyggda och spegelvända enkelstugor. Ibland har det funnits förbindelser, dörröppningar, mellan de två bostadsenheterna och ibland var de två delarna helt åtskilda. Idag är flertalet omgjorda till enfamiljsboende och känns exteriört igen på att de är längre än en normal parstuga.

Byggnaden efter slutförd restaurering.

Att den aktuella byggnaden var en tvillingsstuga började vi förstå då fastighetsägaren hittade två spiskomplex i det stora köket. Omkring 1900 byggdes huset om för ett hushåll, mellanväggen mellan de två köken revs och det ena spiskomplexet byggdes in och doldes bakom ett skafferi. Även hallarna lades samman, där fanns inga synliga spår efter att det hade varit två skilda enheter. Och som kronan på verket uppfördes en centralt placerad veranda med snickarglädje. Det enda, förutom längden, som skvallrade om att det nog trots allt var en tvillingstuga, var de två bevarade kamrarna på övervåningen. Samt ett gammalt fotografi där de båda köksdörrarna kan anas.

Britt-Marie Börjesgård