Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

5 tankar om “Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

  1. Mycket bra och intressant eftersom jag släktforskar på dessa personer. Så bor jag också i Landsbro och både jag, min syster och min far, har arbetat på Boro-hus kontor på 60-70 talet. Tack för att du publicerade detta! Med vänliga hälsningar! Ann-Britt Danvall

      • Hej! Jag undrar om du vet vilka människor som är med på det kortet där det står BORO-HUS? Det vore intressant eftersom jag släktforskar och bor i Landsbro.
        Hälsningar!
        Ann-Britt Danvall

      • Kortet är taget efter HSBs övertagande 1937. På bildens ses från vänster arkitekt Tage Kjellberg, Landsbro, Ulla Alm, redaktör Vår Bostad, Nils Hellström, kassör HSB Stockholm. Birger Lindham, direktör HSB Stockholm, Carl Almgren, ingenjör HSB Stockholm, arkitekt Evald Kjellberg, som hade arbetat i Landsbro men flyttade till Stockholm efter övertagandet, Gustaf Hammar ingenjör, Landsbro, Olle Sangell, Landsbro, Karl Kense, disponent Landsbro, Anna-Lisa Ericsson, Stockholm och Thyra Larsson, kassörska Landsbro.
        Fotografiet har vi fått låna av Gillis Sangell, Stockholm, som också har namngivit personerna.

      • Tack så mycket! Det var intressant att få se,
        Med vänliga hälsningar!
        Ann-Britt Danvall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s