Kyrkogård eller taxeringskalender?

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Annons

Unika kyrkogårdsbalkar

Kyrkogårdsbalkarna i Brandstorp från sydväst.

Dagens kyrkogårdsbesökare är vana vid att se den vigda jorden omgiven av en robust stenmur. Men så såg det sällan ut för 200 år sedan i Sverige. Då omgavs som regel kyrkogården av timrade så kallade ”balkar”. Detta tycks av Äldre Västgötalagens kyrkobalk ha varit fallet redan under medeltid: ”Kyrkogårdshägnad skall man skifta mellan gårdarna. Lika mycket har en gård att gärda som en annan”. Redan av detta framgår att balkarna skulle byggas och underhållas av socknens gårdar. Omfånget av underhållet stod i proportion till hemmantalet. Kyrkogårdsbalkarnas underhåll var dock en ständig källa till förtret, vilket tydligt framgår av bevarade sockenprotokoll i åtminstone Västergötland och Småland. Ofta klagades över brister och att djur tog sig in på kyrkogården och ställde till med oreda. Gårdar som vanskötte sin plikt hotades med vite, men likväl dröjde ofta reparationerna. Med anledning av balkarnas vanligtvis förfallna tillstånd utgick 1764 kungligt påbud om att de skulle ersättas med mer beständiga inhägnader av sten. Under de kommande hundra åren kom i princip alla timrade kyrkogårdsbalkar att försvunna från landets kyrkogårdar. Bara på två ställen blev den kvar, kring den lilla medeltidskyrkan Södra Råda i Värmland och kring 1600-talskyrkan Brandstorp på Hökensås i Västergötland. Av dessa båda är inhägnaden i Brandstorp den bäst bevarade.

De försvunna kyrkogårdsbalkarna i småländska Gärdserum.

2010-2011 genomgick kyrkogårdsbalkarna i Brandstorp en välbehövlig restaurering. Detta gav också anledning till en närmare undersökning av dem. Till följd av kyrkogårdsutvidgningar och en restaurering på 1940-talet befanns endast den västra sträckningen vara bevarad på sin ursprungliga plats. En dendrokronologisk undersökning visade att denna sträckning åtminstone delvis var samtida med bygget av den timrade kyrkan 1698. Balkarna fick nuvarande utseende med tegeltäckt pulpettak 1840-1841. Ursprungligen täcktes de av ett sadeltak med bräder, och bör ha sett ut som de försvunna balkarna kring den numera rivna timmerkyrkan i småländska Gärdserum. På många håll har äldre timmer återanvänts i balkarna, ett tydligt tecken på det delade underhållet. De nu genomförda restaureringsarbetena bestod i byte av skadade syllar, bortschaktning av jord, timmerlagningar och viss upprätning.

De restaurerade balkarna i Brandstorp, västra insidan.

Läs mer i rapporten:

Rapport 2011-30 Brandstorps kyrkogård Lågupplöst Webb