”Åt döden – åt livet” – Uppståndelsekapellet i Värnamo

Den första juni 1958 invigdes Värnamo kapellkrematorium, en byggnad som vi idag känner som Uppståndelsekapellet.

Precis som med krematoriet i Jönköping, var det långt mellan första beslut till invigning. Redan hösten 1936 beslöt kyrkorådet utreda frågan om att bygga ett ny begravningskapell och krematorium på norra kyrkogården i Värnamo. Några månader senare bildades en eldbegärelseförening i Värnamo med ett antal prominenta personer i styrelsen. I augusti 1937 fick arkitekt Adolf Wiman i Växjö, som var en sedan länge känd och anlitad arkitekt i Värnamo, i uppdrag att återkomma med förslag på ombyggnad av det befintliga kapellet. Alternativ utsågs som sedan förkastades och nya förslag införskaffades från arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm, som idag framförallt är ihågkomna för ett stora antal sport- och simhallar.

Men 1944 var frågan tillbaka hos Adolf Wiman som då fick i uppdrag att rita ett helt nytt krematorium. Hans förslag antogs hösten 1945, Kungl. byggnadsstyrelsen ville dock i sitt beslut några månader senare ha vissa bearbetningar, men då var arkitekt Wiman inte längre i livet. Wimans plötsliga bortgång gjorde att projektet avstannade något år och 1948 gick sedan uppdraget till den nye stadsarkitekten Hugo Bolker att rita krematoriet. Bolker förslog även en ny placering utanför den egentliga kyrkogården, med bäckravinen som en naturlig avgränsning i öster. År 1954 godkände kyrkorådet förslaget och gav samtidigt i uppdrag åt Sven Ljungberg att svara för den konstnärliga utsmyckningen. Två år senare var äntligen alla tillstånd klara och arbetena kunde påbörjas.

Pelargången i söder.

Kapellkrematoriet i Värnamo ägnades ett eget nummer av tidskriften IGNIS efter invigningen.

Hugo Bolkers kapellkrematorium vänder sin huvudfasad i form av västra gaveln mot kyrkogården. Den strama fasaden pryds av en stiliserad törnkrans komponerad av Sven Ljungberg, som enda utsmyckning på den röda tegelväggen och de kopparklädda portarna markerar tydligt kapellets ingång. Byggnadens höga takfall och korta väggliv ger den centrala A-formade byggnadskroppen som inrymmer ceremonisalen en tydlig sakral prägel. I söder en tegelarkad som format ett litet atrium, en stilla gård att blicka ut över för de anhöriga från det intilliggande väntrummet.

Incinerationsvåningen med kistmottagning, bisättnings-, visnings- och kylrum, insättnings- och incinerationsrum är belägna under ceremonisalen och i en lägre byggnadskropp i öster. Det låga klocktornet i öster som även inrymmer rökkanaler minner om en italiensk kampanil.

Sven Ljungbergs muralmålning gestaltar 39 personer och deras livsväg.

Ceremonisalen domineras av Sven Ljungbergs monumentala målning som upptar hela den triangulära fondväggen. Fresken skildrar människor i glädje och sorg på deras livsvandring. En Kristusgestalt kröner kompositionen och för att ge ljus åt denna har i samråd mellan konstnären och arkitekten ett par trekantiga takfönster infogats i anslutning till taknocken.

Byggnaden, den konstnärliga utsmyckningen och all inredning är väl samkomponerad och av hög kvalité. De koniska takarmaturerna från Hans Agne Jacobsson i Markaryd, Bruno Mathssonmöblerna i väntrummet, kormattan av Barbro Nilsson för Märta Måås-Fjätterström AB och altarsilvret av guldsmed Birger Haglund. Alla mycket erkända och namnkunniga formgivare inom sina respektive områden.

I den samtida pressen fick den sakliga byggnaden idel lovord.

Annons

”Åt döden – åt livet” – Vetlanda kapellkrematorium

Kapellkrematoriet i Vetlanda (Uppståndelsekapellet) från 1935 var det första att byggas i Jönköpings län. Det välanpassade vapenhuset till vänster i bild tillkom först på 1990-talet.

Det första kapellkrematorium som kom att byggas i Jönköpings län blev i Vetlanda. År 1931 hade på orten bildats en lokalavdelning till Svenska eldbegängelseföreningen. Dessa avdelningar hade som främsta mål att få uppfört krematorier inom sina olika geografiska områden. Så var även fallet i Vetlanda. Föreningens ordförande, köpmannen Iwar Lindgren, tog initiativet till den byggnadskommitté som bildades 1933. Arkitekt Johannes Dahl i Tranås fick i uppdrag att rita ett kapell med krematorium till den utanför staden belägna nya begravningsplatsen. Vid denna tid fanns ännu inget förverkligat krematorium i Småland.

