En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Film! Gustav V besöker Göta hovrätt

Hösten 1935 firade Göta hovrätt i Jönköping sitt 300-årsjubileum med ”klädsam förnämitet”, som en tidning skrev. Kung Gustav V ankom med extratåg från Stockholm och åkte i kortege till hovrätten. Där togs han emot i den stora sessionssalen av ca 60 anställda. ”..och damer också, ser jag!” sa kungen – sedan 1910 hade domstolen nämligen även kvinnor inom sin organisation. I detta sammanhang överlämnades en porträttskulptur av brons av drottning Kristina, av skulptören Oscar Johannesson. Det var under drottningens regeringstid som domstolen grundades.

Filmklippet här visar när alla lämnar domstolen efter högtidligheten. Nedför hovrättens trappa kommer först kung Gustav V i grå rock. Han stannar upp och hälsar på Jönköpingsborna. Efter honom kommer hovrättspresidenten Gunnar Bendz i sin civiluniform med så kallad bikorn på huvudet. Mannen med slängkappa var amiralen och kungens stabschef Carl August Ehrensvärd. Även landshövdingen Felix Hamrin passerar kameran som hastigast. Efteråt bar det av till hovrättspresidentens hem för en lunch.

Under eftermiddagen hölls en radioutsänd minneshögtid i Kristine kyrka. Endast speciellt inbjudna deltog, så kyrkan var bara halvfull. Allt avslutades med en bankett på Stora hotellet varpå kungen återvände till huvudstaden.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel. (Besök museets webshop >)

Anders Franzén

Foto: Göran Sandstedt, filmfotograf: Anders Östby, filmredigering: Jörgen Gustafsson

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Plagiat eller inspiration?

När arkitekten skall utforma en byggnad sker detta i ett sammanhang där man måste förhålla sig till en lång rad givna förutsättning. Oftast rör det sig om byggherrens behov, byggteknikens möjligheter, myndigheters krav osv. Arkitekten låter sig samtidigt oftast inspireras av andra byggnader – kollegornas samtida skapelser eller arkitekturhistoriens gamla verk. Här tänker jag ge några exempel på när arkitekter skapat byggnader som är så snarlika sina förebilder att man nästan kan tala om plagiat.

Mitt första exempel avser det ridhus som familjen Hay lät uppföra vid korsningen Trädgårdsgatan-Nygatan i Jönköping. Byggnaden stod klar omkring 1880 och hade ritats av arkitekten Magnus Isaeus, som exempelvis även gestaltade Sturebadet i Stockholm. Att rita ett ridhus i stadsmiljö var ett ovanligt uppdrag och helt säkert fick Isaeus uppslaget till byggnadens utvändiga form från en fransk arkitekturtidskrift, Revue Général de l’Architecture, från 1873. I den publicerades ritningar till ett ridhus i den nordfranska staden Caen som i hög grad liknar det i Jönköping. Ridskolan i Caen ritades av arkitekten M. G. Auvray och den används idag som ett kulturcentrum.

Ridhuset i Jönköping

Ridhuset i Caen, Frankrike.

 

 

 

Ridhuset i Caen, Frankrike.

Mitt andra exempel är hämtat från Nässjö. Under en period var byggmästaren Hugo Göransson verksam där och ritade en villa vid Gamlarpsvägen 1920 – ibland kallat bananhuset. Exteriören är speciell bland annat genom de utskjutande ornamenten vid byggnadens hörn. Med all säkerhet fick Göransson idén till gestaltningen efter att ha läst den tyska tidskriften Berliner Architekturwelt från 1910. I den presenteras en snarlik byggnad i villastadsdelen Grunewald i Berlin. Byggnaden ritades av arkitekten Sepp Kaiser och är bevarad trots världskrigets förstörelse av Berlin.

Villabyggnaden i Nässjö.

Villa i Grunewald, Berlin.

Som sista exempel tar jag tre villabyggnader som står i Gislaved, Värnamo och Jönköping. Det speciella är att de har en lite särpräglad och likartad gestaltning, men att bygglovsritningarna anger olika arkitekter. Här tycks det vara så att man lånat friskt av varandra. Villan i Jönköping ritades av arkitekten Oskar Öberg 1925 och den i Gislaved ritades av den lokale byggmästaren S. W. Johansson 1933. Bygglovsritningarna för villan i Värnamo är otydliga och kan därför inte dateras.

