Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Bostäder för de mindre bemedlade

Taktassarna och skorstenens form skvallrar om att huset är från 1910-talet.

Taktassarna och skorstenens form skvallrar om att huset är från 1910-talet och ett av de egnahem som uppfördes på den nya tomterna på Brogård.

När man idag pratar om bostadspolitik och bostadsförsörjning nämns ofta ”miljonprogrammet” som det kanske främsta exemplet på statligt stöd för nya bostäder. Men frågan om bostadsförsörjning har varit en politiskt angelägen fråga redan från tidigt 1900-tal. År 1904 inrättades statliga egnahemslån, då framför allt för att stimulera etableringen av mindre gårdar. Men egnahemsföreningar bildades även i städerna för att råda bot på dåliga bostadsförhållanden. En begynnande industrialisering och urbanisering hade gjort att bostadsbristen var stor. Att ge även mindre bemedlade råd att bygga egna bostäder var en politik som de styrande kunde enas kring.

Från statligt håll hade man utöver lånen också ambitionen att underlätta för gemene man att kunna köpa tomtmark genom avstyckning av statlig mark, vilket stadsfästes den 31 december 1909 genom en Kungl. kungörelse angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.

Utsnitt ur karta över Stora Brogård. Grundkartan är upprättade av förste lantmätare Yngve Ostwald 1909.

Utsnitt ur karta över Stora Brogård. Grundkartan är upprättad av förste lantmätare Yngve Ostwald 1909. De utlagda tomterna är inritade med blyerts.

Ett exempel på en sådan avsöndring ser vi i Bäckseda, på marks som idag betraktas som en del av Vetlanda stad. Ett tiotal tomter längs nuvarande Lasarettsgatans södra del avsöndrades från Brogård 1913. Brogård Stora var ett före detta löjtnantsboställe och därmed kronomark. Tomterna såldes genom anbudsförfarande och det var flera fabriksarbetare, en sågverksarbetare, en grindvakt och en åkare som stod som köpare.

Strukturen är idag ännu märkbar i miljön, egnahemsbebyggelsen ligger kvar längs Lasarettsgatans östra sida, söder om järnvägsspåret mot Målilla.

Britt-Marie Börjesgård

Ett monteringsfärdigt ridhus

Sveriges första så kallade folkridhus uppfördes i Eksjö 1946. Grannstaden Vetlanda var inte sena att följa efter. På vägen ut mot Nye ligger en stort ridhus med gaveln mot vägen, med faluröda fasader och en klassicerande portik under ett välvt pappklätt tak.

Ridhuset i VetlandaRidhuset invigdes 1955 och levererades av Vetlandahus, som var ett trähusföretag som inte bara gjorde villor och småhus.  I bygglovshandlingen kan man läsa:

…”Föreliggande förslag till stall, som uppgjorts i samråd med generalsekreteraren i Ridfrämjandet överstelöjtnant E G Lönegren avser att tjäna som ett typförslag och kan givetvis om så önskas, ändras såväl beträffande storlek som inredning.”

Ridhuset är uppfört på mark som tillhörde byn Upplanda och som ligger i stadens sydöstra utkant. Att det ligger just där är ingen slump, några av grundarna till Vetlandaortens ryttarförening var paret Erik och Margrete Karlander som brukade Upplanda Kronogård vid denna tid.

Ridhuset var, som framgår av citatet ur bygglovet ovan, tänkt som ett typförslag, huruvida några fler kom att uppföras av detta slag, återstår att utröna.

Britt-Marie Börjesgård

 

Idrott, kroppsarbete och svett

Fotbollsfebern pågår för fullt. Vi är alla kanske inte lika frälsta, men jag kan åtminstone uppskatta en välbyggd idrottsanläggning. Här ett lokalt exempel:

När man kör in i Vetlanda från norr kan man inte undgår att se den fint inramade idrottsplatsen mitt emot Kvarndammen. Anläggningen kantas av en trädrad och hägnas in av en rödmålat staket rejält infäst i upplagda stenstolpar på en stenmur i botten.

Inhägnaden.Idrottsplatsen vid Tjustkulle anlades i början på 1920-talet och ersatte då en enklare idrottsplan mera centralt i staden. Staden upplät 1921 marken till Hvetlanda gymnastik- och idrottsförening. Anläggningsarbetena utfördes med hjälp av nödhjälpsarbeten och frivilliginsatser. Som en åminnelse av dessa arbeten kan man läsa på en minnessten vid sidan om planen: Denna idrottsplats är utförd såsom nödhjälpsarbete av Södra Sveriges Statsarbete 1922.

