Nöden är uppfinningarnas moder – Tråddrageriet i Jönköpings stadspark

Tråddrageriet kom att bli den andra byggnaden som tillfördes Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark. Året innan, 1902, hade Bäckaby kyrka räddats från rivning och uppförts i Stadsparken. Ingenjör Algot Friberg, sekreterare i den nybildade Norra Smålands fornminnesförening, hade ambitionen att skapa ett Skansen, som skulle visa ett regionalt byggnadsskick och kulturarv i möjligaste mån.

I december 1902 utgick ett upprop till Gnosjöborna, ställt av hembygdsforskaren, konduktör F.J. Eneström. Uppropet gällde om det fanns intresse för att ideellt bidra till att rädda ”Edra förfäders hemslöjd åt eftervärlden”, genom att skänka ett tråddrageri till Jönköpings stadspark. Det ville Gnosjöborna, och i gåvobrevet till Norra Smålands fornminnesförening fanns också villkoret att föreningen ”å sin sida förbinder sig att nämnda tråddrageri för alltid förevisa, vårda, underhålla och bevara”.

TRÅDDRAGNING var i vårt län mycket provinsiell och dess förutsättning låg i Västbo härads små vattendrag, där bearbetning av metalltråd utgjorde en viktig biinkomst till små jordbruk. I slutet av 1700-talet nämns de första i Kungliga Bergskollegiets protokoll som ger tillstånd för uppförande av ett tråddrageri. Fram till 1800-talets slut har cirka 150 tråddragerier och ett 30-tal räckhammare funnits längs åarna i socknarna Åsenhöga, Källeryd, Kulltorp och Gnosjö. Järnet köptes från bruken i Nissafors, Eckersholm och Götafors, och detta stångjärn var 3 alnar långt och 1½ tum i fyrkant. Det fordrades starka krafter för att bära järnet den 1½ mil långa vägen från Nissafors. Den vägen benämns idag ”järnbärarleden”.

Emanuel Johanssons fintråddrageri i Götarp, Gnosjö kommun. Med en fläskbit smörjdes tråden och drogs sedan med vattenkraftens hjälp genom ”tornet”. Allteftersom tråden blev klenare flyttades den längre bort till de för finare tråd avsedda kubbarna.

Bilderna visar en byggnadsvårdsdag vid tråddrageriet, där Gnosjö hembygdsförening och Wallgårda hembygdsförening bidrog med upptagen torv och där Askeryds hembygdsförening hägnade gärdesgård. Tillsammans med företaget Svensk Byggtradition visade vi på dessa hantverk med traditionella material och metoder.

 

Margaretha Engstedt
antikvarie

 

Annons

Bland sockenmagasin och loftbodar i Jönköpings län 2

Svalgångsbod, Muntarpsboden, 1700-tal, från Muntarp, Vallsjö socken, Sävsjö kommun. Flyttad till  Sävsjö hembygdsgård 1927. I svalgångsöppningen finns svarvade dockor och den nedersta stocken har dekorativa utskärningar. Bottenvåningen har varit visthusbod och den övre våningen sädesmagasin.

Loftboden

Loftbodarna har främst använts som magasin för säd och andra livsmedel, men på många håll har loftet använts som sovloft för pigor och drängar, särskilt i äldre tid och då främst under sommartid. Loftboden har jämsides med bostadshuset varit den viktigaste byggnaden på gården. Den har varit en stolthet för gården vilket man kan se på byggnadens  utformning med dekorativa detaljer, som i exempelvis med vackert svarvade dockor i svalgångens öppning.

De hundratalet hembygdsgårdar  som finns i Jönköpings län har bevarat 94 bodar, varav 20 är svalgångsbodar och 21 utskottsbodar, d v s där långsidan är utkragad men utan svalgång.

Svalgångsbod, troligen 1600-tal. Den är ursprungligen från Stora Tofta, Flisby socken, Nässjö kommun och flyttades till Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark 1904.

 Hembygdsparken på Grännaberget, Gränna socken, Jönköpings kommun. Troligen 1600-talets senare del. Tillsammans med enkelstugan och boden flyttades dessa till Grännaberget 1919. De har utgjort byggnader till pappersmästarbostället i Röttle by.

 T v svalgångsbod, två våningar, troligen 1600-tal flyttad till Frinnaryds hembygdsgård 1940. Frinnaryds socken, Aneby kommun.

Svalgångsbod, troligen 1700-tal, flyttad från Svanabod, Öreryd socken, Gislaveds kommun. Den förvaltas av Wallgårda hembygdsförening, Norra Unnaryds socken, Jönköpings kommun.

Bellö hembygdsgård, Bellö socken, Eksjö kommun. Från vänster utskottsboden, daterad 1682, från Ugglarp, hitflyttad 1923, enkelstuga, troligen 1700-tal, från Målabacken, Målen, hitflyttad 1925 och svalgångsboden, två våningar,troligen 1700-tal, från Källstorp, Edshults socken, hitflyttad 1933.

Margaretha Engstedt

Bland sockenmagasin och loftbodar i Jönköpings län 1

Sockenmagasinet på sin ursprungliga plats i Ingatorps kyrkby, Eksjö kommun. Alfred Bråhn i Ingatorp hade av kyrkan köpt magasinet 1908 och sålde det samma år till Norra Smålands Fornminnesförening. Den kom att uppföras i Friluftsmuseet i Jönköpings Stadspark.

Sockenmagasinet

Sockenmagasinen var ett nytt fenomen i mitten av 1700-talet. Grundtanken med att varje socken skulle samla spannmål i en magasinsbod var att sockenborna vid nödår skulle ha nära tillgång till brödsäd och även till vårens utsäde. Varje decennium inföll några svaga år och något missväxtår. Magasinen kom att bedriva en slags utlåningsverksamhet som gav en liten förtjänst och denna kunde användas för underhåll till de fattiga eller för att bygga skolhus m.m. När naturahushållningen började övergå i en penningekonomi i mitten av 1780-talet förlorade sockenmagasinen alltmer sin funktion.

Sockenmagasinet i Jönköpings Stadspark. Här omläggning av sticketaket sommaren 2006.

Sockenmagasin, två våningar, 1773, uppfört på platsen. Det ägs av Nydala hembygdsförening och ligger i närheten av Nydala kloster som grundades 1143 och utgjorde under medeltiden ett viktigt kulturellt centrum för Småland. Nydala socken, Värnamo kommun.

Sockenmagasin, två våningar, uppfört troligen 1758 då sockenmagasinsinrättningen bildades. Höreda socken, Eksjö kommun. Idag förvaltas den av Höreda hembygdsförening.

Margaretha Engstedt