Om Britt-Marie Börjesgård

Antikvarie inom byggnadsvård Jönköpings läns museum. För kontaktuppgifter se museets hemsida.

Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

Kan man uppleva ”Smålands Jerusalem” från Stadsparksberget?

Sveriges Radio P1 sände tidigare i höst programmet ”Stadsinspektionen” en serie om stadsplanering med arkitekturkritikern Mark Isitt som programledare. Han besökte ett antal mellanstora svenska städer och berättade om sina upplevelser och synintryck. I programmet gör han lite en poäng av att det är hans första besök i flera av de skildrade städerna. Mark Isitt är slagfärdig, stundtals provokativ och han sätter ofta fingret på olika aktuella problem och företeelser. I programmet som skildrade Jönköping så fångade han det aktuella intresset för höga hus. Men han försökte också göra en poäng av det gamla numera ganska slitna begreppet ”Smålands Jerusalem”.

Som lyssnare får man följa hur han tar en taxi upp till Stadsparken och blickar ut över staden. ”Det är som att någon myndighetsperson har dragit med linjal över staden. Det enda som tillåts sticka upp över staden är brandstationstornet, Sofia kyrka, en kyrka till där, och en till där och kyrka till där och…”  Hans uppräkning tonas ut för att ge bilden av en aldrig sinande rad av kyrkor.

Och visst finns det ganska många kyrkor, men hur tydlig är deras fysiska närvaro i stadsbilden? Och då särskilt på håll uppe från Stadsparksberget?

Sofiakyrkans höga torn är tydligt i stadsbilden.

Man talar ju populärt numera om att något skaver, och just den delen i ett övrigt bra programmet har stört mig lite. Så jag tog tjänstebilen upp till stadsparken för att se hur många kyrkor man kan se därifrån. Och nog ser man Sofiakyrkan, men de andra är inte lika lätta att upptäcka. Om man tar till teleobjektivet så går det förstås att hitta åtminstone två till, Kristinekyrkans gulputsade torn borta på Öster och Slottskapellet som hukar framför ”Jätten”, det då omdiskuterad höga bostadshuset från 1960-talet, men man kan ju knappast påstå att kyrkorna dominerar stadsbilden ur denna aspekten.

Kristinekyrkan på Öster är här inringad.

…Och med teleobjektiv ser man ju även Slottskapellet.

Och för den med god lokalkännedom går det att identifiera en kyrka till, inte för att den sticker upp över alla andra byggnader, men den är möjlig att se – om man vet att den finns där. Den signalerar dock inte kyrka på långt håll. Pingstkyrkans gula tegelfasad vid Västra torgets är tydligt urskiljbar i siktlinjen väster om Sofiakyrkan.

Pingstkyrkan med dess gula tegelfasad vid Västra torget är stor till ytan, men inte högre än det bredvidliggande bostadshuset.

Att man kan se en katedralliknade stadskyrka från sent 1800-tal, den sedan tidigare stadskyrkan från 1600-talet och ett begravningskapell från samma tid är ju inte så mycket att orda om och inte heller knutet till talesättet ”Smålands Jerusalem”. Begreppet kan härledas till den rika frikyrkligheten – och visst finns det många frikyrkor. Men vad det gäller arkitekturen och kyrkobyggnaderna är frikyrkan sällan konservativ, de är kanske de mest osentimentala i förhållande till sina byggnader. Många frikyrkomän har också varit framstående entreprenörer, (i Gnosjö är det här sambandet väldigt tydligt), och därmed ofta ”framstegsvänliga” även om man kanske har en konservativ livshållning i övrigt. Det har varit mera regel än undantag att bygga nytt och modernt. Församlingarna har dessutom gärna anlitat framstående arkitekter för uppdragen. Carl Nyrén, som Isitt lovordar för länsmuseet tillbyggnad, ritade Immanuelskyrkan stora rosa församlingskyrka också den på Väster relativt nära Sofiakyrkan – stor, men inte särskilt hög. Det leder dock för långt att räkna upp alla fina och arkitektoniskt spännande frikyrkor, det får bli ett annat blogginlägg.

Frikyrkan är och har varit framträdande i Jönköping, men kanske inte på det sätt som lite förenklat vill göras gällande i programmet.

Britt-Marie Börjesgård

Här är en länk med information om radioprogrammet och möjlighet att lyssna.

Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 17381743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 17451746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 17461747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård

Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.


Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård