”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

003

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Bråneryds kapellkrematorium

054Kapellkrematoriet på Bråneryds skogskyrkogård, ritat av arkitekt Harald Ericson.

Efter det att Svenska eldbegängelseföreningen den 30 oktober 1933 höll möte i Huskvarna Idrottshus, bildades en lokalavdelning. Redan vid första sammanträdet väcktes frågan om krematorium i Huskvarna. År 1938 hade kyrkogården försetts med en urnlund och arkitekt Johannes Dahl (vars krematorium i Vetlanda var välbekant) fick i uppdrag att skissa på ett kapellkrematorium. Men i och med att kyrkogården var för liten för det snabbt växande samhället så började man nu söka efter läge för ny begravningsplats. Samtidigt fördes diskussioner med Jönköping om gemensamt krematorium, men dessa förhandlingar strandade. Merkostnaden för ett eget krematorium i anslutning till begravningskapell var inte heller oöverstiglig.

Beslut om ny begravningsplats kom dock slutligt att fattas 1953 i och med valet av Bråneryd. Borås välrenommerade stadsarkitekt Harald Ericson (1890-1972) anlitades för att rita ett kapellkrematorium. Genom det modernistiska krematoriet ”Uppståndelsens kapell” från 1944 på Sankt Sigfrid i Borås hade Ericson blivit både uppmärksammad och uppskattad. År 1958 invigdes Bråneryds kapellkrematorium. I jämförelse med Skogskapellet i Jönköping är det en utpräglat modern skapelse, men väl anpassat till naturen. Materialen är valda med omsorg, kalksten, marmor, slammat tegel och trä. I det följande presenterar Britt-Marie Börjesgård kapellkrematorierna i Nässjö och Värnamo.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Skogskrematoriet i Jönköping

Fig 2Skogskapellet i Jönköping ligger vackert inbäddat i grönska.

Länets andra kapellkrematorium började planeras i Jönköping mitt under brinnande världskrig. Året var 1941 och Skogskyrkogården höll då på att färdigställas efter ritningar av arkitekt Olof Hult. Eldbegängelserörelsen hade skördat flera segrar under mellankrigstiden och fortsatte under krigsåren sitt propagerande med temadagar, foldrar och informationsfilmer. Nu kom de ekonomiska motiven allt mer i fokus. Det var till exempel mycket billigare att bygga ett krematorium än att ständigt utöka kyrkogårdarna.

Jönköpingsavdelningen av Svenska eldbegängelseföreningen bildades 1928 med bl.a. överläkare Axel Eurén och stadsarkitekt Göran Pauli i ledningen. Fyra år senare tillsatte man tillsammans med stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige i Jönköping en kommitté för att utreda frågan om ett kapellkrematorium. I och med planerna på en ny modern begravningsplats utanför staden kom det att falla sig naturligt att Skogskyrkogården skulle hysa krematoriet. En samordning med Huskvarna fanns med i tanken, men intresset därifrån föll i huvudsak på avståndet.

Lars Israel Wahlman (1870-1952) var sin tids mest betydande kyrkoarkitekt i Sverige. Förslaget ”Ett skogskapell” vann pristävlingen 1941.

På Skogskyrkogården avsattes en naturskön plats för bygget av ett kapellkrematorium. En pristävling utlystes 1941. Av de tre tävlande vann professor Lars Israel Wahlman, Stockholm, med ”ett skogskapell” av imponerande dimension. Wahlman var vid tiden en av landets mest ansedda kyrkoarkitekter med bl.a. Engelbrektskyrkan i Stockholm och Tranås kyrka på sin verkslista. I sina kyrkor kombinerade han tradition och modernitet. Skogskapellet i Jönköping kom att bli ett av hans sista verk, han dog 1952. De slutliga ritningarna modifierades och färdigställdes av sonen Jan. På grund av krigets inverkningar lämnades byggnadstillstånd först 1953, då hade byggnadskostnaderna fördubblats (det mindre begravningskapellet uppfördes dock 1947). Först 1958 kunde invigningen ske. Vid denna tid får eldbegängelsen anses som helt etablerad i Sverige och stod då för ca 25 % av begravningarna. Invigningen förrättades av biskop Elis Malmeström. Svenska kyrkans uppslutning i processen fram till färdigställandet vittnade om att eldbegängelsen nu var helt accepterad. Skogskapellet blev landets fyrtiofjärde kapellkrematorium.

img030Sven X-et Erixson, biskop Malmeström och arkitekt Jan Wahlman fotograferade vid invigningen.

Det strama och resliga kapellkrematoriet med sina tunt vitputsade tegelmurar utgör en effektfull kontrast mot den omgivande barrskogen, särskilt sett på avstånd från Göteborgsbacken. Över entrén reser sig en hög gavel med funktion av klockstapel. Den luftiga ceremonisalens enda utsmyckning är korväggens färgglada fresk av Sven X-et Erixson ”Lär du mig skog att vissna glad” och arkitektens karaktäristiska ljuskronor i förgyllt trä.

IGNIS ägnade ett helt nummer åt det nya kapellkrematoriet i Jönköping.

I nästa inlägg behandlas det samtida kapellkrematoriet i Bråneryd, Huskvarna.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Vetlanda kapellkrematorium

IMG_0110Kapellkrematoriet i Vetlanda (Uppståndelsekapellet) från 1935 var det första att byggas i Jönköpings län. Det välanpassade vapenhuset till vänster i bild tillkom först på 1990-talet.

Det första kapellkrematorium som kom att byggas i Jönköpings län blev i Vetlanda. År 1931 hade på orten bildats en lokalavdelning till Svenska eldbegängelseföreningen. Dessa avdelningar hade som främsta mål att få uppfört krematorier inom sina olika geografiska områden. Så var även fallet i Vetlanda. Föreningens ordförande, köpmannen Iwar Lindgren, tog initiativet till den byggnadskommitté som bildades 1933. Arkitekt Johannes Dahl i Tranås fick i uppdrag att rita ett kapell med krematorium till den utanför staden belägna nya begravningsplatsen. Vid denna tid fanns ännu inget förverkligat krematorium i Småland.

Till vänster: Iwar Lindgren, köpman och ordförande i Svenska eldbegängelserörelsens lokalavdelning i Vetlanda. Han var en drivande kraft i köpingens offentliga liv och var initiativtagare till krematoriebygget. Till höger: Johannes Dahl (1886-1953), arkitekt i Tranås, ritade kapellkrematoriet i Vetlanda. Under sin levnad ritade och restaurerade han flera kyrkor och kapell i Småland. Troligen knöts kontakten mellan de båda männen i deras gemensamma arbete med Vetlandautställningen 1932.

Bygget påbörjades 1935 och slutfördes året därpå. Incineratorn med hiss levererades av Höganäsbolaget. Ceremonisalens inredning tillverkades lokalt av Vetlanda nya snickerifabrik. Takarmaturerna i mässing köptes i Stockholm. För att hålla nere kostnaderna så gavs kapellkrematoriet en medvetet enkel och avskalad form, nästintill funktionalistisk. Exteriören har vitputsade tegelfasader utan annan dekoration än ett kors över entrén.

img031

img034Johannes Dahls ritningar till Vetlanda krematorium. En klassiskt stram byggnad, kostnadseffektiv men värdig. Lägg märke till urnan med flammorna på gaveln (som aldrig kom till utförande).

Ceremonisalen gestaltades i stora drag som ett ordinärt kapell med upphöjt smalare kor, bänkar och en liten läktare för orgel och kör. I den stora källaren inrymdes krematorieugnen, arbetsutrymmen, expedition och kistvisningsrum. Vad som var särpräglande var att katafalkens hisschakt från koret hade utrustats med invändiga ljusramper för att ge en effektfull nedsänkning av kistan i ceremonins slutskede. Detta hade dittills endast installerats i Norra kyrkogårdens kapellkrematorium i Stockholm tre år tidigare. Förebilden till detta försök med symboliskt ljus hämtades troligen från Tjeckoslovakien, där stor uppmärksamhet ägnades åt olika lösningar på hur kistan mekaniskt skulle lämna ceremonisalen för att sedan, bortom de närvarandes blickar, överlämnas åt lågorna. I flera exempel därifrån förflyttades kistan horisontellt och försvann genom en ljussatt passage som öppnades i väggen, denna lösning kom dock aldrig att tillämpas i Sverige.

img033

img021 - KopiaPlan av ceremonisal och källarvåning/krematorium enligt Dahls ritningar.

Invigningen av Vetlanda kapellkrematorium – då det sextonde i Sverige – ägde rum den 15 mars 1936 i närvaro av hela Svenska eldbegängelseföreningens styrelse. Varje nytt krematorium var en triumf för föreningen, vars kamp för ett modernt gravskick nu på allvar började ge frukt. Anmärkningsvärt nog hade biskopen i Växjö, Samuel Stadener (som för övrigt var liberal politiker), delegerat fullmakten att förrätta invigningen till kontraktsprosten, Alfred Carlsson. Var det ett uttryck för att kremering ännu var en kontroversiell fråga? Under 1930-talet började annars kremering att bli allt mer accepterat av Svenska kyrkan, och även av allmänheten. Under decenniet byggdes 18 krematorier i landet.

Foton i IGNIS (Svenska eldbegängelseföreningens tidskrift) från invigningen 1936. Kontraktsprost Alfred Carlsson håller i förrättningen.

Fram till 1938 saknade ceremonisalen konstnärlig utsmyckning. Detta år tillkom en målning al secco på korväggen, föreställande Kristi uppståndelse i ljusa färger, målad av konstnären Thor Hörlin från Äppelviken. Ett typiskt exempel på det gryende folkhemmets ljusa och optimistiska kyrkokonst.

002Koret med katafalk i kalksten och Thor Hörlins muralmålning.

Krematoriefunktionen i Vetlanda är idag ur bruk och tyvärr har de originella ljusramperna i schaktet demonterats. Men byggnaden fungerar fortsatt som begravningskapell och den är en viktig vittnesbörd om begravningskulturens utveckling i länet. I nästa inlägg presenteras tillkomsten av kapellkrematoriet på Skogskyrkogården i Jönköping.

Robin Gullbrandsson

Nässjö skogskapell – Sven Ivar Linds 50-åriga mästerverk

Allahelgonahelgen 1962 invigdes det nya kapellet till krematoriet i Nässjö. Byggnaden hade tillkommit efter en inbjuden tävling 1956. Prisnämnden menade att det vinnande förslaget hade med sin logiska och vackra utformning kring kistans väg mellan de olika stationerna tagit ett starkare grepp om uppgiftens kärna än de öviga och att dess konstnärliga halt och koncentrerade planlösning står på en hög nivå. Vid brytandet av namnsedlarna kunde man konstatera att det vinnande förslaget ”Vägskäl” var ritat av arkitekt SAR professor Sven Ivar Lind, Stockholm, medarbetare var arkitekt SAR Axel Kandell och arkitekt SIR John Kandell.

Sven Ivar Lind (1902-1980) är kanske framförallt känd och vördad bland kollegor, han var verksam som lärare vid KTH och sedemera professor vid den högre utbildningen arkitekturskolan vid Konstakademien. Han började sin bana på Gunnar Asplunds kontor och fick sedan, även om han då hade startat egen verksamhet, gå in och fullfölja arbetet med krematorierna i Göteborg och Skövde efter Asplunds död. Han kunskap inom området gjorde att han fick  ett flertal uppdrag att gestalta just krematorier och begravningsplatser. Krematoriet i Nässjö betraktas som ett av Sven Ivar Linds främsta verk och är en av de moderna kyrkbyggnader uppförda efter 1940 som skyddas enligt särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Byggnaden består av flera till varandra adderade byggnadskroppar, med kapellet, cermonisalen, som den centrala högre mittpunkten med sitt sadeltak och med vapenhus, bisättningsrum och serviceytor i en krans av lägre byggnader med platta tak i omedelbar anslutning. Byggnaderna är utförda med grund och bjälklag av betong, utvändig sockelbeklädnad av granit från Hunnebostrand och väggar ovan mark är murade i Hälsingborgstegel.

Sven Ivar Lind var en humanistiskt sinnad tekniker som ägnade lika stor vikt åt delarna som åt helheten, vilket också märks i hans arkitektur. Omsorgen om det till synes enkla, materialhantering, mötet mellan materialen, rumsbildningar och förhållandet till den omgivande naturen, gör att byggnaden andas förfining och omtanke.

Den textila ”altartavlan” är komponerad av Alf Munthe och utförd på Lekattagårdens verkstad under ledning av Greta Gahn. (Stegen framme i koret tillhör som ni förstår inte den normala inredningen, men när vi antikvarier är på plats är det oftast arbeten på gång..)

I anslutning till jubileet kommer byggnaden att visas, på tisdag den 23 oktober kl 18.00 berättar antikvare Britt-Marie Börjesgård om Sven Ivar Lind, om kapellkrematoriet i Nässjö och även om de senare tilläggen, föranledda av ändrade krav på rökgasrening och logistik vid kistleveranser och tankarna kring anpassning. VÄLKOMNA!

De mera praktiska delarna av kapell- krematorieverksamheten visas vid två senare tillfällen, den 30/10 och den 8/11, då kl. 18.30.

Britt-Marie Börjesgård