Broarps fd. gästgiveri har fått nytt liv

Vissa projekt jobbar man så länge med att man nästan glömmer hur mycket som är gjort. Ett slående exempel är det f.d. gästgiveriet Broarp öster om Eksjö. Den ideella föreningen Broarps Vänner tog över fastigheten 2002 och har med stort engagemang restaurerat fastigheten i etapper allt sedan dess.

Ett gammalt gästgiveri

Broarp låg längs den gamla häradsvägen mellan Eksjö och Värnamo och finns utmärkt som gästgivargård på äldre kartmaterial redan tillbaka till 1688. Det var två gårdar som delade på sysslan, enligt uppgift flyttade man gästgivarskylten mellan gårdarna. Från gästgivargårdarna i Broarp gick skjutsar till gästgiverierna i och runt Eksjö. Förutom gårdarnas egna hästar fanns det ett antal gårdar i närheten som var skyldiga att hålla hästskjutsar i beredskap för skjutsning, den så kallade reserven. Sammanlagt stod ett 40-tal hästar till gästgiveriets förfogande när verksamheten var som störst. Den siste gästgivaren i Broarp blev Jonas Peter Broman som övertog gästgiverirättigheterna av sin far 1863, vilket då inkluderade även utskänkning av sprit. Sonen Anton Broman drev gästgiverirörelsen vidare vad avser mat, logi och skjutsstation fram till början av 1920-talet.

Ett reprofotografi i museets samlingar. Bilden anges vara tagen 1896.

De äldsta dateringarna av byggnaden genom dendrokronologi är från slutet av 1700-talet, men delar av bottenvåningen kan vara ännu äldre. Huset har höjts men även breddats. Dess nuvarande form fick byggnaden i mitten av 1800-talet då den byggdes till i hela dess längd.

När föreningen övertog var den gamla gästgivargården i Broarp ålderdomlig och förvånansvärt opåverkad av sentida tillägg. De modernaste ytskikten var tapeter från 1920–1930-talen. De senaste ägarna och innevånarna hade levt i huset utan göra några stora förändringar. Byggnaden hade sedan 1968 stått obebodd tills föreningen Broarps Vänner övertog fastigheten år 2002.

En genomgripande restaurering

Timmerstommen säkrades och lagades i ett tidigt skede. En detalj av utförda lagningar.

Panelen är partiellt lagad och färgproverna står lutade mot väggen inför kommande målning.

Till två av rummen har tapeter nytillverkats efter bevarade tapeter.

Besiktning av pågående tapetlagning.

Länsmuseet har varit med som antikvarisk medverkande, bollplank och en part i diskussionerna kring vad och hur arbetena skulle utföras. Det har varit allt från utvändiga åtgärder, stom- och fönsterrenovering, målning, rekonstruktion av verandan och omläggning av tak och golv till omsättning av spisar och kakelugnar, pappspänning av tak, schablonmålning, tapetsering och konservering. Föreningen har gjort ett enastående arbete och räddat en värdefull kulturbyggnad. Det är en fantastisk resa när man ser tillbaka på vad som har utförts och som nu finns sammanfattat i en samlad rapport. Förutom medlemmarna och inhyrda hantverkare har delar av arbetena utförts av en intresserad allmänhet på ett antal byggnadsvårdsläger genom åren i samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Det har varit personer som velat lära sig för att kunna ta hand om sina egna hus men också studenter och hantverkare som har förkovrat sig i äldre traditionella tekniker och material, för vissa kanske avgörande i framtida yrkesval.

Bilder säger ibland mer än ord. Den svartvita bilden ovan togs våren 2003 inför kommande arbeten och färgbilden högst upp är från våren 2016. När föreningen tog över var huset förfallet, men inte sönderrenoverat utan stod i stort sett som det var lämnat när de sista boende dog på 1960-talet. Framsynt nog hade man på 1970-talet lagt på ett plåttak, vilket gjorde att huset hade klarat sig. Restaureringen av Broarp är ett anslående exempel på vad som går att göra om både viljan och engagemanget finns!

Britt-Marie Börjesgård

 

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Annons

Återinvigning av Pehr Schiörlins orgel i Svenarums kyrka

Pipverket i den nyrestaurerade Schiörlinorgeln från 1798 i Svenarums kyrka. Orgelhusets baksida har fått behålla sin ursprungliga färgsättning i gustavianskt svart.

Septembersolens strålar fyllde Svenarums kyrka med ljus när den nu slutförda orgelrestaureringen kunde avsynas den 6 september efter ett drygt års träget arbete. Alla som medverkat i projektet kunde sluta ögonen och förflyttas tillbaka till 1798, det år då Pehr Schiörlins orgel klingade för första gången. Den förhållandevis lilla orgeln fyllde kyrkorummet med sin barockklang med domkyrkoorganist emeritus Thomas Niklasson vid spelbordet. Varje stämma har sin egen karaktär och charm, vilket ger många uttrycksmöjligheter. I mångt och mycket var det så här det ursprungligen lät, för större delen av piporna är original, liksom väderlådan (orgelns hjärta). Det har varit ett pietetsfullt arbete för orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson att med varsam hand laga skavanker och sprickor och återföra de pipor som 1865 omarbetats av Johannes Magnusson till sitt ursprungliga utförande. Målarmästare Anne Håkansson har svarat för kompletteringen av bemålningen. Det gällde att passa in de nya delarna och ytskikten med de ursprungliga som i hög grad lämnas orörda. På orgelns baksida kan besökaren nu uppleva den ursprungliga färgsättningen i svart.

Spelbordet återställt till ursprungligt utförande. Manualen är sannolikt Schiörlins.

En blick in i pipverket. De flesta pipor är original med undantag för delar av Trumpeten och den rekonstrurerade Vox Humana i förgrunden.

Med stor tillfredställelse kunde de närvarande konstatera att Småland och Sverige har fått en ”ny” historisk orgelklenod som torde väcka intresse även utanför landets gränser. Och vad blev det av Magnusson från 1865? Några kanske ännu minns orgeln från sin barndom och hur den då lät? Ja, allt som tagits bort från orgeln ges nu en säker förvaring för framtiden. Kanske det rentav kan bli fråga om att göra en ny orgel för någon av de andra läktarna? En romantisk liten 1800-talsorgel där Magnussons pipor – också ett stycke småländsk orgelhistoria – kan få nytt liv? Då skulle kyrka kunna ståta med orglar från två stora epoker i svenskt orgelbyggeri.

På lördag kväll den 17 september kl 18 hålls konsert på den nyrestaurerade orgeln och på söndag eftermiddag kl 17 sker den högtidliga återinvigningen i närvaro av biskopen.

Robin Gullbrandsson

Kyrkorum återfår färgprakt från 1906

Järsnäs kyrka efter 1906 års restaurering – ett helt nytt kyrkorum i jugend med rik målningsutsmyckning.

Det är inte ofta man gör stora förändringar i ett kyrkorum. Dels beror det förstås på rummets höga kulturhistoriska värden, men också på att det är en lokal som många har starka emotionella band till. En större och genomgripande restaurering äger i snitt rum en till två gånger under ett sekel. I Järsnäs kyrka skedde detta senast 1937 med Erik Lundberg som arkitekt. Bara 30 år tidigare hade den gamla medeltidskyrkan genomgått en total förnyelse under ledning av Jönköpings stadsarkitekt August Atterström. Då byggdes ett nytt långhus till, så att man ändrade riktning i kyrkan (altaret är nu i söder i stället för som traditionellt i öster) och lade till ett präktigt torn och en helt ny inredning. Bara den gamla kyrkans altaruppsats sattes upp igen (övrig gammal utsmyckning hamnade som brukligt på den tiden på vinden eller såldes till privatpersoner).

Atterström kan man säga skapade ett av länets få kyrkorum i nationalromantik med drag av jugend 1905-1906. En viktig del i detta var de synliga takstolarna och den påkostade målade dekorationen på väggarna, utförd av målarmästare A E Gustafsson från Skövde. Denna stora restaurering kom helt att prägla Järsnäs kyrka. Men smaken ändrades i och med modernismens segertåg. Arkitekt Lundberg låt tvätta bort all dekorationsmålning, måla väggarna vita, ta fram träytan i takstolarna och måla om övrig inredning. Det medeltida triumfkrucifixet hämtades ner från vinden och sattes upp i 1905 års triumfbåge.

Kyrkorummet 2014 före pågående restaurering.

Nu genomgår Järsnäs kyrka på nytt en stor restaurering och modernisering för att uppfylla dagens och morgondagens behov. Församlingen önskade sig bland annat ett ljusare och mer flexibelt kyrkorum, men också att återfå en del av den färgprakt som försvann 1937. Jugendinredningen återfår sin ursprungliga ljusa färgsättning från 1906 medan takstolarnas stämningsfulla brunlaserade träyta får vara kvar. Särskilt anslående är det mödosamma arbetet med att utifrån äldre fotografier återskapa det rika dekorationsmåleriet i absid och triumfbåge med bladverk, stjärnhimmel och förgyllda bibelcitat. Genom flyttbara stolar, dopfunt och altare i koret finns nya möjligheter till körverksamhet och ett flexibelt nyttjande, utan att detta förtar något av det ståtliga nygamla kyrkorummet. Triumfkrucifix och barockpredikstol ges en ny placering i östra korsarmen, det gamla koret, som vacker fond till ett rum i rummet.

2015 – arbete pågår. Delar av färgprakten från 1906 återskapas.

2015 års kyrkorum blir en mer helgjuten sammansmältning av 1906 och 1937 års stora omdaningar, men samtidigt med utrymme för samtid och framtid.

Robin Gullbrandsson

Bildskatter i våra kyrkor 3 – Ovan valv i Bringetofta

Många medeltida kyrkor har genom århundradena byggt om och till, både utsida och insida har med tiden förändrats och förnyats. Förändringarna har varit nödvändiga för att ge plats åt en växande församling, men kyrkan har också låtit sig inspireras av de för tiden gällande stilidealen.

På väggarna kring triumfbågen avbildas både änglar och heliga personer. Målningarna är från 1200-talet.

I Bringetofta kyrka i Jönköpings län har förändringarna lämnat tydliga spår, bland annat i koret. Till skillnad mot målningarna i långhuset är figurerna till stor del huvudlösa, åtminstone ser det så ut eftersom man slagit valvet långt efter att målningarna uppfördes.

Av bilden ”Kungarnas tillbedjan” på södra korväggen syns delar av hästarna som kungarna kom ridande på, men av kungarna syns bara en. Av Maria och jesusbarnet som de uppvaktar med sina gåvor, syns ingenting.

I de flesta fall är det så det är. Renoveringar och ombyggnationer har helt ödelagt äldre tidsskikt och man får fritt fantisera kring hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Men inte i Bringetofta, där finns på vinden ovanför valvet en viktig del av bildskatten sparad, mer eller mindre orörd av tidens tand. Inkilad mellan takkonstruktionens bjälkar och valvhjässan finns fortsättningen av södra korväggens målning.

Maria med Jesusbarnet finns i ganska oskadat skick ovanför korvalvet.

Bildskatter i våra kyrkor 2 – Uppåt väggarna i Askeryds kyrka

Att målade bilder och symboler hade stor betydelse i kyrkorna under medeltiden är lätt att förstå, för läskunnigheten var låg och predikningarna hölls till stor del på latin. Bilderna var noggrant utvalda för att både skrämma folk till lydnad och undervisa om bibelns alla berättelser. Idag när de flesta är läskunniga och predikningarna hålls på svenska är det snarare bilderna som kan verka obegripliga och märkliga.

Valvmålningar från 1500-talet i Askeryds kyrka

Pelikanen i Askeryds kyrka är ett exempel. Längst upp på norra väggen, alldeles intill takvalvet står den i sitt bo. Hugger sig själv i bröstet med näbben och ur det blodiga såret matar den sina ungar med sitt eget blod. Sägnen om pelikanen beskrevs redan under antiken av Plinius den äldre som en sista möjlighet för pelikanen att ge sina svältande ungar föda. Men vad betyder det?

Pelikanen matar ungarna med sitt blod. Traditionellt i kyrkokonsten är pelikanen i form av en svan med örnhuvud. Senare blev den mer pelikanlik – med kortare hals och kraftigare näbb med påse.

På väggen mitt emot pelikanen finns fragment av en annan mycket vanligare bild nämligen korsfästelsen. Mycket av bildscenen är borta men övre delen av korset och Jesu nedböjda och plågade ansikte syns fortfarande tydligt.

Korsfästelsen

Att pelikanen är målad på väggen mitt emot korsfästelsen är ingen slump, tvärtom. Sägnen är en allegorisk berättelse där pelikanen symboliserar den bibliska berättelsen om hur Jesus offrar sitt liv för människorna. Bilder som allegoriskt berättar samma historia speglas ofta mot varandra i kyrkmålningar. I Ölmstad kyrka i Jönköpings län valde man exempelvis istället att måla bilden av Jona i valfiskens buk som en parallell till korsfästelsen.

Symbolen med pelikanen som matar ungarna hittar man inte bara i kyrkomålningar, den återfinns också på stadsvapen, sigill och vapensköldar.

Bildskatter i våra kyrkor 1 – Upptäckarglädje och arbetsmöda i Säby kyrka

Att få vara den som blottlägger flerhundraåriga målningar, gömda och glömda sedan många generationer är idag få förunnat. Under det tidiga 1900-talet och ända fram mot 1970-talet var det desto vanligare. Alfred Nilsson, konservator från Stockholm, var 1931 i Säby kyrka utanför Tranås och knackade fram bilderna som målades ungefär 450 år tidigare.

Kain och Abel, brodermordet

Madonnan och Jesusbarnet omgärdade av strålkrans

Den Helige Gregorius

Nådastolen med Gud, Kristus på korset och Den helige anden i form av en duva

Katarina av Vadstena med nunnedoket

Välbevarade målningar och bildsviter från valven i Säby kyrka.

Ibland är det lätt att med kalkhammare knacka fram och frilägga bilder under puts- och kalkskikt. Men det var det inte i Säby. Alfred Nilsson har skrivit en ovanligt utförlig beskrivning av friläggningarna och det oändligt mödosamma och komplicerade arbetet. Den underliggande bemålade putsen från 1400-talet var porös, krackelerad och hade grova sprickor så den släppte från tegelvalvet när man började frilägga. Dessutom hade måleriet förenat sig starkt med de senare påslagen av kalk och puts och ”hade stark benägenhet följa med putsen”.

Maria Magdalena med oljekrus

Groteskt ansikte från de främre valven

De täta hammarslagen vid friläggningen har lämnat tydliga vita slagmärken över hela ytan. Ju tätare de vita strecken är desto svårare har arbetet varit. Det finns nästan inga ytor med glesa slagmärken.

Skam den som ger sig. Valv och väggar klistrades in med papper och sen kunde man bit för bit täta de bredaste sprickorna genom att injicera gips mellan putsen och tegelvalvet, trycka fast den löst sittande putsen och först därefter återuppta friknackningen av målningarna.

Bilder ur Jesu liv i mittvalvet

Korvalvet med heliga män och kvinnor

Målningarna pryder och förskönar Säby kyrka och gläder både de tillfälliga och de ofta återkommande besökarna. Få anar idag vilken arbetsmöda som Alfred Nilsson och hans medarbetare la ner 1931-1933 för att få fram den glömda bildskatten.

Kyrkspånstäljning i Ingatorp

Den 23-24 april samlades ett tjugotal intressenter i Ingatorp för att lära sig hugga stavspån på kyrkbacken. Kursen var arrangerad av Södra Vedbo pastorat i samarbete med Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, och Byggnadsvård Qvarnarp. En av målsättningarna med de båda vackra vårdagarna var att få kännedom om hur traditionell tillverkning av spån för tak och väggar gick till från medeltiden och framåt. Vid sidan av föreläsningarna så spenderades den mesta tiden ute på backen vid kyrkogården, i flitigt arbete vid huggkubbarna. Vi var då bara ett stenkast från den gamla tiondebod som är anledningen till att kursen kom att arrangeras. Upptäckten år 2008 av att boden uppförts (senast) någon gång mellan 1219 och 1239 var sensationell. Här har vi att göra med en av landets, och kanske världens, äldsta bevarade timmerhus. De förestående restaureringsarbetena har också föregåtts av noggranna undersökningar och minutiös projektering. Ingreppen skall hållas på en miniminivå och alla åtgärder göras med material och tekniker som på medeltiden. För att minska påfrestningarna på taket kommer 1800-talets tegel bytas mot spån, vilket det också var tidigare. Alla spån kommer handhuggas och fästas med smidd spik.

Tiondeboden i Ingatorp från ca 1219.

Timmerman Karl-Magnus Melin berättar om restaureringen.

Besök i tiondeboden, en autentisk medeltidsmiljö.

Prov på olika historiska spån.

Kubbarna väntar.

Snickarmästare Börje Samuelsson klyver fram spånämnen ur hundraårig smålandsfura.

Börje demonstrerar hur man hugger fram spån.

Resultatet av första dagens arbete utlagt.

De två kursdagarna leddes av arkitekt Lennart Grandelius, Eksjö, Gunnar Almevik från Hantverkslaboratoriet, snickarmästaren/spånexperten Börje Samuelsson och timmerman Karl-Magnus Melin från Skåne. Under de två dagarna framställdes åtminstone ett par kvadratmeter spån för nya taktäckningen och det kommer bli fler tillfällen för de intresserade för att bidra till det rent praktiska arbetet med att bevara Ingatorpsboden åt kommande generationer.

Antikvariens lärospån.

Robin Gullbrandsson

När kyrkan blev varm del 3 – Elvärmen

Elektricitetens intåg i kyrkorna dröjde i vissa fall till långt in på 1900-talet. Många fick elsystem först på 1950-talet. Införandet av elektriskt ljus och centralvärme var tecken på modernitet, att lämna det fattiga gamla ”Lortsverige” bakom sig. Naturligtvis ville församlingarna även ha detta i sina gudshus. Det elektriska ljuset var dock inte uppskattat hos det tidiga 1900-talets restaureringsarkitekter, som ville värna det levande ljusets mystik och stämning. För värme och klockringning m.m. hade de däremot inget att invända, det var saker som gick att dölja, som därmed inte störde kyrkorummet.

Konvektorer från 1959 med direktverkande el, placerade under bänken, där värmen är mest till nytta.

Uppvärmning med direktverkande el kom under mellankrigstiden att börja betraktas som den stora lösningen på kyrkornas värmeproblem. Den krävde inga stora ingrepp, kunde därmed göras diskret, installationen blev också billig, brukandet var enkelt och utgjorde ingen arbetsbelastning för vaktmästare. Det blev lätt att värma kyrkorna inför gudstjänsterna. Därtill kunde man med konvektorer under bänksitsarna placera värmen där den som bäst behövdes. Man trodde också att man med elvärmen kunde undvika de problem som centralvärmesystem medfört i form av smutsade väggar och de torkskador på föremål som de heta lågtryckssystemen skapade.

Vedpanna från 1955 (Norrahammar) till centralvärmesystem, konverterad för oljeeldning.

Efter kriget så var elnätet helt utbyggt i länet och elpriserna var stadigt sjunkande tack vare den fortsatta vattenkraftsetableringen i landet. 1950-talet innebar följaktligen en våg av installationer för direktverkande elvärme i kyrkorna. Inte sällan ersatte man då den gamla kaminen. På många håll är det fortfarande dessa elinstallationer som värmer kyrkorna. Hade man redan investerat i centralvärme konverterade man ofta vedpannan till oljeeldning.

Även elvärmen orsakade dock problem, här flagnar färgen från ett änglaansikte.

