Braheminnen på Skoklosters slott

Barockslottet Skokloster i Uppland är en verklig skattkammare för alla intressen. Det byggdes under 1600-talets andra hälft av fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel. Efter hans död ärvdes slottet av dottern som var gift med greve Per Brahe d.y:s brorson, Nils Brahe, arvtagaren till Visingsborgs grevskap som dock drogs in till Kronan i Reduktionen. Men Skokloster kom att ägas av ätten Brahe i två sekel och här samlades familjens nedärvda skatter, exempelvis Per Brahes välfyllda rustkammare och bibliotek. I de många välbevarade salarna ryms konst och föremål som berättar fascinerande historier om svensk och internationell historia, allt från krigsbyten tagna från turkarna under fälttågen i Centraleuropa till indianobjekt från den kortlivade kolonin Nya Sverige, unikt material även internationellt.

Barndräkt från Brahegraven

Till Skokloster åkte undertecknad och en kollega i mars för att få mer kött på benen till den kommande boken om Brahekyrkan, en annan av landets skattkammare från 1600-talet. Särskilt två föremål tilldrog sig vårt intresse, båda faktiskt hämtade i Brahekyrkan. Det ena var en fram tills nu tämligen anonym barndräkt från tidigt 1600-tal som legat i en låda på slottet utan att man kunnat få fram information om varifrån den kom. Snabbt kunde det nu konstateras att den var en dräkt som togs till vara vid den undersökning och konservering som 1932 gjordes av kistorna i gravvalvet på Visingsö. Närmare bestämt var den hämtad ur Abraham Joakim Brahes lilla tennkista, vilket foton och dokument från undersökningen kunde belägga. Här hade vi framför oss den tragiska historien kring greve Per Brahes förstfödde son, den ursprunglige arvtagaren till grevskapet, vilken avled endast ett halvår gammal i december 1634 till stor sorg för familjen.  Per Brahe var under tiden vid fredsförhandlingar i Tyskland och systern Kristina fick sköta förberedelserna kring begravningen:

”Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!”

Kjorteln finns kvar, likaså en liten mössa med ägrett. På kjorteln finns ett mönster med tulpaner, den tidens modeblomma och samtidigt en symbol för det oskuldsfulla barnets himmelska liv efter detta. Tyvärr har vi ingen målning av Abraham Joakim, men jämförelser med porträtt av en av sönerna till Wrangel ger en bild av hur dräkten kan ha sett ut i sitt hela skick.

Ett kraniums öden

En oväntad överraskning presenterade sig i form av en avsågad huvudskål från ett kranium, närmare bestämt Johan Sparres, vilket förvaras i ett skrin i Brahekyrkans krypta. Historien om hur huvudet kom till Brahekyrkan är ett hisnande stycke svensk och europeisk historia, om politisk och religiös maktkamp.

Johan Sparre var gift med Per Brahes faster, Margareta, och båda var trogna anhängare till den katolske polsk-svenske kungen Sigismund, Johan III:s son. Johan Sparre försvarade Kalmar slott under den nitiske protestanten och tronpretendenten hertig Karls (sedermera Karl IX) belägring. Hjälpen från Polen uteblev dock och Johan miste 1599 sitt huvud medan hustrun drevs i landsflykt till Polen. Som ett minne tog Margareta Sparre med sig makens avhuggna huvud i ett skrin, något som kan tyckas makabert men troligen inte så uppseendeväckande i det katolska Europa med dess tradition av religiösa reliker. Efter ett kringflackande liv fick Margareta slutligen återvända till Sverige där hon dog 1638. Men hennes önskemål om att gravläggas vid maken i Kalmar domkyrka avvisades, likaså hennes donation. Kanske var det villkoret om dagliga själamässor för de båda katolska makarna som avskräckte, den rena evangeliska läran hade ju slutligen blivit den segrande. Istället erbjöd Per Brahe en plats i familjens nyinrättade gravvalv på Visingsö och Margaretas pengar kom att gå till kyrkans prydande. Kraniet följde henne i graven. Intakt trodde vi. Men vid okänt tillfälle har en sentida ättling medelst en fin såg tagit med sig ett synnerligen handfast minne från sitt besök i valvet. Sedan har denna huvudskål på 1800-talet donerats till Skokloster, som redan då hade status av nationalmonument.

Robin Gullbrandsson


Annonser

One thought on “Braheminnen på Skoklosters slott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s