Kyrkogård eller taxeringskalender?

IMG_3471.JPG

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

2016-163_Ingatorps kyrkogård gravstensinv_AF_2016-07-27 028

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

2016-350_N Solberga gravinv_AF_2016-03-15 013

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Länsmuseets senaste nyförvärv

Jönköpings läns museum förvärvade nyligen ett konstverk av översten och amatörkonstnären Axel Otto Mörner. Målningen föreställer överstebostället Brevik strax väster Eksjö och utfördes 1835. Det finns flera anledningar till nyförvärvet – Mörner var en mångsidig och välbekant person i samtiden, målningen ger en skarpsynt ögonblicksbild av boställets miljö och konstverkets många ägare kan följas genom påskrifter på baksidan.

JM_56430_a.jpgEtt militärt boställe fungerade både som bostad och avlöning genom att gårdens avkastning utgjorde boställsinnehavarens lön. Varje gång man skiftade innehavare genomfördes en besiktning för att utröna hur egendomen skötts. Den som misskötte bostället avkrävdes ersättning, medan den som utvecklat det fick ersättning för förbättringarna. De regelbundna besiktningarna gör att vi oftast kan följa hur varje boställe förändras.

Breviks gård var översteboställe för chefen för Smålandshusarregemente. Mangårdsbyggnaden, som visas på målningen, hade uppförts av timmer omkring 1750, men hade förändrats en del genom åren. Den gula fasadpanelen tillkom troligen omkring 1790 och taket fick sin brytning troligen 1802.

Greve Axel Otto Mörner gjorde en militär karriär och utnämndes till chef över Smålands dragonregemente i Eksjö 1812. Som en följd av detta bosatte han och familjen på Brevik. När målningen utfördes 1835 hade han avancerat till generalmajor. Vid sidan om det militära var han även en habil målare, som blev ledamot av Konstakademien.

För en byggnadshistoriker berättar målningen en hel del. Den visar huvudbyggnaden på Brevik från väster. Det är tydligt att fasaderna var målade i en blekgul kulör med takfot, knutlådor och fönsterfoder i vitt samt fönsterbågar i en gröngrå kulör. Två fönster mot norr är försedda med markiser. Byggnadens tegeltak avvattnas med en hängränna som saknar stuprör. I stället skjuter den svarta hängrännan ut från gavlarna. Samma typ av hängränna finns på den västra flygeln i bakgrunden. Den avbildade växtligheten ger också ledtrådar till hur parken var utformad.

JM_56430_a detaljPersonerna på bilden kan antingen vara påhittade staffagefigurer för kompositionens skull eller avbilda några av dem som verkligen bodde på Brevik. På farstukvisten sitter en mörkklädd man som skulle kunna vara överste Mörner själv eller löjtnant Filip von Tell som också bodde på bostället i mitten av 1830-talet. På grusplanen är det kanske överstinnan Ebba Mörner, född Modée, som ger anvisningar till rättaren Sven Bengtsson. Kvinnan bär i vilket fall som helst brun klänning, svart schal och vit huvudbonad, troligen en så kallad bahytt.

JM_56430_bÖverstinnan Ebba Mörner dog 1840 och det är nu som vi kan följa kommande ägare till målningen genom påskriften på baksidan. Överstinnan gav målningen till sin svägerska Sophie Mörner (1806–74), född Piper, enligt påskriften på målningens baksida. Hon var Axel Ottos Mörners brorson Stellan Hampus Mörners (1796–1857) hustru. Den gick senare vidare till hennes ogifte son Carl Axel Mörner (1834–1902), som i sin tur gav målningen till sin ogifta systerdotter Ingeborg Wachtmeister (1868–1915). Senare hängde tavlan hos hovrättsrådet vid Göta hovrätt Johan von Sydow (1833-1905), men då endast som lån, noterades det på målningen baksida. Johan von Sydow var Ingeborg Wachtmeisters mammas svåger – hänger ni med?

