En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Omslaget till den första katalogen 1924.

Solhem, en av villorna i den första katalogen.

Husen levererades i kapade längder. Här en materialspecifikation av villa Solhem.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. ”Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Tranås gård 1682. En karta över en senmedeltida sätesgård i norra Småland?

Den 16 februari 1682 sålde Clas Rålamb sitt säteri Tranås för 4 200 riksdaler till Herman Oldekop. Säteriet hade under Rålambs tid betecknats som ”hederligt”, men sedan hade något gått snett i skötseln av byggnaderna, de hade försummats så till den grad att vissa av dem betecknades som taklösa vid 1700-talets början. Det gick alltid att skylla på en slarvig arrendator, vilket ägarna brukade göra när sätesgårdarna ramlade ihop, men hur det nu var med den saken, så blev Tranås säteri under Oldekop ett prima spekulationsobjekt att belåna och pantsätta.

Claes Rålamb efter nyss genomförd hårförlängning och med urläcker skrålla i knät

Säteriet var vid tiden för försäljningen en institution i socknen. Det hade varit huvudgård för frälset redan under 1300-talet. Under sig hade det då ett flertal gårdar, kvarnar och fisken. Detta vet vi eftersom Tranåskomplexet testamenterades till Vadstena kloster 1383. Komplexet var omfattande och det troliga är att Vadstena kloster satte en fogde att ta hand om huvudgården så att jordbruket, kvarndriften och fisket kunde fortgå samt att man tillhandahöll lantbor till de mindre gårdarna inom storgårdskomplexet. Vad Vadstena fick testamenterat till sig kan närmast betecknas som en liten bygd kring Svartåns mynning, snarare än bara en medeltida sätesgård.

Vid reformationen drogs kloster- och kyrkogods in till kronan, men Tranås gård kom åter i frälsehänder, närmare bestämt i ätten Rålambs ägo. De underlydande landbogårdarna hade spritts, men kom under årtiondena efter Rålambs övertagande att en efter en ingå i hans godskomplex som rå- och rörshemman. Vid sekelskiftet 1600 var större delen av det medeltida godset åter samlat på en hand.

Det var troligen i samband med försäljningen 1682 som Rålamb, eller Oldekop, begärde en avmätning av sätesgården av lantmätare Duker och från hans hand har vi ett ganska slitet koncept av en plan med en Notarum Explicatio som beskriver de många byggnadernas funktion. Det var strax efter försäljningen, i februari och mars 1682 som Duker ritade sin karta. Kartan ger ett ofärdigt intryck och viktiga beståndsdelar som brukar finnas med i Dukers kartor saknas, framför allt skalstocken. I karttexten står det att kartan är gjord och renoverad (kopierad) 1682. Det måste alltså finnas ytterligare minst en version av kartan, men den finns inte i lantmäteriets arkiv.

Men hur såg Rålambs säteri ut? Och vad vet vi egentligen om 1600-talets sätesgårdar i Småland. Hur var de planerade, och vilka landskapsideal präglade tiden innan bilderna till Svecia Antiqua et Hodierna framställde den svenska herrgården som ett Versailles i miniatyr?

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

En stor gårdsplan finns centralt i bilden och säteriets byggnader är belägna i samtliga väderstreck. Åt söder finns ytterligare en mindre, kringbyggd gårdsplan. Hägnaderna är ritade på två olika sätt, dels som hank och stör-gärdsgårdar (streck markerade med bockpar), dels som raka streck utan markering. Troligtvis visar den senare någon sorts plankstruktur, eller kanske en murad konstruktion? Den bredaste öppningen i den omgärdande strukturen är från sydöst medan en mindre öppning finns i öster. I nordöstra hörnet låg ”Herrebyggningen” med farstu till sal, salskammare, ett kök och bredvid detta, toaletten. Det borde ha funnits en pampig entré, en infart? Östra muren vetter mot sjön Sommen och den mindre öppningen här var troligen avsedd för de som kom sjövägen eller hade ärende till fataburen (8) som var placerad på avstånd från de skadedjur som grasserade inne i gårdsanläggningen.

Renritning av Dukers plan. Nu rättvänd med norr uppåt. Varje rumstyp eller funktion har fått en färg.

Studerar man kartan noggrant ser det ut som att huvudingången till anläggningen var från sydöst.  Här leddes man in till en förgård där stall, oxhus, fä- och fårhus, loge och foderlada var belägna. Här fanns också en gäststuga och en bra bit från detta, en toalett. Mellan fähuset och stallet, där de som arbetade på gården hade sina hästar (Bondestallet i motsättning till Herrestallet mitt emot), gick en passage som tog den besökande in på innergården. Härifrån såg man herrgårdsbyggnaden snett åt höger. Rakt fram fanns bodar och så kallade sätesstugor. Brygghus, kölna och badstu fanns snett åt vänster och vände man huvudet rakt åt vänster såg man vagnskjulen. Vad som fanns inne på innergården kan vi bara fantisera om. Jag ser för mig kålgårdar och kryddhagar omgärdade av tätt flätade hägnader, småbyggnader som hönshus och tillhåll för ankor och gäss. Kanske en liten vattenspegel för fjäderfäna att bada i; en miljö inte så olik den från Björnö nedan?

Om byggnadernas funktion och byggnadssätt kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att beskriva i en kommande blogg.

Jag ska nu kasta fram en djärv tanke: att vad Duker visar på sin karta är i stora drag hur en svensk senmedeltida sätesgård såg ut. Mellan 1383 och 1682 hade säkerligen enstaka byggnader tagits bort och andra tillkommit, men i det stora och hela kan man utifrån vissa utgångspunkter argumentera för att planen visar en i huvudsak senmedeltida sätesgård.

Till exempel kan man peka på bristen av symmetri. Vid 1600-talets mitt kom flera småländska säterier att nybildas, återupptas eller flyttas till nya lägen. I samband med detta kom en större anpassning till symmetriska ideal att göra sig gällande. Huvudbyggnaderna fick flyglar, en arrondering av mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader i zoner inifrån och ut blev vanligare. På så sätt blev mangårdsbyggnaden blickfånget och den naturliga ingången till säterikomplexet. På kartan över Tranås säteri är hela anläggningen belägen inom en hägnad: ett plank, kanske struket, eller en mur och inom några avsnitt åt söder en hank och stör-gärdsgård. Det är en anläggning sluten mot omvärlden som mötte dåtidens besökare, där huvudbyggnaden närmast låg gömt i ett hörn.

En intressant detalj som skvallrar om medeltid snarare än om efterreformatoriskt tid hittar vi på gårdsplanen. Mitt på gårdsplanen stod nämligen ett gårdskors. I Notarum Explicatio betecknas det som 21: ”Ett kors, reparerat, vilket så haver varit utav urminnes”.  Om korset hade stått här sedan urminnes tider bör det ha rest innan reformationen. Reformationen i Sverige bidrog inte till någon vidare bildstorm, men att resa nya gårdskors i den efterreformatoriska tiden var kanske inte helt i takt med den lutherska kyrkans agenda? Men att reparera ett gammalt kors kunde nog kyrkoherden i Säby kyrka ha sett mellan fingrarna med. Låter det spekulativt? Majstång fick ju resas trots att bruket troligen speglar förkristna traditioner (finns avbildade i Sveciaverket). Och hur långt tillbaka gick urminnes tid?

Tranås säteris arrondering, dess slutenhet och brist på symmetri är indicier nog för att argumentera för att anläggningen på Dukers karta speglar en, vid 1600-talets slut, ålderdomlig säterianläggning. Att den under Oldekops tid ansågs som vanvårdad och att vissa byggnader betecknades som taklösa talar för att husen i sig hade några år på nacken. Oldekop kom att ha säteriet som spekulationsobjekt och har troligen inte vistats där i någon större utsträckning, varför förfallet accelererade.

Finns det något vi kan jämföra Tranås säteri med? Björnö säteri i Fröstuna socken vid Norrtälje är intressant. På Nordiska museet finns en karta från 1665 som ger oss något så ovanligt som en bild av ett säteri i fågelperspektiv och dessutom i betraktarens perspektiv. På bilden över Björnö gård ser vi ett säteri på väg att hitta sina symmetriska former, t.ex har trädgårdarna ritats ut, men fortfarande är huvudbyggnaden belägen i ett hörn av anläggningen. Är det ett gårdskors mitt på den södra gårdsplanen? Ur perspektivet från de två personerna som skördar och sätter säden i kärvar blir bilden av oregelbundenheten påtagligt. Huvudbyggnaden går lätta att urskilja, det är det hus som har fönster, men det flankera inte av flyglar eller andra symetriska strukturer, utan är omringat av ekonomibyggnader.  Även Björnö har rötter i medeltid och även här speglar arronderingen av säteriets hus och byggnadsplan ett äldre ideal än det som skulle komma.

Björnö säteri i Fröstuna socken år 1665 i fågelperspektiv och ur en betraktares perspektiv. Pilen visar perspektivet över säteriet från betraktarens plats i landskapet. Märk att huvudbyggnaden, den med rader av glasade fönster, inte ligger centrerad utan i hörnet av en med gärdsgård omgärdad gård. Ekonomibyggnaderna finns utspridda dels kring huvudbyggnaden, dels kring en ingärdad plan åt sydväst.

Redan år 1667 visar en karta över sätesgården Haga i Svinnegarns socken i Uppland hur ett symmetriskt ideal har satt spår i planeringen av en ny sätergårdsanläggning. Det skiljer bara två år mellan kartan över Björnö och Haga, men sätesgårdarnas planering speglar två helt skilda tidsskikt, senmedeltid respektive 1600-talets senare del.

