Återinvigning av Pehr Schiörlins orgel i Svenarums kyrka

Pipverket i den nyrestaurerade Schiörlinorgeln från 1798 i Svenarums kyrka. Orgelhusets baksida har fått behålla sin ursprungliga färgsättning i gustavianskt svart.

Septembersolens strålar fyllde Svenarums kyrka med ljus när den nu slutförda orgelrestaureringen kunde avsynas den 6 september efter ett drygt års träget arbete. Alla som medverkat i projektet kunde sluta ögonen och förflyttas tillbaka till 1798, det år då Pehr Schiörlins orgel klingade för första gången. Den förhållandevis lilla orgeln fyllde kyrkorummet med sin barockklang med domkyrkoorganist emeritus Thomas Niklasson vid spelbordet. Varje stämma har sin egen karaktär och charm, vilket ger många uttrycksmöjligheter. I mångt och mycket var det så här det ursprungligen lät, för större delen av piporna är original, liksom väderlådan (orgelns hjärta). Det har varit ett pietetsfullt arbete för orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson att med varsam hand laga skavanker och sprickor och återföra de pipor som 1865 omarbetats av Johannes Magnusson till sitt ursprungliga utförande. Målarmästare Anne Håkansson har svarat för kompletteringen av bemålningen. Det gällde att passa in de nya delarna och ytskikten med de ursprungliga som i hög grad lämnas orörda. På orgelns baksida kan besökaren nu uppleva den ursprungliga färgsättningen i svart.

Spelbordet återställt till ursprungligt utförande. Manualen är sannolikt Schiörlins.

En blick in i pipverket. De flesta pipor är original med undantag för delar av Trumpeten och den rekonstrurerade Vox Humana i förgrunden.

Med stor tillfredställelse kunde de närvarande konstatera att Småland och Sverige har fått en ”ny” historisk orgelklenod som torde väcka intresse även utanför landets gränser. Och vad blev det av Magnusson från 1865? Några kanske ännu minns orgeln från sin barndom och hur den då lät? Ja, allt som tagits bort från orgeln ges nu en säker förvaring för framtiden. Kanske det rentav kan bli fråga om att göra en ny orgel för någon av de andra läktarna? En romantisk liten 1800-talsorgel där Magnussons pipor – också ett stycke småländsk orgelhistoria – kan få nytt liv? Då skulle kyrka kunna ståta med orglar från två stora epoker i svenskt orgelbyggeri.

På lördag kväll den 17 september kl 18 hålls konsert på den nyrestaurerade orgeln och på söndag eftermiddag kl 17 sker den högtidliga återinvigningen i närvaro av biskopen.

Robin Gullbrandsson

Annons

1600-talsklanger i Lannaskede gamla kyrka

Över läktaren i Lannaskede gamla kyrka är det inga helvetesfasor som målarmästaren Johan Columbus år 1702 prytt takbrädorna med. Två knubbiga änglar, eller putti strör rosor från en korg, ner över den ärevördiga orgeln. En bild av sinnena, en man i en sky luktar på en av rosorna med världsfrånvänd blick, orgelns robusta 1600-talsklang hörs av de som samlats i bänkarna.

Lannaskede gamla kyrka är bondsk – men högstämd – poesi. Väggarna har dekorerats som i ett slottsgemak, horror vacui, oljemålningarna på duk är kalkfärg direkt på de skrovliga murarnas puts. Små rosetter imiterar tavlornas upphängning. Där brottas Daniel med ängeln i en tafatt men innerlig avkopiering av något grafiskt blad efter en av renässansens mästare. Läktaren bärs av grovt tillyxade bjälkar och har en låsbar liten brant och smal trätrappa, nött av snart 300 års användning. Orgeln är kronan på verket i denna lantliga prakt, fjärran från Stockholms stilrena hovmiljöer.

Inte skulle denna orgel kunnat återfinnas någon annanstans än här? En renässansorgel byggd 1734? Den är som sprungen ur en gammal saga. De vårtiga pipornas gap är grinande guldlejon och över dem växer gripar fram ur krumbuktande lövsågerier. Cymbelstjärnans klocka klingar lugnt där uppe till principal, flöjt och trumpet. Väderlådan, orgelns hjärta, har någon för mer än tre sekler sedan mödosamt huggit fram ur ett stycke grov ek.

Det är lätt att bli poetisk i ett rum som Lannaskede gamla kyrka. Särdeles stämningsfullt var det den gångna lördagskvällen. Medan den nedgående vårsolen kastade sina strålar genom fönstren så återinvigdes orgeln efter ett halvårs restaurering hos orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson i Nye. Det var fullsatt i bänkarna när diplomorganist Fredrik Albertsson lät orgelns klangrikedom träda fram i ett välvalt program med musik från renässans och barock. Och nog klingar det annorlunda, ty orgeln är inte stämd som vi idag är vana att höra instrument, utan i medelton som var praxis på 1600-talet. Orgelkonsult Göran Grahn som gjort restaureringsprogrammet förklarade tempereringen som innebär att de vanligaste tonarterna får mycket rena terser, medan andra som då var mindre vanliga i tidens kompositioner inte klingar lika rent. När orgeln senast restaurerades – eller snarare räddades från skrotning – 1952 hade pipornas stämning återställts till medelton. Detta hade man glömt bort 1967 då man hårdhänt gick löst på de gamla piporna med stämhorn och hårda händer för att ge dem en modern stämning. Nu är det missgreppet åtgärdat med varsam hand.

Orgeln byggdes 1734 för Norra Sandsjö kyrka i grannsocknen och var den lokale organisten Lars Solbergs förstlingsverk, och det enda som är bevarat av hans tiotal orgelverk. Han var självlärd orgelbyggare och tog säkert intryck av de få orglar som på den tiden fanns i smålandskyrkorna. Därmed blev också hans stil ganska gammalmodig. Men det mesta talar för att Solberg kunde använda sig av en befintlig orgel, för dekoren, många påtagligt blyhaltiga pipor och den robusta väderlådan tycks vara äldre. Fasadens pipor är dekorerade på 1600-talsmanér med grinande ansikten på labierna och vårtliknande punktornament, av samma slag som kan ses på andra bevarade 1600-talsorglar i Nordeuropa. Som regel var det nordtyska orgelbyggare som dominerade scenen, men det fanns även inhemska förmågor som Per Jönsson i Skänninge som bl.a. byggde en orgel åt Per Brahe den yngre. Kanske hade han byggt den orgel som Solberg hade till förfogande? Och vem kan ha betalt den? Var det månne överstelöjtnant Johan Printzensköld på Prinsnäs, tyskättad veteran från trettioåriga kriget?

År 1775 hade Norra Sandsjö skaffat ny orgel och den gamla såldes till Lannaskede församling, där den sattes upp under takets leende keruber av orgelbyggaren Lars Strömblad från Ödeshög. Sedermera fick orgeln också en pedal. På 1800-talet med dess nya koralbok så upplevdes säkert orgeln begränsande, särskilt med sin korta oktav (grova oktaven saknar helt halvtoner). En annan småländsk orgelbyggare, Johannes Magnusson från Lemnhult, utökade orgelns omfång och kompletterade med de felande halvtonerna. När ny kyrka byggdes tillsammans med Myresjö på 1870-talet kom såväl kyrka som orgel att stå för fäfot. När kyrkan på 1930-talet restaurerades ville man också åtgärda orgeln. Den utdömdes av den musikaliska expertisen och kontrakt skrevs för ett nybygge. Hade det inte varit för eldsjälar som ”organologen” och läkaren Einar Erici (Sveriges svar på Albert Schweitzer) och musikdirektör Per-Sture Johnsson i Vetlanda hade vi idag inte kunnat avnjuta denna orgelklenod. Restaureringen 1951-1952 genom Bröderna Mobergs orgelbyggeri var en av de första medvetna orgelrestaureringarna i Sverige. I mångt och mycket har den nya restaureringen respekterat deras insats.