Anders Franzén

Foto: Conchi Gonzalez

När trädgårdskulturen var på frammarsch

KörsbärsträdDet var en allmän tendens att trädgårdar med fruktträd och bärbuskar blev vanligare under 1800-talets lopp, också i Jönköpings län. År 1849 skänkte länets hushållningssällskap ympade fruktträd för utplantering på olika håll i länet. Man valde då att i första hand rikta insatsen till folkskolor och mindre boställen. I ett annat sammanhang uppmanade hushållningssällskapet de militära regementena att uppmuntra trädgårdsodling vid soldattorp och militära boställen.

Agronomen Helge Rösiö har studerat trädgårdsnäringen i Jönköpings län och han menar att det inträffade en kraftig ökning av intresset för trädgårdsodling under 1800-talets andra hälft. Hushållningssällskapet spelade då en viktig roll. En trädgårdsskola grundades 1856 på Schedingsnäs gård sydväst om Värnamo, men den upphörde redan efter några år. År 1859 bildades Trädgårdsföreningen i Östra härad och året därpå upprättades en trädgårdsarbetarskola, men denna upphörde 1873. Trots dessa initiala motgångar instiftade hushållningssällskapet en länsträdgårdsmästare, och till följd av det stora intresset utökades detta med ytterligare två. Som ännu ett bevis på trädgårdsnäringens framgång anför Rösiö statistik, som visar att den areal som användes för träd-, humle- och kålgårdar ökade med 75 % från 1865 till 1890. Omkring 1910 ökade hushållningssällskapet antalet rådgivande trädgårdsmästare genom att anställa en för varje härad i Jönköpings län.

Salvaryd 1864

Beskrivning av antalet fruktträd i byn Salvaryd (öster om Vetlanda) 1864 . August Slag hade 28 st!

Från Alseda socken nära Vetlanda, med goda förutsättningar för jordbruk, finns tidiga beskrivningar av fruktträdgårdar. Redan 1830 omnämns ”vackra trädgårdsplanteringar” och fruktträdgårdar i byn Nyaby, och under 1800-talets andra hälft räknades fruktträdens antal inte sällan i flera tiotal. På annat håll skedde detta betydligt senare och i form av mer begränsade fruktträdgårdar. Ibland framkommer uppgifter om hemman som skiljer sig från mängden genom att ha särskilt omfattande frukt- och bärodlingar och detta tycks bero på att ägaren själv hade ett särskilt intresse för detta. Genom andra källor har förgrundsgestalter inom frukt- och bärodlingen kunnat identifieras. I exempelvis Ås socken sydväst om Värnamo ledde den företagsamme skolläraren Lars Lindblads (han bodde i socknen 1846–66) tidiga initiativ att plantera frukt-, skydds- och prydnadsträd till flera efterföljare.

Lantmäterihandlingar från förrättningar av laga skifte beskriver fruktträd och bärbuskar när sådana förekommer. Ibland gjordes preciseringar, och då är det frågan om äpple-, plommon-, päron-, körsbärs- eller morellträd samt vinbärs- och krusbärsbuskar (”stickelsbär”). Ibland skedde en indelning i fruktträd och bärträd, varvid plommon och körsbär räknades som bärträd. I enstaka fall framkommer också beskrivningar av prydnadsträd.

I vår tids trädgårdsbegrepp ingår även exempelvis prydnadsväxter och köksträdgårdar, men inget tyder på att sådana räknades in i trädgårdarna under 1800-talet. Köksväxter odlade man i stället i den så kallade kålgården.

Mer material kring allmogens trädgårdskultur finns i boken Skiftenas skede – Laga skifteshandlingar som källmaterial för byggnadshistoriska studier med exempel från Småland 1828–1927 av Anders Franzén.

Text: Anders Franzén
Bild: Jönköpings läns museum

Åsens by (kopia)

Vid tall och timrad knut

Om rådhusparken är Jönköpings stads finrum så är stadsparken dess vardagsrum. En plats för umgänge, lek, nöjen och rekreation. Parken inrättades 1896 efter en motion till stadens fullmäktige. Den plan som trädgårdsdirektör M P Andersen upprättade påföljande år är ännu densamma i sin grundstruktur.

När Norra Smålands Fornminnesförening grundades 1902 kom stadsparken också att  få rollen som ett friluftsmuseum med Skansen som förebild. Den medeltida träkyrkan från Bäckaby, som föreningens initiativtagare och grundare Algot Friberg räddade från rivning, blev den första byggnaden som fick nytt hem i stadsparken.

Ett antal byggnader flyttas sedan till parken, café och dansbana uppförs. Stadsparkens historia är rik och mångsidig.

Följ med på kvällens vandring under ledning av antikvarie Agneta Åsgrim Berlin som visar och berättar mera om stadsparkens spännande historia!

Samling vid entrén från Dunkehallavägen, nära den digitala informationstavlan.
Onsdag den 6 maj kl. 18.00. VÄLKOMNA!



Britt-Marie Börjesgård

Snart kräver gräsmattan en insats!

En välskött gräsmatta är väl ett måste för många trädgårdsägare. Men i dag ska det helst ske med hjälpmedel som inte belastar miljön och det har man gjort förr…

Rerftele gräsmattaEtt sätt som praktiserades vid tingshuset för Västbo härad i Reftele framgår av denna flygbild (detalj nedan) från 1946. Här placerade man två små, flyttbara hägnader på gräsmattan och lät sedan några får göra jobbet. Mer miljövänligt kan man väl knappast tänka sig!

Rerftele gräsmatta detalj

De tidigaste gräsklipparna konstruerades i gräsmattans hemland Storbritannien, men Södra vätterbygden har också långa traditioner genom Husqvarna AB, Åminne Bruk och Norrahammars Bruk AB i detta avseende. Bilden visar en handdriven cylindergräsklippare från Norrahammars bruk i Rådhusparken i Jönköping 1933. Gräsklippningen tycks gå kolossalt lättvindigt!Gräsklippning

StadsparkenOmkring 1950 användes både handdrivna och motordrivna cylindergräsklippare på Stadsparksvallen i Jönköping. I bakgrunden på höjden skymtar Bäckaby kyrka.
Ovanstående torde bevisa två självklarheter – att gräsmattan kan skötas på olika sätt och att länsmuseets arkiv innehåller många skojiga bilder!

Anders Franzén

FÅGELMUSEET 100 ÅR!

Vid sekelskiftet 1900 hade Stadsparken i Jönköping utvecklats till en stor attraktion. Efter några decennier kunde man här i presentera ett landskap i miniatyr; Friluftsmuseet visade prov på Småländskt byggande, arboretumet omfattade träd från skilda trakter, här fanns ett pedagogiskt gravfält med småländska gravtyper från förhistorisk tid och man placerade också ut stenblock som representerade traktens bergarter. I detta sammanhang kom också det svenska fågellivet att visas.

Regementsläkaren Herman Nyqvist var en stor samlare av uppstoppade fåglar och han donerade hela sin samling till Stadsparkssällskapet. För att ordna en lämplig utställningslokal för samlingen lät man den unge byggnadsingenjören Oskar Öberg göra ett förslag till Fågelmuseum.

Barnfödd i Norrbotten kom Oskar Öberg till Jönköping 1910 för att anställas på stadens ritkontor. De exakta arbetsuppgifterna är inte kända, men vid sidan om denna anställning kunde han vid några tillfällen gestalta byggnader i eget namn. Det första kända exemplet är Fågelmuseet i Jönköpings stadspark, som ritades 1914. Ytterligare några byggnader efter Öberg ritningar tillkom innan han avreste till Kalifornien 1919. Orsakerna till emigrationen är inte kända, men byggkrisen i första världskrigets skugga kan ha medverkat, liksom att USA uppfattades som ett lockande resmål för arkitekter med ambition att studera och erfara modernt byggande.

