Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård

Fönstren och stilarna

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit lite om fönsterglas och fönstrets olika delar. Fönstren har också sett olika ut under olika tider, detta är betingat dels av funktion och möjligheten att producera fönsterglas, dels av tidens mode.

1600-tal11600-talsfönstren ha­de små glasrutor infogade i ett spröjsverk av bly. Rutorna stagades av storm­järn. Fönstren hade ofta korspost, mitt­posten delade av fönstret. Nedre och övre luft var ungefär lika stora.

1700Under 1700-talet börjar man kunna tillverka större fönsterglas, vilket kräver en stadigare infästning i bågen, vilket gör att träspröjsen kommer till använding. Samtidigt flyttas tvärposten upp så att de nedre fönsterlufterna blir högre än de övre. Mot slutet av århundradet blir föns­terrutorna större och antalet spröjs minskar. Guldockra är en vanlig fönsterkulör tillsammans med grått, grön umbra eller kimrök.

1800talOmkring sekel­skif­tet år 1800 blir fönster utan tvärpost allt vanligare. Ett två­­­luftsfönster med tre rutor per båge är den all­män­na föns­­­tertypen. Två rutor per båge förekommer också. Engelskt rött, grått och även guldockra är vanliga fönsterkulörer.

Under senare delen av 1800-talet blir högre våningshöjder vanliga i den växande stadsbebyggelsen. 1800slutFönstren blir därmed högre och tvärposten kommer tillbaka. Samtidigt försvinner spröjsen, då man nu kan tillverka större fönsterglas. 1880-talets fönster ligger indragna från fasadlivet och är målade i mörka färger, vanligen bruna, brungrå eller gröngrå, för att understryka djupverkan. Dubbla bågar blir standard, den yttre utåtgående och den inre inåtgående. Villor i den mera dekorerade schweizerstilen var ofta målade i mättade jordfärger och fönstren hade samma färg som listverk eller mörkare, vanligen brun, grön eller engelsk röd.

jugend2Kring sekelskiftet 1900 kommer spröjsen tillbaka, nu som ett arkitektoniskt uttryck. I jugendbe­byg­gel­sen ofta i form av små­­spröj-sade bågar i den övre fönsterluften. Den nedre luften består fortsatt av en stor ruta. For­men kunde även va­ra organisk med sväng­da bågar och spröjs. Bly­in­fattat färgat fönsterglas med växtornerande motiv är vanligt i trapphus. Bågarna må­la­des i friskare färger än tidigare, t.ex. kromoxidgrönt och engelskt rött men de äldre kulörerna brunt och grågrönt förekommer också.

nationalromantikI den nationalromantiska bebyggelsen på 1910-talet blir de småspröjsade fön­s­t­ren vanliga. Föns-terbågarna målas för första gången vita.

Under 1920-talet återkommer den klassiserande arkitekturen. Fönstren är traditionella tvålufts-fönster med mittpost och tre rutor per båge. Fönstren, som är utåt- eller inåtgående, haspas med hake.

År 1930 brukar räknas som funk­ti­ona­lismens genombrott i Sve­rige. Funktionalismens strävan efter hela rena ytor innebär på fönstersidan att spröjsarna försvinner, en- till treluftsfönster med en hel ruta per båge är vanliga. 1930Mittposten försvinner ofta och fönstren stängs då med span­jolettvred. Fönstrens placering på fasaden förändras också. Fönstren dras mot hörnen eller t.o.m. över hörnen, även run­dade glas förekommer. Fönster-snickerierna målas ofta i samma färg som fasaden, men en avvikande färg förekommer också, grågröna kulörer är relativt vanliga.

40tal1Under 1940- och 50-talen tillämpas fortsatt funk­tio­na­lismens form­ide­al, men i en något mju­kare tappning. Fönstren är ofta ospröjsade tvålufts-fönster, ibland med en mindre och en större båge. Stora perspektiv­föns­ter är pivotupphängda. Asym-metrisk indelning av fönstren förekommer också, i trapphus är mångkantiga fönster vanliga. Under 1940-talet kan fönstren vara målade i fasadens kulör men ofta i grått eller grågrönt. På 1950-talet kommer de vita putsade föns­ter­om­fattning­ar­na som ett karaktäristiskt nytillskott. Fönstersnicke­rierna är oftast vita. Under 1950- och 1960-talen är också trärena fönsterbågar och karmar av ek eller teak vanliga.

De moderna fönstren är en helt annan historia…

Britt-Marie Börjesgård

Illustrationerna är hämtade ur:
Byggnadens särdrag, en stilhistorisk handbok 1880–1960, utgiven av Boverket 1995.

 

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

HOVRÄTTSHUSET 013

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

plenisal-1

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

gota-hovratt-900

Anders Franzén

Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Betong – älskat och hatat

Betong är kanske ett av de byggnadsmaterial som väcker mest känslor. Det är ett rationellt material som i mycket gestaltar modernitet, men som också har fått beteckna tristess och storskalighet i epitet som ”betongförort”, ”grå som betong”, också politiker får en släng av sleven i uttryck som ”betongsosse” etc.

Betong har två betydelser´i det svenska språket, den numera rådande betecknar en blandning av cement, ballast, vatten och eventuellt tillsatsmedel, vare sig denna blandning hårdnar eller inte. Den mera ålderdomliga användningen av orden avser alla blandningar av hydrauliskt kalk med stenbitar, stycken av tegel och klappersten. Beredning av betong i den äldre bemärkelse var känt redan under romartiden och Pantheon ett exempel på detta.

Ritning till Jästbolagets byggnad i Nässjö, 1911.

Jästbolagets byggnad i Nässjö, arkitekt Anders Roland 1911, konstruktion Kruger & Toll.

Den armerade betongen, det vill säga betong som förstärkts med inläggningar av stänger eller metallnät, börjar utvecklas under 1800-talet i Frankrike och England. I Sverige blev det Skånska Cementgjuteriet, grundat 1887, som börjar med armerad betong i byggnader, Katarina folkskola, Operan i Stockholm är tidiga exempel. Den första byggnaden med en hel stomme av betong uppförde 1909 på Kungsgatan i Stockholm. Den första i Jönköpings län var Jästbolagets nya byggnad i Nässjö från 1911 och som fortfarande står på sin plats väl synlig längs järnvägsspåret strax norr om stationen. Den är uppförd med bärande bjälklag och pelare av betong endast takvåningen är av trä. Anläggningen uppfördes av Stockholmsfirman Kruger & Toll med Anders Roland som arkitekt. Det var också Kruger & Toll som uppförde Myrstedts byggnad på Kungsgatan i Stockholm.

För den som vill veta mer om betong också ur ett bevarandeperspektiv rekommenderar vi Sven Olof Ahlbergs föreläsning på länsmuseet, nu på onsdag den 26 oktober kl. 18.00. Föreläsningen är ett samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Fri entré!

 

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård

Forserums kyrka från luften

forseums-ka-kulturmiljobildForserums kyrka är i grunden tidigmedeltida, men den byggdes till mot öster 1781. År 1902 gjordes en stor ombyggnad när den gamla klockstapeln revs och ersattes av ett helt nytt torn, i enlighet med arkitekt Fredrik Sundbärgs ritningar. Den ålderdomliga landsbygdskyrkan skulle bli lite mer av en barockkyrka. Samtidigt ersattes också det gamla spåntaket av ett nytt plåttak. Plåten på långhuset var galvad och sinuskorrugerad – en typ som vi i dag mest ser på ladugårdar.

I mitten av 1930-talet tänkte man tvärt om. Då ville man radera ut Sundbärgs barockkyrka och gå tillbaka till ett äldre utseende genom att bland annat återlägga spåntaket. Arbetena genomfördes 1935 och detta sammanföll med den flygfotografering, som gjordes i trakterna just då. Bilden visar just det skede när man har påbörjat rivningen. En del detaljer på tornet har rivits och byggfolket står i begrepp att plocka av långhusets plåttak.

flygbild-1935Tittar vi noga på tornets byggnadsställningar ser vi att allt var av trä och att varje våning – bomlag – bestod av 1–3 lösa plank. Vad skulle skyddsombudet sagt om detta i dag?

flygbild-1935-torndetalj

Nästa steg var att man rev tornhuven och ersatte den med en rak spira. Tittar man närmare till höger ser man hur några byggnadsarbetare har stannat upp i arbetet och blickar upp mot det fotograferande flygplanet. Kanske är den ansvarige byggmästaren Oskar Johansson från Vaggeryd en av dem? Runt omkring ligger också mängder av rivet byggnadsmaterial.

flygbild-1935-kordetalj

Anders Franzén

Länsmuseets senaste nyförvärv

Jönköpings läns museum förvärvade nyligen ett konstverk av översten och amatörkonstnären Axel Otto Mörner. Målningen föreställer överstebostället Brevik strax väster Eksjö och utfördes 1835. Det finns flera anledningar till nyförvärvet – Mörner var en mångsidig och välbekant person i samtiden, målningen ger en skarpsynt ögonblicksbild av boställets miljö och konstverkets många ägare kan följas genom påskrifter på baksidan.

JM_56430_a.jpgEtt militärt boställe fungerade både som bostad och avlöning genom att gårdens avkastning utgjorde boställsinnehavarens lön. Varje gång man skiftade innehavare genomfördes en besiktning för att utröna hur egendomen skötts. Den som misskötte bostället avkrävdes ersättning, medan den som utvecklat det fick ersättning för förbättringarna. De regelbundna besiktningarna gör att vi oftast kan följa hur varje boställe förändras.

Breviks gård var översteboställe för chefen för Smålandshusarregemente. Mangårdsbyggnaden, som visas på målningen, hade uppförts av timmer omkring 1750, men hade förändrats en del genom åren. Den gula fasadpanelen tillkom troligen omkring 1790 och taket fick sin brytning troligen 1802.

Greve Axel Otto Mörner gjorde en militär karriär och utnämndes till chef över Smålands dragonregemente i Eksjö 1812. Som en följd av detta bosatte han och familjen på Brevik. När målningen utfördes 1835 hade han avancerat till generalmajor. Vid sidan om det militära var han även en habil målare, som blev ledamot av Konstakademien.

För en byggnadshistoriker berättar målningen en hel del. Den visar huvudbyggnaden på Brevik från väster. Det är tydligt att fasaderna var målade i en blekgul kulör med takfot, knutlådor och fönsterfoder i vitt samt fönsterbågar i en gröngrå kulör. Två fönster mot norr är försedda med markiser. Byggnadens tegeltak avvattnas med en hängränna som saknar stuprör. I stället skjuter den svarta hängrännan ut från gavlarna. Samma typ av hängränna finns på den västra flygeln i bakgrunden. Den avbildade växtligheten ger också ledtrådar till hur parken var utformad.

JM_56430_a detaljPersonerna på bilden kan antingen vara påhittade staffagefigurer för kompositionens skull eller avbilda några av dem som verkligen bodde på Brevik. På farstukvisten sitter en mörkklädd man som skulle kunna vara överste Mörner själv eller löjtnant Filip von Tell som också bodde på bostället i mitten av 1830-talet. På grusplanen är det kanske överstinnan Ebba Mörner, född Modée, som ger anvisningar till rättaren Sven Bengtsson. Kvinnan bär i vilket fall som helst brun klänning, svart schal och vit huvudbonad, troligen en så kallad bahytt.

JM_56430_bÖverstinnan Ebba Mörner dog 1840 och det är nu som vi kan följa kommande ägare till målningen genom påskriften på baksidan. Överstinnan gav målningen till sin svägerska Sophie Mörner (1806–74), född Piper, enligt påskriften på målningens baksida. Hon var Axel Ottos Mörners brorson Stellan Hampus Mörners (1796–1857) hustru. Den gick senare vidare till hennes ogifte son Carl Axel Mörner (1834–1902), som i sin tur gav målningen till sin ogifta systerdotter Ingeborg Wachtmeister (1868–1915). Senare hängde tavlan hos hovrättsrådet vid Göta hovrätt Johan von Sydow (1833-1905), men då endast som lån, noterades det på målningen baksida. Johan von Sydow var Ingeborg Wachtmeisters mammas svåger – hänger ni med?

Anders Franzén

Foto: Conchi Gonzalez