Återinvigning av Pehr Schiörlins orgel i Svenarums kyrka

Pipverket i den nyrestaurerade Schiörlinorgeln från 1798 i Svenarums kyrka. Orgelhusets baksida har fått behålla sin ursprungliga färgsättning i gustavianskt svart.

Septembersolens strålar fyllde Svenarums kyrka med ljus när den nu slutförda orgelrestaureringen kunde avsynas den 6 september efter ett drygt års träget arbete. Alla som medverkat i projektet kunde sluta ögonen och förflyttas tillbaka till 1798, det år då Pehr Schiörlins orgel klingade för första gången. Den förhållandevis lilla orgeln fyllde kyrkorummet med sin barockklang med domkyrkoorganist emeritus Thomas Niklasson vid spelbordet. Varje stämma har sin egen karaktär och charm, vilket ger många uttrycksmöjligheter. I mångt och mycket var det så här det ursprungligen lät, för större delen av piporna är original, liksom väderlådan (orgelns hjärta). Det har varit ett pietetsfullt arbete för orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson att med varsam hand laga skavanker och sprickor och återföra de pipor som 1865 omarbetats av Johannes Magnusson till sitt ursprungliga utförande. Målarmästare Anne Håkansson har svarat för kompletteringen av bemålningen. Det gällde att passa in de nya delarna och ytskikten med de ursprungliga som i hög grad lämnas orörda. På orgelns baksida kan besökaren nu uppleva den ursprungliga färgsättningen i svart.

Spelbordet återställt till ursprungligt utförande. Manualen är sannolikt Schiörlins.

En blick in i pipverket. De flesta pipor är original med undantag för delar av Trumpeten och den rekonstrurerade Vox Humana i förgrunden.

Med stor tillfredställelse kunde de närvarande konstatera att Småland och Sverige har fått en ”ny” historisk orgelklenod som torde väcka intresse även utanför landets gränser. Och vad blev det av Magnusson från 1865? Några kanske ännu minns orgeln från sin barndom och hur den då lät? Ja, allt som tagits bort från orgeln ges nu en säker förvaring för framtiden. Kanske det rentav kan bli fråga om att göra en ny orgel för någon av de andra läktarna? En romantisk liten 1800-talsorgel där Magnussons pipor – också ett stycke småländsk orgelhistoria – kan få nytt liv? Då skulle kyrka kunna ståta med orglar från två stora epoker i svenskt orgelbyggeri.

På lördag kväll den 17 september kl 18 hålls konsert på den nyrestaurerade orgeln och på söndag eftermiddag kl 17 sker den högtidliga återinvigningen i närvaro av biskopen.

Robin Gullbrandsson

Annons

1600-talsklanger i Lannaskede gamla kyrka

Över läktaren i Lannaskede gamla kyrka är det inga helvetesfasor som målarmästaren Johan Columbus år 1702 prytt takbrädorna med. Två knubbiga änglar, eller putti strör rosor från en korg, ner över den ärevördiga orgeln. En bild av sinnena, en man i en sky luktar på en av rosorna med världsfrånvänd blick, orgelns robusta 1600-talsklang hörs av de som samlats i bänkarna.

Lannaskede gamla kyrka är bondsk – men högstämd – poesi. Väggarna har dekorerats som i ett slottsgemak, horror vacui, oljemålningarna på duk är kalkfärg direkt på de skrovliga murarnas puts. Små rosetter imiterar tavlornas upphängning. Där brottas Daniel med ängeln i en tafatt men innerlig avkopiering av något grafiskt blad efter en av renässansens mästare. Läktaren bärs av grovt tillyxade bjälkar och har en låsbar liten brant och smal trätrappa, nött av snart 300 års användning. Orgeln är kronan på verket i denna lantliga prakt, fjärran från Stockholms stilrena hovmiljöer.

Inte skulle denna orgel kunnat återfinnas någon annanstans än här? En renässansorgel byggd 1734? Den är som sprungen ur en gammal saga. De vårtiga pipornas gap är grinande guldlejon och över dem växer gripar fram ur krumbuktande lövsågerier. Cymbelstjärnans klocka klingar lugnt där uppe till principal, flöjt och trumpet. Väderlådan, orgelns hjärta, har någon för mer än tre sekler sedan mödosamt huggit fram ur ett stycke grov ek.

Det är lätt att bli poetisk i ett rum som Lannaskede gamla kyrka. Särdeles stämningsfullt var det den gångna lördagskvällen. Medan den nedgående vårsolen kastade sina strålar genom fönstren så återinvigdes orgeln efter ett halvårs restaurering hos orgelbyggarna Bergenblad & Jonsson i Nye. Det var fullsatt i bänkarna när diplomorganist Fredrik Albertsson lät orgelns klangrikedom träda fram i ett välvalt program med musik från renässans och barock. Och nog klingar det annorlunda, ty orgeln är inte stämd som vi idag är vana att höra instrument, utan i medelton som var praxis på 1600-talet. Orgelkonsult Göran Grahn som gjort restaureringsprogrammet förklarade tempereringen som innebär att de vanligaste tonarterna får mycket rena terser, medan andra som då var mindre vanliga i tidens kompositioner inte klingar lika rent. När orgeln senast restaurerades – eller snarare räddades från skrotning – 1952 hade pipornas stämning återställts till medelton. Detta hade man glömt bort 1967 då man hårdhänt gick löst på de gamla piporna med stämhorn och hårda händer för att ge dem en modern stämning. Nu är det missgreppet åtgärdat med varsam hand.

Orgeln byggdes 1734 för Norra Sandsjö kyrka i grannsocknen och var den lokale organisten Lars Solbergs förstlingsverk, och det enda som är bevarat av hans tiotal orgelverk. Han var självlärd orgelbyggare och tog säkert intryck av de få orglar som på den tiden fanns i smålandskyrkorna. Därmed blev också hans stil ganska gammalmodig. Men det mesta talar för att Solberg kunde använda sig av en befintlig orgel, för dekoren, många påtagligt blyhaltiga pipor och den robusta väderlådan tycks vara äldre. Fasadens pipor är dekorerade på 1600-talsmanér med grinande ansikten på labierna och vårtliknande punktornament, av samma slag som kan ses på andra bevarade 1600-talsorglar i Nordeuropa. Som regel var det nordtyska orgelbyggare som dominerade scenen, men det fanns även inhemska förmågor som Per Jönsson i Skänninge som bl.a. byggde en orgel åt Per Brahe den yngre. Kanske hade han byggt den orgel som Solberg hade till förfogande? Och vem kan ha betalt den? Var det månne överstelöjtnant Johan Printzensköld på Prinsnäs, tyskättad veteran från trettioåriga kriget?

År 1775 hade Norra Sandsjö skaffat ny orgel och den gamla såldes till Lannaskede församling, där den sattes upp under takets leende keruber av orgelbyggaren Lars Strömblad från Ödeshög. Sedermera fick orgeln också en pedal. På 1800-talet med dess nya koralbok så upplevdes säkert orgeln begränsande, särskilt med sin korta oktav (grova oktaven saknar helt halvtoner). En annan småländsk orgelbyggare, Johannes Magnusson från Lemnhult, utökade orgelns omfång och kompletterade med de felande halvtonerna. När ny kyrka byggdes tillsammans med Myresjö på 1870-talet kom såväl kyrka som orgel att stå för fäfot. När kyrkan på 1930-talet restaurerades ville man också åtgärda orgeln. Den utdömdes av den musikaliska expertisen och kontrakt skrevs för ett nybygge. Hade det inte varit för eldsjälar som ”organologen” och läkaren Einar Erici (Sveriges svar på Albert Schweitzer) och musikdirektör Per-Sture Johnsson i Vetlanda hade vi idag inte kunnat avnjuta denna orgelklenod. Restaureringen 1951-1952 genom Bröderna Mobergs orgelbyggeri var en av de första medvetna orgelrestaureringarna i Sverige. I mångt och mycket har den nya restaureringen respekterat deras insats.

Robin Gullbrandsson

Smakprov kan höras här:

http://www.vetlandaposten.se/article/sa-later-orgelns-nya-sound/

 

 

Skara stifts orglar – nu på nätet

Orgeln i Valdshult är en av de värdefulla piporglar som nu finns sökbara i GoArts databas över Skara stifts orglar. Den byggdes 1907 av Carl Axel Härngren i Lidköping och är ett oförändrat prov på den tidens små romantiska orgelverk.

Orgeln brukar kallas för instrumentens drottning. I sin mångsidighet saknar den onekligen motstycke. Orgeln är också ett instrument som kommit att bli starkt förknippat med Kyrkan. Sedan 1800-talet så finns det knappt något kyrkorum som inte kan ståta med en riktig piporgel på läktaren. Därigenom torde orgeln vara en av de geografiskt mest spridda instrumenten i landet, därtill ett musikaliskt och kulturhistoriskt arv för att inte tala om högtstående hantverk.

För att kartlägga kulturvärdena och uppmärksamma piporglarna så har bland annat Skara stift låtit genomföra inventeringar. Resultatet av arbetet i Skara finns nu tillgängligt i en utförlig databas på GoArt, där stiftets alla orglar nu är sökbara:

http://goart-vas-1.it.gu.se/webgoart/goart/skaraorgel.php

Varje orgel i stiftet presenteras till historik, uppbyggnad och musikalisk karaktär med text och flertal bilder. Förhoppningen är att fler ska upptäcka vilka tillgångar som står på läktarna i kyrkorna och att de därigenom fortsätter att klinga. Vissa orglar är rena klenoder, såsom Cahmans välkända f.d. domkyrkoorgel från 1700-talet i Kölingared eller Lidköpingsmästaren Carl Axel Härngrens fina lilla romantiska orgel i Valdshult, föga känd men väl värd att uppmärksammas.

Robin Gullbrandsson

Orgeln i Svenarum – en musikalisk klenod

Schiörlinorgeln i Svenarums kyrka, en musikhistorisk raritet som väntar på att åter få klinga. I bakgrunden ses 1951 års pneumatiska orgelverk som nu är demonterat. Foto: Mattias Sörensen.

Det talas idag mycket om att kulturarvet inte bara är något materiellt utan att det även omfattar det vi inte kan se eller ta på, vilket i sig inte är någon nyhet, traditioner, berättelser och så förstås musiken. Orgeln är då extra intressant eftersom den låter oss uppleva såväl klang som arkitektur och hantverk. Men de riktigt gamla orglarna i landet är idag lätt räknade. Därmed är det inte många instrument som verkligen kan ge lyssnaren en äkta upplevelse av hur orgelmusiken faktiskt lät för mer än 100 år sedan. 1900-talet har gått hårt fram mot flertalet historiska orgelverk i landet allt efter växlande ideal. De har byggts om, fått ny klang eller rentav skrotats. Av dagens svenska orglar är bara 10% bevarade från tiden före 1860, och bara 2-3% från före 1800!

Schiörlinorgeln sedd bakifrån med ursprungliga väderlådor och med större delen av pipmaterialet bevarat, en god förutsättning för en framgångsrik restaurering.

Några av piporna i Schiörlins trumpetstämma.

Johannes Magnussons registerandrag och registerskyltar sitter kvar sedan 1865, också en värdefull del av orgelns historia.

Blick in i den ena av de schiörlinska väderlådorna – orgelns hjärta där luften via ventiler fördelas till de pipor som skall ljuda.

Parti av mittfältets vackert snidade gustavianska dekor.

Blick ner bland de olika stämmorna.

En av dessa musikaliska klenoder står på läktaren i den nyrestaurerade kyrkan i Svenarum, söder om Jönköping. Den stora om- och tillbyggnaden av kyrkan i gustaviansk stil 1798 kröntes med en storstilad gåva från ägarna till Hoks bruk, landshövding J A Stedt med maka, Ulrika Ehrenpreus. På läktaren monterades nämligen en 13-stämmig orgel med en manual och bihängd pedal, som tillverkats av en av tidens bästa svenska orgelbyggare, Pehr Schiörlin i Linköping. Schiörlin (1736-1815) hade utbildats hos Linköpingsmästaren Jonas Wistenius, som i sin tur fick sin utbildning i Königsberg och präglades av det klassiska tyska orgelbyggeriet. Schiörlin fick själv sedermera kontakt med ledande franska orgelyggare, varför tysk tradition och spirande fransk romantik kom att sammansmälta i hans senare verk. Schiörlin byggde ett 80-tal orglar i främst Östergötland och Småland. Av dessa återstår idag bara 14 stycken, däribland hans mästerverk i Gammalkil från 1806 samt orglarna i Nässjö (1795) och Kråkshult (1811). Idag betraktas dessa orglar som omistliga kulturarv.

Orgeln i Svenarum, med sin präktiga gustavianska fasad, blev om- och tillbyggd år 1865 av orgelbyggaren Johannes Magnusson från Lemnhult, en av sin tids mer framstående självlärda orgelbyggare. Han lade till en andra manual och en självständig pedal, men lämnade mycket av Schiörlins väderlådor och pipor relativt intakta. Idag får man säga att även Magnussons arbeten är av högt värde. Men 1951 dömdes Schiörlinorgeln ut och man byggde en modern pneumatisk orgel bakom den gamla och magasinerade pedalverket. Schiörlinorgeln stod kvar, men stum, reducerad till enbart en dekor i kyrkorummet. Det positiva i sammanhanget är att orgeln fått stå i det närmaste orörd sedan 1860-talet, varför den besitter en stor potential. Efter en varsam restaurering skulle den åter kunna klinga i sin forna prakt och återta sin avsedda roll i kyrkorummet, samt därtill utan tvekan bli ett besöksmål för orgelälskare från när och fjärran.

Robin Gullbrandsson

Svenarumsorgelns disposition:

Manual

Borduna 16′ (1865)

Principal 8′

Gedackt 8′

Octava 4′

Spitzflöjt 4′ Bas

Spitzflöjt 8′ Diskant

Gamba 4′

Qvinta 3′

Octava 2′

Mixtur 3 chor

Trumpet 8′ Bas/Diskant

Pedal

Bihängd (1865), tre självständiga pedalstämmor magasinerade.

 

”Grevars och bönders tempel” – bok och seminarium om Brahekyrkan på Visingsö

Under maj månad släpps en stor och påkostad bok om den unika Brahekyrkan på Visingsö, en av landets mest fascinerande kyrkor. Boken är resultatet av två års arbete av nitton olika författare och forskare som trängt in i kyrkans och platsens rika, tusenåriga historia. Boken är samtidigt en värdig avslutning på den tio år långa restaurerings- och konserveringsprocess som Brahekyrkan gått igenom.

Läsaren får ta del av flera olika aspekter på Brahekyrkan i tid och rum, från vikingatid till vår egen tid. Är kyrkan byggd på platsen för en vikingatida stormannagård? Var kung Sverker den äldre byggherren? Varför hittar vi flera bilder av den heliga Birgitta i kyrkan? Vad hade greve Per Brahe för ambitioner när han skapade det slösande rika kyrkorummet? Vad berättar Brahefamiljens grav om 1600-talets syn på liv och död? Vilken musik utövades i Brahekyrkan? Flera frågor lyfts i boken. Flera sanningar ifrågasätts.

Den 16 maj hålls ett seminarium på plats i Brahekyrkan, där flera av författarna till boken medverkar. Program och anvisningar för anmälan finns i folder nedan!

Robin Gullbrandsson

Läs mer om boken i denna presentationsfolder: Grevars och bönders tempel infofolder lågupplöst

Program för seminariet den 16 maj: Seminarium Brahekyrkan 16 maj

En orgelbyggares lärospån – Sven Nordströms orgel i Bälaryds kyrka

Läktarorgeln från 1839 i Bälaryds kyrka efter restaurering.

Hösten 2010 kunde läktarorgeln i Bälaryds kyrka återinvigas efter en omfattande restaurering. Det lilla åttastämmiga orgelverket är onekligen en av de intressantare 1800-talsorglar som bevarats i länet och har en historia väl värd att berätta.

Den 9 november 1838 beslutade sockenstämman i Bälaryd att låta anskaffa ett sjustämmigt orgelverk till sin kyrka. Det var ett stort steg för en liten smålandsförsamling med begränsad ekonomi. En orgel var ännu vid 1800-talets början en lyx på den svenska landsorten. Psalmsången framfördes vanligen a capella med klockaren som ledare. Men med 1819 års psalmbok och Haeffners koralbok började orglarna göra sitt breda intåg i kyrkorummen som en självskriven del av liturgi och psalmsång.

Den 28 november kontrakterades en ännu relativt oprövad förmåga som dock skulle gå långt inom sitt gebit, den då 36-årige Sven Nordström som var född i socknen och bosatt i Norra Solberga. Han hade fått avbryta en bana som militär till följd av bröstsjukdom. Som ett antal andra mer eller mindre dugliga tusenkonstnärer i bygderna gav han sig på orgelbyggeriet, helt utan formell skolning. Med sitt stora intresse för orglar påbörjade Nordström en lärovandring. Det kom att visa sig vara ett helt riktigt beslut, eftersom han blev en av landets skickligaste  självlärda orgelbyggare med en omfattande och högkvalitativ produktion. Fram till sin död 1887 byggde han 39 orglar i Östergötland och Småland, berömda för sitt goda hantverk och sin vackra klang. 22 av dessa är bevarade.

                  Sven Nordström (1802-1887), född i Bälaryd, blev en av Sveriges mest framstående självlärda orgelbyggare.

När Bälaryd anlitade Nordström hade han byggt tre orglar, 1834 för Jönköpings frimurarloge, 1835 för Skede kyrka och 1838 för Ökna kyrka. Av dessa är enbart orgeln i logen bevarad idag. Bälarydsorgeln är således Nordströms äldsta bevarade kyrkorgel. Sina förebilder hämtade Nordström hos det klassiska orgelbyggeri som blomstrade i Linköping under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Detta märks både i dispositionerna och mensureringen av piporna. Men han var också öppen för nyheter i tiden och vad som pekar fram emot mer romantiska klanger, vilket kan skönjas även i Bälarydsorgeln.

För finansieringen av orgelbygget utlystes en allmän kollekt i församlingen ”på det en hvar icke jordägare, må blifva i tillfälle frambära den gåfva honom godt synes /…/ ehuru ringa den än må utgå, säkerligen lemnar Gifvaren en rik ersättning, när en gång Orgelns herrliga toner ljuda i Templet.” Till detta lämnade domkapitlet i Linköping ett generöst bidrag om 400 riksdaler banco, vilket visar på den vikt man från stiftet lade vid orgelbyggnadsfrågor.

Kontraktet med Nordström specificerade orgelns disposition och uppbyggnad:

• Principal 4′ af Engelskt Tenn, stående i Faciatet [fasaden]
• Octava 2′ af Orgelmetall, som af 1/2 Tenn och 1/2 Bly
• Quinta 3′ af dito
• Fleut 4′ grofva Octaven af Träd – resten af Metall
• Gedacht 8′ Bas, med endast grofva Octaven af Träd
• Gedacht 8′ Discant af Träd
• Fleut d’Amour 8′ från och med ostrukit C af Träd
• Trumpet 8′ Bas/Discant Grofva Octaven af Träd, resten af Orgelmetall

”Claverets omfattning från och med grofva C, till och med Trestrukit F samt stämdt i Engelsk Kammarton. Structuren målas och förgylles med bladmetall. För ett så beskaffadt till alla dess delar proberadt och godkändt Sjustämmigt Orgelverk betalar Församlingen: Ett Tusen Etthundrade Sextio Sex Riksdaler, 32 skilling Riksgeldssedlar; med Skylldighet för Orgelbyggaren att ansvara för verkets fulla brukbarhet i 3:ne år från Verkets Approbering.”

Besiktningsprotokollet från 28 augusti 1839 i Vadstena landsarkiv.

När orgeln avsynades den 28 augusti 1839 av musikdirektören och organisten E Dahlman från Linköpings gymnasium hade denne idel lovord över Nordströms noggranna arbete. ”…till och med metallpipor inuti Werket äro välpolerade”. Därtill hade Nordström på egen bekostnad gjort tennpiporna av rent tenn och övriga metallpipor med en högre tennhalt än kontrakterat. En bihängd pedal hade också monterats. Slutomdömet om den unge bygdeorgelbyggarens arbete lät: ”Ehuru man i denna Orgverksbyggnad ej kan vänta en mästares ådagalagde skicklighet i Teori och Practik, så i Musikaliskt som Mekaniskt afseende; så har dock Byggmästaren häruti visat både kännedom, redlighet och ovanligt anlag för konsten, och Werket, tjenligt för kyrkan, med behörig skötsel, åsom anses böra ägo det bestånd, som af en framtid billigt fordras.”

På mindre än ett år hade Bälaryds socken beslutat sig för att bygga orgel och fått densamma färdig och betald. Kyrkosången kunde nu bli ”upplifvad och förskönad genom en vacker och klangfull orgelmusique”. Man kan i denna lilla orgel notera den karaktäristiska romantiska stämman Fleut d’Amour (Fleut amabile) som bara några år tidigare introducerats till Sverige från Tyskland via Gustaf Andersson och P Z Strand. Med andra ord var Nordström väl orienterad och öppen för nyheter trots att han betraktas som bygdeorgelbyggare. Genom en närmast basunliknande utformning av trumpetstämmans grova oktav kunde han ge illusionen av att den lilla orgeln hade en självständig pedalstämma.

En av träpiporna i den romantiskt klingande stämman Fleut d’Amour, en nyhet från orgelbyggeriet i Sydtyskland som Nordström anammade och använde i flera av sina orglar.

År 1895 genomgick orgeln en påtaglig utökning genom Sven Nordströms yngre broder Erik, vilken succesivt tagit över orgelbyggeriet. Vid den tiden präglade det romantiska klangidealet orgelbyggeriet, det orkestrala eftersträvades. Principal 8′ insattes som ny huvudstämma och Principal 4′ döptes om till Octava 4′ . Genom detta blev orgeln i praktiken en oktav grövre, utrymmet i orgeln blev också trängre. Fleut 4′ ombyggdes till den mer romantiska Fugara 4′. Diskanten i Gedackt uteslöts. Labialstämmorna försågs med tätare kärnstick för att få mer dämpade toner i tidens smak. Pedalen försågs med en egen stämma, Borduna 16′, som placerades i ett eget skåp ovanpå bälghuset.

Vid renoveringen 1942 ombyggdes orgelhuset som helhet till ett svällverk med invändig klädsel av masonit och svängbara luckor i gavlarna för att skapa crescendoeffekt. Detta förtog mycket av klangen.

År 1942 skedde en ganska olycklig modernisering av orgeln. För att kunna åstadkomma en crescendoeffekt insattes svällverksluckor i orgelhusets gavlar och hela insidan kläddes med masonit. Den ”totalt utslitna” trumpetstämman ersattes med en Rörflöjt 8′. Ny bälg installerades och sedermera också en elektrisk fläkt så att organisten kunde spela oberoende av orgeltrampare.

Stövlar och ”kopf” med munstycken till Sven Nordströms återfunna Trumpet 8′. Under restaurering.

Trumpet 8′ från 1839 är åter på sin rätta plats i orgeln.

Frågan om en restaurering av orgeln till 1895 års tillstånd väcktes redan 1992, men kom inte till genomförande förrän 2009-2010. Arbetet utfördes av Sune Fondell och Helmut Lotz genom Ålems orgelverkstad AB. Orgeln befriades från masonitbeklädnaden och svällverksluckorna ersattes med en rekonstruktion av hur de ursprungliga luckorna bör ha sett ut. Vanprydande elinstallationer på fasaden avlägsnades i samband med dragning av ny el. Glädjande nog påträffades Sven Nordströms Trumpet 8′ på vinden till det intilliggande skolhuset och kunde återföras till sin gamla plats i orgeln medan rörflöjten avlägsnades. Flera uppsatser var kraftigt deformerade, men inte värre än att de kunde riktas och skador lagas. Endast ett fåtal uppsatser fick nytillverkas. Efter avslutade arbeten kan bröderna Nordströms 1800-talsklanger åter ljuda fritt. Önskvärt vore att man i framtiden också kunde återställa fasadens ursprungliga färgsättning i varmt ljusgrått och förgyllning.

Robin Gullbrandsson

Spelbordet efter restaurering. Manual och registerandrag i original. Registerskyltarna från Erik Nordströms ombyggnad 1895 och kompletterade 2010.

För den som vill läsa mer om restaureringen hänvisas till byggnadsvårdsrapporten: Rapport 2010-33 Bälaryds kyrka Lågupplöst Webb

Ord från det förflutna

Ibland stöter man på ord som man inte med automatik förstår vad de betyder. Ibland går de att förstå av sammanhanget men ibland krävs viss efterforskning. I samband med restaureringen av orgeln i Linderås kyrka var det ett ord i arbetshandlingen som krävde viss efterforskning.

Kalkantpodiet var något för mig helt obekant. Det som hjälpte mig då, och som ofta är en tillgång, var Svenska Akademiens ordbok, som sedan ett antal år finns tillgänglig på nätet via Göteborgs universitet. Där kan man läsa att en kalkant är en orgeltrampare, av det italienska calcante (eg. p. pr. av calcare, trampa). Äldsta svenska skrifliga belägg är från 1637. Kalkanten var alltså den som trampade bälgen åt organisten. Ibland finns tramporna och podiet bevarade även om orgelns bälg sedan länge är mekaniserad.

SAOB har i sig en spännande historia uppdraget att skriva en ordbok kom redan med akademiens instiftande 1786, men det fösta bandet kom först 1898. Idag har man kommit från A till Tyna och beräknar ha kommit igenom hela alfabetet till 2017.

Linderås kyrka har en mycket välbevarad orgel från 1864 byggd av Sven och Erik Nordström från Flisby. Tramporna döljs här av en låda som tillverkades vid restuareringen av orgeln 2001. Slitaget på stången som är fäst i väggen ger en antydan om den kraftinsats som krävdes av orgeltramparen. Stången var ett hjälpmedel för att hålla balansen och få bättre kraft när han stod och trampade. Den lilla pallen var kalkantens viloplats mellan psalmerna.

Britt-Marie Börjesgård