Om Robin Gullbrandsson

Antikvarie

Återinvigning av Pehr Schiörlins orgel i Svenarums kyrka

Robin Gullbrandsson
Annonser

1600-talsklanger i Lannaskede gamla kyrka

049

Över läktaren i Lannaskede gamla kyrka är det inga helvetesfasor som målarmästaren Johan Columbus år 1702 prytt takbrädorna med. Två knubbiga änglar, eller putti strör rosor från en korg, ner över den ärevördiga orgeln. En bild av sinnena, en man i en sky luktar på en av rosorna med världsfrånvänd blick, orgelns robusta 1600-talsklang hörs av de som samlats i bänkarna.

Lannaskede gamla kyrka är bondsk – men högstämd – poesi. Väggarna har dekorerats som i ett slottsgemak, horror vacui, oljemålningarna på duk är kalkfärg direkt på de skrovliga murarnas puts. Små rosetter imiterar tavlornas upphängning. Där brottas Daniel med ängeln i en tafatt men innerlig avkopiering av något grafiskt blad efter en av renässansens mästare. Läktaren bärs av grovt tillyxade bjälkar och har en låsbar liten brant och smal trätrappa, nött av snart 300 års användning. Orgeln är kronan på verket i denna lantliga prakt, fjärran från Stockholms stilrena hovmiljöer.

Inte skulle denna orgel kunnat återfinnas någon annanstans än här? En renässansorgel byggd 1734? Den är som sprungen ur en gammal saga. De vårtiga pipornas gap är grinande guldlejon och över dem växer gripar fram ur krumbuktande lövsågerier. Cymbelstjärnans klocka klingar lugnt där uppe till principal, flöjt och trumpet. Väderlådan, orgelns hjärta, har någon för mer än tre sekler sedan mödosamt huggit fram ur ett stycke grov ek.

031.jpg

Det är lätt att bli poetisk i ett rum som Lannaskede gamla kyrka. Särdeles stämningsfullt var det den gångna lördagskvällen. Medan den nedgående vårsolen kastade sina strålar genom fönstren så återinvigdes orgeln efter ett halvårs restaurering hos orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson i Nye. Det var fullsatt i bänkarna när diplomorganist Fredrik Albertsson lät orgelns klangrikedom träda fram i ett välvalt program med musik från renässans och barock. Och nog klingar det annorlunda, ty orgeln är inte stämd som vi idag är vana att höra instrument, utan i medelton som var praxis på 1600-talet. Orgelkonsult Göran Grahn som gjort restaureringsprogrammet förklarade tempereringen som innebär att de vanligaste tonarterna får mycket rena terser, medan andra som då var mindre vanliga i tidens kompositioner inte klingar lika rent. När orgeln senast restaurerades – eller snarare räddades från skrotning – 1952 hade pipornas stämning återställts till medelton. Detta hade man glömt bort 1967 då man hårdhänt gick löst på de gamla piporna med stämhorn och hårda händer för att ge dem en modern stämning. Nu är det missgreppet åtgärdat med varsam hand.

Orgeln byggdes 1734 för Norra Sandsjö kyrka i grannsocknen och var den lokale organisten Lars Solbergs förstlingsverk, och det enda som är bevarat av hans tiotal orgelverk. Han var självlärd orgelbyggare och tog säkert intryck av de få orglar som på den tiden fanns i smålandskyrkorna. Därmed blev också hans stil ganska gammalmodig. Men det mesta talar för att Solberg kunde använda sig av en befintlig orgel, för dekoren, många påtagligt blyhaltiga pipor och den robusta väderlådan tycks vara äldre. Fasadens pipor är dekorerade på 1600-talsmanér med grinande ansikten på labierna och vårtliknande punktornament, av samma slag som kan ses på andra bevarade 1600-talsorglar i Nordeuropa. Som regel var det nordtyska orgelbyggare som dominerade scenen, men det fanns även inhemska förmågor som Per Jönsson i Skänninge som bl.a. byggde en orgel åt Per Brahe den yngre. Kanske hade han byggt den orgel som Solberg hade till förfogande? Och vem kan ha betalt den? Var det månne överstelöjtnant Johan Printzensköld på Prinsnäs, tyskättad veteran från trettioåriga kriget?

År 1775 hade Norra Sandsjö skaffat ny orgel och den gamla såldes till Lannaskede församling, där den sattes upp under takets leende keruber av orgelbyggaren Lars Strömblad från Ödeshög. Sedermera fick orgeln också en pedal. På 1800-talet med dess nya koralbok så upplevdes säkert orgeln begränsande, särskilt med sin korta oktav (grova oktaven saknar helt halvtoner). En annan småländsk orgelbyggare, Johannes Magnusson från Lemnhult, utökade orgelns omfång och kompletterade med de felande halvtonerna. När ny kyrka byggdes tillsammans med Myresjö på 1870-talet kom såväl kyrka som orgel att stå för fäfot. När kyrkan på 1930-talet restaurerades ville man också åtgärda orgeln. Den utdömdes av den musikaliska expertisen och kontrakt skrevs för ett nybygge. Hade det inte varit för eldsjälar som ”organologen” och läkaren Einar Erici (Sveriges svar på Albert Schweitzer) och musikdirektör Per-Sture Johnsson i Vetlanda hade vi idag inte kunnat avnjuta denna orgelklenod. Restaureringen 1951-1952 genom Bröderna Mobergs orgelbyggeri var en av de första medvetna orgelrestaureringarna i Sverige. I mångt och mycket har den nya restaureringen respekterat deras insats.

Robin Gullbrandsson

Smakprov kan höras här:

http://www.vetlandaposten.se/article/sa-later-orgelns-nya-sound/

 

 

Okänd målning av Brahehus

F. Soedring (1809-1862), Ruinerne af Brahehus ved Jönköping i Sverige, 1832-11-02

F. Soedring (1809-1862), Ruinerne af Brahehus ved Jönköping i Sverige, 1832-11-02

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn hänger en tidigare obeaktad oljemålning av Brahehus ruiner, tillkommen redan 1832. Särskilt spännande är det eftersom den visar ruinen inifrån, med vy ned mot Gränna. På väggarna ser man ännu putsen med de växtornament som målades av greve Per Brahes hovkonterfejare Johan Werner. Även syns rester av ett blyinfattat fönster. Marknivån är högre än idag eftersom rasmassorna avlägsnades först på 1900-talet i samband med arkeologisk undersökning. Till skillnad från många andra 1800-talsskildringar av ruinen så är denna synnerligen trovärdig. Bara de många och stora fåglarna känns som ett högst romantiskt tillägg för att understryka bildens dramatik.

DHS255

Frederik Sødring (1809-1862), porträtterad av kollegan Købke, besökte troligen 1832 som turist Brahehus och gjorde säkert detaljerade skisser för sin målning. (Wikimedia commons).

Tavlan är målad 1832 av den danske landskapsmålaren Frederik Sødring (1809-1862) som hämtade intryck från många resor i Skandinavien och Tyskland till sina målningar. Tavlan andas dansk guldålder och motivet är mer tidstypiskt än originellt. En pastoral ruinromantik som var mycket uppskattad. De mer namnkunniga av Sødrings kollegor valde dock Italiens antika ruiner som motiv, han själv tyckte sig nog kunna uppnå nog så goda bilder med de nordiska. Ruinen fick under 1800-talets klassicism och romantik stor betydelse som symbol för svunnen storhet och alltings slut.

Robin Gullbrandsson

(Tack till Allan Munch som uppmärksammade mig på tavlan)

Takkonstruktioner i bruk sedan snart 1000 år – utställning och bok om medeltida kyrkotaklag i Skara stift

94 kyrkvindar och två år senare så är nu inventeringen av Skara stifts medeltida taklag avslutad. Resultaten är samlade i en diger och rikt illustrerad volym som presenteras vid ett seminarium på Västergötlands museum i Skara den 15 oktober. Boken kan redan nu beställas via Skara stiftshistoriska sällskap. För att sprida kännedomen om kyrkvindarnas spännande kulturarv invigs en utställning på temat den 26 september, också den på Västergötlands museum. Utställningen är producerad i samarbete med Jönköpings läns museum, Skara stift och Traditionsbärarna.

Robin Gullbrandsson

http://vastergotlandsmuseum.se/utstallningar/dolda-rum-kyrkvindarnas-hemlighet/

http://www.skarastiftshistoriska.nu/nyheter/kyrktak-med-snart-tusen-ar-pa-nacken-presenteras-i-ny-bok/

 

Borrprover ger datering på Norra Solberga gamla kyrka

005 (2)

Den gamla kyrkan i Norra Solberga står bokstavligen i skuggan av den nya kyrkan från ca 1900. Lyckligtvis revs den aldrig när efterträdaren stod klar, utan fick ny funktion som gravkapell. På vind över långhus och kor har inte mycket hänt sedan kyrkan byggdes någon under tidig medeltid. De bevarade kryssade takstolarna av furutimmer är välbevarat timmemanshantverk från medeltiden. Jag uppmärksammade dem i samband med min inventering av medeltida taklag i norra Småland år 2010, ett arbete på uppdrag av Linköpings stift. De omsorgsfullt bearbetade takstolarna hör till det finaste trähantverk som finns bevarat i länet från tidig medeltid. Omläggningen av spåntaket för ett par år sedan gjorde att även korvinden kunde bli tillgänglig.

Inför framtagning av en ny kyrkobeskrivning för Norra Solberga så avsatte Linköpings stift medel för att göra en dendrokronologisk provtagning och anlays. Detta för att försöka fastställa kyrkans ålder. En kall och blåsig vårdag 2015 klättrade undertecknad in genom det lilla vindsfönstret på gaveln tillsammans med dendrokronolog Hans Linderson från Lunds universitet och stiftsantikvarie Gunnar Nordanskog för att genomföra provtagningarna. Problemet med tidigmedeltida takkonstruktioner är att de är så väl bearbetade att vankant och ytved sällan finns kvar, med resultat att dateringarna inte kan bli på året. Det som säkrast kunde dateras var den kraftiga styrbjälken på korvinden. Virket till denna fälldes någon gång mellan 1188 och 1218. Det kan antas att kor och långhus restes i ett skede. I koret sitter under takbjälkarna ett innertak av bräder, vars virke fälldes mellan 1316 och 1346. Dessförinnan var säkert de fint arbetade takstolarna synliga nerifrån kyrkorummet. Den enda kyrka i länet där man i dag kan uppleva det är i närbelägna Forserum.

Robin Gullbrandsson

Ny bok om Smålands medeltidskyrkor

fig76-8111Relief på Vallsjö gamla kyrka. Foto: Mikael Ullén.

På onsdag den 17 juni kl. 14.30 vid Vallsjö gamla kyrka presenteras länsmuseets senaste bok: Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid av Marian Ullén, rikt illustrerad med nytagna foton av Mikael Ullén.

M+M0610bMarian och Mikael Ullén vid Myresjö gamla kyrka.

Småland hamnar ofta i skuggan av sina grannlandskap när Sveriges tidigmedeltida kyrkor presenteras. Det är orättvist. Småland kan uppvisa några av fastlandets finaste prov på bevarad romansk stenskulptur. Vi kan till exempel se på det gamla folklandet Njudungs absidkyrkor eller den synnerligen märkliga kyrkan i Rydaholm. Många av dessa kyrkor ges med denna bok för första gången en mer uttömmande beskrivning och tolkning i ord och bild. Marian Ulléns forskning och fotografen Mikael Ulléns bilder bidrar här till att fylla en lucka i den svenska konsthistoriska litteraturen. Få är bättre lämpade än Marian Ullén för denna uppgift. Hon är född och uppväxt i Småland. Som specialist vid Riksantikvarieämbetet har hon ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att utforska de småländska medeltidskyrkorna, en uppgift som ännu inte är avslutad. I fyra fristående kapitel får vi som läsare bekanta oss med olika delar av småländsk medeltid, som de möter oss i de ännu bevarade kyrkorna och deras utsmyckning. Vi ser spåren av maktambitioner hos biskopar och lokala potentater. Vi ges en inblick i medeltidsmänniskans föreställningsvärld, uttryckt i dopfuntarnas goda och onda monster. Relieferna eggar fantasin med sina lejon, kentaurer, gripar, drakar och satyrer. Hur hänger de samman med det kristna budskap som på 1100- och 1200-talen förkunnades och anammades i Småland? Vad ville den tidens kyrkobyggare och stenmästare förmedla till sin omvärld och eftervärld? Några av dessa personer känner vi till namn, biskop Gisle i Linköping, stenhuggarna Bose och Finnvid, medan flertalet är okända. Länsmuseets förhoppning är att denna bok kan bidra till att väcka intresse för den kulturhistoriska skatt som Smålands medeltidskyrkor är.

Robin Gullbrandsson

 

Skara stifts orglar – nu på nätet

Image016_17Orgeln i Valdshult är en av de värdefulla piporglar som nu finns sökbara i GoArts databas över Skara stifts orglar. Den byggdes 1907 av Carl Axel Härngren i Lidköping och är ett oförändrat prov på den tidens små romantiska orgelverk.

Orgeln brukar kallas för instrumentens drottning. I sin mångsidighet saknar den onekligen motstycke. Orgeln är också ett instrument som kommit att bli starkt förknippat med Kyrkan. Sedan 1800-talet så finns det knappt något kyrkorum som inte kan ståta med en riktig piporgel på läktaren. Därigenom torde orgeln vara en av de geografiskt mest spridda instrumenten i landet, därtill ett musikaliskt och kulturhistoriskt arv för att inte tala om högtstående hantverk.

För att kartlägga kulturvärdena och uppmärksamma piporglarna så har bland annat Skara stift låtit genomföra inventeringar. Resultatet av arbetet i Skara finns nu tillgängligt i en utförlig databas på GoArt, där stiftets alla orglar nu är sökbara:

http://goart-vas-1.it.gu.se/webgoart/goart/skaraorgel.php

Varje orgel i stiftet presenteras till historik, uppbyggnad och musikalisk karaktär med text och flertal bilder. Förhoppningen är att fler ska upptäcka vilka tillgångar som står på läktarna i kyrkorna och att de därigenom fortsätter att klinga. Vissa orglar är rena klenoder, såsom Cahmans välkända f.d. domkyrkoorgel från 1700-talet i Kölingared eller Lidköpingsmästaren Carl Axel Härngrens fina lilla romantiska orgel i Valdshult, föga känd men väl värd att uppmärksammas.

Robin Gullbrandsson