Plagiat eller inspiration?

När arkitekten skall utforma en byggnad sker detta i ett sammanhang där man måste förhålla sig till en lång rad givna förutsättning. Oftast rör det sig om byggherrens behov, byggteknikens möjligheter, myndigheters krav osv. Arkitekten låter sig samtidigt oftast inspireras av andra byggnader – kollegornas samtida skapelser eller arkitekturhistoriens gamla verk. Här tänker jag ge några exempel på när arkitekter skapat byggnader som är så snarlika sina förebilder att man nästan kan tala om plagiat.

Mitt första exempel avser det ridhus som familjen Hay lät uppföra vid korsningen Trädgårdsgatan-Nygatan i Jönköping. Byggnaden stod klar omkring 1880 och hade ritats av arkitekten Magnus Isaeus, som exempelvis även gestaltade Sturebadet i Stockholm. Att rita ett ridhus i stadsmiljö var ett ovanligt uppdrag och helt säkert fick Isaeus uppslaget till byggnadens utvändiga form från en fransk arkitekturtidskrift, Revue Général de l’Architecture, från 1873. I den publicerades ritningar till ett ridhus i den nordfranska staden Caen som i hög grad liknar det i Jönköping. Ridskolan i Caen ritades av arkitekten M. G. Auvray och den används idag som ett kulturcentrum.

AN 1

Ridhuset i Jönköping

il_570xN.899606043_hu7h

Ridhuset i Caen, Frankrike.

 

 

 

le-theatre-va-redonner-vie-au-manege-de-la-gueriniere

Ridhuset i Caen, Frankrike.

Mitt andra exempel är hämtat från Nässjö. Under en period var byggmästaren Hugo Göransson verksam där och ritade en villa vid Gamlarpsvägen 1920 – ibland kallat bananhuset. Exteriören är speciell bland annat genom de utskjutande ornamenten vid byggnadens hörn. Med all säkerhet fick Göransson idén till gestaltningen efter att ha läst den tyska tidskriften Berliner Architekturwelt från 1910. I den presenteras en snarlik byggnad i villastadsdelen Grunewald i Berlin. Byggnaden ritades av arkitekten Sepp Kaiser och är bevarad trots världskrigets förstörelse av Berlin.

AN 10_fixad

Villabyggnaden i Nässjö.

AN9_sid 243

Villa i Grunewald, Berlin.

Som sista exempel tar jag tre villabyggnader som står i Gislaved, Värnamo och Jönköping. Det speciella är att de har en lite särpräglad och likartad gestaltning, men att bygglovsritningarna anger olika arkitekter. Här tycks det vara så att man lånat friskt av varandra. Villan i Jönköping ritades av arkitekten Oskar Öberg 1925 och den i Gislaved ritades av den lokale byggmästaren S. W. Johansson 1933. Bygglovsritningarna för villan i Värnamo är otydliga och kan därför inte dateras.

2015-127_Hylletofta ka spån_AF_2016-05-26 002

Villan i Jönköping.

14 september 2011 004

Villan i Gislaved.

 

14 september 2011 005

Villan i Värnamo.

Anders Franzén

Illustrationer: Internet samt Jönköpings läns museum.

Forssellska gården – ett nytt kapitel…

Idag är det ett år sedan den tragiska branden i gamla staden i Eksjö. Det var en förfärlig händelse med i oåterkalleliga konsekvenser, ett liv släcktes och en historisk stadsgård gick till spillo. Det kunde dock ha gått ännu värre om inte räddningstjänsten hade fått elden under kontroll så snabbt.

Efter att gården länge har varit inhägnad och otillgänglig har den i sommar fått en ny tillfällig skepnad i väntan på en kommande byggprocess. Kommunen, som sedan i början av sommaren är fastighetsägare, har lagt trädäck över de bevarade grunderna, däck som följer den tidigare bebyggelsens yta och grundnivåer. Trädäcket har blivit en plats där glassätande turister kan slå sig ner och för barnen en härligt stor springyta. En informationstavla berättar om platsen och om Forssellska gårdens historia för de som är intresserade.

Ciselören 1 från Norra Storgatan

Trädäcket är ett mellanspel i  Forssellska gårdens historia, i väntan på det som komma skall – kommunen har bjudit in till en arkitekttävling för att gestalta den nya bebyggelsen. I programmet slås fast att trä som byggmaterial är självklart, att vårdträdet, gårdens stenbeläggning och den gamla källaren ska bevaras och att den befintliga detaljplanen från 1922 är gällande. Detaljplanen stadgar bland annat att byggnad inte får innehålla mer än två våningar jämte de rum som kan inredas på vind. Det tänkta ändamålet är fortsatt handel i bottenplan och däröver bostäder. Syftet formuleras att utforma ett unikt område med en god gestaltning och med goda och ändamålsenliga hyresrätter.

I programmet konstateras att längs Norra Storgatan finns 400 år av arkitekturhistoria samlat, tack vare att varje generation har fått bygga enligt egna traditioner. Och att denna naturliga utveckling i stadskärnans arkitekturhistoria bör tas hänsyn till vid utformning av en ny byggnad på denna plats. Detta gör att det finns tolkningsutrymme för de tävlande som att det möjlig att gestalta det nya huset i en väl anpassad skala med vår tids byggnads- och formspråk. Men den kan också tolkas som att det är önskvärt med en gestaltning som är väl anpassad till de äldre och dominerande formspråken i Eksjö gamla stas.

Vad det blir återstår att se, ett nytt kapitel tillförs gårdens långa och varierande historia. Mycket har som sagt hänt sedan 1600-talets mitt och historien stannar inte nu.

Det blir uppenbart om man blickar bakåt i gårdens historia utifrån försäkringsbrev, Eksjö stads tryckta historia, bygglovshandlingar m.m.

Årtal: Händelse:
1648 Joen Jönsson säljer sin gård med kålgård till Ingemar sadelmakare, (Dukers tomt 134), intill Nils snickares gård (Dukers tomt 130)
1655 Den östra tomten, tomt 130 enl Dukers karta, ägdes av Nils snickare och hans hustru Elsa Andersdotter
1680-talets slut Tomt 130, ägs av rådmannen och gästgivaren Christer Perssons änka
1690 Christer Perssons änka sedan sålde tomten 130 vidare till sonen handelsman Nils Christersson Lilliewalch.
1698 Nils Christersson Lilliewalch avlider och tomten återgår till modern.
1699 Den västra tomten, tomt 134 enl Dukers, ägs av Ingemar sadelmakare sedan Ingemar Larssons sterbhus, (IJ avlider13 febr 1699)
1711 Den östra tomten, tomt 130, förvärvas av Catarina Knagg.
1713 Handelsman Lars Andersson Wessman köper tomt 134.
1780 Köpman Nils Johan Sjöstedt förvärvar fastigheten 2:a kvarteret 7-8. Tomterna var då sammanslagna.
1798 Karta över Eksjö Rådman Nils Johan Sjöstedt tomt 59 på kartan, inkluderar även bakgården
1805 Ryttmästare Carl Stålhammar köper gården vid konkursauktion efter Sjöstedts frånfälle.
1812 Gården köps av en garvare.
1821 N M Aschan köper gården jämte bakgården för 1444 ½ rdr banco..
1828 Försäkringsbrev omfattande tre boningshus, 2 bodbyggnader, 2 uthus och 1 ladugårdsbyggnad.
1836 Försäkringsbrev, gällande Garveribyggnad uppförd i stället för i tidigare värderingsinstrument upptagna hus 4, 5 och 6 (inrymde också fähus med spiltor för boskapskreatur, ett svinhus, afträde och stall med spiltor för tre hästar). Försäkringsbrevet undertecknat 22 februari 1836, N. M Aschan garvare.
1854 Försäkringsbrev. Nybyggnad av furutimmer bestruken med rödfärg. 35 alnar långt vid tvärgatan, 9½ alnar bred vid Kyrkogatan, med västra gaveln tillfogad hus no 1. Två våningar med rymlig vind, genomlöpande inkörsport från tvärgatan. Taket täckt med tegel. 1 vån visthusbod, 2 bodar, 1 kök, 2 kontor. Övre våningen, med uppgång från en från gårdssidan byggd tvist, inrymmer 1 verkstad, 1 bostadsrum, och 2 bodar. På vinden, som på taket försett med 7 större draggluggar, finnes 2 dränkkar för sulläder. Försäkringsbrevet undertecknat 24 november 1854 N. M Aschan, Rådman.
1857 Försäkringsbrev, huset vid stora gatan nu brädfodrat med yttre tak av tegel. Hus 2 två som ovan, Hus nr 3 garveribyggnad i triangelform, taket nu täckt av tegel. På bakgården två uthus,No 4 o 5, varav ett med torvtak och ett med tegeltak. (tid No 7 o 8 ). Försäkringsbrevet undertecknat 24 september 1857 N. M Aschan, Rådman.
1876 I konceptkarta över Eksjö står handlanden Jacob Johansson som ägare till tomterna 7 o 8 i Andra kvarteret.
April 1906 Försäkringsbrev med Samuel Johansson som försäkringstagare, fyra byggnader upptagna av trä med tak av tegel på underlag av bräder. Bostadshuset mot Norra Storgatan i tvåvåningar med 14 rum och 5 kök. Bostadshuset mot gränden uppfört i två våningar, 4 rum och 4 kök. Bostadshus mot Norra Kyrkogatan i två våningar, 5 rum och 1 kök. På gården uthus inrett till vedbodar och hemlighus.
Okt 1907 Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Byggnaden mot gränden anges nu innehålla 5 rum och 2 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 7 rum och 2 kök
1907 Ändring norr om portlidret vid Arendt Byggmästares gata och i trapphuset mot Vaxblekargränd. En tvättstuga inrättas i lokalen norr om portgången, brandmur av tegel.
1910 Fasadändring lokalen i hörnet, Norra Storgatan – Vaxblekargränd. De tidigare butiksfönstren indelade med fyra rutor per båge, mot byttes till något större fönster, med hela rutor och avrundade hörn. Bågarna breddades, höjdmåtten är i princip desamma. Tre fönster mot väster och ett butiksfönster mot söder. De två övriga fönstren i bottenvåningen på den södra fasaden berördes också av ändringen. Dörren ändrades också, den lägre dörren ersattes med en högre, i liv med fönsterbågarna och övriga tre dörrar längs Norra Storgatan. Ritningen är signerad Eksjö 21 jan. 1910 – Yngvar Lundberg – civilingenjör. Den är gillad med hänvisning till byggnadsnämndens protokoll 9/2 samma år, underskriven av Yngvar Lundberg, stadsingenjör.
1911 Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan anges nu innehålla 15 rum och 5 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 7 rum och 3 kök
1915 Tillbyggnad på gården. Ett rum med kakelugn, i ett plan i liv med tidigare trapphus på gården längs den västra fasaden. Ritningen är signerad Eksjö i november 1915. Andersson & Abrahamsson.
1918 Bygglov till en påbyggnad av fastigheten mot Norra Storgatan. Vägglivet höjdes och en extra takvåning inreddes på vinden genom att uppföra ett högt mansardtak med takkupor. Butiksfönstren i bottenvåningen fick lika utformning som de sedan 1910 insatta nya fönstren i södra hörnet. Fönstren i övervåningen och på vinden fick en för tiden typisk form med större hela bågar i två, respektive tre luft och småspröjsade överfönster. Samma typ av fönster mot gården. Utbyggnaderna på gården får två plan. Tillbyggnaden i södra vinkeln, är fortfarande något större och skjuter ut på gården och ett nytt trapphus är tillfogat norr om genomgången till Storgatan. Fasad- och sektionsritningar är signerad, Eksjö i aprill 1918 Erick Göransson. Planritningen är daterad maj 1918.
Januari