Robin Gullbrandsson

Smakprov kan höras här:

http://www.vetlandaposten.se/article/sa-later-orgelns-nya-sound/

 

 

Okänd målning av Brahehus

F. Soedring (1809-1862), Ruinerne af Brahehus ved Jönköping i Sverige, 1832-11-02

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn hänger en tidigare obeaktad oljemålning av Brahehus ruiner, tillkommen redan 1832. Särskilt spännande är det eftersom den visar ruinen inifrån, med vy ned mot Gränna. På väggarna ser man ännu putsen med de växtornament som målades av greve Per Brahes hovkonterfejare Johan Werner. Även syns rester av ett blyinfattat fönster. Marknivån är högre än idag eftersom rasmassorna avlägsnades först på 1900-talet i samband med arkeologisk undersökning. Till skillnad från många andra 1800-talsskildringar av ruinen så är denna synnerligen trovärdig. Bara de många och stora fåglarna känns som ett högst romantiskt tillägg för att understryka bildens dramatik.

Frederik Sødring (1809-1862), porträtterad av kollegan Købke, besökte troligen 1832 som turist Brahehus och gjorde säkert detaljerade skisser för sin målning. (Wikimedia commons).

Tavlan är målad 1832 av den danske landskapsmålaren Frederik Sødring (1809-1862) som hämtade intryck från många resor i Skandinavien och Tyskland till sina målningar. Tavlan andas dansk guldålder och motivet är mer tidstypiskt än originellt. En pastoral ruinromantik som var mycket uppskattad. De mer namnkunniga av Sødrings kollegor valde dock Italiens antika ruiner som motiv, han själv tyckte sig nog kunna uppnå nog så goda bilder med de nordiska. Ruinen fick under 1800-talets klassicism och romantik stor betydelse som symbol för svunnen storhet och alltings slut.

Robin Gullbrandsson

(Tack till Allan Munch som uppmärksammade mig på tavlan)

Takkonstruktioner i bruk sedan snart 1000 år – utställning och bok om medeltida kyrkotaklag i Skara stift

Takstolar i Valtorps kyrka.

Antikvarie Robin Gullbrandsson under arbete i Härja kyrktorn.

Rekonstruktion av tidigmedeltida takstol i Fivlereds kyrka.

94 kyrkvindar och två år senare så är nu inventeringen av Skara stifts medeltida taklag avslutad. Resultaten är samlade i en diger och rikt illustrerad volym som presenteras vid ett seminarium på Västergötlands museum i Skara den 15 oktober. Boken kan redan nu beställas via Skara stiftshistoriska sällskap. För att sprida kännedomen om kyrkvindarnas spännande kulturarv invigs en utställning på temat den 26 september, också den på Västergötlands museum. Utställningen är producerad i samarbete med Jönköpings läns museum, Skara stift och Traditionsbärarna.

Robin Gullbrandsson

http://vastergotlandsmuseum.se/utstallningar/dolda-rum-kyrkvindarnas-hemlighet/

http://www.skarastiftshistoriska.nu/nyheter/kyrktak-med-snart-tusen-ar-pa-nacken-presenteras-i-ny-bok/

 

Borrprover ger datering på Norra Solberga gamla kyrka

Den gamla kyrkan i Norra Solberga står bokstavligen i skuggan av den nya kyrkan från ca 1900. Lyckligtvis revs den aldrig när efterträdaren stod klar, utan fick ny funktion som gravkapell. På vind över långhus och kor har inte mycket hänt sedan kyrkan byggdes någon under tidig medeltid. De bevarade kryssade takstolarna av furutimmer är välbevarat timmemanshantverk från medeltiden. Jag uppmärksammade dem i samband med min inventering av medeltida taklag i norra Småland år 2010, ett arbete på uppdrag av Linköpings stift. De omsorgsfullt bearbetade takstolarna hör till det finaste trähantverk som finns bevarat i länet från tidig medeltid. Omläggningen av spåntaket för ett par år sedan gjorde att även korvinden kunde bli tillgänglig.

Dendrokronolog Hans Linderson, Lunds universitet, tar borrprov i stödben i långhuset.

Fint borrprov med årsringsserie ur korets tjocka styrbjälke.

Korets kryssade takstolar.

Uppmätning av långhusets takstolstyp.

Långhusets kryssade takstolar är bland de finaste som bevarats från omrking 1200 i länet.

Uppmätning av korets takstolstyp.

Inför framtagning av en ny kyrkobeskrivning för Norra Solberga så avsatte Linköpings stift medel för att göra en dendrokronologisk provtagning och anlays. Detta för att försöka fastställa kyrkans ålder. En kall och blåsig vårdag 2015 klättrade undertecknad in genom det lilla vindsfönstret på gaveln tillsammans med dendrokronolog Hans Linderson från Lunds universitet och stiftsantikvarie Gunnar Nordanskog för att genomföra provtagningarna. Problemet med tidigmedeltida takkonstruktioner är att de är så väl bearbetade att vankant och ytved sällan finns kvar, med resultat att dateringarna inte kan bli på året. Det som säkrast kunde dateras var den kraftiga styrbjälken på korvinden. Virket till denna fälldes någon gång mellan 1188 och 1218. Det kan antas att kor och långhus restes i ett skede. I koret sitter under takbjälkarna ett innertak av bräder, vars virke fälldes mellan 1316 och 1346. Dessförinnan var säkert de fint arbetade takstolarna synliga nerifrån kyrkorummet. Den enda kyrka i länet där man i dag kan uppleva det är i närbelägna Forserum.

Robin Gullbrandsson

Ny bok om Smålands medeltidskyrkor

Relief på Vallsjö gamla kyrka. Foto: Mikael Ullén.

På onsdag den 17 juni kl. 14.30 vid Vallsjö gamla kyrka presenteras länsmuseets senaste bok: Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid av Marian Ullén, rikt illustrerad med nytagna foton av Mikael Ullén.

Marian och Mikael Ullén vid Myresjö gamla kyrka.

Småland hamnar ofta i skuggan av sina grannlandskap när Sveriges tidigmedeltida kyrkor presenteras. Det är orättvist. Småland kan uppvisa några av fastlandets finaste prov på bevarad romansk stenskulptur. Vi kan till exempel se på det gamla folklandet Njudungs absidkyrkor eller den synnerligen märkliga kyrkan i Rydaholm. Många av dessa kyrkor ges med denna bok för första gången en mer uttömmande beskrivning och tolkning i ord och bild. Marian Ulléns forskning och fotografen Mikael Ulléns bilder bidrar här till att fylla en lucka i den svenska konsthistoriska litteraturen. Få är bättre lämpade än Marian Ullén för denna uppgift. Hon är född och uppväxt i Småland. Som specialist vid Riksantikvarieämbetet har hon ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att utforska de småländska medeltidskyrkorna, en uppgift som ännu inte är avslutad. I fyra fristående kapitel får vi som läsare bekanta oss med olika delar av småländsk medeltid, som de möter oss i de ännu bevarade kyrkorna och deras utsmyckning. Vi ser spåren av maktambitioner hos biskopar och lokala potentater. Vi ges en inblick i medeltidsmänniskans föreställningsvärld, uttryckt i dopfuntarnas goda och onda monster. Relieferna eggar fantasin med sina lejon, kentaurer, gripar, drakar och satyrer. Hur hänger de samman med det kristna budskap som på 1100- och 1200-talen förkunnades och anammades i Småland? Vad ville den tidens kyrkobyggare och stenmästare förmedla till sin omvärld och eftervärld? Några av dessa personer känner vi till namn, biskop Gisle i Linköping, stenhuggarna Bose och Finnvid, medan flertalet är okända. Länsmuseets förhoppning är att denna bok kan bidra till att väcka intresse för den kulturhistoriska skatt som Smålands medeltidskyrkor är.

Robin Gullbrandsson

 

Skara stifts orglar – nu på nätet

Orgeln i Valdshult är en av de värdefulla piporglar som nu finns sökbara i GoArts databas över Skara stifts orglar. Den byggdes 1907 av Carl Axel Härngren i Lidköping och är ett oförändrat prov på den tidens små romantiska orgelverk.

Orgeln brukar kallas för instrumentens drottning. I sin mångsidighet saknar den onekligen motstycke. Orgeln är också ett instrument som kommit att bli starkt förknippat med Kyrkan. Sedan 1800-talet så finns det knappt något kyrkorum som inte kan ståta med en riktig piporgel på läktaren. Därigenom torde orgeln vara en av de geografiskt mest spridda instrumenten i landet, därtill ett musikaliskt och kulturhistoriskt arv för att inte tala om högtstående hantverk.

För att kartlägga kulturvärdena och uppmärksamma piporglarna så har bland annat Skara stift låtit genomföra inventeringar. Resultatet av arbetet i Skara finns nu tillgängligt i en utförlig databas på GoArt, där stiftets alla orglar nu är sökbara:

http://goart-vas-1.it.gu.se/webgoart/goart/skaraorgel.php

Varje orgel i stiftet presenteras till historik, uppbyggnad och musikalisk karaktär med text och flertal bilder. Förhoppningen är att fler ska upptäcka vilka tillgångar som står på läktarna i kyrkorna och att de därigenom fortsätter att klinga. Vissa orglar är rena klenoder, såsom Cahmans välkända f.d. domkyrkoorgel från 1700-talet i Kölingared eller Lidköpingsmästaren Carl Axel Härngrens fina lilla romantiska orgel i Valdshult, föga känd men väl värd att uppmärksammas.

Robin Gullbrandsson

Kyrkorum återfår färgprakt från 1906

Järsnäs kyrka efter 1906 års restaurering – ett helt nytt kyrkorum i jugend med rik målningsutsmyckning.

Det är inte ofta man gör stora förändringar i ett kyrkorum. Dels beror det förstås på rummets höga kulturhistoriska värden, men också på att det är en lokal som många har starka emotionella band till. En större och genomgripande restaurering äger i snitt rum en till två gånger under ett sekel. I Järsnäs kyrka skedde detta senast 1937 med Erik Lundberg som arkitekt. Bara 30 år tidigare hade den gamla medeltidskyrkan genomgått en total förnyelse under ledning av Jönköpings stadsarkitekt August Atterström. Då byggdes ett nytt långhus till, så att man ändrade riktning i kyrkan (altaret är nu i söder i stället för som traditionellt i öster) och lade till ett präktigt torn och en helt ny inredning. Bara den gamla kyrkans altaruppsats sattes upp igen (övrig gammal utsmyckning hamnade som brukligt på den tiden på vinden eller såldes till privatpersoner).

Atterström kan man säga skapade ett av länets få kyrkorum i nationalromantik med drag av jugend 1905-1906. En viktig del i detta var de synliga takstolarna och den påkostade målade dekorationen på väggarna, utförd av målarmästare A E Gustafsson från Skövde. Denna stora restaurering kom helt att prägla Järsnäs kyrka. Men smaken ändrades i och med modernismens segertåg. Arkitekt Lundberg låt tvätta bort all dekorationsmålning, måla väggarna vita, ta fram träytan i takstolarna och måla om övrig inredning. Det medeltida triumfkrucifixet hämtades ner från vinden och sattes upp i 1905 års triumfbåge.

Kyrkorummet 2014 före pågående restaurering.

Nu genomgår Järsnäs kyrka på nytt en stor restaurering och modernisering för att uppfylla dagens och morgondagens behov. Församlingen önskade sig bland annat ett ljusare och mer flexibelt kyrkorum, men också att återfå en del av den färgprakt som försvann 1937. Jugendinredningen återfår sin ursprungliga ljusa färgsättning från 1906 medan takstolarnas stämningsfulla brunlaserade träyta får vara kvar. Särskilt anslående är det mödosamma arbetet med att utifrån äldre fotografier återskapa det rika dekorationsmåleriet i absid och triumfbåge med bladverk, stjärnhimmel och förgyllda bibelcitat. Genom flyttbara stolar, dopfunt och altare i koret finns nya möjligheter till körverksamhet och ett flexibelt nyttjande, utan att detta förtar något av det ståtliga nygamla kyrkorummet. Triumfkrucifix och barockpredikstol ges en ny placering i östra korsarmen, det gamla koret, som vacker fond till ett rum i rummet.

2015 – arbete pågår. Delar av färgprakten från 1906 återskapas.

2015 års kyrkorum blir en mer helgjuten sammansmältning av 1906 och 1937 års stora omdaningar, men samtidigt med utrymme för samtid och framtid.

Robin Gullbrandsson

Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

Unik gjutjärnsvård på Adelövs kyrkogård, från 1866 med frimurarsymboler.

Den grekiske dödsguden Thanatos, en yngling som släcker livets fackla (här ner i gräset) på Hagshults kyrkogård.

Nygotiskt gjutjärnskors från 1898 av en i länet vanlig typ med slingrande växt i relief, troligen gjuten vid något av bruken härstädes. Bredaryds kyrkogård.

Rostig nygotik på Hångers kyrkogård.

Länets äldsta gjutjärnsvård är en häll på Åsenhöga ödekyrkogård, gjuten 1712 på Huseby bruk åt kyrkoherdeparet Lacander.

Gjutjärnskors från 1842 på Järstorps kyrkogård.

Ytterligare två gjutjärnsvårdar på Järstorps kyrkogård.

På baksidan av en vård på Bredaryds kyrkogård framgår att den är gjuten vid Häryds bruk. De nedåtvända facklorna var en vanlig dödssymbol under 1800-talet.

En vacker ängel på ett nyklassicistiskt gjutjärnskors.

Avancerad kröndekoration på vård på Bredaryds kyrkogård.

Von Mentzers gravvård från 1860 på Bredaryds kyrkogård är med sina tre meter i höjd länets största gjutjärnsvård.

Nygotiskt gjutjärnsstaket tillverkat vid Jönköpings Mekaniska Verkstad, här på Dunkehalla begravningsplats i Jönköping.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson

Snart färdiginventerat på vindarna i Skara stifts medeltidskyrkor

Kryssade romanska takstolar från ca 1200 i Mjäldrunga kyrka.

Fältdelen av Skara stifts inventering av bevarade medeltida takkonstruktioner börjar närma sig sitt slut. Närmare 60 av stiftets medeltidskyrkor har besökts, ca 20 kvarstår. Det har hittills varit spännande små upptäcktsresor på mer eller mindre bortglömda kyrkvindar under vår och sommar. Nu stiger temperaturen under spån-, skiffer-, tegel- och plåttak och senaste besöken har varit ordentligt svettiga. Falbygden, Tidaholmsbygden, Skaraslätten, Kålland, Kinnekulle och Herrljungabygden är nu avklarade, återstår kyrkor kring norra Billingen, i Vadsbo och längs Vättern.

Reliefsmyckat remstycke i Skalunda kyrka.

Urtag för klockupphängning i Götene kyrka.

Fin sprättäljning på bindbjälke i Kestad kyrka, tydligt kännetecken för tidigmedeltida träbearbetning.

Götene kyrkas långhusvind.

På väg upp i Eriksbergs gamla kyrka.

Inventeringen har bjudit på flera upptäckter av helt eller delvis intakta taklag från 1100- och 1200-talen, varav en del inte varit kända sedan tidigare och flertalet aldrig dokumenterats eller presenterats ordentligt. Hittills har ett 30-tal bevarade taklag från tidig medeltid kunnat konstateras, därtill ett 20-tal delvis bevarade eller genom återanvända delar påvisbara. Därtill finns åtminstone fyra intakta romanska torntak, verkliga sällsyntheter. Skara stift kan uppvisa en spännande flora av snart 1000-åriga träkonstruktioner, ett internationellt sett unikt kulturarv som har få motsvarigheter utanför Norden.

Romansk nock i ek i Edåsa kyrka med tillhörande fladdermöss.

Vindarna rymmer också mycket annat. Här har man inte sällan samlat inventarier och inredningsdetaljer tagna ur bruk, ibland objekt av högt kulturhistoriskt värde. Lösa träbitar kan vara delar av en i övrigt försvunnen takkonstruktion från 1100-tal. Ofta samsas detta med mer eller mindre otrevliga isoleringsmaterial som döljer delar av konstruktionerna. Nedbrutna glasullsmattor är ingen angenäm bekantskap, inte heller gamla kajbon, döda fåglar och träck. Fladdermöss och förlupna bin har också fattat tycke för en del kyrkvindar. Några av vindarna är välstädade och prydliga, men sker en sådan städning inte med sakkunnig antikvarisk medverkan finns alltid risken att objekt som kan ge värdefull information försvinner av okunskap. Samma gäller för hur man går tillväga vid reparationer och elektriska installationer. Flera romanska takstolar har fått påspikade vita elkablar, ibland har till och med borrats igenom dem.

Till hösten blir det dags att börja summera erfarenheterna av inventeringen och sammanställa dem i en rapport som beräknas gå i tryck och presenteras under första halvan av nästa år. I samband med detta utarbetas också en handbok för hanteringen av medeltida takkonstruktioner.

Robin Gullbrandsson