Arkiven ger liv åt historien

Ibland gör vissa uppdrag att vi får chansen och möjligheten att gå in i arkiven. För att kunna skriva skylttexter till ruinen efter hammarsmedjan och kolladen vid Marieholms bruk fick jag tillbringa en dag bland brukets kapital- och avräkningsböcker i kommunens arkiv i källaren under kommunhuset i Gnosjö. Tidsfönster öppnade sig.

Våren 1874 startar bygget av ett nytt valsverk i på platsen för den gamla hammarsmedjan. Byggmaterialet tas från när och fjärran, bandjärn, stångjärn och tegel hämtas ut företagets egen produktion, virke i form av furuträd, granar och bjälkar köps av bönderna i grannbyarna. Fönsterbågar som här kallas lunetter kommer från den relativt nygrundade Jönköpings Mekaniska Werkstad, eller F. G Sandvalls som det står i de första noteringarna (Sandvall var järnhandlare i Jönköping och en av intressenterna i JMW). Fönsterglaset kommer från Gyllenfors glasbruk, som låg sydost om Gislaveds by, och som sedan blev lokaliseringen för gummifabriken. Glas såldes vid den tiden i kistor. För byggnationen gjorde J. Svanström från Lindefors 118 dagsverken, á 4:50 dagen. Men långt fler dagsverken gjordes av de som var knutna till bruket.

Dagsverkskontot oktober 1875, fördelat mellan brukets olika konton.

Ritningen för ombyggnaden levererades av Carl Fredrik Wennberg, som var son till den tidigare delägaren Nils Wennberg från Barnarp. Ersättningen om 3 000 riksdaler gällde inte bara ritning och ombyggnad av valsverket utan avsåg också smedja och spikfabriken. Carl Fredrik Wennberg var utbildad ingenjör och hade tidigare arbetet en period på bruket. Vid faderns bortgång 1868 gick ägoandelarna i Marieholms bruk till hans måg Sven-August Colléen, som redan tidigare ägde delar av bruket.

Valsarna, som var så kallade kokillvalsar, beställdes från Åkers styckebruk i Sörmland. Det var först fem valsar som levererades 1874 och fyra valsar påföljande år.

Arkiven ger en bild av livet, arbetet och produktionen på bruket, men också en glimt av de nätverk som finns mellan bruken och andra företagare i regionen.

Hur fick man då kunskap om branschen och innovationer i stort? Att man visste att Åkers styckebruk tillverkade nya moderna kokillvalsar kan kanske härledas till  att både Marieholms bruk och Åkers styckebruk ställde ut på en nordisk industri- och konstindustriutställning i Köpenhamn 1872, där Åkers styckebruk visade bl.a. kokillsvarvar. Och hur vet jag det? KB, Kungliga biblioteket har digitaliserat ett antal tidskifter och tidningar från 1800-talet. Och Teknisk tidskrift nämner detta i en ett referat från utställningen. En tråd leder till en annan och snart har en hel väv formats och historien växer fram inför våra ögon.

Britt-Marie Börjesgård

 

Annons

Kyrkorna och tiden

Kyrkor och klockor hör samman. De gjutna kyrkklockorna kallar till gudstjänst, ringer in helgmålsbönen och ringer för de själasörjande. Men också klockor i form av tidmätare har länge varit viktiga inventarier i kyrkorna. Det äldsta kända astronomiska uret i Sverige finns i Lunds domkyrka och antas vara byggt på 1380-talet.

Med reformationen och predikan blev sanduren, de så kallade timglasen, en standardinventarie knuten till predikstolen och det hävdas att benämningen timglas just är knutet till dess användning i kyrkorna. Predikan skulle begränsas till en timma och de sandur som användes visade oftast antingen kvartar eller halvtimmar. Så de timglasställ som fanns och stundtals finns kvar i kyrkorna har normalt antingen två eller fyra glas.

Timglasen var vanliga långt fram i 1700-talet, då de kom att ersattes av de mekaniska uren. Klockor i kyrkor finns i olika intressanta utformningar, i Habo kyrka är uret inbyggt i altartavlan, vilket är mycket ovanligt. Det vanliga är golvuren som ofta står i koret. Även Svenarums kyrka har ett mycket speciellt ur. Det är ett tärningsformat ur med visare på fyra sidor. Dess urverk har dessutom urprungligen även drivit visarna på urtavlan på kyrkans östfasad.

Uret är tillverkat 1788 av en Sven Holmqvist och skänkt till kyrkan i anslutning till att arbetena med att utvidga den medeltida kyrkan till en korsformad kyrka slutfördes något år dessförinnan.

En målande beskrivning av uret och dess upphovsman finns i danske Christian Molbechs reseberättelse ”Resa i Sverige åren 1812 och 1813” som nu finns digitaliserad via KB och därmed sökbar på nätet.

”Ett originelt urverk, som man här finner, tycker jag äfven rätt mycket om. Man ser en fyrkantig machine med urtafla på alla fyra sidorna, hängade midt i kyrkan vid ett par fina jernstänger som gå igenom taket. Detta ur, hvars verk är i Sakristian, visar timmarna så väl der, som inom och utom kyrkan. Man sade mig att det var gjordt af en Bonde, Sven Holmqvist, ett förträffligt mekaniskt hufvud, som skulle hafva fullkomnat sig ännu mera i sin konst, om han icke hade fallit på en idée, som förryckt så många hjärnor: att uppfinna ett perpetuum mobile. Af förargelse att detta ej ville lyckas honom på den torra vägen, sökte han det nu på den våta; — brännvinet lärer förmodligen snart göra honom sjelf till ett perpetuum stabile.”

På undersidan kan man läsa vem som har bekostat och vem som har förfärdigat det märkliga uret.

Britt-Marie Börjesgård