1919

Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan innehåller nu 18 rum och 6 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 8 rum och 4 kök. (Huset mot gränden oförändrat.)
Dec

1919

Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan innehåller nu 31 rum och 8 kök. (Huset i övrigt oförändrade.)
Dec 1935 Försäkringsbrev med fru Hanna Forssell som försäkringstagare. Inga förändringar i beskrivningen av bebyggelsen.
1943 Ombyggnad av butikslokalen på hörnet Norra Storgatan Vaxblekargränd. Ett pannrum inrättas i anslutning till tidigare mindre matkällare. Gjutna murar i pannrummet. Butiksentrén flyttas till hörnet som avfasas. Ett tidigare enkelrum med kök i tillbyggnaden i hörnet, läggs till butiksytan vilket också sker med kontoret bakom butiken. Ny avväxling med balk samt ändrad fönstersättning. Ritningen är signerad Eksjö 16/8 1943 H. Ahlstedt.
1951 Nya fönster övre våningen mot Vaxblekargränd. I jämförelse med uppmätningsritning framgår vad ändringen innebär. Ändringsritning signerad Eksjö den 12/1 1951 H. Ahlstedt. Uppmätningsritningen är odaterad, också den underskriven av H. Ahlstedt. Övervåningens fönster, där fyra är ritade som tvåluftsfönster med tre rutor per båge och två fyrluftsfönster med korspost. Korspostbågen är dock spröjsindelad på samma sätt som tvåluftsfönstren. De nya fönstren är genomgående korspostfönster med större ospröjsad rutor i de nedre luften.
1968 En större ombyggnad, modernisering och restaurering av hela fastigheten. Moderna kök och badrum inreddes. Dass och vedbodar ersattes med förråd och enrummare. Utbyggnaden på gården i öster revs och trappan till loftgången i söder vändes i sitt lopp. Fönstren byttes på byggnaden mot Norra Storgatan, korspostfönstren med småsröjade överrutor byttes till traditionella två- respektive treluftsfönster med tre rutor i varje båge.
Byggmästare Gösta Stridh är nu ägare.

Britt-Marie Börjesgård

I arkiven finns mycket att finna!

Vi som håller på med gamla kyrkor har lite olika sätt att hitta information om hur kyrkorna har sett ut förr i tiden. Äldre tiders statliga styrning och dåtidens byråkrati är till god hjälp. Under 1700-talets andra hälft blev Överintendentsämbetet ett kontor inom slottsbyggnadsstaterna. Överintendentsämbetet fick bl.a. till uppgift att granska och hjälpa församlingar att ta fram ritningar till nya kyrkobyggnader. Överintendentsämbetet fattade dock inte de slutgiltiga besluten utan lämnade förslag till Kunglig Maj:t som hade att godkänna föreslagna ritningar. På ritningarna kan man se att de har gillats eller approberats av kungen med hans namnunderskift.

Det är några viktiga förordningar som har gett genomslag i arkivmaterialet. Det är förordningen avseende Publika byggnader från 1776, som innebar att församlingarna skulle få ritningarna granskade och godkända innan en ny kyrka fick byggas, sockenborna kunde vidare få hjälp med framtagning av ritningar. Förordningen avseende Forntida minnesmärken från 1828 innebar att kyrkorna inventerades. År 1867 kom en ny förordning avseende Forntida minnesmärken, vilken innebar ett rivningsförbud för äldre kyrkor. (Kyrkor kunde även fortsättningsvis rivas, men frågan remitterades till Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien som var högsta fornminnesvårdande myndighet, för yttrande.)

Det historiska ritningsmaterial som sedan överfördes till Byggnadsstyrelsen (Överintendentsämbetet ombildades till Byggnadsstyrelsen 1918) finns förvarat i Riksantikvarieämbetes arkiv, vanligtvis kallat ATA, Antikvarisk- topografiska arkivet. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA. Och det är där också allt senare arkivmaterial finns.

Det man som kunskapssökare kanske inte tänker på är att det också finns ritningar och annat arkivmaterial som ligger kvar i de handlingar som sändes till Kungl Majt för godkännande. Detta materialet förvaras på Riksarkivet.

I en sökning bland detta material kan man hitta guldkorn. För ett antal år sedan gjorde vi en liten metodstudie över de kyrkoplatser i Linköpings stift där en ny kyrka hade uppförts på den gamla kyrkoplatsen. I studien ville vi se vad man kunde hitta om den gamla kyrkan och dess placering i förhållande till den nya. I vissa fall gick det att hitta mycket exakta uppgifter, så som i Adelöv där den nya kyrkan kom att uppföras norr om den gamla medeltida träkyrkan. Detta framgår både av skriftväxlingen och av ritningsmaterial.

På en kartskiss från 1816 som finns på Riksarkivet är den gamla kyrkan inritad
med tillhörande sakristia. Kartan är upprättad av arkitekten Fredrik Blom vid en grundundersökning inför det kommande kyrkobygget. Blom har ritat in den gamla kyrkan söder om det inhägnade undersökta området. I handlingen anges hur marken är beskaffad i respektive provgrop och hur djupt det är till fast underlag. Slutsatsen blir ”att denna grund äger tillräcklig fasthet att deruppå upföra både kyrka och tornbyggnad af Sten. Grundläggningen måste här som vid alla större Byggnader med omsorg werkställas, hwarom med Sockne Stämman uplysning blifvit meddelt, och hwarförutan den bästa grundbotten kan efterlämna remnade murar.”

plan adelöv f blom

(Vi som sitter med facit i hand, vet att det inte bara fordras en god grund utan också väl utfört arbete. Kyrkan i Adelöv har haft kända problem med murarnas stabilitet och dragstag monterades i början av 1900-talet för att stärka murarna. Vissa källor talar om en mindre jordbävning andra om just problem under byggnationen med dåligt väder och flera byten av byggmästare som orsak.)

På Fredrik Bloms skiss ligger den gamla kyrkan precis intill det hägnade området som är utmärkt ”Plan af Adellöfs nya kyrkogård.” Detta innebär att den gamla kyrkans sakristia troligen  låg helt intill den norra kyrkogårdsmuren. På äldre kartor över Adelövs by finns kyrkogården inritad, den är då fyrkantig i formen. Idag har kyrkogården en avlång form orienterad i nord-sydlig riktning, vilket innebär att kyrkogården har utvidgats vid ett eller flera tillfällen.

I ett protokollutdrag ur ordinarie valborgsmässosockenstämma 1799 ansöker församlingen om att få uppföra en ny kyrka. Detta inleds med en lång utläggning om kyrkans bristfällighet, med rötskador i botten- och väggsyll samt risk för tornets nedrasande. I handlingen framgår vidare att församlingen önskar placera den nya kyrkan bredvid och norr om den gamla och man att avser att köpa mera mark för
utvidgande av kyrkogården. Ett köp som verkställdes påföljande år, enligt en annan källa. Hembygdsforskaren Sigurd Pira skriver i boken om Tranås och Adelövs kyrkor att församlingen köpte ett tunnland av Adelövs bygärde, av ägaren till Näs som också ägde Adelövs gård. Några år senare inhägnade man området med en gärdsgård. Detta är troligen hägnaden som man kan se på Fredrik Bloms kartskiss, ovan.

 

För den som är intresserad av att söka vidare så kan det verka lite snårigt innan man lär sig hitta rätt. Överintendentsämbetet handlingar förvaras på Riksarkivet i Stockholm. Arkivet är lite olika ordnat över olika år. De tidigaste handlingarna ligger länsvis, men från 1811 är materialet sorterat kronologiskt och ligger i alfabetiska ordning. Beslutshandlingarna ligger dock inte i ÖIÄs arkiv utan får sökas genom ”brev till Kungl. Maj:t” som också ligger helt kronologiskt ordnat. En god hjälp in i materialet är det kortregister i Riksarkivets forskarexpedition som är ordnat läns- och
sockenvis vad gäller korrespondens till Kungl. Maj:t. Från 1800-talets mitt ligger besluten som konseljakter i Ecklesiastikdepartementets arkiv.

Eventuellt ritningsmaterial ligger antingen i akten eller separat, detta oftast beroende på ritningarnas storlek. Det äldsta ritningsmaterialet finns oftast på Riksarkivet men är ibland överfört till Byggnadsstyrelsen och finns då förvarat på Antikvarisk- topografiska arkivet, ATA. Även delar av Överintendentsämbetets material finns överfört till ATA.

Britt-Marie Börjesgård

Att lära av andra eller vara sig själv nog?

Tidningen Arkitekten, som är medlemstidning för Sveriges arkitekter, skrev i dagarna om hur utlandsfödda arkitekter har svårt att få arbete och att andelen arbetslösa bland arkitekter med utländsk utbildning är tio gånger så hög i förhållande till arkitekter med svensk utbildning.

Det är nedslående nyheter och man kan fundera på varför utvecklingen i en allt mer så kallad globaliserad värld har tagit denna vändning? Varför ser vi inte längre att vi har något att lära från andra håll?

I ett historiskt perspektiv har de utländska influenserna varit viktiga för att utveckla svensk arkitektur och byggnadskonst. Under 1500- och 1600-talen kallades flamländska och holländska byggmästare till landet för att anlägga nya städer och befästningsverk. I Eksjö fick den flamländaren byggmästaren Arendt de Roy i uppdrag att staka ut den nya staden efter att Eksjö medeltida stad hade bränts under det nordiska sjuårskriget. Hans Fleming inkallades 1590 av Johan III för Vadstena slott och fick sedan överinseende över bland annat Jönköpings slott och utstakandet av det nya Jönköping 1613 för att nämna några exempel.

 

Den äldsta bevarade kartan från omkring år 1700 visar stadsplanen och som i stora stycken Arendt de Roy lades den.

Den äldsta bevarade kartan över Eksjö från omkring år 1700 visar stadsplanen i stort sett som den lades ut av Arendt de Roy på 1500-talet, och fortfarande  i hög grad är densamma för gamla stan.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Senare under 1600-talet och i än högre grad under 1700-talet var det framförallt de franska förebilderna som gällde. Simon de la Vallée, som var arkitekt och född i Paris, brukar betraktas som det svenska arkitektyrkets fader. (I Jönköping vill vi gärna tro att det var han som utförde den första ritningen över Göta Hovrätt.) Carl Hårleman, 1700-talets kanske främsta svenska arkitekt, fick sin utbildning i Paris och franska arkitekter och konstnärer kallas till det kyliga landet l norr. De fick kungliga uppdrag och anlitades också av dåtidens ståndsmän. I Byarums kyrka finns t.ex. ett förnämligt gravmonument över Gustav von Seth utfört av Pierre Hubert L’Archevêque som var en fransk skulptör och hovstatybildhuggare i Stockholm under åren 1768-1777.

Under 1800-talet kom Paris, Wien och Berlin att stå för influenser i frågor kring stadsplanering och stadsutveckling. Under 1900-talet blev USA ett förebildsland. I den svenska konstnärs- och arkitektbildningen var studier i Rom och bildningsresor på andra håll i Europa mera regel än undantag.

I modern tid kan vi göra listan lång över alla de begåvade arkitekter och konstnärer som kom att hamna i Sverige då de flydde från nazismen och annat förtryck i sina hemländer. Josef Franks blommiga tyger är idag bland det svenskaste vi kan tänka oss. Frank föddes i en judisk familj i Österrike och utbildade sig till arkitekt i Wien, han gick i landsflykt 1933 och kom till Sverige och Svenskt Tenn genom sina tidigare kontakter med Estrid Ericsson.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo, ritad av Ludvig Seda. Kännetecknande för Ludvig Sedas arkitektur är att han trots en relativt avskalad modernism, oftast ge byggnaden något dekorativt element som samtidigt utgör en del av gestaltningen.

I Jönköpings län har vi flera som har satt avtryck. Ludvig Seda (1922-2000) är ett exempel, han var tjeck och utbildad i Prag, han kom genom ockupationen att handplockas av tyskarna för krigstjänst. När han 1944 blev placerad i Trondheim tog han chansen att fly över till Sverige. Via kontakter, slumpen och tillfälligheter kom han att hamna i Värnamo, där många av hans byggnadsverk finns och sticker ut på ett positivt sätt.

Rudolf Moeschlin (1932-2001) var utbildad i Schweiz, och kom till Sverige efter andra världskrigets slut, landstingshusen på Hermansvägen i Jönköping som han ritade för Widéns arkitektkontor år 1959 är ett exempel på hans kontinentala modernism. Han bildade sedan eget kontor med Lars Löfstedt som också arbetat på Widens.

Sen har vi de som har gästspelat i länet, Ralph Erskine, engelsmannen som ”fastnade” i Sverige 1939 i samband med andra världskrigets utbrott, svarade för om- och tillbyggnaden av Bodafors kyrka, där kyrkan exteriört har fått helt ny karaktär men det inre kyrkorummet har fått behålla sin ursprungliga karaktär med inredning av ädelträ från Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Georg Varhelyi, född i Ungern och utbildad i Tjeckoslovakien kom även han också till Sverige 1939. Varhelyi ritade stadshotellet i Tranås 1962, han fick troligen uppdraget med det uppmärksammande hotell Malmen i Stockholm som referens.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Enligt artikeln i Arkitekten är det bland annat avsaknande av svensk utbildning och svensk yrkeslivserfarenhet som görs att de sökande väljs bort. När blev det så – inom ett profession där de utländska/internationella influenserna alltid har varit viktiga?

 

 

Ingemar sadelmakares hus!

Länsmuseet var i höstas med och dokumenterade rivningen av fastigheten Ciselören 1 i Eksjö efter den tragiska branden i augusti i fjol. Nu sitter jag och försöker slutföra rapporten över arbetena, förutom den dokumentation vi gjorde på plats tog vi också ut ett drygt 50-tal sågskivor för dendrokronologisk analys, en analysmetod som kan ge det exakta avverkningsåret om det finns bevarad bark eller vankant (ytan närmast under barken). Metoden bygger på att trädens årsringar varierar, under år med varma och fuktiga somrar bildas bredare årsringar än om det är kallt eller torrt, men även en andra klimat- och miljöfaktorer har betydelse, som t.ex. ljusförhållanden, vindexponering och snödjup under vintern. De flesta träd av samma art inom samma geografiska region uppvisar likartade serier av breda respektive tunna årsringar. Överlappande årsringsserier från träd som levt under olika tidsperioder kan bindas samman till långa kontinuerliga kronologier, referenskurvor, som kan sträcka sig flera tusen år tillbaka i tiden. Och som ger en mycket säker datering. (När vankant saknas blir dateringen inte lika exakt på året men kan beräknas utifrån splint och kan ge en maximal variation på ± 20 år avseende tall.)

dendroprov

Exempel på en sågskiva, denna är daterad som avverkad vintern 1715/16. Stocken har utgjort bottensyll, kanske vald till detta ändamål utifrån den skada man kan se nära kärnan, vid en skada övervallar trädet skadan och ett hårt kådrikt virke bildas.

Huvudparten av de dendrokronologiska analyserna utförda av Lunds universitet är klara och nu återstår det att försöka tolka resultatet. Vissa resultat är glasklara och bekräftar det vi såg och noterade på plats, som till exempel när den sista väggen mot grannfastigheten i norr revs. Väggen in mot vreten, eller stolparummet som det då lagstadgade brandutrymmet på 1½ aln mellan två fastigheter kallades, var i stora delar intakt från byggtiden. Den nedre delen av väggen bar bilningsspår efter ett smalt yxegg, utom på ytor där materialet var spräckta ur stocken utan efterhuggning.

från vreten

Bild inne från vreten med Ciselören 1 till höger i bild. De utskjutande knutarna har vid tillfälle sågats av och därmed förlorat sin bindande funktion.

Timmerstockarna var grova och timrade med dubbelhak (med urtag i både undre och övre delen av stocken) men saknade betta, en sorts tröskel i överhakets botten för att få en tätare och bättre låsning stockarna emellan. Detta är en ålderdomlig timringsteknik, stockarna var inte heller dymlade och det saknades drevning vilket också är indikerar hög ålder. Den övre våningens vägg var timrad med betta, vilket upplyste om att bottenvåningen var äldre än övervåningen, som hade tillkommit i ett senare skede.

De tre sågskivor som vi sågade ifrån i detta väggparti säger i stort sett samma sak – timret till denna väggen avverkades på 1650-talet. De avverkades på vintern 1656/57 och vintern 1657/58, den tredje furan som enligt årsringarna var nästan 300 år då den avverkades och då troligen som torrfura, den var självdöd med den yttersta (yngsta) årsringen från 1637. Dateringen av den yttersta årsringen är inte, som Hans Linderson på Lunds universitet skriver, orsakad av avverkning utan av en naturlig död. Avverkningen har kunnat inträffa senare då som  torrfura eller nästan torrfura, (trädet kan fortfarande vara grönt utan att tillväxt sker i stamvirket), skriver han vidare.

norra väggen tvärsnitt

Den norra väggen, den övre stocken är den som är daterad som självdöd 1637.

Denna väggen var inte brandskadad och virket var som nytt när vi sågade i det, det luktade kåda och stockarna var av en kvalitet som idag knappast finns att uppbringa. Det var både sorgligt och mäktigt att ta sig an den sista väggen. Att den äldsta furan satte sitt frö redan år 1346 är svårt att greppa.

Även de prover som togs ur stommen i vägglivet mot gatan längst i norr är från samma tid. På den södra delen av huset mot Norra Storgatan, finns också prover med daterad avverkning på 1600-talet, här 1670-tal. Den mittersta delen av huset har dateringar från slutet av 1770-talet, enstaka äldre prover inom samma väggparti antyder att det kan handlar om en större ombyggnad.

platsen för sista huset

Platsen för Ingemar sadelmakares hus efter rivning. Grundens olika nivåer antycker också att huset har tillkommit i omgångar.

 

Den tidigaste kända namngivne ägaren av huset mot Stora Gatan är sadelmakare Ingemar Larsson som köpte den västra tomten 1648. (Fastigheten var då delad i två tomter, en östlig och en västlig del och det är någon gång under 1700-talets mitt som tomterna läggs samman.) Med stöd av de dendrokronologiska analysresultaten kan vi konstatera att både delen längst i norr och den längst i söder har byggts medan Ingemar sadelmakare bodde här. Han ägde fastigheten fram till sin död 1699.

Britt-Marie Börjesgård

 

Bilder berättar – en bruksmiljö från 1870-talet

översiktsbild över MarieholmFotografier har en sällsynt förmåga att levandegöra sedan länge svunna miljöer. Från Marieholms bruk i Gnosjö kommun, finns ett mycket gammalt fotografi som visar bruksmiljön. Fotografiet är inte daterat men utifrån andra källor går det att fastställa att bilden är taget i början av 1870-talet. Under åren 1874-1875 uppförs nämligen en ny hammarsmedja och valsverk på platsen för den gamla hammarsmedjan. På fotografiet är det den gamla hammarsmedjan som finns på platsen.

Verksamheten vid Marieholms bruk kom i gång i början på 1840-talet och utvecklades efterhand till en omfattande verksamhet. Initialt så tillverkade bruket traditionella smidesprodukter så som hästskor och spadar, men man var inte främmande för nymodigheter. Marieholms bruk var till exempel ett av de bruk som var tidiga med att tillverka klippspik. Efter ett ägarskifte 1866 följde en expansiv period med ett antal om- och nybyggnader.

flygfotot delförstoring 2 litet

I ett sammandrag över verksamheten från denna tid kan man läsa:

Under de 10 sist förflutna åren har följande nybyggnader blifvit vid Marieholm utförda neml.
2ne boningshus af trä (den ena xx in af sten) nyligen reveterade utvändigt, samt tapetserade och målade invändigt; 2ne arbetare bostäder af trä;

1 fabrikshus af sten och tegel, innehållande 12 klipp- och trådspikmaskiner, svarf-, borr- plåtklipp- slip- och rullmaskiner, 8 kettingssmideshärdar, plåt- och rundvalsverk med ångmaskin och tillbehör samt 1 mindre tillhörande hus innehl klensmedja, glödugnar för spik och tråd, valswerk m.m.
1 järn och spannmålsmagasin i 2ne våningar af sten,
2ne kolhus hvaraf 1 af sten och 1 af trä;
1 masugn med warmapparat, kupolugn och gjuteri, samt tillhörande blåsmaskin af jern m.m.
1 mashintrådsdrageri med väferi för järn- o messingsduk;
2ne ladugårdslängor hwaraf den ena af sten och den andra af trä.
Rundsåg de xxxxx
och uppgå samlade nybyggnader till ett belopp af 130 000 Rd, under arbete och uppförande å gamla hammarsmedjans plats af ny hammarsmedja med tillika af en stångjernshärd samt uppsättande af walsverk efter behofvet tillökt, i samma hus.

(xx markerar svårtydd text)

Texten, som är hämtad ur ett odaterat och osignerat dokument bland materialet i Marieholmsarkivalierna som finns i länsmuseets arkiv, bör vara skrivet 1874 eller 1875 då bygget av hammarsmedjan omnämns som pågående.

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt. I förgrunden den byggnad som idag benämns "gamla fabriken"

I en detaljförstoring framträder bruksmiljön tydligt.

I centrum av bilden ligger den byggnad som idag benämns ”gamla fabriken”. Den är i detta skede uppförd i en våningen med en påbyggnad i väster och med skorstenskomplexet placerat vid den östra gaveln. Den höga byggnaden bakom är ett av de nyuppförda kolhusen, denna kollada är av sten, och delar av grunden finns fortfarande på platsen. Och vi kan se en körbrygga för kolleverenser på den södra gaveln. Till vänster om kolladen ligger den gamla hammarsmedjan. Snett bakom denna syns en av arbetarbostäderna, som också finns kvar än i dag. Bakom arbetarbostaden syns en hög byggnad som vi inte vet så mycket om, troligen inrymmer den en blåsmaskin, då dammen i anslutning till byggnaden kallas för blåsmaskinsdammen.

flygfotot delförstoring masugnen

Delförstoring av den nyuppförda masugnen. Framför denna ligger posthuset, den enda byggnad som finns kvar idag av de som syns i bilden.

För den som är bekant med Marieholm kan perspektivet kännas märkligt, men det hoptryckta formatet troligen beror på att bilden är tagen på mycket lång håll. Vid denna tid hade man inte negativfilm på rulle utan den ljuskänsliga emulsionen gjöts på glasplåtar. Dessa plåtar var relativt stora vilket gör att äldre bilder ofta har en fantastisk upplösning, bilderna klarar rejäla uppförstoringar utan att förlora så mycket i skärpa. I höstas fick vi tillgång till den ursprungliga bildkopian och kunde scanna den med hög upplösning vilket gör att vi nu kan detaljstudera bruksmiljön på ett helt annat sätt än när vi bara hade haft tillgång till sämre kopior. Och det är flera frågetecken som har rätats ut. Ett fönster till historien har öppnat sig!

flygfotot delförstoring herrgården

Detaljförstoring av den nybyggda herrgården. Vid sidan om herrgårdsbyggnaderna stenmagasinet, som idag är kyrkan. I förgrunden syns ett mindre boningshus och till höger i bild med den brutna gaveln vänd mot fotografen, en av de äldsta arbetarbostäderna.

Britt-Marie Börjesgård

1600-talsklanger i Lannaskede gamla kyrka

049

Över läktaren i Lannaskede gamla kyrka är det inga helvetesfasor som målarmästaren Johan Columbus år 1702 prytt takbrädorna med. Två knubbiga änglar, eller putti strör rosor från en korg, ner över den ärevördiga orgeln. En bild av sinnena, en man i en sky luktar på en av rosorna med världsfrånvänd blick, orgelns robusta 1600-talsklang hörs av de som samlats i bänkarna.

Lannaskede gamla kyrka är bondsk – men högstämd – poesi. Väggarna har dekorerats som i ett slottsgemak, horror vacui, oljemålningarna på duk är kalkfärg direkt på de skrovliga murarnas puts. Små rosetter imiterar tavlornas upphängning. Där brottas Daniel med ängeln i en tafatt men innerlig avkopiering av något grafiskt blad efter en av renässansens mästare. Läktaren bärs av grovt tillyxade bjälkar och har en låsbar liten brant och smal trätrappa, nött av snart 300 års användning. Orgeln är kronan på verket i denna lantliga prakt, fjärran från Stockholms stilrena hovmiljöer.

Inte skulle denna orgel kunnat återfinnas någon annanstans än här? En renässansorgel byggd 1734? Den är som sprungen ur en gammal saga. De vårtiga pipornas gap är grinande guldlejon och över dem växer gripar fram ur krumbuktande lövsågerier. Cymbelstjärnans klocka klingar lugnt där uppe till principal, flöjt och trumpet. Väderlådan, orgelns hjärta, har någon för mer än tre sekler sedan mödosamt huggit fram ur ett stycke grov ek.

031.jpg

Det är lätt att bli poetisk i ett rum som Lannaskede gamla kyrka. Särdeles stämningsfullt var det den gångna lördagskvällen. Medan den nedgående vårsolen kastade sina strålar genom fönstren så återinvigdes orgeln efter ett halvårs restaurering hos orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson i Nye. Det var fullsatt i bänkarna när diplomorganist Fredrik Albertsson lät orgelns klangrikedom träda fram i ett välvalt program med musik från renässans och barock. Och nog klingar det annorlunda, ty orgeln är inte stämd som vi idag är vana att höra instrument, utan i medelton som var praxis på 1600-talet. Orgelkonsult Göran Grahn som gjort restaureringsprogrammet förklarade tempereringen som innebär att de vanligaste tonarterna får mycket rena terser, medan andra som då var mindre vanliga i tidens kompositioner inte klingar lika rent. När orgeln senast restaurerades – eller snarare räddades från skrotning – 1952 hade pipornas stämning återställts till medelton. Detta hade man glömt bort 1967 då man hårdhänt gick löst på de gamla piporna med stämhorn och hårda händer för att ge dem en modern stämning. Nu är det missgreppet åtgärdat med varsam hand.

Orgeln byggdes 1734 för Norra Sandsjö kyrka i grannsocknen och var den lokale organisten Lars Solbergs förstlingsverk, och det enda som är bevarat av hans tiotal orgelverk. Han var självlärd orgelbyggare och tog säkert intryck av de få orglar som på den tiden fanns i smålandskyrkorna. Därmed blev också hans stil ganska gammalmodig. Men det mesta talar för att Solberg kunde använda sig av en befintlig orgel, för dekoren, många påtagligt blyhaltiga pipor och den robusta väderlådan tycks vara äldre. Fasadens pipor är dekorerade på 1600-talsmanér med grinande ansikten på labierna och vårtliknande punktornament, av samma slag som kan ses på andra bevarade 1600-talsorglar i Nordeuropa. Som regel var det nordtyska orgelbyggare som dominerade scenen, men det fanns även inhemska förmågor som Per Jönsson i Skänninge som bl.a. byggde en orgel åt Per Brahe den yngre. Kanske hade han byggt den orgel som Solberg hade till förfogande? Och vem kan ha betalt den? Var det månne överstelöjtnant Johan Printzensköld på Prinsnäs, tyskättad veteran från trettioåriga kriget?

År 1775 hade Norra Sandsjö skaffat ny orgel och den gamla såldes till Lannaskede församling, där den sattes upp under takets leende keruber av orgelbyggaren Lars Strömblad från Ödeshög. Sedermera fick orgeln också en pedal. På 1800-talet med dess nya koralbok så upplevdes säkert orgeln begränsande, särskilt med sin korta oktav (grova oktaven saknar helt halvtoner). En annan småländsk orgelbyggare, Johannes Magnusson från Lemnhult, utökade orgelns omfång och kompletterade med de felande halvtonerna. När ny kyrka byggdes tillsammans med Myresjö på 1870-talet kom såväl kyrka som orgel att stå för fäfot. När kyrkan på 1930-talet restaurerades ville man också åtgärda orgeln. Den utdömdes av den musikaliska expertisen och kontrakt skrevs för ett nybygge. Hade det inte varit för eldsjälar som ”organologen” och läkaren Einar Erici (Sveriges svar på Albert Schweitzer) och musikdirektör Per-Sture Johnsson i Vetlanda hade vi idag inte kunnat avnjuta denna orgelklenod. Restaureringen 1951-1952 genom Bröderna Mobergs orgelbyggeri var en av de första medvetna orgelrestaureringarna i Sverige. I mångt och mycket har den nya restaureringen respekterat deras insats.

Robin Gullbrandsson

Smakprov kan höras här:

http://www.vetlandaposten.se/article/sa-later-orgelns-nya-sound/