Men på 1960-talet började man uppmärksamma att även eluppvärmningen kunde innebära problem. Nedsmutsning av väggarna återkom, vilket hänger med samman med höga radiatortemperaturer som skapar luftrörelser, vilka drar med sig smuts som avsätts på de kallare murarna. Därtill märkte man problem med uttorkning av trä, som ledde till att skulpturer började spricka och målningar började flaga. Den kraftfulla eluppvärmningen inför söndagarna visade sig skadlig. Redan 1959 när man i Habo ersatte den förbrukade kaloriferanläggningen med elvärme diskuterades riskerna för måleriet. Åtta år senare blev man tvungna att installera en luftbefuktningsanläggning. Inte heller elektriciteten var den ultimata lösningen…

Robin Gullbrandsson

När kyrkan blev varm del 2 – Centralvärmen

Vedpannan till Habo kyrkas kaloriferanläggning från 1928.

Flänsrör i den gamla värmekammaren under Habo kyrka. Från denna går kanaler under golvet till…

…utblåshål i kyrkorummet.

Kalorifersystem i Habo kyrka från 1928, en tidig lösning med inblås av varmluft.

Första steget mot införandet av centralvärmesystem och ”osynliga” installationer var kalorifersystemet, som utvecklats under 1800-talets slut och förespråkades av Zettervall. Detta var ett varmluftssystem. En värmekammare med panna och värmerör byggdes under kyrkan och från denna blåstes varmluft in i kyrkorummet via galler i golvet. Detta var en estetiskt mer tilltalande lösning som dock krävde stor arbetsinsats, den var därtill mer brandsäker, särskilt som man ålades att bygga murade skorstenar istället för plåtrör. Denna teknik fick visst genomslag under åren kring 1900, men aldrig på bred front. Kaminerna fortsatte på många håll att vara enda uppvärmningen långt in på 1900-talet, tills dess att moderna centralvärmesystem med radiatorer och ledningar för ånga eller vatten slog igenom under mellankrigstiden.

Varmluftsanläggning för Brahekyrkan 1930, fabrikat Ebbes bruk i Huskvarna. Via galler i kortrappa och skrank förs luften från värmekammaren ut i rummet och returluften går tillbaka via golvkanaler.

Förslag till centralvärme med lågtrycksånga i Säby kyrka 1931. Från ett underjordiskt pannrum drogs rörledningarna i golvet och upp till radiatorer under fönstren.

Vid nästan varje restaurering under 1900-talet var behovet av nytt värmesystem och bättre komfort en utlösande faktor. Kyrkobyggnaderna skulle varsamt moderniseras för att inte bli obsoleta. Kaminerna hade smutsat ner kyrkorummen och förtog liksom ”bönhusbänkarna” mycket av den traditionella prägel som kommit att värdesättas inom folkkyrkotanken och hos myndigheterna. En stor mängd kyrkor försågs under 1920-, 30-, 40- och 50-talen med centralvärmesystem, först för lågtrycksånga, sedan för varmvatten. Pannrum grävdes under sakristior och kor, ledningar drogs och radiatorer installerades. Ofta försökte man göra installationerna så osynliga eller diskreta som möjligt i kyrkorummet, vilket inte sällan var en utmaning med tanke på de gamla systemens grova dimensioner på rör och flänsar. Innanfönster insattes för att öka verkan från värmesystemet. Men än så länge var det inte frågan om någon konstant uppvärmning, man eldade inför gudstjänsterna på vintern.

Arkitektritad radiatorskärm från 1930-talet i medeltida kyrkorum.

Detta tillsammans med indragning av elektricitet och ombyggnad av gamla bänkar till bättre sittkomfort (eller utbyte av bönhusbänkarna mot nya med traditionell stil) ledde till att man kunde skapa moderna kyrkorum utan att ge avkall på det historiska arvet. Den problematiska uppvärmningen av kyrkorna hör framförallt samman med den breda övergången till elektrisk uppvärmning under efterkrigstiden, oljeeldning och konstant värmehållning. Mer om detta i nästa del.

Robin Gullbrandsson

När kyrkan blev varm del 1 – Kaminerna

Den enskilt största kostnaden för brukandet av våra kyrkor hänger samman med vårt nordliga klimat och uppvärmning. Men värmen i kyrkorna är ett ungt kapitel som inte har mer än drygt hundra år på nacken. De tusentals medeltidskyrkorna runt om i landet fungerade under åtskilliga sekel utan vare sig uppvärmningssystem eller isolering. De var också robust byggda och kunde följa med i årstidernas växlingar utan några tvära kast i inneklimatet. Inredningen tillverkades av vältorkat kärnvirke. Till och med klimatkänsliga inventarier som orglar byggdes ursprungligen för ouppvärmda kyrkorum.

Fram till 1800-talets slut var gudstjänstbesökarna och ljusen de enda värmekällorna i kyrkorna. Ibland kunde det dock finnas en öppen spis i sakristian för kyrkoherdens komfort.

Visst fanns det problem på grund av detta, men byggnaderna står där än idag. Med komforten var det si och så under vintermånaderna. Lyckligtvis satt man tätt och väl påpälsade, kvinnorna kanske med en värmande lykta placerad under kjolen. I vissa fall hade prästen en värmande härd i sakristian. För att värma dopvattnet under vintrarna användes under medeltiden upphettade stenar som lades ned i dopfunten. Men det är förståeligt att de frikyrkliga bönhusen under 1800-talet kunde dra mer folk än kyrkan, se där fanns ofta en skön gjutjärnskamin och bekvämare bänkar.

På grund av konkurrensen från frikyrkan, den industriella samhällsomvandlingen och urbaniseringen under 1800-talet så dalade intresset för den traditionstunga statskyrkan med sina gamla obekväma landsortstempel. Det gällde att gjuta nytt liv i så väl kyrkan som institution som dess byggnader. Framväxten av ungkyrkorörelsen och folkkyrkotanken vid förra sekelskiftet inledde ett nytt kapitel i Svenska kyrkans historia, en rörelse för att dels få kyrkan i takt med tiden, dels att väcka intresset för dess historiska arv. Nu började de stora kyrkorestaureringarnas tid. Och ett viktigt incitament till restaurering var just införandet av värme och bekvämare bänkar.

Två stora gjutjärnskaminer (fabrikat Klavreströms bruk) med anslutande rökrör var under en period installerade i Brahekyrkan, men försvann vid nästa restaurering eftersom de var brandfarliga och skämde kyrkorummet.

Under 1800-talets sista decennier fick många kyrkor sin första värmeanläggning. Denna bestod som regel av en eller flera stora gjutjärnskaminer, inte sällan dekorativt utformade, men knappast i samklang med kyrkorummens estetik. Som främmande svarta kroppar stod de där mitt i rummet eller längs långsidorna och utsöndrade en skön värme under kalla vintermorgnar. Långa rökrör av plåt stack iväg upp på vinden och ut över takfallet, en lösning som inte var särskilt brandsäker. Därtill så hade kaminerna den otrevliga egenskapen att på relativt kort tid lägga ett skikt av sot över kyrkorummen och deras värdefulla inventarier. Samtidigt ersattes de gamla bänkarna med sin obekväma sittvinkel, sina smala sitsar och opraktiska dörrar med bekvämare bänkar av bönhustyp. Detta inverkade naturligtvis påtagligt på rummens karaktär.

Väldigt få av förra sekelskiftets kaminer har bevarats, den påtagligt ”sakralt” utformade kaminen i Södra Fågelås är ett undantag som vittnar om en svunnen epok i kyrkorummens modernisering.

Kaminerna som snabbt erövrade kyrkorummen stötte snart på patrull från arkitekterna. Tillståndsmyndigheten för alla kyrkobyggnader var på 1800-talet Överintendentsämbetet. Överintendenten och kyrkorestauratorn Helgo Zettervall skrev i sina anvisningar för kyrkobyggnader från 1887 att kyrkorna endast skulle värmas vintertid i samband med gudstjänsten, så att vistelsen ”icke blifver oangenäm”. De stora kaminerna som både var vanprydande och nedsmutsande ansåg Zettervall klandervärda, särskilt i domkyrkorna. Värmen skulle verka men inte synas, därmed går vi in i nästa skede i kyrkornas uppvärmning.

Silvermålade kaminer på rad i Bartolomeikyrkan, Brasov/Kronstadt, Transsylvanien. Här har kaminerna fortsatt vara enda värmekällan.

Fortsättning följer…

Robin Gullbrandsson