Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

En av alla fina detaljer.

Lärarbostaden

Dörröverstycket

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Järnvägen skapade nya strukturer

I december 1864 invigdes Södra stambanan, vilket i dagarna är 150 år sedan. Järnvägen innebar stora förändringar inte bara i hur man förflyttade sig utan också var i landskapet. Ett stort antal städer och samhällen har vuxit fram i anslutning till järnvägsnätet, ibland i anlutning till gamla bykärnor och landsvägsmöten och i bland har helt nya centralpunkter uppstått. Nässjö är ett exempel på de städer som har bildats runt en järnvägen där det tidigare inte fanns i stort sett mer än några gårdar. Runneryd, marken där Nässjö station och därmed också staden har sitt hjärta och ursprung var ett hemman som vid laga skiftet 1833 bestod av två gårdar.

När sedan fler järnvägslinjer tillkom med Nässjö som knutpunkt tog samhällsbildningen ytterligare fart. År 1874 invigdes linjerna Nässjö – Katrineholm och Nässjö – Oskarshamn och expansionen var ett faktum. I den karta som upprättas över Nässjö järnvägstation 1879 av den dåvarande fastighetägaren lantmätare Samuel Esping ser vi den utlagda rutnätsplanen.

Karta hämtad från Lantmäteriets historiska kartor.

Esping hade köpt den del av gården som kom att bli den mest centrala 1864 och den första plankartan över samhället från samma år är hans verk. Gården hade i tidigare skeden ägts av hans farfar lantmätaren Gustav Esping, men som lantmätare förstod han också markens framtida potential och värde. Det är en klassisk rutnätsplan ritad efter dåtidens ideal för järnvägssamhällen, där spåren ger riktningen i planen. Det enda som stör rutnätet är byvägen från Runneryd och ut mot landsvägen vid Annefors. En spår som än idag, 150 år senare, fortfarande är synligt i stadsrummet. Det enda spåret som leder längre tillbaka i historien i denna 100 år unga stad.

Kartan är också intressant då den visar hur snabbt bebyggelsen hade vuxit på bara knappt 15 år. Den mot planen avvikande bebyggelsen längs Anneforsvägen är ett spår av äldre struktur i så motto att vägen är den gamla sträckningen. Bebyggelsen är samtida men ligger utanför den mark som Esping ägde och därmed inte kunde styra. Hans karta aldrig fick någon formell status, utan fungerade framförallt som en tomtkarta för att sälja mark, även om den i sin form ligger till grund för den några år senare antagna stadsplanen. Det är också därför bebyggelsen uppstår längs med Anneforsvägen, de mindre bemedlade hade inte råd att bosätta sig i de centrala lägena.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera i ämnet rekommenderar jag Josef Rydéns bok ”Nässjö under järnvägsepoken” från 1981 som på lite snåriga vägar var ett resultat av stadens 50-års firande 1964. Ds

På räls i 150 år

I år är det 150 år sedan Södra stambanan invigdes. Den var resultatet av ett kostsamt men verkligt framtidssyftande beslut, drygt tio år tidigare. Det var 1853- och 1854-års riksdagar som fattade beslut om att bygga ett nationellt järnvägsnät som inbegrep bland annat södra stambanan. År 1855 uppdrogs åt den kände och välmeriterade kanalbyggaren Nils Ericsson att ansvara för byggandet. Banbyggnaden indelades i två linjesträckningar; Falköping (Ranten) – Jönköping och sträckan Malmö – Jönköping. Parallellt pågick även byggnationen av Vestra stambanan. Arbetena med banan gick i rask takt och åtta år efter den första bandelens öppnande, i december 1964, kunde hela den 381 kilometer långa södra stambanan öppnas för all­män trafik. Från 1856 till 1864 hade banan öppnats i etapper och sträckorna Falköping (Ranten) – Mullsjö (38 km) öppnades för trafik november 1862 och sträckan Mullsjö ­– Jönköping (31 km) i december 1863. I Falköping anslöt banan till Vestra stambanan för vidare förbindelse mot Stockholm. På den tiden tog resan Stockholm – Malmö två dagar och Jönköping var ett lämpligt stopp efter första dagens resa. Det var den kommande järnvägsförbindelsen som var en viktig faktor till att Stora hotellet kom att byggas. Hotellet stod klart i god tid och  firade sitt 150-årsjubileum 2010.

Stora Hotellet i Jönköping

Ånglok F1200

Banan invigdes som sagt i december 1864, men redan nu till helgen blir det stort firande med ett jubileumståg som går från Malmö till Stockholm. På lördag den 6 september är det tågstopp i Nässjö och även om alla biljetter på tåget sedan länge är slutsålda finns det möjlighet att kika på det stora klassiska ångloket vid Nässjö station på lördag eftermiddag och för den morgonpigge på söndag morgon när färden går vidare mot Stockholm. I Nässjö blir det också en rad andra aktiviteter för den järnvägsintresserade. Läs mera här.

Den dragning som vi idag tänker på som södra stambanan genom östra Mellansverige ersatte sträckningen över Falköping – Jönköping år 1874.