Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

sydgötiskt hus

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Logelada Näs Ingatorp

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Lilla Roten 004

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård

Fönstren och stilarna

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit lite om fönsterglas och fönstrets olika delar. Fönstren har också sett olika ut under olika tider, detta är betingat dels av funktion och möjligheten att producera fönsterglas, dels av tidens mode.

1600-tal11600-talsfönstren ha­de små glasrutor infogade i ett spröjsverk av bly. Rutorna stagades av storm­järn. Fönstren hade ofta korspost, mitt­posten delade av fönstret. Nedre och övre luft var ungefär lika stora.

1700Under 1700-talet börjar man kunna tillverka större fönsterglas, vilket kräver en stadigare infästning i bågen, vilket gör att träspröjsen kommer till använding. Samtidigt flyttas tvärposten upp så att de nedre fönsterlufterna blir högre än de övre. Mot slutet av århundradet blir föns­terrutorna större och antalet spröjs minskar. Guldockra är en vanlig fönsterkulör tillsammans med grått, grön umbra eller kimrök.

1800talOmkring sekel­skif­tet år 1800 blir fönster utan tvärpost allt vanligare. Ett två­­­luftsfönster med tre rutor per båge är den all­män­na föns­­­tertypen. Två rutor per båge förekommer också. Engelskt rött, grått och även guldockra är vanliga fönsterkulörer.

Under senare delen av 1800-talet blir högre våningshöjder vanliga i den växande stadsbebyggelsen. 1800slutFönstren blir därmed högre och tvärposten kommer tillbaka. Samtidigt försvinner spröjsen, då man nu kan tillverka större fönsterglas. 1880-talets fönster ligger indragna från fasadlivet och är målade i mörka färger, vanligen bruna, brungrå eller gröngrå, för att understryka djupverkan. Dubbla bågar blir standard, den yttre utåtgående och den inre inåtgående. Villor i den mera dekorerade schweizerstilen var ofta målade i mättade jordfärger och fönstren hade samma färg som listverk eller mörkare, vanligen brun, grön eller engelsk röd.

jugend2Kring sekelskiftet 1900 kommer spröjsen tillbaka, nu som ett arkitektoniskt uttryck. I jugendbe­byg­gel­sen ofta i form av små­­spröj-sade bågar i den övre fönsterluften. Den nedre luften består fortsatt av en stor ruta. For­men kunde även va­ra organisk med sväng­da bågar och spröjs. Bly­in­fattat färgat fönsterglas med växtornerande motiv är vanligt i trapphus. Bågarna må­la­des i friskare färger än tidigare, t.ex. kromoxidgrönt och engelskt rött men de äldre kulörerna brunt och grågrönt förekommer också.

nationalromantikI den nationalromantiska bebyggelsen på 1910-talet blir de småspröjsade fön­s­t­ren vanliga. Föns-terbågarna målas för första gången vita.

Under 1920-talet återkommer den klassiserande arkitekturen. Fönstren är traditionella tvålufts-fönster med mittpost och tre rutor per båge. Fönstren, som är utåt- eller inåtgående, haspas med hake.

År 1930 brukar räknas som funk­ti­ona­lismens genombrott i Sve­rige. Funktionalismens strävan efter hela rena ytor innebär på fönstersidan att spröjsarna försvinner, en- till treluftsfönster med en hel ruta per båge är vanliga. 1930Mittposten försvinner ofta och fönstren stängs då med span­jolettvred. Fönstrens placering på fasaden förändras också. Fönstren dras mot hörnen eller t.o.m. över hörnen, även run­dade glas förekommer. Fönster-snickerierna målas ofta i samma färg som fasaden, men en avvikande färg förekommer också, grågröna kulörer är relativt vanliga.

40tal1Under 1940- och 50-talen tillämpas fortsatt funk­tio­na­lismens form­ide­al, men i en något mju­kare tappning. Fönstren är ofta ospröjsade tvålufts-fönster, ibland med en mindre och en större båge. Stora perspektiv­föns­ter är pivotupphängda. Asym-metrisk indelning av fönstren förekommer också, i trapphus är mångkantiga fönster vanliga. Under 1940-talet kan fönstren vara målade i fasadens kulör men ofta i grått eller grågrönt. På 1950-talet kommer de vita putsade föns­ter­om­fattning­ar­na som ett karaktäristiskt nytillskott. Fönstersnicke­rierna är oftast vita. Under 1950- och 1960-talen är också trärena fönsterbågar och karmar av ek eller teak vanliga.

De moderna fönstren är en helt annan historia…

Britt-Marie Börjesgård

Illustrationerna är hämtade ur:
Byggnadens särdrag, en stilhistorisk handbok 1880–1960, utgiven av Boverket 1995.

 

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

HOVRÄTTSHUSET 013

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

plenisal-1

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

gota-hovratt-900

Anders Franzén

Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Betong – älskat och hatat

Betong är kanske ett av de byggnadsmaterial som väcker mest känslor. Det är ett rationellt material som i mycket gestaltar modernitet, men som också har fått beteckna tristess och storskalighet i epitet som ”betongförort”, ”grå som betong”, också politiker får en släng av sleven i uttryck som ”betongsosse” etc.

Betong har två betydelser´i det svenska språket, den numera rådande betecknar en blandning av cement, ballast, vatten och eventuellt tillsatsmedel, vare sig denna blandning hårdnar eller inte. Den mera ålderdomliga användningen av orden avser alla blandningar av hydrauliskt kalk med stenbitar, stycken av tegel och klappersten. Beredning av betong i den äldre bemärkelse var känt redan under romartiden och Pantheon ett exempel på detta.

Ritning till Jästbolagets byggnad i Nässjö, 1911.

Jästbolagets byggnad i Nässjö, arkitekt Anders Roland 1911, konstruktion Kruger & Toll.

Den armerade betongen, det vill säga betong som förstärkts med inläggningar av stänger eller metallnät, börjar utvecklas under 1800-talet i Frankrike och England. I Sverige blev det Skånska Cementgjuteriet, grundat 1887, som börjar med armerad betong i byggnader, Katarina folkskola, Operan i Stockholm är tidiga exempel. Den första byggnaden med en hel stomme av betong uppförde 1909 på Kungsgatan i Stockholm. Den första i Jönköpings län var Jästbolagets nya byggnad i Nässjö från 1911 och som fortfarande står på sin plats väl synlig längs järnvägsspåret strax norr om stationen. Den är uppförd med bärande bjälklag och pelare av betong endast takvåningen är av trä. Anläggningen uppfördes av Stockholmsfirman Kruger & Toll med Anders Roland som arkitekt. Det var också Kruger & Toll som uppförde Myrstedts byggnad på Kungsgatan i Stockholm.

För den som vill veta mer om betong också ur ett bevarandeperspektiv rekommenderar vi Sven Olof Ahlbergs föreläsning på länsmuseet, nu på onsdag den 26 oktober kl. 18.00. Föreläsningen är ett samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Fri entré!

 

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård