Kan man uppleva ”Smålands Jerusalem” från Stadsparksberget?

Sveriges Radio P1 sände tidigare i höst programmet ”Stadsinspektionen” en serie om stadsplanering med arkitekturkritikern Mark Isitt som programledare. Han besökte ett antal mellanstora svenska städer och berättade om sina upplevelser och synintryck. I programmet gör han lite en poäng av att det är hans första besök i flera av de skildrade städerna. Mark Isitt är slagfärdig, stundtals provokativ och han sätter ofta fingret på olika aktuella problem och företeelser. I programmet som skildrade Jönköping så fångade han det aktuella intresset för höga hus. Men han försökte också göra en poäng av det gamla numera ganska slitna begreppet ”Smålands Jerusalem”.

Som lyssnare får man följa hur han tar en taxi upp till Stadsparken och blickar ut över staden. ”Det är som att någon myndighetsperson har dragit med linjal över staden. Det enda som tillåts sticka upp över staden är brandstationstornet, Sofia kyrka, en kyrka till där, och en till där och kyrka till där och…”  Hans uppräkning tonas ut för att ge bilden av en aldrig sinande rad av kyrkor.

Och visst finns det ganska många kyrkor, men hur tydlig är deras fysiska närvaro i stadsbilden? Och då särskilt på håll uppe från Stadsparksberget?

Sofiakyrkans höga torn är tydligt i stadsbilden.

Man talar ju populärt numera om att något skaver, och just den delen i ett övrigt bra programmet har stört mig lite. Så jag tog tjänstebilen upp till stadsparken för att se hur många kyrkor man kan se därifrån. Och nog ser man Sofiakyrkan, men de andra är inte lika lätta att upptäcka. Om man tar till teleobjektivet så går det förstås att hitta åtminstone två till, Kristinekyrkans gulputsade torn borta på Öster och Slottskapellet som hukar framför ”Jätten”, det då omdiskuterad höga bostadshuset från 1960-talet, men man kan ju knappast påstå att kyrkorna dominerar stadsbilden ur denna aspekten.

Kristinekyrkan på Öster är här inringad.

…Och med teleobjektiv ser man ju även Slottskapellet.

Och för den med god lokalkännedom går det att identifiera en kyrka till, inte för att den sticker upp över alla andra byggnader, men den är möjlig att se – om man vet att den finns där. Den signalerar dock inte kyrka på långt håll. Pingstkyrkans gula tegelfasad vid Västra torgets är tydligt urskiljbar i siktlinjen väster om Sofiakyrkan.

Pingstkyrkan med dess gula tegelfasad vid Västra torget är stor till ytan, men inte högre än det bredvidliggande bostadshuset.

Att man kan se en katedralliknade stadskyrka från sent 1800-tal, den sedan tidigare stadskyrkan från 1600-talet och ett begravningskapell från samma tid är ju inte så mycket att orda om och inte heller knutet till talesättet ”Smålands Jerusalem”. Begreppet kan härledas till den rika frikyrkligheten – och visst finns det många frikyrkor. Men vad det gäller arkitekturen och kyrkobyggnaderna är frikyrkan sällan konservativ, de är kanske de mest osentimentala i förhållande till sina byggnader. Många frikyrkomän har också varit framstående entreprenörer, (i Gnosjö är det här sambandet väldigt tydligt), och därmed ofta ”framstegsvänliga” även om man kanske har en konservativ livshållning i övrigt. Det har varit mera regel än undantag att bygga nytt och modernt. Församlingarna har dessutom gärna anlitat framstående arkitekter för uppdragen. Carl Nyrén, som Isitt lovordar för länsmuseet tillbyggnad, ritade Immanuelskyrkan stora rosa församlingskyrka också den på Väster relativt nära Sofiakyrkan – stor, men inte särskilt hög. Det leder dock för långt att räkna upp alla fina och arkitektoniskt spännande frikyrkor, det får bli ett annat blogginlägg.

Frikyrkan är och har varit framträdande i Jönköping, men kanske inte på det sätt som lite förenklat vill göras gällande i programmet.

Britt-Marie Börjesgård

Här är en länk med information om radioprogrammet och möjlighet att lyssna.

Annonser

Ett kapell för slottsförvaltningen och artilleriet

Jönköpings slott; slottsstaten, fältartilleriet, faktori- och krutbruks- samt andra betjänte, sorterade inte under stadens burskap, vilket gjorde att de hade en egen församling och egen begravningsplats. År 1694 uppfördes ett nytt begravningskapell efter den då frånträdde landshövdingen Erik Dahlberghs ritning. Slottskapellet eller Västra kapellet som det då kallades, är en timrad korsformig byggnad med en kupol och lanternin över korsmitten. Erik Dahlberghs ritning, som finns i Krigsarkivet, visar en relativt rikt smyckad barockbyggnad, med pilastrar och fält. Om den kom att få den fasadutsmyckning som ritningen visar, är inte klarlagt, man vet dock utifrån bevarade räkenskaper att bildhuggaren Gustaf Kijhlman anlitades för att hugga konungen monogram och krona över kyrkdörren, smeden Carl Berg för spira, låsar och beslag och konterfejaren Fabritius för bland annat förgyllning av spiran. Äldre handlingar talar också om att taket var rödfärgat och tjärat. Fasaden var troligen rödfärgad, dess numera ljusa oljefärg tillkom på 1830-talet.

Efter slottsbranden 1737 blir kapellet församlingskyrka för slottsförsamlingen och den från slottskyrkan räddade predikstolen, också den huggen av Kijhlman, överförs till kapellet.

Slottsförsamling kan låta storslaget, men slottet hade spelat ut sin roll som försvarsanläggning och kronans vilja att skjuta till pengar till förvaltningen var begränsad. Den lilla kyrkklockan som hänger i lanterninen i Slottskapellet är ett rörande exempel på detta och ger en bild av de människor som levde och hade Västra kapellet som sin kyrka. Klockan är gjuten 1775 av klockgjutare Elias Fries i Jönköping och inskriptionen berättar historien på vers.

”SJUTTONHUNDRAD TRETTIO SJU, / WÅDELD SLOTTETS KLOCKOR STÖRDE. / FRÅN DEN TIDEN IN TILS NU, / MAN BLOTT STADENS KLOCKOR HÖRDE. / WID CAPELLET ICKE RINGDES, / FOLKET GENOM SÅNG HOPBRINGDES. /EFTER KYRKANS LÄGENHET, / BLEV IAG GUTEN OCH UPHÄNGDER, / ENSAM, LITEN; SOM MAN WET, /KNEKTEN ÄR OM PENGAR TRÄNGDER: / WANLIGA COLLECTER, GÅFWOR / ÄRO ALLA MINA HÅFWOR. / DOCK IA NEKAR EI MIN SKULD / FÖR TRY LISSPUND OCH SIU MARKER / KRONAN WAR MIG DÄRMED HULD / AF BRÄND KOPPAR BLEF IAG STARKER: / SEXTON DALER DETTA GÄLLDE, / DE DET GÅFWO, HADE WÄLDE. ”

Det tog alltså församlingen nästan 40 år att få råd med en kyrkklocka.  År 1721 i det Stora Nordiska krigets slutskede, då slottet var bas för Jönköpings Fältartillerikompani, finns noterat hur många som slottsförsamlingen bestod av. Det var Landshövdingen, Slottsstaten med bland andra slottsfogden och lanträntmästaren (26 hushåll). Artilleristaten med dess befäl (55 hushåll), Rustkammarstaten med rustmästaren (6 hushåll), Föravskedade från artilleriet (4 hushåll), Änkor från artilleristaten med barn (26 hushåll), Änkor från slottsstaten med barn (7 hushåll), Uppå Limugnen (4 hushåll) Slottstorpare (4 hushåll). Slottspastorn var tillika präst vid fältartilleriet och konrektor vid skolan.

Efter freden beslöts nedprioritera anläggningarna i Jönköping med undantag för Tyghuset och artilleriverkstäderna. Efter slottsbranden krympte verksamheten ytterligare så det är förståeligt att församlingen hade svårt att bekosta en ny klocka.

För den som vill läsa mera rekommenderas Stormaktsstaden Jönköping utgiven av länsmuseet 2014 och Jönköpings historia, del 3, skriven av Rudolf Björkman utgiven 1919.


Idag är Slottskapellet med dess tillhörande kyrkogård en liten grön lunga och oas från den övrigt omgärdande staden. (Vid en restaurering i början på 1990-talet fick kapellet tillbaka sitt ursprungliga spåntäckta och rödtjärade tak och en kopia av Dahlberghs förgyllda sol som tornprydning i spiran).

Britt-Marie Börjesgård