Innovativa takmaterial

Vård och underhåll av vår bebyggelse kräver stora resurser och i alla tider har man väl försökt förbättra teknik och material. Låg kostnad, lång hållbarhet och enkelt underhåll är tre aspekter på detta, men vackrare utseende har också varit betydelsefullt. Men oftast har man inte kunnat uppfylla alla önskemål samtidigt. När bondehushållet under andra halvan av 1800-talet övergav torvtaket på bostadshuset för att använda tegelpannor i stället vann man visserligen hållbarhet, men kostnaden var hög. Dessutom kostade tegelpannorna pengar, medan torvtaket snarare kostade egen arbetstid.

Många kyrkor var fram till 1800-talets andra hälft försedda med spåntak, men spånen började bli dyra att framställa och underhålla. Därför prövade man alternativa lösningar. På torntaket till Skirö kyrka påträffades för några år sedan resterna efter takpapp. Kanske kom den från Munksjö pappersbruk i Jönköping, som började tillverka takpapp på 1860-talet. Pappen i Skirö låg i kvadratiska ark och var struken med beckartad tjära eller stenkolstjära.

Kyrkan i Kållerstad uppfördes 1858, men år 1900 försågs den med ett troligen unikt tak av betongplattor. Vi vet inte vem som levererade pannorna och kanske var det en lokal innovatör som utformade dem. Plattorna var kvadratiska och lades så att den bildade ett diagonalmönster. Taket på Kållerstads kyrka höll i många decennier och byttes ut först 2013.

Ett annat nytt takmaterial som introducerades i landet 1907 var eternit eller plattor av asbestcement. Arkitektkåren var redan tidigt mycket tveksam till att lägga eternit på kyrkor, men omkring 1910 skedde detta i några fall. Huskvarna och Hjälmseryds kyrkor fick eternit från tillverkaren i Lomma, men inget av dessa tak finns kvar i dag.

Rivningen av eternittaket på gravkapellet invid Huskvarna kyrka ca 2000.

Text: Anders Franzén, foto: Margareta Olsson och Anders Franzén

Annons

Ängslada – finns du kvar?

Ängsladan – i dag en av Smålands mest anonyma byggnader – var en gång i tiden självklar på många gårdar. Ängsladorna stod invid perifert belägna ängar och vid slåttern fyllde man dem med hö. När vintern kom gynnades transporterna av tjäle eller snö och man körde då hem höet till gården. Det kunde också vara klokt att spara transportarbetet hem till ladugården just till vinterhalvåret, eftersom man inte hann med det under det hektiska sommarhalvåret med all sådd, höbärgning, skörd m.m.

Under inventeringen har det framgått att ängsladorna kan delas in i två ganska enhetliga kategorier utifrån ålder och byggnadssätt. Den äldre typen är liten, enkelt uppbyggd av glest rundtimmer och har en ingång placerad mitt på den ena gaveln. Den andra typen är yngre och introducerades troligen i början av 1900-talet och är uppförd i regelverk med brädpanel utanpå. Dessa ängslador är större och har ofta portar på båda långsidorna så att man kan köra genom byggnaden med hölasset. Det finns inskrifter i väggarna på dessa mer sentida från 1920- och 30-talen. Antagligen har det knappast uppförts några ängslador efter det senaste världskriget.

En del ängslador beskrevs redan på 1980-talet och vi har nu kunnat se hur de är bevarade i dag. Generellt har det visat sig att de lador som hade sticktak för 30 år sedan har gått förlorade, medan de med plåttak i allmänhet står kvar. Slutsatsen är alltså att ängslador med ett mer kulturhistoriskt anpassat takmaterial som kräver regelbunden omtäckning inte bevarats.

De få ängslador som i dag finns kvar i Jönköpings län har oftast ingen funktion och riskerar därför att skatta åt förgängelsen. Därför har länsmuseet och länsstyrelsen, i samarbete med hembygdsrörelsen, startat en kartläggning av var det finns bevarade ängslador för att kunna arbeta för att dessa kan bevaras.  Projektet kommer att avslutas med informationsträffar, broschyr om hur man tar till vara sin ängslada samt en rapport som presenterar ängsladornas kulturhistoria.

Text och foto: Anders Franzén