Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 17381743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 17451746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 17461747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård

En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

K2-17_Tuna_upphängn_klart_Peter berntsson_Åke_Hammarskjöld_BP_20170615

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

K2-17_Tuna small_Smuts1 20170428_BP

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

K2-17_Tuna_upphängn_på_g_BP_20170614

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.


Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård

 

Att flytta Nässjö … och Bygden

Tredje gången gillt?

En vägg ska rivas. Vad gör man då med en oljemålning från 1950, som är 6 meter lång och nästan 2 meter hög, och som är klistrad fast på väggen?

Längst upp i Sparbankshuset vid Stortorget i Nässjö finns en sal som under många år har fungerat som lunchrestaurang, men som också har inhyst en stor oljemålning som varit uppklistrad på en av väggarna. Salen har länge stått oanvänd och ska nu byggas om för annan användning. Väggen där den stora målningen varit uppfäst ska tas bort. Målningen, som bär titeln ”Nässjö och Bygden”, målades till Nässjö Sparbank 1950 av den Nässjöbördige konstnären Bengt Lindqvist. Motivet är som titeln, Nässjö stad och landsbygd. En kraftig ek, sparbankens symbol, är placerad ungefär mitt i motivet. Till vänster om den skymtar Nässjöbyn med gårdar och Nässjö gamla kyrka. Till höger ser man staden Nässjö med karaktäristiska byggnader intill sjön.

Målningen Nässjö och Bygden.

När Sparbanken mot slutet av 1960-talet flyttade till den nybyggda fastigheten tvärsöver torget flyttade man med målningen. Nu är det alltså dags för en ny förändring.

Fastighetsägaren ville spara målningen, och flytta den till en annan vägg i en annan byggnad. Men hur skulle det då gå till? För några år sedan gjorde en av oss konservatorer från länsmuseet en besiktning och gav förslag på hur flytten skulle kunna göras. Och nu under mars 2017 utförde vi så arbetet.

Målningen var uppklistrad på väggen, på den väggväv som hela rummet klätts med. Klistret som höll målningen på plats hade visat sig vara mycket starkt, och risken fanns att skada duk och målning om man skulle lossa den. Därför valde vi att i stället lossa den underliggande väggväven, med avsikten att få med hela målningen ”på köpet”. Nu var det spännande! Vid besiktningen hade vi testat att lossa ett mindre parti, och det var bara att hoppas på att det skulle fungera på samma sätt hela vägen.

Målningen har lossats från väggen, utom i övre kanten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Vi började med att skära upp ett spår runt målningens kanter, och sedan centimeter för centimeter, timma efter timma spatla loss väven från väggen. Målningens duk tillsammans med väggväven bildade en tjock och ganska hård kaka, och det gällde att vara noga med att kakan inte bröts under arbetets gång. Till slut var den bara fixerad i överkanten. Golvytan framför rensades från skräp och möbler. Några skär senare och med spänningens svettpärlor i pannan hade vi fått ned hela målningen på golvet.

 

Målningen har rullats inför transport

 

 

Inför transporten till nästa byggnad och nästa vägg – nummer tre för målningens del – rullade vi oljemålningen med så stor diameter som behövdes för att inte stressa eller knäcka dukmaterialet eller färgskiktet. Väl på plats på det nya stället förstärktes baksidan på känsliga partier som till exempel skarvar.
Med lite fix och trix och tre par starka armar kunde ”Nässjö och Bygden” till slut fästas upp på sin nya vägg.

 

 

Ninni Ekre, konservator