Just när kristiderna började ersättas av ljusare tider återvände Öberg till Jönköping 1923 och öppnade ett eget kontor. Han valde att inte kalla det för arkitektkontor, utan ”ritkontor”. Troligen berodde detta på hans informella utbildning, utan arkitektexamen. Fram till sin död 1940 kom Öberg att rita en stor mängd byggnader i Jönköping med omnejd.

100-årsfirandet startar helgen den 3–4 maj.

Text: Anders Franzén, Foto: Göran Sandstedt

000006

En upplyst prost – något om ”biskopen av Västbo”

075Prästgården i Villstad, under 1800-talet ett centrum för kultur och bildning.

Kyrkbyn i Villstad är en angenäm avstickare från Nissastigen. Miljön med gravfält, kyrka, skola, kyrkstallar och prästgård har mycket att berätta. En person som verkligen satte sin prägel på bygden var kyrkoherden och sedermera prosten Daniel Nordin. Han föddes i Östra Torsås i Värend 1778 som son till lantbrukare. Eftersom han tidigt visade fallenhet för läsning så blev det studier i Växjö och till slut Uppsala. Som prästvigd hamnade han 1808 som bataljonspräst i finska kriget. 1812 tillträdde han kyrkoherdetjänsten i Villstad, endast 34 år gammal. Härvidlag så ”konserverade” han föregångarens änka, vilket dock blev ett barnlöst äktenskap. 1828 blev han kontraktsprost i Västbo. Denna position innehade han till sin död 1854. Hans gravsten finns än idag att beskåda på kyrkogården i Villstad.

img535Daniel Nordin (1778-1854), under flera decennier kyrkoherde i Villstad och prost i Västbo. Han var ett gott exempel på 1700- och 1800-talets upplysta prästerskap, mån om landsortens utveckling och dess invånares väl och ve, därtill entusiastisk fornvän.

Nordin var starkt påverkad av samtidens upplysningsidéer och moderniseringsiver, något som inte alltid uppskattades av den konservativa allmogen. Men Nordin hade en stark vilja och tålamod, så nog fick han i slutänden ofta som han ville. Inte för inte kallades han av sin vän Tegnér för ”biskopen av Västbo”. Nordin var som medlem av Jönköpings läns hushållningssällskap en förespråkare av jordbrukets förnyelse och gick själv före i brukandet av Prästgårdens marker. Det sociala ansvarstagandet var ett annat viktigt område. Nordin var den drivande kraften i såväl bygge av sockenmagasin, som fattigstuga och folkskola. Det omfattande supandet i anslutning till helgerna och gudstjänsterna var en nagel i ögat som ledde Nordin till att grunda en nykterhetsförening och köpa upp grannfastigheten där klockaren (!) bedrev utskänkning.

img533Höggravfältet bakom prästgården höll kyrkoherde Nordin i fint skick som park. Han lät också sätta upp ett litet grekiskt tempel som lusthus!

Ur ett antikvariskt perspektiv är Nordin särskilt spännande i sin egenskap av fornvän. Redan 1818 gick han med i det nygrundade Götiska förbundet och inventerade fornlämningarna i och kring Villstad. Han var därvid först med att uppmärksamma gravfältet i Smålandsstenar och verka för dess värnande. På ”bakgården” där hemma i Villstad hade han också ett vackert höggravfält från järnåldern. Detta blev en romantisk förlängning av prästgårdens trädgård. Mellan gravarna satte han upp ett litet åttkantigt trätempel i grekisk stil. Se där, en vacker bild av det prästerliga lärdomsidealet under 1800-talets första decennier!

Robin Gullbrandsson