En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Människorna bakom – Boro och Emilsönerna

Familjen Johansson, Emma Sofia och Emil, omgivna av sina barn. Från vänster Gustav, Carl, Sölve, Lilly, Elin, Axel och Hulda.

När man arbetar med lite större utredningar finns ibland möjligheten att få en glimt av de människor som har varit betydelsefulla, kanske för uppförandet av en viss byggnad, för etableringen av en viss industri, eller för en orts utveckling. I Landsbro är detta påtagligt. Boro-hus i Landsbro var länge den tongivande och huvudsakliga arbetsgivaren. Företaget började dock i relativt blygsam skala genom att Emil Johansson år 1896 etablerade sin ångsåg strax intill järnvägsstationen i Landsbro, eller Smålands Broby som orten då hette. Sågen kompletterades med ett hyvleri. Landsbro Trävarubolag, som rörelsen kom att heta, började även tillverka lådor, lastpallar, m.m. Företaget ska till exempel ha svarat för alla trävaruleveranser till Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Efter Emils död 1915 tog barnen över, först de tre äldsta och myndiga barnen. Sedan blev det bröderna Carl, Axel och Sölve som drev företaget vidare, Emilsönerna som de också kallades. Det var under bröderna Emilssons ledning som hustillverkningen startade 1923. Den första katalogen presenterades 1924.

Omslaget till den första katalogen 1924.

Solhem, en av villorna i den första katalogen.

Husen levererades i kapade längder. Här en materialspecifikation av villa Solhem.

Företaget sålde hus dels under konceptet Boro-hus som levererades enligt kapsystem i sågade längder dels som Ello-hus som var mera standardiserade. Materialet levererades då i block för att köparen själv enklare skulle kunna sätta upp sitt hus. Bolaget hade tillverkning i Landsbro men drev även en fabrik i Sävsjö. Företaget hade relativt snabbt blivit etablerade på marknaden, med försäljningskontor i Stockholm och Köpenhamn.

Fotografi taget framför den första snickerifabriken, efter HSBs övertagande.

I december 1936 sålde bröderna företaget till HSB, som tog över driften från januari 1937. För HSB var detta ett sätt att få fram egnahem för mindre inkomsttagare vid sidan om flerbostadshus för bostadsrättsföreningarna. För bröderna Emilsson kan det ha varit ett sätt att få in mera kapital till verksamheten då de hade stora planer för expansion. En ny stor spikningshall hade uppförts under 1936 på ett helt nytt markområde. Verksamheten växte sedan snabbt. Under kriget, då stora delar av bostadsproduktionen låg nere, tillverkades bland annat baracker, hangarer etc. till militärt ändamål, för att kunna hålla produktionen igång. HB-balken, fribärande takkonstruktioner i trä, var en annan komplementtillverkning som kom igång under denna period. HSB drev sedan företaget vidare fram till sommaren 1984, då den nytillträdde VD:n Curt Wrigfors övertog företaget tillsammans med delar av personalen.

Därefter följde en expansiv period, som slutade med konkurs under fastighetskrisens år 1991. Företaget drevs sedan vidare med andra ägare ytterligare några år, men efter ännu en konkurs hösten 1993, var Boros saga all, (åtminstone i Landsbro). Trots flera anbud från olika intressenter kom inte företaget att rekonstrueras, utan lösa inventarier och lokalerna såldes på auktion juni 1994 efter omfattande lokala protester.

Vad hände då med bröderna Emilsson? Efter att de hade sålt Boro till HSB kom de att ta sig an andra utmaningar. År 1939 köpte bröderna Laxå bruk i Tiveden som förutom bruket omfattade stora skogstillgångar. De satsade rejält i Röfors, där brukets masugn låg sedan 1800-talet, med vidareutveckling och produktionsökning av stålsand. För att ta tillvara de stora slagghögarna, startade de 1942 ett experiment med tillverkning av mineralull. Produktion av slaggull i industriell skala började 1943. Bröderna hade konsoliderat bruket genom olika investeringar och rationaliseringar. De olönsamma delarna hade avvecklats. År 1947 sålde de Laxå bruk till svenska staten. Skogen överfördes till Domänverket och industrin till AB Statens Skogsindustrier (ASSI).

Svensk Industrikalender för 1947 ger en målande bild av bredden i företaget medan det fortfarande var i bröderna Emilssons ägo.. ”Laxå Bruks AB: Järnbruk med masugn och lancashiresmedja, stålsandverk, slaggullsfabrik, mek. verkstad och snickerifabrik vid Röfors, sågverk, hyvleri och ångcentral vid V:a Laxsjön. Tillverkar lancashiretackjärn, gjuteritackjärn, smältstycken, stålsand, barends (?), slaggull, sågade och hyvlade trävaror, byggnadssnickerier m.m. Bolaget idkar jämväl jordbruk och skogshantering äger elektr. kraftstationer samt trafikerar Laxå-Röfors järnväg.” Bolaget hade 210 industriarbetare.

Deras tid i Laxå har likheter med tiden i Landsbro. Bröderna verkar ha varit innovativa entreprenörer som gillade utmaningar men de kanske inte hade tålamodet för det långsiktiga förvaltandet, eller så var det bara slumpen som avgjorde, det är i vilket fall spännande att spekulera. Bröderna hade olika kompetenser och de kompletterade varandra. Carl var disponent, Axel direktör och Sölve ingenjör. Axel hade en kansliexamen, vilket innebar att han hade läst juridik. Sölve var utbildad ingenjör och Carl som var äldst av dem tre hade antagligen lärt sig yrket genom sin far. Sölve som ingenjör, var troligen den som bedrev produktutvecklingen. Hans intresse för isolering och skivmaterial grundlades förmodligen redan inom Boro. Företaget hade patenterat ett skivmaterial under varunamnet Borolite, som var en halvhård relativt tjock fiberskiva.

Slaggullen gick under varunamnet Slaggullex och om man läser Riksantikvarieämbetet materialguide får man veta lite mera:

Slaggull och stenull tillverkas genom att en smälta (1 500°C) av ämnet får rinna ut i en stråle som med högtryckslåga eller centrifug sönderdelas till en fin ull. Ullen impregneras och stabiliseras med till exempel fenolhartslösning och sammanfiltas genast till önskad kvalitet. Därefter förses produkten med ett lämpligt ytskikt. Produktionen av slaggull upphörde på 1960-talet.

Vad som hände sedan har jag inte haft möjlighet att följa. Axel Emilsson bodde kvar i Laxå på Stora Lassnå gård som han förvärvade 1947, var de andra bröderna tog vägen återstår att undersöka.

Laxå bruk lever vidare, dock i liten skala. Företaget arbetar fortfarande med mineralull, men har ingen egen tillverkning utan formpressar numera mineralullen.

Britt-Marie Börjesgård

God bebyggd miljö?

Vi har kommit en dryg månad in i det nya året och årskiften innebär ju summeringar och utvärderingar. Men kanske också förhoppningar om den bättre tid som komma skall. Inom kulturmiljöområdet är dock inte utsikterna så goda tyvärr…

År 1999 antog riksdagen femton miljömål, varav god bebyggd miljö var ett av dessa. För ett uppnå målen fastställdes också ett stort antal delmål.

Inom området god bebyggd miljö gällde delmålen: planeringsunderlag, buller, avfall, god inomhusmiljö, värdefull kulturhistorisk bebyggelse, uttag av naturgrus och energianvändning m.m. i byggnader.

Delmål som var utmanande och krävde rejäla insatser för att kunna uppnås. Inom delmålet värdefull kulturhistorisk bebyggelse sades bland annat att ”Bebyggelsens kulturhistoriska värden runt om i landet skall identifieras. Minst 25 % av den identifierade värdefulla bebyggelsen skall innan 2010 ha fått en långsiktig hållbar förvaltning”.  För att uppnå målet noterades också att man behövde skaffa en bättre överblick och få kunskap om den bevarandevärda bebyggelsen.

Mål och verklighet är ibland långt ifrån överensstämmande. Och uppnår man inte målen så borde man väl höja ambitionsnivån. Nu har man istället gjort tvärtom, delmålen är avskaffade och sedan några år ersatta av nya etappmål. Det tidigare mätbara målet ersatts 2012 av en generell och mera luddig viljeinriktning. ”Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.” Boverket är den statliga myndighet som ansvar för frågan på nationell nivå. Den årliga analysen av möjligheterna att nå målen är dyster läsning. Det är bara två av de numera sexton målen där en måluppfyllelse anses vara inom räckhåll. Och det gäller inte målet god bebyggd miljö.

I utvärderingen för 2014 skriver Boverket under punkten ”Kulturvärden i bebyggd miljö”:

”I ett flertal län pågår arbete med att ta fram kulturmiljöprogram eller andra kunskapsunderlag om bebyggelsens kulturvärden. Det pågår också ett regionalt arbete med kulturmiljövårdens riksintresseområden. Takten på arbetet styrs av de medel som länsstyrelserna via Riksantikvarieämbetet kan avsätta för ändamålet. För stora delar av landet saknas dock fortfarande kunskapen om bebyggelsens kulturvärden så utvecklingen på miljötillståndet kan inte redovisas. Tillgången till antikvarisk kompetens är fortfarande låg. Formellt skydd av bebyggelse används sällan. Trots en svag uppgång senaste åren visar trenden att allt färre byggnader ges formellt skydd enligt plan-och bygglagen (PBL) sett över de två senaste decennierna.”

Boverkets analys och bedömning är dyster:

”För att preciseringen ska kunna uppnås måste hela kedjan av tillgång till kompetens och kunskapsunderlag samt tillämpning av lagstiftning fungera. Så är inte fallet idag. Kraftfulla åtgärder krävs: främst förbättrad tillämpning av befintligt regelverk, kunskapsuppbyggnad och ökade ekonomiska och personella resurser. Frågan om bebyggelsens kulturvärden måste prioriteras på såväl nationell, som regional och kommunal nivå. Förutsättningarna präglas av stora regionala skillnader.

Preciseringen är inte möjlig att nå till 2020 med idag beslutade eller planerade styrmedel. Utvecklingstrenden är neutral. Ingen av de brister som Boverket uppmärksammat föregående år har åtgärdats.”

Som sagt, ingen munter läsning. Dock pågår ett visst arbete i tysthet. I fjol gjordes ett omtag på länsnivå för att upprätta nya mål för Hälsans miljömål 2016-2020.  Länsstyrelsen bjöd bland annat in till en arbetsgrupp kring temat God bebyggd miljö, där även länsmuseet var representerat. Nya etappmål formuleras och där man bland annat tar fasta på antikvarisk kompetens och kunskapsunderlag hos kommunerna samt att initiera nätverk inom kulturmiljövårdens aktörer.

Vi får hoppas att detta arbete leder längre än det tidigare! Men som Boverket slår fast – kulturmiljöfrågorna behöver prioriteras på alla nivåer och det krävs ökade resurser både ekonomiskt och personellt!

Britt-Marie Börjesgård

 

Det spårbundna kulturarvet

Stationshus avyttras och ofta är det tyvärr rivning som fastighetsägaren, det statliga Trafikverket ser som huvudalternativ. När SJ bolagiserades år 2000 fick Banverket ta över förvaltningen av de byggnader som inte ansågs ha något kommersiellt värde. Riksantikvarieämbetet gjorde utredningar med stöd av länsmuseer och länsstyrelserna. Ett knappt 70-tal miljöer skyddades som byggnadsminnen. Men kulturarvet är större än så. Järnvägen har i många fall varit den viktigaste faktorn till att samhällen överhuvudtaget har uppstått och då är stationsmiljöerna en betydande del av en orts identitet och kulturhistoria, vilket också avspeglar sig i de kommunala kulturmiljöprogrammen. Flertalet järnvägsmiljöer bedöms ha ett högt kulturvärde och pekas ut som bevarandevärda. Trots detta är det fler stationshus och andra byggnader i järnvägsmiljöerna som rivs än som avyttras på annat sätt. När Banverket slogs ihop med Vägverket år 2010 och Trafikverket bildades fortsatte man på samma spår. Rivningsspåret är tyvärr den linje som Trafikverket fortfarande driver. De främsta argumenten för rivning är att byggnaden ligger för nära järnvägens elledningar, störningar och bulleraspekter eller att marken behövs för järnvägens utveckling. Det senaste exemplet är Huskvarna station, trots att Trafikverket hösten 2013 fick nej av stadsbyggnadsnämnden på sin rivningsansökan, framhärdar man, överklagar och går vidare. Det är då glädjande att  stadsbyggnadsnämnden än en gång har råg i ryggen att avvisa Trafikverkets ansökan om rivningslov trots verkets hot om vite. I fallet Huskvarna station finns inga kända utbyggnadsplaner. Frågan om ett eventuellt snabbspårs lokalisering är ännu inte utredd. Och varför blir elledningarna mer farliga om byggnaden skulle vara i en annan fastighetsägares ägo än just statens?

Huskvarna stationshus. Bild från JP.

André Blomgren, ett av Byggnadsvårdsföreningens länsombud. Bild från JP.

Som länsombuden för Svenska Byggnadsvårdsföreningen skriver i sin insändare i JP i förra veckan – en ansvarsfull fastighetsägare som inte längre anser sig ha möjlighet att förvalta sin byggnad bör göra som alla andra – SÄLJA – i detta fallet finns ju också intresserade köpare som är beredda att ta över denna kulturhistoriskt intressanta byggnad.

Britt-Marie Börjesgård