Glas uppåt väggarna

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

Entrépartiet till Piingstkyrkan i Tranås fick ny gestaltning av Irvall 1955.

Detalj av fyllning under fönstren i Hakarps kommunalhus ritat av Flensborn 1956.

Detalj av mosaik Habo.

Mosaikdekor vid entrén, en tidstypisk detalj i detta flerbostadshus från 1962, Flenborns arkitektkontor.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

Mosaikmålningen skildrar de tre viktiga näringarna, lant-, glas- och skogsbruk.

Detalj av sädesaxen.

 

Annons

Historia på väg…

Som byggnadsantikvarie på ett länsmuseum har vi hela länet som arbetsfält, vilket innebär att vi genomkorsar länet på olika sätt. Det är inte bara arbetsuppgifterna som skiftar utan även vägnätet. Standarden växlar från motorväg, E4.an, gamla Riksettan, till krokiga grusvägar med utpekat kulturhistoriskt värde. Vissa vägar flyter fram och följer landskapets vindlingar, man kan riktigt känna hur de har utvecklats från att ha varit en ridstig, till att få status av häradsväg och sedan bli landsväg.

Andra vägar går som ett streck genom landskapet, som dragna efter linjal men följer ändå landskapet genom att de kan vara backiga, de går uppför en backe och nedför en backe – men är raka. De har ”killegupp” som vi brukade säga som barn, det vill säga det kittlar i magen när man kör fort över kullarna, särskilt på den som sitter i baksätet och är oförberedd.

En AK-väg kännetecknas ofta av sin rakhet.

Flertalet av dessa raka vägar är så kallade AK-vägar, vägar som är tillkomna genom nödhjälpsarbete. Statens Nödhjälpskommission instiftades 1914 för att möta förmodad arbetslöshet relaterad till första världskriget och kommissionen tillhandahöll AK-jobb. Efter första världskriget och i anslutning till depressionen 1930 var arbetslösheten stor och många personer satta i sysselsättning, det var grovarbete till ca 75 procent av normal lön, väg- och järnvägsbygge, utdikning och skogarbete var de vanligast arbetsuppgifterna. Idag ligger dessa vägar kvar som ett minnesmärke, byggda för hand, med hackor och spett och i anletes svett.

En typisk väg är den som går från Lammhult genom skogen i väster mot Ohs, särskilt vägpartiet mellan Lammhult och Möcklehult går som ett pennsträck, smal och rak.

En annan är den s k EPA-vägen i Mullsjö kommun. Den går från Pinnahemmet, norr om Mullsjö, upp till Grimmestorp i Tidaholms kommun, denna grusväg och vägsträckning är uppmärksammad i väginventeringen Kultur på väg i Skaraborg, utgiven av dåvarande Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Vägverket 1997.

En annan AK-väg som dock inte har den typiska raka dragningen är Ådalsvägen i Huskvarna som går längs den branta ravinen från Huskvarna upp mot Hakarp.

 Ådalsvägen byggdes 1921-1922 och innebar ofantliga mängder sten- och sprängningsarbete. Bilden är från länsmuseets bildarkiv.

Här är också en länk till några fler bilder från Ådalsvägen utlagda av hembygdsföreningen i Hakarp.

Vägen har sin egna kulturhistoria. Det är inte bara målet och naturvärderna längs vägen, utan även vägen i sig, som gör resan värd.

/Britt-Marie Börjesgård

Hussvampen avslöjade stavkyrka

Ovanför Huskvarna ligger Hakarps kyrka. Dagens korsformade stenbyggnad restes 1694. Sedan länge har man dock vetat om att tornet uppfördes med hjälp av den förgående kyrkans timmer. Det var en medeltida timmerkyrka av okänd ålder, vars innerväggar kring 1500 målats med bibliska scener av någon inom den så kallade mäster Amunds skola (Amund var den som målade den numera nedbrunna kyrkan i Södra Råda).

Målade väggbjälkar från medeltid, återanvända i tornet. Stilen talar för en datering kring 1500 och den i området verksamme mäster Amund och hans lärjungar.

När ett gammalt hussvampsangrepp för något år sedan uppdagades under korgolvet betydde det att hela bjälklaget där fick tas upp. När golvet byttes förra gången 1971-72 hittades 44 ekbjälkar från den medeltida kyrkan, vilka på 1600-talet återanvänts som bärlinor. Dessa bjälkar tycks dock inte ha tagits tillvara, annat än i form av en uppmätning. Men i koret fick fyra ekbjälkar ligga kvar av den enkla anledningen att man 1694 murat upp altaret på dem.

 Uppmätningar av bjälkar funna 1971, idag det enda som finns kvar av dem.

Detta upptäcktes nu i början av 2012 när golvbrädorna hade plockats bort.  Eftersom även dessa bjälkar behövde tas ut så nödgades stenaltaret tas ned. Vad som då visade sig var två stycken grova ekplankor, närmare en halvmeter i bredd, bortåt två meter långa och över en decimeter i tjocklek. Den ena sidans svagt konkava form och de längsgående urtagningarna – nåtarna – i långsidan väckte misstankar om att vi stod inför de sista resterna av en ursprunglig stavkyrka! Dylika plankor utgjorde väggarna i våra första kyrkor på 1000-talet. De var resta inom en syll och sammanfogade med ”fjädrar” i de nämnda nåtarna. Upptill hölls det hela i hop av ett hammarband och i hörnen var kraftiga stolpar.

Altaret under demontering. Notera ekbjälkarna och ekplanken som ligger mellan dem och altaret!

Ekbjälkar och stavkyrkoplank uttagna för sanering. ”Stavarna” eller väggplanken är närmast respektive längst bort i bild. Notera ”nåten” på långsidan.

Stavkyrkan i Hedared, Västergötland, Sveriges enda bevarade. Kan det ha varit så här Hakarps första kyrka såg ut? Fotografi av Emil Eckhoff i ATA.

Inte nog med detta, innanför de båda plankorna låg en något misshandlad ekbjälke med ristad figurdekor, kvar fanns de tydliga bilderna av helgon (?) stående inom bågformade fält, tyvärr ”halshuggna” upptill och kapade nedtill i midjehöjd. Spår av tjära visade att denna, ursprungligen bredare, bjälke varit vänd utåt. Var har inte kunnat klarläggas, men stilen känns gotisk.

Ekbjälken med ristningarna under sanering. Vi ser ett antal människor, troligen helgon, stående inom arkadbågar. Pga att bjälken förminskats vid okänt tillfälle saknar de idag såväl huvud som ben. Troligen har bjälken suttit med den ristade sidan utåt i 1200-talets kyrka.

De smått sensationella fynden – i länet har till dags dato bara påträffats konkreta lämningar av en stavkyrka (Hånger), vilka nu finns på Statens Historiska Museum – väckte många frågor. Är dagens stenkyrka den tredje gudstjänstbyggnaden på platsen? För att räta ut några frågetecken togs prover på materialet och skickades till Laboratoriet för dendrokronologi vid Lunds universitet. Virket till de förmodade stavkyrkoplanken visade sig vara fällt någon gång efter 1141. Tre av ekbjälkarna kunde dateras till vinterhalvåret 1282/83 medan två andra hörde hemma kring 1500. I den ristade bjälken ville vi inte sätta vare sig såg eller borr, en datering hade också varit svår eftersom inga av de yttre årsringarna fanns kvar.

Med stor säkerhet kan vi sluta oss till att det någon gång kring mitten av 1100-talet byggdes en stavkyrka i Hakarp. Kanske byggdes den i anslutning till en lokal stormans gård? Drygt hundra år senare är denna kyrka antingen i dåligt skick eller snarare för liten eller otidsenlig. En timrad kyrka byggs, vilken står ända tills den nuvarande kyrkans stenmurar är resta. Kanske skedde kring 1500 en om- eller tillbyggnad, varefter väggar och troligen även tak målades med bibelscener. Enligt källorna byggdes stenkyrkans murar runt den gamla kyrkan som användes in i det sista, därefter blev den material till golvbjälklag och torn. Det mest fascinerande är att man genom två kyrkobyggen behållit delar av den ursprungliga kyrkan, därtill till en så central plats som altaret. Ville man på något vis föra över helgden från förfädernas kyrka till den nya?

Efter sanering är tanken att ekplankorna och den ristade bjälken ska få en plats i Hakarps kyrka och minna om dess föregångare.

Robin Gullbrandsson