Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

De många raka sektionerna formar tillsammans en byggnadskropp som upplevs som rund.

Fotografi av arkitektkontorets modell. Foto: Witalabostäder.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Den öppna ytan i mitten.

De vinklade trapphusen tar upp och möter de raka bostadssektionerna.

Trapphusen får spännande former i vinkeln mellan de raka enheterna.

Variation skapas bland annat genom att vända beklädnadsteglets riktning.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

2600 lägenheter av en miljon

Det område i Jönköpings läns som kanske framförallt förknippas med miljonprogrammet är Råslätt, i södra utkanten av Jönköping. Råslätts gård låg utanför stadsplanelagt område, då staden köpte in marken 1955.

Utsnitt ur ekonomiska kartan, flygfotograferad 1950.

Ekonomiska kartan, flygfotograferad 1983.

Under 1960-talets början tog planerna på ett nytt bostadsområde fart. Genom att bygga med fabrikstillverkade betongelement, kunde staden få del av det så kallade förhandsbeskedet. Det var en ny statlig låneform som gavs till bostadsbyggnadsprojekt som omfattade mer än 1000 lägenheter och som byggdes med industriella metoder. Lånesystemet var annars kvoterat, men med det nya förhandsbeskedet kunde man planera större volymer och över flera år.

De första planerna presenterades 1964 och man planerade då att området skulle byggas i sex våningar och med ett underjordiskt trafiksystem och gator. För att Råslätt skulle bli stadslikt tänkte man sig slutna kvarter. Kommunens bostadsbolag, Stiftelsen Bostadshus, nuvarande Vätterhem, utsågs till byggherre för hela området. År 1965 gick uppdraget att rita området till arkitekt Lars Stalin, som hade ett eget arkitektkontor i staden sedan slutet av 1950-talet. Lars Stalin var en socialt medveten arkitekt som engagerade sig i boendefrågor men också i materialfrågor och tekniska lösningar för att nedbringa byggkostnaderna.

Planerna ritades delvis om och genom att lägga parkeringarna utanför området istället för i två plan kunde man förbilliga produktionen. Råslätt består lite enkelt beskrivet som två bostadsområden med ett centrum i mitten. Det norra området är mest lik den ursprungliga kvartersplanen med huskroppar i nord-sydlig riktning, medans den södra delen är friare gestaltad, där gångstråken går i öst-västlig riktning. Bostadsområdet uppfördes under åren 1968-1972, centrumområdet stod klart 1975.

Den lägre centrumbebyggelse i områdets mitt, innehåller butiker, service, kyrka, simhall och skola. I bild folktandvården.

Råslätt har precis som andra miljonprogramområden kritiserats för att vara för stort och för enahanda. Att området är stort, går ju inte att ifrågasätta. Frågan om monotoni och de estetiska uttrycken är alltid en fråga om smak. Råslätt uppfördes i betong, i stommar men också fasader och balkonger. Husen gestaltades som monumentala skulpturer med vertikala och horisontella band genom att nyttja olika struktur i betongens ytskikt, dels den råa betongen med spår efter formbrädor, dels betong med frilagd ballast och balkongerna som urholkade schakt. En subtil estetik som präglar modernismen och brutalismen. Tron på materialens inneboende skönhet och funktionens klarhet. Värden som dock kan vara svåra att uppfatta för det icke tränade ögat som kanske ser allt som grått. För att råda bot på färglösheten genomfördes ett stort ommålningsprojekt under 1980-talet under ledning av konstnärerna Jon Pärson och Lennart Joanson. Fasaderna målades i glada pastellfärger, ett tidsskikt som i backspegeln på sitt sätt kanske är lika daterande som 1960-talets betongarkitektur?

Även entrépartierna har förändrats, de små förstukvistarna med sadeltak är artfrämmande i miljön.

De stora öppna bilfria ytorna och uppvuxna träd ger positiva miljövärden.

Från början var det tänkt att varje gård skulle ha en barnstuga i norr och en kvartersgård i söder, så blev det inte. endast två kvartersgårdar byggdes.

Fasadmålningsprojektet genomfördes i slutet av 1980-talet under ledning av konstnärerna Jon Pärson och Lennart Joanson.

Ett av Lars Stalins ursprungliga dekorativa betongmotiv på cenrumbyggnaden.

Britt-Marie Börjesgård

Den främsta källan till inlägget är foldern ”På vandring i Råslätts gård” skriven av Lars Wängdahl 2001 och producerad av Kulturförvaltningen Jönköpings kommun.

Miljonprogrammet – inte bara höghus

Det är i år 50 år sedan riksdagen tog ett beslut om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet var i konkret mening inget program utan en beslutad politisk vilja med stor enighet över partigränserna. Det rådde bostadsbrist under 1950-talet och 1960-talets början. Urbaniseringen gjorde att trycket på städerna ökade, samtidigt pågick sanering av äldre omodern bebyggelse i stadskärnorna, bostäder ersattes i många fall med kontor. Befolkningen ökade, 40-talets stora barngrupper var redo att etablera sig på bostadsmarknaden och goda konjunkturer gjorde att behovet av arbetskraftsinvandring var stort, arbetskraft rekryterades från i första hand Finland och Medelhavsländerna. Samtidigt ställdes nya krav vad gällde bostadsstandard och den ökade bilismen påverkade också planläggningen vad gällde behov av parkeringsplatser och trafikseparering.

En viktig förutsättning för att uppnå målet var god finansiering, statliga lån garanterade en hög andel av byggkostnaderna. Lånen möjliggjordes genom de relativt nyinrättade ATP-fonderna.

En ökad rationalisering och standardisering inom byggbranschen var också en förutsättning för att snabbt kunna producera ett stort antal lägenheter, en utveckling som inte bara drevs av branschen utan också stimulerades från politiskt håll och inom forskningen.

Numera förknippas oftast begreppet miljonprogrammet med storskalig,  enahanda bebyggelse i storstädernas utkanter. Men miljonprogrammets byggande är mera mångfacetterat än så. En inte oviktig del av de nästan 1 006 000  bostäder som uppfördes under perioden 1965-1974 var småhus. I följande graf från Boverket kan man se hur fördelningen mellan olika hustyper såg ut.

För att få en bild över hur byggnationen och fördelningen mellan olika bostadstyper har sett ut över lite längre tid, är bilden nedan illustrativ. Den är hämtad ur Skogen & Sverige av K-G Gunnarsson. Den visar tydligt hur byggandet av flerbostadshus ökade drastiskt efter andra världskriget och låg redan på en hög och stadigt ökande nivå redan innan miljonprogrammet inleddes.

Vilka uttryck som miljonprogrammet har tagit sig i länet återkommer jag till!

Britt-Marie Börjesgård