Sätesgården Haga i Svinnegarns socken år 1667. Den nya trenden har slagti igenom: Absolut Symmetri, nydragna spikraka vägar och armlängs avstånd mellan Corps de Logi och ekonomibyggnader.

Hur blev det då med Tranås säteri? Kan vi fortfarande se ett myller av hus med infallna tak på udden mellan Svartån och Sommen? Nej, givetvis kom även denna gård att drabbas av den nya tidens ideal vars resultat framgår ur kartan från 1812.

Tranås säteri 1812. Ett funktionellt och socialt uppdelad herrgårdslandskap som kanske exkluderar snarare än inkluderar. c) markerar ”Stora Trägården med 3:ne husplaner, alléer och gångar m m” medan d) markerar ”Kjöks-trägården”. Nummer 22 ute på näset benämns Iskällarehagen och troligen är den lilla byggnaden strax söder om hagen den överbygda iskällaren.

Jämför vi arronderingen av Tranås säteri 1682 och 1812 ser vi inte bara hur funktionerna på säteriet har delats upp genom att skjuta huvudbyggnaden fram och ekonomibyggnaderna tillbaka. Vi ser också hur en social rumslig skiktning har vuxit fram. Inte så att senmedeltiden eller 1600-tal präglades av demokratiska ideal, men det är uppenbart att människor från olika skikt av samhället samsades på Tranås säteri anno 1682. Bilden av de många små byggnaderna med varierande funktion inom en sluten plan med endast få öppningar ger en känsla av människor i arbete, gående mellan bodar och herrebyggning, stall och vagnskjul, mellan fatabur och brygghus, mellan foderlador och fähus. År 1812 har de som arbetade åt godset städats undan och deras rumsliga mönster har genom en medveten arrondering av säterimiljön blivit helt annorlunda än för de som bebodde huvudbyggnaden.

Vill du veta mer om Tranås säteri som det avbildas i Dukers karta? Inom kort kommer byggnadsantikvarie Anders Franzén att följa upp bloggen med ett inlägg om de olika husens funktion och funderingar kring deras arrondering. Och känner du till flera kartor eller avbildningar som kan ge oss en idé om hur en medeltida huvudgård såg ut, är jag givetvis mycket intresserad av att få veta. Och gårdskors? Ett fåtal finns bevarade på Gotland, men hur vanliga var de i Småland och i övriga Sverige?

06-trs-9, Tranås säteri, bild 4 situationsplan, 1682, Geometrisk avmätning, J.P Duker.

06-trs-11, Tranås säteri, 1812, Övrig förrättning, Magnus Palmblad

B59-2:2, Haga, Svinngarns socken 1667, Ägoavmätning. J. Jonsson, Johan Gedda Persson

Karta från 1665 över Björnö, Uppland. Detalj. Nordiska museet Inv.nr NM.0145879.

 

 

 

 

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

De många raka sektionerna formar tillsammans en byggnadskropp som upplevs som rund.

Fotografi av arkitektkontorets modell. Foto: Witalabostäder.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Den öppna ytan i mitten.

De vinklade trapphusen tar upp och möter de raka bostadssektionerna.

Trapphusen får spännande former i vinkeln mellan de raka enheterna.

Variation skapas bland annat genom att vända beklädnadsteglets riktning.

Britt-Marie Börjesgård

Kyrkogård eller taxeringskalender?

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

 

 

 

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Forserums kyrka från luften

Forserums kyrka är i grunden tidigmedeltida, men den byggdes till mot öster 1781. År 1902 gjordes en stor ombyggnad när den gamla klockstapeln revs och ersattes av ett helt nytt torn, i enlighet med arkitekt Fredrik Sundbärgs ritningar. Den ålderdomliga landsbygdskyrkan skulle bli lite mer av en barockkyrka. Samtidigt ersattes också det gamla spåntaket av ett nytt plåttak. Plåten på långhuset var galvad och sinuskorrugerad – en typ som vi i dag mest ser på ladugårdar.

I mitten av 1930-talet tänkte man tvärt om. Då ville man radera ut Sundbärgs barockkyrka och gå tillbaka till ett äldre utseende genom att bland annat återlägga spåntaket. Arbetena genomfördes 1935 och detta sammanföll med den flygfotografering, som gjordes i trakterna just då. Bilden visar just det skede när man har påbörjat rivningen. En del detaljer på tornet har rivits och byggfolket står i begrepp att plocka av långhusets plåttak.

Tittar vi noga på tornets byggnadsställningar ser vi att allt var av trä och att varje våning – bomlag – bestod av 1–3 lösa plank. Vad skulle skyddsombudet sagt om detta i dag?

Nästa steg var att man rev tornhuven och ersatte den med en rak spira. Tittar man närmare till höger ser man hur några byggnadsarbetare har stannat upp i arbetet och blickar upp mot det fotograferande flygplanet. Kanske är den ansvarige byggmästaren Oskar Johansson från Vaggeryd en av dem? Runt omkring ligger också mängder av rivet byggnadsmaterial.

Anders Franzén

Kulturarvsdag i Eksjö och Bruzaholm

Eksjö 1840.

Kristallen 1960-tal.

Söndagen den 11 september arrangeras Kulturarvsdagen runt om i hela Europa. Då ordnas guidningar och visningar på platser med intressant historia och stora kulturvärden. I Eksjö kommun visas två helt skilda miljöer, dels finns möjlighet att följa med på en vandring i trädstaden Eksjö under länsmuseets ledning, dels visas den så kallade Kristallen i brukssamhället Bruzaholm.

Vandring i Eksjö
Gamla stan i Eksjö är välkänd för sin rika träarkitektur. Husen är som mångbottnade historieböcker, lager har lagts till lager genom århundradena. Men motsatsen förekommer också genom att senare tillägg har rensats bort och husens äldsta historia har plockats fram.

Fornminnesgården är en av de fastigheter som har återställts till ett äldre utseende. Så här såg husen ut från Åbron 1929.

Vandringen i Eksjö sätter fokus stadens träbyggnadskonst, fasader, byggnadsdetaljer, byggnadsteknik, stilhistoria, moderniseringar och restaureringar genom tiderna. Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård  leder vandringen, hon kommer också att berätta om dokumentationen av de hus i Forssellska gården som förstördes i branden augusti 2015 och vilken ny kunskap som den tragiska händelsen trots allt har gett. Kulturvandringen startar kl. 13 med samling på Stora Torget.

Modernistisk arkitekturpärla restaureras i Bruzaholm
Ett stenkast från Väg 40, mellan Eksjö och Mariannelund, finner man helt oväntat ett stort växthus och en försäljningspaviljong med fasader av trä, glas och ärgad koppar. Med sin djärva arkitektur sticker anläggningen ut i sin omgivning av industribyggnader och vardagliga egnahem. Byggnaderna uppfördes i modernistisk stil i början av 1960-talet. De bär på en intressant historia med anknytning till ortens framgångsrika metallduksindustri. Ägaren, disponent Erik Bengtsson hade moderna och estetiskt djärva idéer för fabrikens och samhällets utveckling. Fram till 1980 var Kristallen en mötesplats i brukssamhället. Här kunde man inhandla blommor, grönsaker och konstglas från de småländska glasbruken.

Att restaurera modernismen
Idag är Kristallen en byggarbetsplats. Under 2016 har ett treårigt projekt inletts för att restaurera Kristallen, växthuset och den yttre miljön.  Restaurering kan genomföras tack vare kulturvårdsanslag från Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län. Huvudman för projektet är Föreningen Kristallen i Bruzaholm, i nära samarbete med Kristallens ägare.

En vision för Kristallen
Kristallen är ett modernt arkitekturarv och en kulturmiljö av både lokalt och nationellt intresse.  Visionen är att Kristallen åter skall bli en mötesplats och ett besöksmål i Bruzaholm och Eksjö kommun. Här finns möjlighet att skapa en spännande miljö för konserter, konstutställningar och kanske också ett trädgårdscafé.

Kom och ta del av den spännande berättelse som döljer sig bakom detta moderna projekt, och om arbetet som pågår för att finna en ny användning för byggnaderna och säkra deras framtid.

Programpunkter:
Öppet Hus 12 – 16. Adress Bruksgatan 3, Bruzaholm
Fri entré. Kaffeservering. Utställning om Kristallen.

Kl 13. Birgitta Holm, ordförande i Föreningen Kristallen i Bruzaholm, informerar om Kristallens historia och arbetet med att rädda byggnaden och ge den ett nytt innehåll.

Kl 13.15 Arkitekt Peter Kautzky berättar egna minnen från Kristallens tillkomst 1961–1962. Som ung arkitekturstuderande praktiserade han på arkitekt Sven Wranérs kontor i Gävle och fick då förtroendet att medverka vid projekteringen av Kristallen.

Kl 14. Att restaurera modernismen. Ett samtal om varför vi bevarar det moderna kulturarvet samt om problem och möjligheter vid restaurering av 1900-talets nya konstruktioner och material. I panelen medverkar länsantikvarie Mattias Sörensen, Nils-Åke Friman, projektledare för restaureringen och Agneta Åsgrim Berlin, antikvarie. Samtalsledare är André Blomgren, Svenska Byggnadsvårdsvårdsföreningen, Jönköping.

Kl 15. Rundvisning och möjlighet till frågor.

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård     Agneta Åsgrim Berlin