Bloggen har flyttat!

Byggnadsvårdsbloggen har flyttat till en samlad bloggportal för hela museet och alla nya inlägg når du via länsmuseets hemsida:

/https://jonkopingslansmuseum.se/bloggportal/byggnadsvard/

 

Där kan du också välja att prenumerera på bloggen. Du som tidigare har följt oss, glöm inte att fylla i din e-post på nytt så prenumererar du även fortsättningsvis på alla inlägg. Vi hälsar alla nya och gamla läsare välkomna!

Bloggen på denna plats, med de historiska inläggen kommer att ligga kvar, och vi svarar givetvis på eventuella kommentarer, men vi publicerar inte några nya inlägg.

Tack och slut från här – välkommen till vår nya plats!

/Britt-Marie Börjesgård

 

Annonser

Broarps fd. gästgiveri har fått nytt liv

Vissa projekt jobbar man så länge med att man nästan glömmer hur mycket som är gjort. Ett slående exempel är det f.d. gästgiveriet Broarp öster om Eksjö. Den ideella föreningen Broarps Vänner tog över fastigheten 2002 och har med stort engagemang restaurerat fastigheten i etapper allt sedan dess.

Ett gammalt gästgiveri

Broarp låg längs den gamla häradsvägen mellan Eksjö och Värnamo och finns utmärkt som gästgivargård på äldre kartmaterial redan tillbaka till 1688. Det var två gårdar som delade på sysslan, enligt uppgift flyttade man gästgivarskylten mellan gårdarna. Från gästgivargårdarna i Broarp gick skjutsar till gästgiverierna i och runt Eksjö. Förutom gårdarnas egna hästar fanns det ett antal gårdar i närheten som var skyldiga att hålla hästskjutsar i beredskap för skjutsning, den så kallade reserven. Sammanlagt stod ett 40-tal hästar till gästgiveriets förfogande när verksamheten var som störst. Den siste gästgivaren i Broarp blev Jonas Peter Broman som övertog gästgiverirättigheterna av sin far 1863, vilket då inkluderade även utskänkning av sprit. Sonen Anton Broman drev gästgiverirörelsen vidare vad avser mat, logi och skjutsstation fram till början av 1920-talet.

Ett reprofotografi i museets samlingar. Bilden anges vara tagen 1896.

De äldsta dateringarna av byggnaden genom dendrokronologi är från slutet av 1700-talet, men delar av bottenvåningen kan vara ännu äldre. Huset har höjts men även breddats. Dess nuvarande form fick byggnaden i mitten av 1800-talet då den byggdes till i hela dess längd.

När föreningen övertog var den gamla gästgivargården i Broarp ålderdomlig och förvånansvärt opåverkad av sentida tillägg. De modernaste ytskikten var tapeter från 1920–1930-talen. De senaste ägarna och innevånarna hade levt i huset utan göra några stora förändringar. Byggnaden hade sedan 1968 stått obebodd tills föreningen Broarps Vänner övertog fastigheten år 2002.

En genomgripande restaurering

Länsmuseet har varit med som antikvarisk medverkande, bollplank och en part i diskussionerna kring vad och hur arbetena skulle utföras. Det har varit allt från utvändiga åtgärder, stom- och fönsterrenovering, målning, rekonstruktion av verandan och omläggning av tak och golv till omsättning av spisar och kakelugnar, pappspänning av tak, schablonmålning, tapetsering och konservering. Föreningen har gjort ett enastående arbete och räddat en värdefull kulturbyggnad. Det är en fantastisk resa när man ser tillbaka på vad som har utförts och som nu finns sammanfattat i en samlad rapport. Förutom medlemmarna och inhyrda hantverkare har delar av arbetena utförts av en intresserad allmänhet på ett antal byggnadsvårdsläger genom åren i samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Det har varit personer som velat lära sig för att kunna ta hand om sina egna hus men också studenter och hantverkare som har förkovrat sig i äldre traditionella tekniker och material, för vissa kanske avgörande i framtida yrkesval.

Bilder säger ibland mer än ord. Den svartvita bilden ovan togs våren 2003 inför kommande arbeten och färgbilden högst upp är från våren 2016. När föreningen tog över var huset förfallet, men inte sönderrenoverat utan stod i stort sett som det var lämnat när de sista boende dog på 1960-talet. Framsynt nog hade man på 1970-talet lagt på ett plåttak, vilket gjorde att huset hade klarat sig. Restaureringen av Broarp är ett anslående exempel på vad som går att göra om både viljan och engagemanget finns!

Britt-Marie Börjesgård

 

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Fira ”Fönsterrenoveringens dag” med oss!

Fönstren brukar kalla husets ögon och sägs spegla husets själ och karaktär. Ett originalfönster är en del av samkomponerad helhet och präglas stilmässigt av den tid huset är ifrån. Gamla fönster är möjliga och värda att vårda. Virket i bågarna valdes ut med omsorg för att få så lång livslängd som möjligt på fönstren. En gammal fönsterbåge kan se grånad och sliten ut när färgen flagnar, men virket är oftast friskt. Om det finns skador är det enkelt för en duktig hantverkare att byta ut den skadade delen, då det sällan finns skäl att skrota en hel båge.

Gamla blåsta fönsterglas har en helt annan karaktär och liv än moderna planglas. Munblåsta fönsterglas är en hantverksprodukt som inte har tillverkats i Sverige sedan mitten av 1930-talet och utgör en kvalitét som inte alltid tas tillvara. Efter de blåsta glasen introducerades metoden att dra glas direkt från ugnarna, detta glaset känns igen på att det får en något randig yta. Glava glasbruk i Värmland var först i landet med att tillverka draget glas då de startade sin tillverkning 1927. I mitten på 1950-talet utvecklades floatglastekniken av Alistair Pilkington i England. Det moderna planglaset är helt slätt och reflekterar ljuset på ett annat sätt än mera hantverksmässigt tillverkat glas. På ett modernt hus kan detta vara en del av gestaltningen, men på ett äldre hus påverkar det husets karaktär negativt.

Den 30 maj har blivit utsedd till en rikstäckande dag för att uppmärksamma fönsterrenovering. Länsmuseet inbjuder tillsammans med Svenska byggnadsvårdsföreningen denna kväll till en minimässa där du kan träffa hantverkare inom området, knyta kontakter, få rådgivning och information. Ta del av föreläsningar och inspiration inför sommarens renoveringsprojekt, men också få mera kunskap om material och metoder. Kanske prova på att kitta ett fönster eller köpa lite linoljefärg. Välkommen till länsmuseet den 30 maj kl. 18-21 för att förkovra dig i ämnet!

Syftet med Fönsterrenoveringens dag är att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska, estetiska och hållbara fördelarna med att vårda sina fönster. Bakom initiativet står Sveriges Länsmuseer, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mera om fönsterrenovering och den aktuella dagen!

Britt-Marie Börjesgård

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Ovanlig inblick i 1600-talets timmerbyggande

I ett tidigare blogginlägg presenterades nyligen Tranås säteri och herrgårdsmiljön på 1600-talet av min kollega Ådel Franzén. Om man ytterligare zoomar in anläggningens byggnader visar det sig att kartmaterialet från 1682 ger en ovanlig inblick i timmerbyggande som kan sträcka sig tillbaka till Vasa-tiden.

För den som intresserar sig för äldre småländskt byggande finns i princip inga bildkällor förrän Erik Dahlbergs Suecia Antiqua från sent 1600-tal. Där är en handfull högreståndsanläggningar avbildade på ett storslaget sätt. Planritningar som visar hur byggnader var disponerade kommer först långt senare. Därför är lantmäterihandlingarna från Tranås säteri ett märkligt undantag!

Äldre bebyggelse visar ofta upp mönster som man kan jämföra med andra anläggningar. Bland allmogens bostadshus finns det i Småland en handfull byggnadstyper som varierades i begränsad omfattning – enkelstugor, parstugor, dubbelkammarstugor, salsbyggnader och ytterligare ett par. På samma sätt har ekonomibyggnaderna ofta gemensamma drag som man kan jämföra med varandra och se varianter.

Om vi börjar med anläggningens främsta byggnad är det väl Herrebyggningen i gårdens nordöstra hörn. Byggnaden omfattade sal, 2 salskamrar vid den östra gaveln, 2 gästkamrar vid den västra gaveln, en genomgående farstu i byggnadens mitt samt i en utbyggd del ett privet/avträde och ett kök. Att kartan är noga uppritad kan bevisas av att upphovsmannen ritat dörröppningarna helt nära byggnadens längsgående vägg, den så kallade hjärtväggen – inte mitt på väggarna. Detta är en konstruktiv fördel när man placerar dörrhålen i en timrad byggnad. 1600-talskartan säger inget om vilket byggnadsmaterial som använts, men inget tyder på att man använt annat är timmer i stommarna. I Småland är detta en regel med få undantag. De nämnda dörrplaceringarna stöder detta antagande.

Renritning av karta 1682C (kopia)

Jonas Petersson Dukers koncept över Tranås säteris gårdsplan från 1682

Herrebyggningens planlösning liknar knappast någon av de hustyper som vi i dag delar in landsbygdens bebyggelse i. Det kanske mest överraskande är att avträdet ligger i själva bostadshuset. Dessutom är det märkligt att köket ligger i en tillbyggd del. Med lite god vilja kan man emellertid jämföra bostadshusets planlösning med det så kallade sydgötiska huset. Denna hustyp karakteriseras bland annat av genomgående förstuga, stor sal i byggnadens mitt och gärna ett par gavelplacerade kamrar. Det sydgötiska husets utbredning är traditionellt inom Skåne, Halland, Blekinge och de södra delarna av Småland – inte här i nordöstra Småland. Kan det vara så att en variant av hustypen förekom även i norra Småland under 1600-talets första hälft, men att den sedan ersattes av andra hustyper?

Detalj

Detalj med Herrebyggningen till höger, tre bodar i mitten och det andra bostadshuset till vänster.

sydgötiskt hus

Exempel på ett så kallat sydgötiskt hus med det stora rummet i mitten och genomgående farstu.

I närheten av Herrebyggningen hittar vi en länga med bodar och ytterligare ett bostadshus. Detta bostadshus omfattar 1 gästkammare, 2 sätesstugor och 2 farstugor. Även denna byggnad har drag av det sydgötiska huset med genomgående förstugor och ett stort rum i mitten. Att döma av rummens namn har byggnaden troligen varit avsedd för övernattande gäster. Att gårdens bodar, där man sannolikt förvarande gårdens matförråd, låg i det som ofta kallades mangården i närheten av bostadshusen följer det allmänna mönstret även hos allmogen. Utanför gårdens staket längre österut låg dessutom en stor fatabur på säkert avstånd med tanke på risken för eldspridning.

 

Logelada Näs Ingatorp

Principskiss för så kallad logelada med ett loggolv i mitten, en lada på varje sida om den och i det här faller några ytterligare rum vid gaveln till höger (foderrum, selkammare och stall).

Lilla Roten 004

Inblick i en tröskloge med lador på båda sidor om avbalkningarna av brädor. I detta fall är loggolvet och den högra avbalkningen demonterade.

Vi lämnar mangården för att i stället titta på det område som på 1600-talet kallades ladugården. Ladugården var således inte en byggnad, utan den del av hustomten där uthusen för jordbrukets drift och djurhållning låg. I Småland övergår betydelsen av begreppet ladugård till att betyda ett mångfunktionellt uthus under 1700-talets andra hälft. Detta sker samtidigt som man upphör med att inreda fähus i en byggnad och loge och lador i en annan för att i stället samordna dessa funktioner.

Denna uppdelning illustreras också tydligt på kartan från Tranås säteri. Den fyrkant som omfattade gårdens ekonomibyggnader hade en länga i norr som inrymde oxhus, fähus och fårhus. I öster låg den byggnad där man hanterade fodret. Byggnaden hade den sedvanliga uppdelningen med en tröskloge i byggnadens mitt. Där hade man ett tätt brädgolv där man genom tröskning separerade kornen från halmstråna genom att slå med slaga. På båda sidor om trösklogen låg lador, men gränsen mot dessa utgjordes inte av väggar i vanlig bemärkelse utan endast av meterhöga brädavbalkningar. I den ena ladan lades den otröskade säden. Efter tröskningen lades den överblivna halmen i den andra ladan. Detta är ett flöde och en indelning som använts långt fram i tiden och var praktisk fram till att tröskningen mekaniserades.

Runt ladugårdsfyrkanten fanns även 1 avträde, 2 bondestall, 1 herrestall med tolv spiltor och foderlador. Man kan anta att lantbrukets intensiva aktivitet koncentrerades just till ladugårdsfyrkanten.

Anders Franzén

 

Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 17381743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 17451746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 17461747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.



Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Britt-Marie Börjesgård