En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

K2-17_Tuna_upphängn_klart_Peter berntsson_Åke_Hammarskjöld_BP_20170615

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

K2-17_Tuna small_Smuts1 20170428_BP

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

K2-17_Tuna_upphängn_på_g_BP_20170614

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

1_2014-173_as-kyrka_altarmalning-fk-1705

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

2_2015-194_altmaln-pavag-ned_bp_20170116

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

3_gustaf-adolf-o-hans-fru-kristina-catoni-privat-foto-b

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

4_2014-195_as_utdrag-ur-g-a-catonis-gesallbok-foto-bp_20170214

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

5_2015-194_vaggfyndet-rengors_bp_20170214

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

6_2015-194_a_rengo-pagar_morkt-ej-rengjort_bp_20170214

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

7a_2015-194_as_gamla-altarkorset_bp_20170214

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

8_2015-194_as_klanen-catoni-barnbarnsbarn-var-och-tittade-i-kyrkan_-bp_20170214

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum