Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

sydgötiskt hus

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Logelada Näs Ingatorp

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Lilla Roten 004

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Annonser

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård

Fönstren och stilarna

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit lite om fönsterglas och fönstrets olika delar. Fönstren har också sett olika ut under olika tider, detta är betingat dels av funktion och möjligheten att producera fönsterglas, dels av tidens mode.

1600-tal11600-talsfönstren ha­de små glasrutor infogade i ett spröjsverk av bly. Rutorna stagades av storm­järn. Fönstren hade ofta korspost, mitt­posten delade av fönstret. Nedre och övre luft var ungefär lika stora.

1700Under 1700-talet börjar man kunna tillverka större fönsterglas, vilket kräver en stadigare infästning i bågen, vilket gör att träspröjsen kommer till använding. Samtidigt flyttas tvärposten upp så att de nedre fönsterlufterna blir högre än de övre. Mot slutet av århundradet blir föns­terrutorna större och antalet spröjs minskar. Guldockra är en vanlig fönsterkulör tillsammans med grått, grön umbra eller kimrök.

1800talOmkring sekel­skif­tet år 1800 blir fönster utan tvärpost allt vanligare. Ett två­­­luftsfönster med tre rutor per båge är den all­män­na föns­­­tertypen. Två rutor per båge förekommer också. Engelskt rött, grått och även guldockra är vanliga fönsterkulörer.

Under senare delen av 1800-talet blir högre våningshöjder vanliga i den växande stadsbebyggelsen. 1800slutFönstren blir därmed högre och tvärposten kommer tillbaka. Samtidigt försvinner spröjsen, då man nu kan tillverka större fönsterglas. 1880-talets fönster ligger indragna från fasadlivet och är målade i mörka färger, vanligen bruna, brungrå eller gröngrå, för att understryka djupverkan. Dubbla bågar blir standard, den yttre utåtgående och den inre inåtgående. Villor i den mera dekorerade schweizerstilen var ofta målade i mättade jordfärger och fönstren hade samma färg som listverk eller mörkare, vanligen brun, grön eller engelsk röd.

jugend2Kring sekelskiftet 1900 kommer spröjsen tillbaka, nu som ett arkitektoniskt uttryck. I jugendbe­byg­gel­sen ofta i form av små­­spröj-sade bågar i den övre fönsterluften. Den nedre luften består fortsatt av en stor ruta. For­men kunde även va­ra organisk med sväng­da bågar och spröjs. Bly­in­fattat färgat fönsterglas med växtornerande motiv är vanligt i trapphus. Bågarna må­la­des i friskare färger än tidigare, t.ex. kromoxidgrönt och engelskt rött men de äldre kulörerna brunt och grågrönt förekommer också.

nationalromantikI den nationalromantiska bebyggelsen på 1910-talet blir de småspröjsade fön­s­t­ren vanliga. Föns-terbågarna målas för första gången vita.

Under 1920-talet återkommer den klassiserande arkitekturen. Fönstren är traditionella tvålufts-fönster med mittpost och tre rutor per båge. Fönstren, som är utåt- eller inåtgående, haspas med hake.

År 1930 brukar räknas som funk­ti­ona­lismens genombrott i Sve­rige. Funktionalismens strävan efter hela rena ytor innebär på fönstersidan att spröjsarna försvinner, en- till treluftsfönster med en hel ruta per båge är vanliga. 1930Mittposten försvinner ofta och fönstren stängs då med span­jolettvred. Fönstrens placering på fasaden förändras också. Fönstren dras mot hörnen eller t.o.m. över hörnen, även run­dade glas förekommer. Fönster-snickerierna målas ofta i samma färg som fasaden, men en avvikande färg förekommer också, grågröna kulörer är relativt vanliga.

40tal1Under 1940- och 50-talen tillämpas fortsatt funk­tio­na­lismens form­ide­al, men i en något mju­kare tappning. Fönstren är ofta ospröjsade tvålufts-fönster, ibland med en mindre och en större båge. Stora perspektiv­föns­ter är pivotupphängda. Asym-metrisk indelning av fönstren förekommer också, i trapphus är mångkantiga fönster vanliga. Under 1940-talet kan fönstren vara målade i fasadens kulör men ofta i grått eller grågrönt. På 1950-talet kommer de vita putsade föns­ter­om­fattning­ar­na som ett karaktäristiskt nytillskott. Fönstersnicke­rierna är oftast vita. Under 1950- och 1960-talen är också trärena fönsterbågar och karmar av ek eller teak vanliga.

De moderna fönstren är en helt annan historia…

Britt-Marie Börjesgård

Illustrationerna är hämtade ur:
Byggnadens särdrag, en stilhistorisk handbok 1880–1960, utgiven av Boverket 1995.

 

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

HOVRÄTTSHUSET 013

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

plenisal-1

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

gota-hovratt-900

Anders Franzén

Betong – älskat och hatat

Betong är kanske ett av de byggnadsmaterial som väcker mest känslor. Det är ett rationellt material som i mycket gestaltar modernitet, men som också har fått beteckna tristess och storskalighet i epitet som ”betongförort”, ”grå som betong”, också politiker får en släng av sleven i uttryck som ”betongsosse” etc.

Betong har två betydelser´i det svenska språket, den numera rådande betecknar en blandning av cement, ballast, vatten och eventuellt tillsatsmedel, vare sig denna blandning hårdnar eller inte. Den mera ålderdomliga användningen av orden avser alla blandningar av hydrauliskt kalk med stenbitar, stycken av tegel och klappersten. Beredning av betong i den äldre bemärkelse var känt redan under romartiden och Pantheon ett exempel på detta.

Ritning till Jästbolagets byggnad i Nässjö, 1911.

Jästbolagets byggnad i Nässjö, arkitekt Anders Roland 1911, konstruktion Kruger & Toll.

Den armerade betongen, det vill säga betong som förstärkts med inläggningar av stänger eller metallnät, börjar utvecklas under 1800-talet i Frankrike och England. I Sverige blev det Skånska Cementgjuteriet, grundat 1887, som börjar med armerad betong i byggnader, Katarina folkskola, Operan i Stockholm är tidiga exempel. Den första byggnaden med en hel stomme av betong uppförde 1909 på Kungsgatan i Stockholm. Den första i Jönköpings län var Jästbolagets nya byggnad i Nässjö från 1911 och som fortfarande står på sin plats väl synlig längs järnvägsspåret strax norr om stationen. Den är uppförd med bärande bjälklag och pelare av betong endast takvåningen är av trä. Anläggningen uppfördes av Stockholmsfirman Kruger & Toll med Anders Roland som arkitekt. Det var också Kruger & Toll som uppförde Myrstedts byggnad på Kungsgatan i Stockholm.

För den som vill veta mer om betong också ur ett bevarandeperspektiv rekommenderar vi Sven Olof Ahlbergs föreläsning på länsmuseet, nu på onsdag den 26 oktober kl. 18.00. Föreläsningen är ett samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Fri entré!

 

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård

Kulturarvsdag i Eksjö och Bruzaholm


Söndagen den 11 september arrangeras Kulturarvsdagen runt om i hela Europa. Då ordnas guidningar och visningar på platser med intressant historia och stora kulturvärden. I Eksjö kommun visas två helt skilda miljöer, dels finns möjlighet att följa med på en vandring i trädstaden Eksjö under länsmuseets ledning, dels visas den så kallade Kristallen i brukssamhället Bruzaholm.

Vandring i Eksjö
Gamla stan i Eksjö är välkänd för sin rika träarkitektur. Husen är som mångbottnade historieböcker, lager har lagts till lager genom århundradena. Men motsatsen förekommer också genom att senare tillägg har rensats bort och husens äldsta historia har plockats fram.

Fornminnesgården är en av de fastigheter som har återställts till ett äldre utseende. Så här såg husen ut från Åbron 1929.

Fornminnesgården är en av de fastigheter som har återställts till ett äldre utseende. Så här såg husen ut från Åbron 1929.

Vandringen i Eksjö sätter fokus stadens träbyggnadskonst, fasader, byggnadsdetaljer, byggnadsteknik, stilhistoria, moderniseringar och restaureringar genom tiderna. Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård  leder vandringen, hon kommer också att berätta om dokumentationen av de hus i Forssellska gården som förstördes i branden augusti 2015 och vilken ny kunskap som den tragiska händelsen trots allt har gett. Kulturvandringen startar kl. 13 med samling på Stora Torget.

Modernistisk arkitekturpärla restaureras i Bruzaholm
Ett stenkast från Väg 40, mellan Eksjö och Mariannelund, finner man helt oväntat ett stort växthus och en försäljningspaviljong med fasader av trä, glas och ärgad koppar. Med sin djärva arkitektur sticker anläggningen ut i sin omgivning av industribyggnader och vardagliga egnahem. Byggnaderna uppfördes i modernistisk stil i början av 1960-talet. De bär på en intressant historia med anknytning till ortens framgångsrika metallduksindustri. Ägaren, disponent Erik Bengtsson hade moderna och estetiskt djärva idéer för fabrikens och samhällets utveckling. Fram till 1980 var Kristallen en mötesplats i brukssamhället. Här kunde man inhandla blommor, grönsaker och konstglas från de småländska glasbruken.

kristallen pågående arbetenAtt restaurera modernismen
Idag är Kristallen en byggarbetsplats. Under 2016 har ett treårigt projekt inletts för att restaurera Kristallen, växthuset och den yttre miljön.  Restaurering kan genomföras tack vare kulturvårdsanslag från Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län. Huvudman för projektet är Föreningen Kristallen i Bruzaholm, i nära samarbete med Kristallens ägare.

En vision för Kristallen
Kristallen är ett modernt arkitekturarv och en kulturmiljö av både lokalt och nationellt intresse.  Visionen är att Kristallen åter skall bli en mötesplats och ett besöksmål i Bruzaholm och Eksjö kommun. Här finns möjlighet att skapa en spännande miljö för konserter, konstutställningar och kanske också ett trädgårdscafé.

Kom och ta del av den spännande berättelse som döljer sig bakom detta moderna projekt, och om arbetet som pågår för att finna en ny användning för byggnaderna och säkra deras framtid.

Programpunkter:
Öppet Hus 12 – 16. Adress Bruksgatan 3, Bruzaholm
Fri entré. Kaffeservering. Utställning om Kristallen.

Kl 13. Birgitta Holm, ordförande i Föreningen Kristallen i Bruzaholm, informerar om Kristallens historia och arbetet med att rädda byggnaden och ge den ett nytt innehåll.

Kl 13.15 Arkitekt Peter Kautzky berättar egna minnen från Kristallens tillkomst 1961–1962. Som ung arkitekturstuderande praktiserade han på arkitekt Sven Wranérs kontor i Gävle och fick då förtroendet att medverka vid projekteringen av Kristallen.

Kl 14. Att restaurera modernismen. Ett samtal om varför vi bevarar det moderna kulturarvet samt om problem och möjligheter vid restaurering av 1900-talets nya konstruktioner och material. I panelen medverkar länsantikvarie Mattias Sörensen, Nils-Åke Friman, projektledare för restaureringen och Agneta Åsgrim Berlin, antikvarie. Samtalsledare är André Blomgren, Svenska Byggnadsvårdsvårdsföreningen, Jönköping.

Kl 15. Rundvisning och möjlighet till frågor.

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård     Agneta Åsgrim Berlin