Iwar Lindgren

Johannes Dahl

Till vänster: Iwar Lindgren, köpman och ordförande i Svenska eldbegängelserörelsens lokalavdelning i Vetlanda. Han var en drivande kraft i köpingens offentliga liv och var initiativtagare till krematoriebygget. Till höger: Johannes Dahl (1886-1953), arkitekt i Tranås, ritade kapellkrematoriet i Vetlanda. Under sin levnad ritade och restaurerade han flera kyrkor och kapell i Småland. Troligen knöts kontakten mellan de båda männen i deras gemensamma arbete med Vetlandautställningen 1932.

Bygget påbörjades 1935 och slutfördes året därpå. Incineratorn med hiss levererades av Höganäsbolaget. Ceremonisalens inredning tillverkades lokalt av Vetlanda nya snickerifabrik. Takarmaturerna i mässing köptes i Stockholm. För att hålla nere kostnaderna så gavs kapellkrematoriet en medvetet enkel och avskalad form, nästintill funktionalistisk. Exteriören har vitputsade tegelfasader utan annan dekoration än ett kors över entrén.

Johannes Dahls ritningar till Vetlanda krematorium. En klassiskt stram byggnad, kostnadseffektiv men värdig. Lägg märke till urnan med flammorna på gaveln (som aldrig kom till utförande).

Ceremonisalen gestaltades i stora drag som ett ordinärt kapell med upphöjt smalare kor, bänkar och en liten läktare för orgel och kör. I den stora källaren inrymdes krematorieugnen, arbetsutrymmen, expedition och kistvisningsrum. Vad som var särpräglande var att katafalkens hisschakt från koret hade utrustats med invändiga ljusramper för att ge en effektfull nedsänkning av kistan i ceremonins slutskede. Detta hade dittills endast installerats i Norra kyrkogårdens kapellkrematorium i Stockholm tre år tidigare. Förebilden till detta försök med symboliskt ljus hämtades troligen från Tjeckoslovakien, där stor uppmärksamhet ägnades åt olika lösningar på hur kistan mekaniskt skulle lämna ceremonisalen för att sedan, bortom de närvarandes blickar, överlämnas åt lågorna. I flera exempel därifrån förflyttades kistan horisontellt och försvann genom en ljussatt passage som öppnades i väggen, denna lösning kom dock aldrig att tillämpas i Sverige.

Plan av ceremonisal och källarvåning/krematorium enligt Dahls ritningar.

Invigningen av Vetlanda kapellkrematorium – då det sextonde i Sverige – ägde rum den 15 mars 1936 i närvaro av hela Svenska eldbegängelseföreningens styrelse. Varje nytt krematorium var en triumf för föreningen, vars kamp för ett modernt gravskick nu på allvar började ge frukt. Anmärkningsvärt nog hade biskopen i Växjö, Samuel Stadener (som för övrigt var liberal politiker), delegerat fullmakten att förrätta invigningen till kontraktsprosten, Alfred Carlsson. Var det ett uttryck för att kremering ännu var en kontroversiell fråga? Under 1930-talet började annars kremering att bli allt mer accepterat av Svenska kyrkan, och även av allmänheten. Under decenniet byggdes 18 krematorier i landet.

Foton i IGNIS (Svenska eldbegängelseföreningens tidskrift) från invigningen 1936. Kontraktsprost Alfred Carlsson håller i förrättningen.

Fram till 1938 saknade ceremonisalen konstnärlig utsmyckning. Detta år tillkom en målning al secco på korväggen, föreställande Kristi uppståndelse i ljusa färger, målad av konstnären Thor Hörlin från Äppelviken. Ett typiskt exempel på det gryende folkhemmets ljusa och optimistiska kyrkokonst.

Koret med katafalk i kalksten och Thor Hörlins muralmålning.

Krematoriefunktionen i Vetlanda är idag ur bruk och tyvärr har de originella ljusramperna i schaktet demonterats. Men byggnaden fungerar fortsatt som begravningskapell och den är en viktig vittnesbörd om begravningskulturens utveckling i länet. I nästa inlägg presenteras tillkomsten av kapellkrematoriet på Skogskyrkogården i Jönköping.

Robin Gullbrandsson