Ny bok om industriminnet Åminne Bruk

Den 1 juni är det säsongsstart med konstvernissage, hyttmässa och boksläpp i Åminne Bruk. Då erbjuds det första tillfället att köpa boken ”Åminne Bruk – Människor och maskiner” och även att få den signerad av författarna. Det är Föreningen Åminne Bruksmuseum som ger ut en rikt illustrerad bok i coffe-tableformat om det välbevarade järnbruket vid stranden av sjön Vidöstern, söder om Värnamo.

Åminne bruk är Smålands bäst bevarade sjömalmshytta och ett industriminne av riksintresse. Boken skildrar den historiska industrimiljön ur två skilda infallsvinklar – den sakligt tekniska respektive den personligt upplevda. Teknikhistorikern Bengt Spade tar oss med på en vandring bakom de röda tegelfasaderna. Pedagogiskt förklaras maskiner och tillverkningsprocesser i masugnen och gjuteriet. Journalisten Karin Malmsten förmedlar färgstarka berättelser och människors minnen från en arbetsplats som har präglat en hel bygd. Årets rytm och händelser på det nutida Åminne Bruk möter vi i en svit nytagna bilder av fotografen Thomas Johansson. Länsmuseets antikvarie Agneta Åsgrim Berlin har medverkat som projektledare och redaktör. Hon har deltagit i Åminne omdaning från övergiven industriarbetsplats till kulturarv, museum och mötesplats i samtiden, och skildrar denna process i ett inledande avsnitt av boken.

Annons

Kloakverk eller minnesplats? Historien om Västra reningsverket vid Talavid i Jönköping

Västra Reningsverket under uppförande 1940. Foto Tekniska kontoret Jönköpings kommun

I dagarna schaktas de sista spåren bort av Jönköpings Västra reningsverk. Det har ersatts med en ny och effektivare anläggning intill Talavidskolan. Det gamla verket har dessutom kommit i vägen för den nya trafikplats som håller på att anläggas i korsningen av Västra Storgatan och Juneleden.

När Västra reningsverket stod klart 1940 var det ett led i kampen mot den accelererande föroreningen av Vätterns vatten. Stadens kloakvatten pumpades rakt ut i Vättern – man litade på utspädningseffekten! På 1920-talet slog vattenklosetter igenom på allvar i staden, och den sanitära situationen blev alltmer ohållbar. Vättern blev otjänlig för bad, och ett nytt friluftsbad fick anordnas 1929 vid Rocksjön. I slutet av 1930-talet byggdes därför reningsverk både på Väster och Öster. Det östra byggdes samman med den kloakpumpstation som uppförts redan 1928 vid ”Undergången”. Läget för Västra reningsverket var däremot kontroversiell och stadens byggnadschef Ragnar Lindqvist gjorde vad han kunde för att ett ”kloakverk” inte skulle bli störande. Stadsarkitekten Göran Pauli anlitades. Reningsverket byggdes i huvudsak underjordiskt. Maskin och manskapsbyggnaden fick en stram arkitektur i funktionalistisk stil med fasader i rött tegel och den mönstermurade skorstenen som accent. Bassänghallens tak anordnades som en terrass med kalkstenshällar och gräsmatta, och byggnadschefen Lindqvist föreställde sig att detta skulle bli en utsiktsplats för turister över Vättern och Talavidparken, ja han hade rentav planer på en liten konditorilokal i byggnaden för sommarservering på terrassen!

Det nyuppförda reningsverket vid Talavid år 1940. Arkitekt Göran Pauli. Byggnaden revs i november 2012. Foto Tekniska kontoret Jönköpings kommun

Junebäcken har historisk laddning. Det anses ju ha varit gränsbäck mellan Tveta och Mo härader och den plats där smålänningarna avlöstes av västgötarna i samband med sveakonungens eriksgata. Redan i Äldre Västgötalagen, som nedtecknades senast vid mitten av 1200-talet, omnämns Junebäck i samband med eriksgata. I början av 1900-talet var det historiska vattendraget inget annat är ett stinkande avloppsdike, och den i kulverterades 1936. Stadens hembygdsförening, Mäster Gudmunds Gille, tog upp striden för ett historiskt minnesmärke på platsen. En pristävlan utlystes och 1946 avtäcktes Junebäcksmonumentet, skapat av skulptören John Lundqvist.

Agneta Åsgrim-Berlin

Industrihistoria och miljövård i Dunkehallaravinen

Dunkehallaravinen i Jönköping brukar beskrivas som Jönköpingsindustrins vagga.
Från Dalvikshöjden till Vätterns nivå faller Dunkeahallaån drygt 90 meter, och här finns ett 15-tal strömfall som alltsedan medeltiden har utnyttjats för kvarnar och andra vattendrivna verk. Centralt i dalen ligger Storkvarn och den herrgårdslika fastigheten Jakobsdal, där dramatiska händelser utspelade sig i samband med det så kallade Brödupproret år 1855.

Dunkehallaravinen är också ett värdefullt grönt stråk i staden ett kulturpåverkat landskap, där natur- och kulturvärden strålar samman. Här finns stora mäktiga lövträd och förvildade kulturväxter, från de trädgårdsanläggningar som tidigare funnits i dalen Vid vattendraget vistas strömstare och forsärla och själv har jag till och med iakttagit en kungsfiskare där. Tyvärr är delar av ravinen idag väldigt förbuskade och vandringsledens informationsskyltar förfallna.

Reklamdekal för Alfr. Carlssons Enkas tallbarrsoljefabrik

Den industriella verksamheten i Dunkehalla blomstrade ända fram till mitten av 1900-talet, och vissa verksamheter levde kvar ännu längre. Här har funnits fabriker som ägnat sig åt tillverkning av husgeråd i Brittaniametall, galvanisering, gelbgjuteri, vaddfabrikation, tallbarrsolja och tjärdrevstillverkning. Vad som inte syns för blotta ögat är dock, att giftiga rester från industrierna kan finnas lagrade i marken. Ett exempel är fastigheten Fredriksdal. Under många årtionden, från 1870-talet och långt in på 1900-talet, fanns här en omfattande industriverksamhet. Här skedde framställning av benmjöl, som utgjorde ett viktigt gödningsämne inom jordbruket. Ägaren fabrikör Viktor Lindström drev också ett anrikningsverk för utvinning av mangan ur brunsten, som bröts i Spexeryd söder om Jönköping. Antimon, glaspulver och kimrök var andra ämnen som bearbetades och bereddes i anläggningarna vid Fredriksdal, för användning inom bland annat tändsticksindustrin.

Länsmuseets dokumentation och industrihistoriska forskning om Dunkehallaområdet har i dagarna kommit till oväntad nytta för miljövårdande myndigheter. Länsstyrelsen bedriver i hela länet en omfattande inventering och riskklassning av nedlagda verksamheter, främst industrier, som kan ha medfört föroreningar och negativ miljöpåverkan. Inventeringen är ett led i länsstyrelsens arbete med miljökvalitetsmålet Giftfri miljö, ett av de 16 nationella miljökvalitetsmål som har beslutats av Sveriges riksdag. Ett av de aktuella undersökningsområdena är just Dunkehallaravinen, och häromveckan kunde jag guida länsstyrelsen inventerare i dalgången för lokalisering av äldre industrilägen. Inventerarna har även funnit värdefull information om delvis mycket giftiga kemikalier som användes i fabrikör Lindströms tillverkningsprocesser i arkivhandlingar från företaget, vilka ingår i länsmuseets samlingar. Att industrihistorisk dokumentation och kulturarv i arkiv och museer kan komma till nytta i samhällsplaneringen är helt i linje med länsmuseets strävan efter samtidsrelevans!

Mer information om länsstyrelsen arbete med inventering av förorenade områden. http://www.lansstyrelsen.se/jonkoping/Sv/miljo-och-klimat/verksamheter-med-miljopaverkan/fororenade-omraden/Pages/Inventering_och_riskklassning_av_nedlagda_verksamheter.aspx

Mer att läsa om Dunkehallaravinen i boken Jönköpingspromenader av Agneta Åsgrim Berlin Jönköpings läns museum 1994 och i artikeln Industrier längs Dunkehallaån under 1900-talet av Claes Karlsson i Gudmundsgillets årsbok 2012.

Agneta Åsgrim Berlin

Dämme av betong vid det så kallade Stampafallet i Dunkehallaån nedanför Prostkvarnsgatan

Blåsmaskinen på Åminne bruk är åter i drift.

På Kulturarvsdagen, söndagen den 9 september, premiärvisades den ”återupplivade” blåsmaskinen på Åminne bruk i Värnamo. Den är en av få bevarade i sitt slag och ett spännande tekniskhistoriskt objekt.

Åminne bruk vid västra stranden av sjön Vidöstern är en av Smålands bäst bevarade järnbruksmiljöer. Här finns landskapets sista sjömalmshytta, i drift till ända till 1934, med sjömalm från Vidöstern som insats. Masugnen uppfördes år 1900, och 1909 tillkom även gjuteri och mekanisk verkstad. I början av 1990-talet avvecklades gjuteriet, och Åminne bruk omvandlades till ett industriminne. Restaureringen av byggnaderna har pågått under många år, och bruket är idag ett intressant industrihistoriskt besöksmål och en mötesplats för bygden.

Blåsmaskinen, som försörjde masugnen med blästerluft, tillverkades vid ett annat av länets järnbruk, nämligen Bruzaholm. Det är en trecylindrisk blåsmaskin, en så kallad Baggemaskin, av imponerande storlek. Maskinen är placerad i ett eget maskinrum. Den har bibehållits  i oväntat gott skick, med tanke på att den inte varit i bruk sedan 1934, då masugnen i Åminne blåstes ner. Den ångmaskin på 25 hästkrafter  som drev blåsmaskinen är sedan länge borta.

Berne Nilsson rengör ett lager på blåsmaskinens vevaxel

Idén att kunna sätta blåsmaskinen i rörelse har funnits med från restaureringsprojektets början. Nu har den blivit verklighet. Maskinen har rengjorts och rostskyddsbehandlats efter behov, och alla glidytor har blivit rengjorda och insmorda med fett. En elektrisk motor har monterats för att driva maskinen. Målet är inte att uppnå den effekt som skulle krävas masugnsdrift ” på riktigt”, utan syftet är att kunna demonstrera maskinteknik anno 1900. Blåsmaskinen arbetar nu med ca tre varv i minuten, ett lugnt tempo som inte frestar på den unika maskinen.

Projektets huvudman  är Stiftelsen Åminne Bruk. Teknikhistorisk konsult är Industriminnesbyrån genom Bengt Spade/Ida Wedin. Arbetena har utförts av Industriservice BeNi, Osby. Länsmuseet svarar för antikvarisk medverkan i projektet.

Hur fungerade en blåsmaskin?

För masugnsprocessen är blästern nödvändig. Bläster är den luft som förs in i masugnspipan genom formorna. Med blästerluftens syre förbränns kolet och malmen reduceras och smälts till järn.

Tillförseln av bläster till masugnar skedde fram till början av 1800-talet med hjälp av kraftiga blåsbälgar, som drevs med vattenkraft. På 1830-talet förbättrades blästertekniken genom den trecylindriska blåsmaskinen. Efter sin uppfinnare kallas den Bagges blåsmaskin.

Blåsmaskinen kan beskrivas som ett slags kompressor. Maskinen har tre vertikala cylindrar med kolvar, som via vevstakar sätts i rörelse av en horisontell vevaxel. En kuggväxel med ett större och ett mindre kugghjul förmedlar kraften från maskinens energikälla till drivaxeln. I kolvarna finns ventiler, genom vilka luften sugs in i cylindrarna, då kolvarna rör sig nedåt. När kolvarna vänder och rör sig uppåt stängs ventilerna och luften pressas först in i en stor behållare, väderlådan, ovanför cylindrarna. Från väderlådan pressas luften vidare till varmapparaten, där den förvärms med masugnsgas.

En av blåsmaskinens cylindrar med kolv, sedd underifrån

Agneta Åsgrim Berlin

Unik trädgårdsarkitektur i Bruzaholm återuppstår för en dag

Kristallen med odlingar på 1960-talet.

Den som passerar Bruzaholm på riksväg 40 mellan Eksjö och Vimmerby har kanske skymtat ett ”glashus” med ärggrönt tak sticka upp bakom järnvägsbanken. Det är den så kallade ”Kristallen”, en byggnad med utpräglat modernistisk arkitektur – något som man kanske inte förväntar sig att finna här, i ett småländskt brukssamhälle mitt i granskogen.

På söndag den 12 augusti är det ett lämpligt tillfälle att stanna till och titta närmre på den unika och kulturhistoriskt intressanta miljön. I samband med den  traditionsenliga Bruzaholmsdagen är  det i år också  Öppet Hus i Kristallen och växthuset.

Kristallen uppfördes i för precis 50 år sedan, avsedd som försäljningspaviljong för snittblommor och krukväxter. Här såldes även exklusivt småländskt konstglas och keramik. Byggnaden bär på en intressant historia med anknytning till de metallduksfabriker som tidigare fanns i samhället. Arkitekt var Sven Wranérs arkitektkontor i Gävle, under medverkan  den unge arkitekturstudenten Peter Kautzky. Byggnaden har en kubistisk framtoning med kvadratisk grundplan, glasade väggpartier och koppartäckt tak, som kröns av en asymmetriskt knäckt lanternin. Invändigt är det en lätt och luftig konstruktion med synliga pelare och balkar av furu och väggar och tak av furupanel. Vägg i vägg ligger återstoden av det stora växthuset, där prydnadsväxter, tomater och vindruvor drevs fram med varsam hand av trädgårdsmästare Harry Hardebrink.  Framför växthuset anlades en terrasserad park med kalkstenstrappor, prydnadsväxter och fruktträd på rad.

Sedan flera årtionden står anläggningen övergiven, men nu spirar hoppet om en framtid för ”Kristallen”. Ett arbete har inletts för att på sikt restaurera miljön och ge platsen ett nytt liv. Den 12 augusti kommer Kristallen att leva upp för en dag. I växthuset blir det försäljning av blommor och plantor från handelsträdgårdar i trakten och där visas också en utställning om Kristallens historia. Kl 12  och kl 14 blir der rundvisning med antikvarie Agneta Åsgrim Berlin från Jönköpings läns museum som ciceron.

Öppet hus i Kristallen är ett inslag i ”Bruzaholmsdagen i bruksmiljö” , som traditionsenligt anordnas varje sommar i Bruzaholm. Det är också en del av det rikstäckande evenemanget Tusen trädgårdar, som innebär att mängder av trädgårdar och parker i hela landet hålls öppna för besök just den 12 augusti. Se vidare www.tradgardsriket.se

Kristallen med konsnären Liss Erikssons bronsskulptur Klarinettisten.
Foto Rolf Dahlström, omkr 1965.

Historien bakom Kristallen

Om vi vänder blicken till ”Kristallens” grannskap finner vi en industribyggnad, med uppstickande sågtak och prydliga gula tegelfasader. Här tillverkar Bruzaholms Ståldukar AB  metallduk eller vira, för pappersindustrins behov. Berättelsen om ”Kristallen” börjar med fabrikens grundare, disponent Erik Bengtsson. Han var son till Bruzaholms mäktige företagsledare under 1900-talets första årtionden, Gösta Bengtsson. Denne hade grundat den första metallduksfabriken i västra delen av samhället och inrättat sig som en gamla tiders brukspatron i en pampig och herrgårdslik villa, den s k Bengtsgården. Men en brytning i familjen ledde till att sonen Erik år 1948 startade en konkurrerande metallduksfabrik, AB Maskinduksverken. Företaget byggdes upp och blomstrade under hans skickliga ledning. Med Erik Bengtsson var inte bara en driven företagsledare och ingenjör – han hade ett estetiskt sinne och starkt konstintresse, och han var en passionerad blomstervän. I Kristallen kunde intresset för arkitektur och odling förenas i en miljö, som var ägnad till glädje och rekreation för fabrikens anställda och för hela samhället.

Agneta Åsgrim Berlin

Karta, hitta vägen!

Upptäck Jönköpings historia ur ett strandperspektiv!

I kväll inleder länsmuseet vårens stadsvandringsprogam med en promenad utmed Vätterstranden. Vi startar kl 18 vid hamnen och avslutar vid Rosenlundsbacken. Jönköpingsborna har genom tiderna använt strandområdet mot Vättern på skiftande sätt. Idag är det en plats för bad och avkoppling, men i äldre tid användes strandlinjen för klappbryggor, vattenhämtningställen och industrier. Länsmuseets  medarrangörer är Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Föreningen Ordfront samt ABF.

Redan på lördag blir det tillfälle att följa med antikvarie Bo E Karlson på en vandring utmed Munksjöns stränder, med början kl 11 vid Jordbron!