Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Omslaget till den första katalogen 1924.

Solhem, en av villorna i den första katalogen.

Husen levererades i kapade längder. Här en materialspecifikation av villa Solhem.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. ”Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Hus i byggsats

Småland har en lång och rik tradition vad gäller trähusindustri och så kallade ”kataloghus”, en historia som jag kommer att skildra utifrån lite olika aspekter i några kommande inlägg.

Men hur började det?

Det monteringsfärdiga huset är ingen modern konstruktion. Redan omkring 1820 uppfördes det första flyttbara, prefabricerade huset i Sverige, undantaget alla de timmerhus som byggdes i skogrika trakter för att monteras ned och flyttas till t.ex. Öland och Bohuslän. Det var arkitekten Fredrik Blom, tillika överste i flottans mekaniska kår, som förstod att överföra tältets mobilitet till träbyggnader. I hans fabrik tillverkades flyttbara baracker, bostadshus och lusthus, också för en exportmarknad. Flera av hans hus finns bevarade, bland annat ett lusthus på Skansen.

Fredriks Bloms lusthus på Skansen.

Bloms monteringsfärdiga hus byggde på ihopspikade väggelement där sektionerna drogs ihop och hölls på plats av bultar. För den som läsa mera om Fredrik Bloms monteringsfärdiga lusthus finns en utmärkt beskrivning i en bok utgiven av Stockholms stadsmuseum, Stadsvandringar 13.

I Bloms efterföljd kom flera fabriker att etableras, framförallt i Stockholm under 1800-talets andra hälft. Det var villor och utställningspaviljonger i tidens schweizerstil som tillverkades för välbeställda kunder i Sverige och utomlands. Det första småländska företaget som gav sig in i husbranschen var Fogelfors bruk, ett järnbruk från 1700-talet som behövde finna en ny nisch när järnbruket inte längre var lönsamt. År 1886 levererade företaget det första monteringsfärdiga huset. Det blev dock aldrig någon hus­till­verkning i stor skala, istället utgjordes brukets stora produktionsvolym av byggnadssnickerier, framförallt dörrar.

De första katalogerna som presenterade monteringsfärdiga småhus för avsalu till gemene man kom i slutet av 1910-talet. Det var Forssjö Trävaru AB utanför Katrineholm och Träkol AB i Vansbro som tillverkade hus enligt ett patenterat system, ”System IBO” – konstruerat av ingenjörsfirman AB Industribostäder i Stockholm. IBO-systemet och Forssjö visade bland annat hus och modeller på Göteborgsutställningen 1923.

 

I Småland var det Landsbro Trävarubolag som var först med en medveten marknadsföring genom kataloger. Företaget, som tillverkade trähus under varunamnet Boro-hus, startade hustillverkningen 1923 och presenterade sin första katalog påföljande år. Landsbro Trävarubolag hade som de flesta andra aktörer i branschen ett äldre sågverk i grunden. I slutet av 1920-talet kom sedan flera fabriker igång, bland annat Myresjöhus och Standardhus i Hultsfred.

 

Britt-Marie Börjesgård

En docka som inte är en leksak…

Inom de flesta områden använder man facktermer som är självklara för den som är inne i branschen, men som för den som inte är införstådd kan orden låta som rent gallimatias. Inom arkitektur och byggnadsvård använder vi många begrepp som kanske inte är allmängods. Ett sådant ord är BALUSTERDOCKA. Med docka i detta sammanhang avses ingen leksak utan ett profilsvarvat stöd i ett räcke, en balustrad. De kan vara gjorda av trä, sten eller järn.

Balkonger och trappräcken med svarvade dockor, hämtade ur Boro-hus katalog från 1933.

Ett Boro-hus i verkligen i Landsbro med balusterdockor.

Docka är ett av alla dessa våra ord som har många betydelser, för den textilkunnige är en garndocka inte en leksak av garn utan ett gammalt ord för ett garnknippe.

Varför använder vi då fackuttryck? De är praktiska för att de är precisa, men de kan behöva en förklaring för den som inte är införstådd. Inom andra områden ser vi många exempel på fackuttryck som ”spiller över” in i det dagliga språkbruket, på både gott och ont. Bra om det berikar språket, tråkigt om det exkluderar och används slentrianmässigt i sammanhang där det inte är relevant.

När man ska beskriva en balkong som har ett räcke med svarvade trästöd, är just balusterdocka ett utmärkt ord, men kan behöva sin förklaring, som ni nu har fått. Det kan kanske komma till användning när man minst anar det, kanske i nästa högskoleprov, eller till helgens korsord om inte annat 😉

Britt-Marie Börjesgård