Nödhjälpsarbetena var ett sätt att möta den stora arbetslösheten efter första världskriget. Från början var det framförallt skogsarbeten i allmänningsskogar och bedrevs i samverkan med Skogssällskapet. Från 1920 vidgades uppdraget att även omfatta vägarbeten och som snart blev den främsta arbetsuppgiften. Institutionen bytte 1921 namn från Skogssällskapets statsarbeten till Södra Sveriges statsarbeten och för Norrland skapades Norrlands statsarbeten. Våren 1924 upplöstes arbetsdirektionerna för Norrlands respektive Södra Sveriges statsarbeten varefter Statens arbetslöshetskommission ledde avvecklingen av nödhjälpsarbetena.

Det är från arbetslöshetskommissionen som sedan namnet AK-arbeten uppstår. Du kan läsa mera om AK-vägarna i detta blogginlägg från 2012.

Idag sköts de flesta anläggningsarbeten med stora maskiner, men vid denna tid var det ett tungt och arbetsintensivt hantverk som utfördes med hjälp av hacka, spett och spade. Vilket gör inramningen av idrottsplatsen vid Tjustkulle än mera imponerande.

Jag har inte hittat några arkivuppgifter på det fina klubbhuset, men det är uppfört i en klassisk villamodell som introducerades under 1920-talet och som var populär följande årtionden. Man kan spekulera i om föreningen kan ha fått stöd från Vetlandahus, som grundas 1930, för att uppföra sitt klubbhus….

Britt-Marie Börjesgård

Skickliga yrkesmän man skulle vilja veta mera om…

I jobbet stöter vi ibland på vissa upphovsmän som trots relativt omfattande källsökning förblir i stort sett anonyma. Det är byggmästare, ofta runt sekelskiftet 1900, som har många stora och ibland prestigefyllda uppdrag. En av dem är John Johnsson i Värnamo som bland annat har ritat och byggt tingshusen i Reftele 1903, Värnamo 1904-1905 och Sävsjö 1906-1908. Tingshuset i Värnamo är en märkesbyggnad vid Kyrktorget uppförd i hårdbränt rött tegel med omfattningar i gult tegel. En borgliknade byggnad med likheter i samtidens mera påkostade järnvägstationer. Den stora tingssalen ligger i byggnadens mitt och upptar två vånings fulla höjd. Ursprungligen fick tingssalen dagsljus inte bara genom de stora fönstrena i söder utan hade också indirekt ljus genom en ljusbrunn i taket samt fönster i norrväggens övre plan.Tingshuset i Värnamo

Tingshuset i Sävsjö är snarlikt med gjutjärnskolonnerna vid den indragna entrén men mera nyklassiskt i sin utformning. Tidigt 1900-tal skedde förändringar inom tingsväsendet vilket ledde till att många nya tingshus kom att uppföras då. Byggmästare Johnsson i Värnamo ”uppgör ritningar material- och kostnadsförslag. Åtager sig äfven uppförande af Byggander” enligt reklamen på hans eget brevpapper, men så mycket mera om honom och hans bakgrund vet vi inte.

En annan byggmästare är Joh. Nikl. Norman i Vetlanda som ritar och uppför ett flertal byggnader i den blivande staden. En av de mera storslagna byggnaderna är fastigheten från 1917 för Östra härads Sparbank vid Stortorget i Vetlanda, en tegelbyggnad i fyra våningars höjd, med det fjärde våningsplanet inrymt som vindsvåning. Det hus som blev stenstadens intåg i den i övrigt lågt hållna stadssiluetten i Vetlanda vid denna tid. Från 1918 är flera ritningar stämpelsignerade J. N. Norman ritkontor. Han förekommer flitigt bland bygglovshandlingarna perioden 1914 till 1919 men försvinner sedan. Mer än så vet vi inte om honom.

Byggnaden utgör fortfarande idag en av de större byggnaderna vid Storgatan och torget i Vetlanda.

Vi känner Joh. Nikl. Norman och John Johnsson genom bygglovshandlingar och deras bevarade byggnader. Men det vore roligt att veta mera om dem och deras bakgrund…

Britt-Marie Börjesgård