Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annonser

Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

sydgötiskt hus

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Logelada Näs Ingatorp

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Lilla Roten 004

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Tranås gård 1682. En karta över en senmedeltida sätesgård i norra Småland?

Den 16 februari 1682 sålde Clas Rålamb sitt säteri Tranås för 4 200 riksdaler till Herman Oldekop. Säteriet hade under Rålambs tid betecknats som ”hederligt”, men sedan hade något gått snett i skötseln av byggnaderna, de hade försummats så till den grad att vissa av dem betecknades som taklösa vid 1700-talets början. Det gick alltid att skylla på en slarvig arrendator, vilket ägarna brukade göra när sätesgårdarna ramlade ihop, men hur det nu var med den saken, så blev Tranås säteri under Oldekop ett prima spekulationsobjekt att belåna och pantsätta.

2 Mäklarannons (kopia)

Claes Rålamb efter nyss genomförd hårförlängning och med urläcker skrålla i knät

Säteriet var vid tiden för försäljningen en institution i socknen. Det hade varit huvudgård för frälset redan under 1300-talet. Under sig hade det då ett flertal gårdar, kvarnar och fisken. Detta vet vi eftersom Tranåskomplexet testamenterades till Vadstena kloster 1383. Komplexet var omfattande och det troliga är att Vadstena kloster satte en fogde att ta hand om huvudgården så att jordbruket, kvarndriften och fisket kunde fortgå samt att man tillhandahöll lantbor till de mindre gårdarna inom storgårdskomplexet. Vad Vadstena fick testamenterat till sig kan närmast betecknas som en liten bygd kring Svartåns mynning, snarare än bara en medeltida sätesgård.

Vid reformationen drogs kloster- och kyrkogods in till kronan, men Tranås gård kom åter i frälsehänder, närmare bestämt i ätten Rålambs ägo. De underlydande landbogårdarna hade spritts, men kom under årtiondena efter Rålambs övertagande att en efter en ingå i hans godskomplex som rå- och rörshemman. Vid sekelskiftet 1600 var större delen av det medeltida godset åter samlat på en hand.

Det var troligen i samband med försäljningen 1682 som Rålamb, eller Oldekop, begärde en avmätning av sätesgården av lantmätare Duker och från hans hand har vi ett ganska slitet koncept av en plan med en Notarum Explicatio som beskriver de många byggnadernas funktion. Det var strax efter försäljningen, i februari och mars 1682 som Duker ritade sin karta. Kartan ger ett ofärdigt intryck och viktiga beståndsdelar som brukar finnas med i Dukers kartor saknas, framför allt skalstocken. I karttexten står det att kartan är gjord och renoverad (kopierad) 1682. Det måste alltså finnas ytterligare minst en version av kartan, men den finns inte i lantmäteriets arkiv.

Men hur såg Rålambs säteri ut? Och vad vet vi egentligen om 1600-talets sätesgårdar i Småland. Hur var de planerade, och vilka landskapsideal präglade tiden innan bilderna till Svecia Antiqua et Hodierna framställde den svenska herrgården som ett Versailles i miniatyr?

Rätvänd 06_trs_9_1682C

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

En stor gårdsplan finns centralt i bilden och säteriets byggnader är belägna i samtliga väderstreck. Åt söder finns ytterligare en mindre, kringbyggd gårdsplan. Hägnaderna är ritade på två olika sätt, dels som hank och stör-gärdsgårdar (streck markerade med bockpar), dels som raka streck utan markering. Troligtvis visar den senare någon sorts plankstruktur, eller kanske en murad konstruktion? Den bredaste öppningen i den omgärdande strukturen är från sydöst medan en mindre öppning finns i öster. I nordöstra hörnet låg ”Herrebyggningen” med farstu till sal, salskammare, ett kök och bredvid detta, toaletten. Det borde ha funnits en pampig entré, en infart? Östra muren vetter mot sjön Sommen och den mindre öppningen här var troligen avsedd för de som kom sjövägen eller hade ärende till fataburen (8) som var placerad på avstånd från de skadedjur som grasserade inne i gårdsanläggningen.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Renritning av Dukers plan. Nu rättvänd med norr uppåt. Varje rumstyp eller funktion har fått en färg.

