Om Britt-Marie Börjesgård

Antikvarie inom byggnadsvård Jönköpings läns museum. För kontaktuppgifter se museets hemsida.

Fira ”Fönsterrenoveringens dag” med oss!

Fönstren brukar kalla husets ögon och sägs spegla husets själ och karaktär. Ett originalfönster är en del av samkomponerad helhet och präglas stilmässigt av den tid huset är ifrån. Gamla fönster är möjliga och värda att vårda. Virket i bågarna valdes ut med omsorg för att få så lång livslängd som möjligt på fönstren. En gammal fönsterbåge kan se grånad och sliten ut när färgen flagnar, men virket är oftast friskt. Om det finns skador är det enkelt för en duktig hantverkare att byta ut den skadade delen, då det sällan finns skäl att skrota en hel båge.

Gamla blåsta fönsterglas har en helt annan karaktär och liv än moderna planglas. Munblåsta fönsterglas är en hantverksprodukt som inte har tillverkats i Sverige sedan mitten av 1930-talet och utgör en kvalitét som inte alltid tas tillvara. Efter de blåsta glasen introducerades metoden att dra glas direkt från ugnarna, detta glaset känns igen på att det får en något randig yta. Glava glasbruk i Värmland var först i landet med att tillverka draget glas då de startade sin tillverkning 1927. I mitten på 1950-talet utvecklades floatglastekniken av Alistair Pilkington i England. Det moderna planglaset är helt slätt och reflekterar ljuset på ett annat sätt än mera hantverksmässigt tillverkat glas. På ett modernt hus kan detta vara en del av gestaltningen, men på ett äldre hus påverkar det husets karaktär negativt.

Den 30 maj har blivit utsedd till en rikstäckande dag för att uppmärksamma fönsterrenovering. Länsmuseet inbjuder tillsammans med Svenska byggnadsvårdsföreningen denna kväll till en minimässa där du kan träffa hantverkare inom området, knyta kontakter, få rådgivning och information. Ta del av föreläsningar och inspiration inför sommarens renoveringsprojekt, men också få mera kunskap om material och metoder. Kanske prova på att kitta ett fönster eller köpa lite linoljefärg. Välkommen till länsmuseet den 30 maj kl. 18-21 för att förkovra dig i ämnet!

Syftet med Fönsterrenoveringens dag är att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska, estetiska och hållbara fördelarna med att vårda sina fönster. Bakom initiativet står Sveriges Länsmuseer, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mera om fönsterrenovering och den aktuella dagen!

Britt-Marie Börjesgård

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Annonser

En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Kan man uppleva ”Smålands Jerusalem” från Stadsparksberget?

Sveriges Radio P1 sände tidigare i höst programmet ”Stadsinspektionen” en serie om stadsplanering med arkitekturkritikern Mark Isitt som programledare. Han besökte ett antal mellanstora svenska städer och berättade om sina upplevelser och synintryck. I programmet gör han lite en poäng av att det är hans första besök i flera av de skildrade städerna. Mark Isitt är slagfärdig, stundtals provokativ och han sätter ofta fingret på olika aktuella problem och företeelser. I programmet som skildrade Jönköping så fångade han det aktuella intresset för höga hus. Men han försökte också göra en poäng av det gamla numera ganska slitna begreppet ”Smålands Jerusalem”.

Som lyssnare får man följa hur han tar en taxi upp till Stadsparken och blickar ut över staden. ”Det är som att någon myndighetsperson har dragit med linjal över staden. Det enda som tillåts sticka upp över staden är brandstationstornet, Sofia kyrka, en kyrka till där, och en till där och kyrka till där och…”  Hans uppräkning tonas ut för att ge bilden av en aldrig sinande rad av kyrkor.

Och visst finns det ganska många kyrkor, men hur tydlig är deras fysiska närvaro i stadsbilden? Och då särskilt på håll uppe från Stadsparksberget?

Sofiakyrkans höga torn är tydligt i stadsbilden.

Man talar ju populärt numera om att något skaver, och just den delen i ett övrigt bra programmet har stört mig lite. Så jag tog tjänstebilen upp till stadsparken för att se hur många kyrkor man kan se därifrån. Och nog ser man Sofiakyrkan, men de andra är inte lika lätta att upptäcka. Om man tar till teleobjektivet så går det förstås att hitta åtminstone två till, Kristinekyrkans gulputsade torn borta på Öster och Slottskapellet som hukar framför ”Jätten”, det då omdiskuterad höga bostadshuset från 1960-talet, men man kan ju knappast påstå att kyrkorna dominerar stadsbilden ur denna aspekten.

Kristinekyrkan på Öster är här inringad.

…Och med teleobjektiv ser man ju även Slottskapellet.

Och för den med god lokalkännedom går det att identifiera en kyrka till, inte för att den sticker upp över alla andra byggnader, men den är möjlig att se – om man vet att den finns där. Den signalerar dock inte kyrka på långt håll. Pingstkyrkans gula tegelfasad vid Västra torgets är tydligt urskiljbar i siktlinjen väster om Sofiakyrkan.

Pingstkyrkan med dess gula tegelfasad vid Västra torget är stor till ytan, men inte högre än det bredvidliggande bostadshuset.

Att man kan se en katedralliknade stadskyrka från sent 1800-tal, den sedan tidigare stadskyrkan från 1600-talet och ett begravningskapell från samma tid är ju inte så mycket att orda om och inte heller knutet till talesättet ”Smålands Jerusalem”. Begreppet kan härledas till den rika frikyrkligheten – och visst finns det många frikyrkor. Men vad det gäller arkitekturen och kyrkobyggnaderna är frikyrkan sällan konservativ, de är kanske de mest osentimentala i förhållande till sina byggnader. Många frikyrkomän har också varit framstående entreprenörer, (i Gnosjö är det här sambandet väldigt tydligt), och därmed ofta ”framstegsvänliga” även om man kanske har en konservativ livshållning i övrigt. Det har varit mera regel än undantag att bygga nytt och modernt. Församlingarna har dessutom gärna anlitat framstående arkitekter för uppdragen. Carl Nyrén, som Isitt lovordar för länsmuseet tillbyggnad, ritade Immanuelskyrkan stora rosa församlingskyrka också den på Väster relativt nära Sofiakyrkan – stor, men inte särskilt hög. Det leder dock för långt att räkna upp alla fina och arkitektoniskt spännande frikyrkor, det får bli ett annat blogginlägg.

Frikyrkan är och har varit framträdande i Jönköping, men kanske inte på det sätt som lite förenklat vill göras gällande i programmet.

Britt-Marie Börjesgård

Här är en länk med information om radioprogrammet och möjlighet att lyssna.

Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 17381743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 17451746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 17461747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård