Återinvigning av Pehr Schiörlins orgel i Svenarums kyrka

Pipverket i den nyrestaurerade Schiörlinorgeln från 1798 i Svenarums kyrka. Orgelhusets baksida har fått behålla sin ursprungliga färgsättning i gustavianskt svart.

Septembersolens strålar fyllde Svenarums kyrka med ljus när den nu slutförda orgelrestaureringen kunde avsynas den 6 september efter ett drygt års träget arbete. Alla som medverkat i projektet kunde sluta ögonen och förflyttas tillbaka till 1798, det år då Pehr Schiörlins orgel klingade för första gången. Den förhållandevis lilla orgeln fyllde kyrkorummet med sin barockklang med domkyrkoorganist emeritus Thomas Niklasson vid spelbordet. Varje stämma har sin egen karaktär och charm, vilket ger många uttrycksmöjligheter. I mångt och mycket var det så här det ursprungligen lät, för större delen av piporna är original, liksom väderlådan (orgelns hjärta). Det har varit ett pietetsfullt arbete för orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson att med varsam hand laga skavanker och sprickor och återföra de pipor som 1865 omarbetats av Johannes Magnusson till sitt ursprungliga utförande. Målarmästare Anne Håkansson har svarat för kompletteringen av bemålningen. Det gällde att passa in de nya delarna och ytskikten med de ursprungliga som i hög grad lämnas orörda. På orgelns baksida kan besökaren nu uppleva den ursprungliga färgsättningen i svart.

Spelbordet återställt till ursprungligt utförande. Manualen är sannolikt Schiörlins.

En blick in i pipverket. De flesta pipor är original med undantag för delar av Trumpeten och den rekonstrurerade Vox Humana i förgrunden.

Med stor tillfredställelse kunde de närvarande konstatera att Småland och Sverige har fått en ”ny” historisk orgelklenod som torde väcka intresse även utanför landets gränser. Och vad blev det av Magnusson från 1865? Några kanske ännu minns orgeln från sin barndom och hur den då lät? Ja, allt som tagits bort från orgeln ges nu en säker förvaring för framtiden. Kanske det rentav kan bli fråga om att göra en ny orgel för någon av de andra läktarna? En romantisk liten 1800-talsorgel där Magnussons pipor – också ett stycke småländsk orgelhistoria – kan få nytt liv? Då skulle kyrka kunna ståta med orglar från två stora epoker i svenskt orgelbyggeri.

På lördag kväll den 17 september kl 18 hålls konsert på den nyrestaurerade orgeln och på söndag eftermiddag kl 17 sker den högtidliga återinvigningen i närvaro av biskopen.

Robin Gullbrandsson

Annons

Orgeln i Svenarum – en musikalisk klenod

Schiörlinorgeln i Svenarums kyrka, en musikhistorisk raritet som väntar på att åter få klinga. I bakgrunden ses 1951 års pneumatiska orgelverk som nu är demonterat. Foto: Mattias Sörensen.

Det talas idag mycket om att kulturarvet inte bara är något materiellt utan att det även omfattar det vi inte kan se eller ta på, vilket i sig inte är någon nyhet, traditioner, berättelser och så förstås musiken. Orgeln är då extra intressant eftersom den låter oss uppleva såväl klang som arkitektur och hantverk. Men de riktigt gamla orglarna i landet är idag lätt räknade. Därmed är det inte många instrument som verkligen kan ge lyssnaren en äkta upplevelse av hur orgelmusiken faktiskt lät för mer än 100 år sedan. 1900-talet har gått hårt fram mot flertalet historiska orgelverk i landet allt efter växlande ideal. De har byggts om, fått ny klang eller rentav skrotats. Av dagens svenska orglar är bara 10% bevarade från tiden före 1860, och bara 2-3% från före 1800!

Schiörlinorgeln sedd bakifrån med ursprungliga väderlådor och med större delen av pipmaterialet bevarat, en god förutsättning för en framgångsrik restaurering.

Några av piporna i Schiörlins trumpetstämma.

Johannes Magnussons registerandrag och registerskyltar sitter kvar sedan 1865, också en värdefull del av orgelns historia.

Blick in i den ena av de schiörlinska väderlådorna – orgelns hjärta där luften via ventiler fördelas till de pipor som skall ljuda.

Parti av mittfältets vackert snidade gustavianska dekor.

Blick ner bland de olika stämmorna.

En av dessa musikaliska klenoder står på läktaren i den nyrestaurerade kyrkan i Svenarum, söder om Jönköping. Den stora om- och tillbyggnaden av kyrkan i gustaviansk stil 1798 kröntes med en storstilad gåva från ägarna till Hoks bruk, landshövding J A Stedt med maka, Ulrika Ehrenpreus. På läktaren monterades nämligen en 13-stämmig orgel med en manual och bihängd pedal, som tillverkats av en av tidens bästa svenska orgelbyggare, Pehr Schiörlin i Linköping. Schiörlin (1736-1815) hade utbildats hos Linköpingsmästaren Jonas Wistenius, som i sin tur fick sin utbildning i Königsberg och präglades av det klassiska tyska orgelbyggeriet. Schiörlin fick själv sedermera kontakt med ledande franska orgelyggare, varför tysk tradition och spirande fransk romantik kom att sammansmälta i hans senare verk. Schiörlin byggde ett 80-tal orglar i främst Östergötland och Småland. Av dessa återstår idag bara 14 stycken, däribland hans mästerverk i Gammalkil från 1806 samt orglarna i Nässjö (1795) och Kråkshult (1811). Idag betraktas dessa orglar som omistliga kulturarv.

Orgeln i Svenarum, med sin präktiga gustavianska fasad, blev om- och tillbyggd år 1865 av orgelbyggaren Johannes Magnusson från Lemnhult, en av sin tids mer framstående självlärda orgelbyggare. Han lade till en andra manual och en självständig pedal, men lämnade mycket av Schiörlins väderlådor och pipor relativt intakta. Idag får man säga att även Magnussons arbeten är av högt värde. Men 1951 dömdes Schiörlinorgeln ut och man byggde en modern pneumatisk orgel bakom den gamla och magasinerade pedalverket. Schiörlinorgeln stod kvar, men stum, reducerad till enbart en dekor i kyrkorummet. Det positiva i sammanhanget är att orgeln fått stå i det närmaste orörd sedan 1860-talet, varför den besitter en stor potential. Efter en varsam restaurering skulle den åter kunna klinga i sin forna prakt och återta sin avsedda roll i kyrkorummet, samt därtill utan tvekan bli ett besöksmål för orgelälskare från när och fjärran.

Robin Gullbrandsson

Svenarumsorgelns disposition:

Manual

Borduna 16′ (1865)

Principal 8′

Gedackt 8′

Octava 4′

Spitzflöjt 4′ Bas

Spitzflöjt 8′ Diskant

Gamba 4′

Qvinta 3′

Octava 2′

Mixtur 3 chor

Trumpet 8′ Bas/Diskant

Pedal

Bihängd (1865), tre självständiga pedalstämmor magasinerade.

 

En kyrka i svart och guld

Svenarums kyrka är intressant ur flera aspekter inte minst färgsättningsmässigt. Kyrkan har varit svartmålad med förgyllda detaljer i all dess inredning, bänkar, läktarbröst, orgelfasad och predikstol. Vanemässigt tänker vi ofta sent 1800-tal när det handlar om en sådan här färgskala. Men här anges i källorna att kyrkan målades på detta sätt redan år 1806. Det finns dessutom en ögonvittnesskildring, i form av en reseberättelse från 1812. Den danske historikern Christian Molbech passerar genom Småland och beskriver bland annat i mycket positiva ordalag Svenarums kyrka som både originell och vacker.

… ”Nära vid gästgifvaregården ligger kyrkan, en byggnad af sten i en ganska god smak, byggd i kors med tegeltak och af lagom storlek. Den är icke ny, men ombyggd för få år sedan. Man höll nu på att uppföra ett högt och ansenligt torn af huggen sten, som var ett slags skiffer. Jag fann verkligen mera än jag väntade, — den vackraste landskyrka jag någonsin sett. Den är ljus, ganska snygg och väl inredd, och har i det hela någonting originelt och ovanligt, icke obehagligt i sitt inre. Alla bänkar äro målade i svart med gula lister, och predikstolen likaledes svart med förgyllda ornamenter. Detta gjorde en sällsam effect och har ett högtidligt och sorgligt utseende. Den myckna svarta målningen sticker af emot det starka ljuset, ungefär såsom svarta likkistor i ett väl upplyst capell. Man kunde också säga, att kyrkan har likhet af ett stort grafchor, hvilket åter många förgylda siraterna på altare, predikstol och orgelverk synas vederlägga. Det sednare är midt emot altaret, träwerket svart, med silfverblanka pipor, och rika förgyllta ornamenter ofvantill. Jag fann det både vackert och smakfullt; i hela den sköna kyrkan fanns ingenting som stötte mitt öga, utom de fyrkantiga fenstren och den platta takpanelningen.” ….

Molbechs reseskildring ”Resa i Sverige åren 1812 och 1813″ finns numera tillgänglig på nätet digitaliserad via KB.

Kyrkans inredning var svartmålad under i stort sett hela 1800-talet. Den målades som sagt 1806 och förblev så fram till år 1901 då den ommålades i vitt och brunt. Rent stilhistoriskt är det här spännande. Svart och guld brukar man ofta förknippa med emirestilen som i Sverige sägs slå igenom i samband med Jean Baptist Bernadottes trontillträdande år 1810. Men svart och guld förekommer redan i sengustaviansk tid, det finns flera exempel på samtida predikstolar och altaruppsättningar med denna färgställning, inte minst i Linköpings stift, Östra Ryd och Borgs kyrkor är några exempel.

Svart och guld – modernt stilideal eller var det kanske också en sorgemarkering? Socknens store man Johan Axel Stedt med egendomarna Hook, Norrhult, Stensjö, Svenarum samt Lindsfors bruk i Svenarums socken och Lundholmen i Vrigstads socken, premiärmajor sedermera landshövding, dog år 1805. Familjen Stedt var involverade i kyrkans ombyggnad och uppförandet av det nya tornet. Familjens gravkor som ligger strax söder om tornet byggdes 1795 då familjegravkoret flyttades ur kyrkan då det låg på platsen för det nya tornet. Så långt tankar och spekulationer, det vore intressant att läsa sockenstämmoprotokollen för att se om färgsättningsfrågan behandlas där…

För närvarande pågår en stor inre restaurering, vilket bland annat inbegriper ommålning av i stort sett alla ytor. Då det har varit vissa klimatproblem genom åren är det mycket färg som spjälkar och den rikliga mängd spackel som har nyttjats i vissa målningslager förstärker dessa problem. För att få ett gott resultat på den nya målningen skrapar man nu ner till det svarta skiktet. Det gör att vi kan få en förnimmelse av hur kyrkan såg ut som svartmålad.

Pågående arbeten orgelläktaren.

Sidoläktaren i söder.

Detalj bänkinredning.

Jag är beredd att hålla med Christian Molbech – vackert och originellt! Högtidligt och kanske lite sorgligt… men verkligen inte obehagligt!

Britt-Marie Börjesgård

Hälsningar från tidigare hantverkare

När man kommer en byggnad riktigt nära, klättrar i torn och på ställning är det ganska vanligt att man hittar hälsningar från tidigare hantverkare. Ofta är det medvetet lämnade spår som ett datum och en signatur på ovansidan av en takbjälke men det kan också vara det som tappades i grunden och som ger tydliga hälsningar från en förgången tid. Som antikvarie är det värdefulla hälsningar då de berättar om byggnadens historia och förändringar över tid, och ibland kan de ge en exakt tidpunkt för när åtgärden gjordes.

I kyrktornen är det vanligt att man har skrivit alla de årtal som spiran och luckorna har tjärstrukits. Årtalet är vanligtvis struket med den färg man har använt, så om man har tjärat så står det i tjära och om man har vitmålat är årtalet vitt.

I tornet i Habo kyrka.

När Sofiakyrkan restaurerade 2005 hittade vi på ovansidan av takbjälkarna namnen på de målare som ursprungligen hade målat kyrkan. Som en hälsning från vår tid lämnade också ”våra” målare sina signaturer.

J.M. Wiihlborg var en av dem som målade 1867.

År 2005 var det bl.a. Robert K.

I Kulltorps kyrka hade plåtslagaren varit flitig att signera plåten. Varje liten plåtavtäckning, som satt så till att signaturen bara syntes från byggnadsställningen, var signerad. Vissa skriver med blyertspenna andra har satt sina initialer med falsfett, som t.ex. när den stormskadade spiran i Lommaryd täcktes om.

I Kulltorp är plåtavtäckningen fullsignerad.

Plåten på tornspiran i Lommaryd som täcktes om efter stormen Gudrun bär plåtslagarens signaturer M S.

I Svenarums kyrka hittade vi andra tidsavtryck. När snickarna tidigare i höstas demonterade golvbrädorna och trossningen i sakristian så fann de ett cigarettpaket och en tändsticksask. Utifrån kyrkans restaureringshistoria kan vi ganska exakt säga hur gammalt paketet är. Även om motivet i sig skvallrar om att det har ett antal år på nacken.

Grundfynd i Svenarums kyrka.

På andra delar i konstruktionen fick vi mera påtaglig dateringshjälp.

När råder ingen tvekan, vem som har gjort jobbet framgår dock inte.

Britt-Marie Börjesgård

Kyrkorna och tiden

Kyrkor och klockor hör samman. De gjutna kyrkklockorna kallar till gudstjänst, ringer in helgmålsbönen och ringer för de själasörjande. Men också klockor i form av tidmätare har länge varit viktiga inventarier i kyrkorna. Det äldsta kända astronomiska uret i Sverige finns i Lunds domkyrka och antas vara byggt på 1380-talet.

Med reformationen och predikan blev sanduren, de så kallade timglasen, en standardinventarie knuten till predikstolen och det hävdas att benämningen timglas just är knutet till dess användning i kyrkorna. Predikan skulle begränsas till en timma och de sandur som användes visade oftast antingen kvartar eller halvtimmar. Så de timglasställ som fanns och stundtals finns kvar i kyrkorna har normalt antingen två eller fyra glas.

Timglasen var vanliga långt fram i 1700-talet, då de kom att ersattes av de mekaniska uren. Klockor i kyrkor finns i olika intressanta utformningar, i Habo kyrka är uret inbyggt i altartavlan, vilket är mycket ovanligt. Det vanliga är golvuren som ofta står i koret. Även Svenarums kyrka har ett mycket speciellt ur. Det är ett tärningsformat ur med visare på fyra sidor. Dess urverk har dessutom urprungligen även drivit visarna på urtavlan på kyrkans östfasad.

Uret är tillverkat 1788 av en Sven Holmqvist och skänkt till kyrkan i anslutning till att arbetena med att utvidga den medeltida kyrkan till en korsformad kyrka slutfördes något år dessförinnan.

En målande beskrivning av uret och dess upphovsman finns i danske Christian Molbechs reseberättelse ”Resa i Sverige åren 1812 och 1813” som nu finns digitaliserad via KB och därmed sökbar på nätet.

”Ett originelt urverk, som man här finner, tycker jag äfven rätt mycket om. Man ser en fyrkantig machine med urtafla på alla fyra sidorna, hängade midt i kyrkan vid ett par fina jernstänger som gå igenom taket. Detta ur, hvars verk är i Sakristian, visar timmarna så väl der, som inom och utom kyrkan. Man sade mig att det var gjordt af en Bonde, Sven Holmqvist, ett förträffligt mekaniskt hufvud, som skulle hafva fullkomnat sig ännu mera i sin konst, om han icke hade fallit på en idée, som förryckt så många hjärnor: att uppfinna ett perpetuum mobile. Af förargelse att detta ej ville lyckas honom på den torra vägen, sökte han det nu på den våta; — brännvinet lärer förmodligen snart göra honom sjelf till ett perpetuum stabile.”

På undersidan kan man läsa vem som har bekostat och vem som har förfärdigat det märkliga uret.

Britt-Marie Börjesgård