Studerar man kartan noggrant ser det ut som att huvudingången till anläggningen var från sydöst.  Här leddes man in till en förgård där stall, oxhus, fä- och fårhus, loge och foderlada var belägna. Här fanns också en gäststuga och en bra bit från detta, en toalett. Mellan fähuset och stallet, där de som arbetade på gården hade sina hästar (Bondestallet i motsättning till Herrestallet mitt emot), gick en passage som tog den besökande in på innergården. Härifrån såg man herrgårdsbyggnaden snett åt höger. Rakt fram fanns bodar och så kallade sätesstugor. Brygghus, kölna och badstu fanns snett åt vänster och vände man huvudet rakt åt vänster såg man vagnskjulen. Vad som fanns inne på innergården kan vi bara fantisera om. Jag ser för mig kålgårdar och kryddhagar omgärdade av tätt flätade hägnader, småbyggnader som hönshus och tillhåll för ankor och gäss. Kanske en liten vattenspegel för fjäderfäna att bada i; en miljö inte så olik den från Björnö nedan?

Om byggnadernas funktion och byggnadssätt kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att beskriva i en kommande blogg.

Jag ska nu kasta fram en djärv tanke: att vad Duker visar på sin karta är i stora drag hur en svensk senmedeltida sätesgård såg ut. Mellan 1383 och 1682 hade säkerligen enstaka byggnader tagits bort och andra tillkommit, men i det stora och hela kan man utifrån vissa utgångspunkter argumentera för att planen visar en i huvudsak senmedeltida sätesgård.

Till exempel kan man peka på bristen av symmetri. Vid 1600-talets mitt kom flera småländska säterier att nybildas, återupptas eller flyttas till nya lägen. I samband med detta kom en större anpassning till symmetriska ideal att göra sig gällande. Huvudbyggnaderna fick flyglar, en arrondering av mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader i zoner inifrån och ut blev vanligare. På så sätt blev mangårdsbyggnaden blickfånget och den naturliga ingången till säterikomplexet. På kartan över Tranås säteri är hela anläggningen belägen inom en hägnad: ett plank, kanske struket, eller en mur och inom några avsnitt åt söder en hank och stör-gärdsgård. Det är en anläggning sluten mot omvärlden som mötte dåtidens besökare, där huvudbyggnaden närmast låg gömt i ett hörn.

En intressant detalj som skvallrar om medeltid snarare än om efterreformatoriskt tid hittar vi på gårdsplanen. Mitt på gårdsplanen stod nämligen ett gårdskors. I Notarum Explicatio betecknas det som 21: ”Ett kors, reparerat, vilket så haver varit utav urminnes”.  Om korset hade stått här sedan urminnes tider bör det ha rest innan reformationen. Reformationen i Sverige bidrog inte till någon vidare bildstorm, men att resa nya gårdskors i den efterreformatoriska tiden var kanske inte helt i takt med den lutherska kyrkans agenda? Men att reparera ett gammalt kors kunde nog kyrkoherden i Säby kyrka ha sett mellan fingrarna med. Låter det spekulativt? Majstång fick ju resas trots att bruket troligen speglar förkristna traditioner (finns avbildade i Sveciaverket). Och hur långt tillbaka gick urminnes tid?

Tranås säteris arrondering, dess slutenhet och brist på symmetri är indicier nog för att argumentera för att anläggningen på Dukers karta speglar en, vid 1600-talets slut, ålderdomlig säterianläggning. Att den under Oldekops tid ansågs som vanvårdad och att vissa byggnader betecknades som taklösa talar för att husen i sig hade några år på nacken. Oldekop kom att ha säteriet som spekulationsobjekt och har troligen inte vistats där i någon större utsträckning, varför förfallet accelererade.

Finns det något vi kan jämföra Tranås säteri med? Björnö säteri i Fröstuna socken vid Norrtälje är intressant. På Nordiska museet finns en karta från 1665 som ger oss något så ovanligt som en bild av ett säteri i fågelperspektiv och dessutom i betraktarens perspektiv. På bilden över Björnö gård ser vi ett säteri på väg att hitta sina symmetriska former, t.ex har trädgårdarna ritats ut, men fortfarande är huvudbyggnaden belägen i ett hörn av anläggningen. Är det ett gårdskors mitt på den södra gårdsplanen? Ur perspektivet från de två personerna som skördar och sätter säden i kärvar blir bilden av oregelbundenheten påtagligt. Huvudbyggnaden går lätta att urskilja, det är det hus som har fönster, men det flankera inte av flyglar eller andra symetriska strukturer, utan är omringat av ekonomibyggnader.  Även Björnö har rötter i medeltid och även här speglar arronderingen av säteriets hus och byggnadsplan ett äldre ideal än det som skulle komma.

Detalj med utkik_Ny bild Björnö 1665 (kopia)

Detalj Vinjett Björnö gård

Björnö säteri i Fröstuna socken år 1665 i fågelperspektiv och ur en betraktares perspektiv. Pilen visar perspektivet över säteriet från betraktarens plats i landskapet. Märk att huvudbyggnaden, den med rader av glasade fönster, inte ligger centrerad utan i hörnet av en med gärdsgård omgärdad gård. Ekonomibyggnaderna finns utspridda dels kring huvudbyggnaden, dels kring en ingärdad plan åt sydväst.

Redan år 1667 visar en karta över sätesgården Haga i Svinnegarns socken i Uppland hur ett symmetriskt ideal har satt spår i planeringen av en ny sätergårdsanläggning. Det skiljer bara två år mellan kartan över Björnö och Haga, men sätesgårdarnas planering speglar två helt skilda tidsskikt, senmedeltid respektive 1600-talets senare del.

Haga_Svinngarn socken

Sätesgården Haga i Svinnegarns socken år 1667. Den nya trenden har slagti igenom: Absolut Symmetri, nydragna spikraka vägar och armlängs avstånd mellan Corps de Logi och ekonomibyggnader.

Hur blev det då med Tranås säteri? Kan vi fortfarande se ett myller av hus med infallna tak på udden mellan Svartån och Sommen? Nej, givetvis kom även denna gård att drabbas av den nya tidens ideal vars resultat framgår ur kartan från 1812.

Detalj ur 06_tranås_11_1812

Tranås säteri 1812. Ett funktionellt och socialt uppdelad herrgårdslandskap som kanske exkluderar snarare än inkluderar. c) markerar ”Stora Trägården med 3:ne husplaner, alléer och gångar m m” medan d) markerar ”Kjöks-trägården”. Nummer 22 ute på näset benämns Iskällarehagen och troligen är den lilla byggnaden strax söder om hagen den överbygda iskällaren.

Jämför vi arronderingen av Tranås säteri 1682 och 1812 ser vi inte bara hur funktionerna på säteriet har delats upp genom att skjuta huvudbyggnaden fram och ekonomibyggnaderna tillbaka. Vi ser också hur en social rumslig skiktning har vuxit fram. Inte så att senmedeltiden eller 1600-tal präglades av demokratiska ideal, men det är uppenbart att människor från olika skikt av samhället samsades på Tranås säteri anno 1682. Bilden av de många små byggnaderna med varierande funktion inom en sluten plan med endast få öppningar ger en känsla av människor i arbete, gående mellan bodar och herrebyggning, stall och vagnskjul, mellan fatabur och brygghus, mellan foderlador och fähus. År 1812 har de som arbetade åt godset städats undan och deras rumsliga mönster har genom en medveten arrondering av säterimiljön blivit helt annorlunda än för de som bebodde huvudbyggnaden.

Vill du veta mer om Tranås säteri som det avbildas i Dukers karta? Inom kort kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att följa upp bloggen med ett inlägg om de olika husens funktion och funderingar kring deras arrondering. Och känner du till flera kartor eller avbildningar som kan ge oss en idé om hur en medeltida huvudgård såg ut, är jag givetvis mycket intresserad av att få veta. Och gårdskors? Ett fåtal finns bevarade på Gotland, men hur vanliga var de i Småland och i övriga Sverige?

06-trs-9, Tranås säteri, bild 4 situationsplan, 1682, Geometrisk avmätning, J.P Duker.

06-trs-11, Tranås säteri, 1812, Övrig förrättning, Magnus Palmblad

B59-2:2, Haga, Svinngarns socken 1667, Ägoavmätning. J. Jonsson, Johan Gedda Persson

Karta från 1665 över Björnö, Uppland. Detalj. Nordiska museet Inv.nr NM.0145879.

 

 

 

 

Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 17381743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 17451746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 17461747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård