Film! Gustav V besöker Göta hovrätt

Hösten 1935 firade Göta hovrätt i Jönköping sitt 300-årsjubileum med ”klädsam förnämitet”, som en tidning skrev. Kung Gustav V ankom med extratåg från Stockholm och åkte i kortege till hovrätten. Där togs han emot i den stora sessionssalen av ca 60 anställda. ”..och damer också, ser jag!” sa kungen – sedan 1910 hade domstolen nämligen även kvinnor inom sin organisation. I detta sammanhang överlämnades en porträttskulptur av brons av drottning Kristina, av skulptören Oscar Johannesson. Det var under drottningens regeringstid som domstolen grundades.

Filmklippet här visar när alla lämnar domstolen efter högtidligheten. Nedför hovrättens trappa kommer först kung Gustav V i grå rock. Han stannar upp och hälsar på Jönköpingsborna. Efter honom kommer hovrättspresidenten Gunnar Bendz i sin civiluniform med så kallad bikorn på huvudet. Mannen med slängkappa var amiralen och kungens stabschef Carl August Ehrensvärd. Även landshövdingen Felix Hamrin passerar kameran som hastigast. Efteråt bar det av till hovrättspresidentens hem för en lunch.

Under eftermiddagen hölls en radioutsänd minneshögtid i Kristine kyrka. Endast speciellt inbjudna deltog, så kyrkan var bara halvfull. Allt avslutades med en bankett på Stora hotellet varpå kungen återvände till huvudstaden.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel. (Besök museets webshop >)

Anders Franzén

Foto: Göran Sandstedt, filmfotograf: Anders Östby, filmredigering: Jörgen Gustafsson

skarmklipp

Tutankhamun i garderoben

Man kan hitta spännande fynd i garderoben, och då inte bara kläder. I förråd, garderober och andra inbyggda skrymslen hittar man inte alltför sällan äldre tapetlager som har bevarats intakta. När rummen sedan har tapetserats om har den gamla tapeten fått vara kvar i garderoben.

Samtidigt med rivningen och dokumentationen av Ciselören 1 i Eksjö, efter branden augusti 2015, pågick parallellt saneringsarbeten på de två intilliggande fastigheterna som hade vattenskadats. Länsmuseet uppmärksammades då på vissa detaljer i en av fastigheterna av den där anlitade snickaren. I ett garderobsutrymme påträffades till exempel äldre tapeter.

tapet-komministern Närmast in mot timmerväggen fanns rester av en lumppapp och en därpå utförd stänkmålning i vitt och svart mot grå botten, vilket inte är särskilt förvånande då byggnaden brukar anges vara uppförd omkring 1850, alltså i en tid innan de tryckta tapeterna fick sitt stora genombrott. Nästa skikt var en brun tapet med ett sirligt vinrankmönster i tapetens bottenfärg, en så kallad naturelltapet, som var ett enkelt och billigt sätt att rationalisera kostnaderna på tapetfabrikerna under 1800-talets andra hälft.

Tapeten på toppen är den mest särpräglade. Det är en tapet i grönt och terrakotta i rutor med ett egyptiserande bildmönster och med avgränsande linjebårder i koboltblått. Personer avbildade i profil och med typiska huvudbonader och attribut, stiliserade blommor, symboler och hieroglyfer. Tapeten måste ses i skenet av en samtida upptäckt. År 1922 upptäcktes Tutankhamuns grav och utgrävningar inleds och pågår fram till 1928, vilket skapar ett oerhört stort intresse för egyptisk kultur och bildvärld. De egyptiska inslagen blev en del av inredningskonsten under 1920-talets andra hälft i den så kallade art deco-stilen och levde kvar in en bit in i 1930-talet.

tapet-komministern-egypiskMen det är inte första gången Egypten står som förebild inom inredningskonsten. Napoleons fälttåg till Egypten 1798 fick också ett visst stort genomslag inom samtida möbel- och inredningskonst, empiren med dess antika grekiska och romerska attribut fick sällskap av sfinxer som dekorelement.

Men en tapet med egyptiskt mönster är kanske inte det första man förväntar sig att hitta i en garderob i Eksjö. Det vore intressant att veta om någon har sett något liknande!

Britt-Marie Börjesgård

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

HOVRÄTTSHUSET 013

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

plenisal-1

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

gota-hovratt-900

Anders Franzén

Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

avstyckning-1929-liten

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

grone-vagens-skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Betong – älskat och hatat

Betong är kanske ett av de byggnadsmaterial som väcker mest känslor. Det är ett rationellt material som i mycket gestaltar modernitet, men som också har fått beteckna tristess och storskalighet i epitet som ”betongförort”, ”grå som betong”, också politiker får en släng av sleven i uttryck som ”betongsosse” etc.

Betong har två betydelser´i det svenska språket, den numera rådande betecknar en blandning av cement, ballast, vatten och eventuellt tillsatsmedel, vare sig denna blandning hårdnar eller inte. Den mera ålderdomliga användningen av orden avser alla blandningar av hydrauliskt kalk med stenbitar, stycken av tegel och klappersten. Beredning av betong i den äldre bemärkelse var känt redan under romartiden och Pantheon ett exempel på detta.

Ritning till Jästbolagets byggnad i Nässjö, 1911.

Jästbolagets byggnad i Nässjö, arkitekt Anders Roland 1911, konstruktion Kruger & Toll.

Den armerade betongen, det vill säga betong som förstärkts med inläggningar av stänger eller metallnät, börjar utvecklas under 1800-talet i Frankrike och England. I Sverige blev det Skånska Cementgjuteriet, grundat 1887, som börjar med armerad betong i byggnader, Katarina folkskola, Operan i Stockholm är tidiga exempel. Den första byggnaden med en hel stomme av betong uppförde 1909 på Kungsgatan i Stockholm. Den första i Jönköpings län var Jästbolagets nya byggnad i Nässjö från 1911 och som fortfarande står på sin plats väl synlig längs järnvägsspåret strax norr om stationen. Den är uppförd med bärande bjälklag och pelare av betong endast takvåningen är av trä. Anläggningen uppfördes av Stockholmsfirman Kruger & Toll med Anders Roland som arkitekt. Det var också Kruger & Toll som uppförde Myrstedts byggnad på Kungsgatan i Stockholm.

För den som vill veta mer om betong också ur ett bevarandeperspektiv rekommenderar vi Sven Olof Ahlbergs föreläsning på länsmuseet, nu på onsdag den 26 oktober kl. 18.00. Föreläsningen är ett samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Fri entré!

 

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård

Forserums kyrka från luften

forseums-ka-kulturmiljobildForserums kyrka är i grunden tidigmedeltida, men den byggdes till mot öster 1781. År 1902 gjordes en stor ombyggnad när den gamla klockstapeln revs och ersattes av ett helt nytt torn, i enlighet med arkitekt Fredrik Sundbärgs ritningar. Den ålderdomliga landsbygdskyrkan skulle bli lite mer av en barockkyrka. Samtidigt ersattes också det gamla spåntaket av ett nytt plåttak. Plåten på långhuset var galvad och sinuskorrugerad – en typ som vi i dag mest ser på ladugårdar.

I mitten av 1930-talet tänkte man tvärt om. Då ville man radera ut Sundbärgs barockkyrka och gå tillbaka till ett äldre utseende genom att bland annat återlägga spåntaket. Arbetena genomfördes 1935 och detta sammanföll med den flygfotografering, som gjordes i trakterna just då. Bilden visar just det skede när man har påbörjat rivningen. En del detaljer på tornet har rivits och byggfolket står i begrepp att plocka av långhusets plåttak.

flygbild-1935Tittar vi noga på tornets byggnadsställningar ser vi att allt var av trä och att varje våning – bomlag – bestod av 1–3 lösa plank. Vad skulle skyddsombudet sagt om detta i dag?

flygbild-1935-torndetalj

Nästa steg var att man rev tornhuven och ersatte den med en rak spira. Tittar man närmare till höger ser man hur några byggnadsarbetare har stannat upp i arbetet och blickar upp mot det fotograferande flygplanet. Kanske är den ansvarige byggmästaren Oskar Johansson från Vaggeryd en av dem? Runt omkring ligger också mängder av rivet byggnadsmaterial.

flygbild-1935-kordetalj

Anders Franzén