Villan i Jönköping.

Villan i Gislaved.

 

Villan i Värnamo.

Anders Franzén

Illustrationer: Internet samt Jönköpings läns museum.

Att lära av andra eller vara sig själv nog?

Tidningen Arkitekten, som är medlemstidning för Sveriges arkitekter, skrev i dagarna om hur utlandsfödda arkitekter har svårt att få arbete och att andelen arbetslösa bland arkitekter med utländsk utbildning är tio gånger så hög i förhållande till arkitekter med svensk utbildning.

Det är nedslående nyheter och man kan fundera på varför utvecklingen i en allt mer så kallad globaliserad värld har tagit denna vändning? Varför ser vi inte längre att vi har något att lära från andra håll?

I ett historiskt perspektiv har de utländska influenserna varit viktiga för att utveckla svensk arkitektur och byggnadskonst. Under 1500- och 1600-talen kallades flamländska och holländska byggmästare till landet för att anlägga nya städer och befästningsverk. I Eksjö fick den flamländaren byggmästaren Arendt de Roy i uppdrag att staka ut den nya staden efter att Eksjö medeltida stad hade bränts under det nordiska sjuårskriget. Hans Fleming inkallades 1590 av Johan III för Vadstena slott och fick sedan överinseende över bland annat Jönköpings slott och utstakandet av det nya Jönköping 1613 för att nämna några exempel.

 

Den äldsta bevarade kartan över Eksjö från omkring år 1700 visar stadsplanen i stort sett som den lades ut av Arendt de Roy på 1500-talet, och fortfarande  i hög grad är densamma för gamla stan.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Senare under 1600-talet och i än högre grad under 1700-talet var det framförallt de franska förebilderna som gällde. Simon de la Vallée, som var arkitekt och född i Paris, brukar betraktas som det svenska arkitektyrkets fader. (I Jönköping vill vi gärna tro att det var han som utförde den första ritningen över Göta Hovrätt.) Carl Hårleman, 1700-talets kanske främsta svenska arkitekt, fick sin utbildning i Paris och franska arkitekter och konstnärer kallas till det kyliga landet l norr. De fick kungliga uppdrag och anlitades också av dåtidens ståndsmän. I Byarums kyrka finns t.ex. ett förnämligt gravmonument över Gustav von Seth utfört av Pierre Hubert L’Archevêque som var en fransk skulptör och hovstatybildhuggare i Stockholm under åren 1768-1777.

Under 1800-talet kom Paris, Wien och Berlin att stå för influenser i frågor kring stadsplanering och stadsutveckling. Under 1900-talet blev USA ett förebildsland. I den svenska konstnärs- och arkitektbildningen var studier i Rom och bildningsresor på andra håll i Europa mera regel än undantag.

I modern tid kan vi göra listan lång över alla de begåvade arkitekter och konstnärer som kom att hamna i Sverige då de flydde från nazismen och annat förtryck i sina hemländer. Josef Franks blommiga tyger är idag bland det svenskaste vi kan tänka oss. Frank föddes i en judisk familj i Österrike och utbildade sig till arkitekt i Wien, han gick i landsflykt 1933 och kom till Sverige och Svenskt Tenn genom sina tidigare kontakter med Estrid Ericsson.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo, ritad av Ludvig Seda. Kännetecknande för Ludvig Sedas arkitektur är att han trots en relativt avskalad modernism, oftast ge byggnaden något dekorativt element som samtidigt utgör en del av gestaltningen.

I Jönköpings län har vi flera som har satt avtryck. Ludvig Seda (1922-2000) är ett exempel, han var tjeck och utbildad i Prag, han kom genom ockupationen att handplockas av tyskarna för krigstjänst. När han 1944 blev placerad i Trondheim tog han chansen att fly över till Sverige. Via kontakter, slumpen och tillfälligheter kom han att hamna i Värnamo, där många av hans byggnadsverk finns och sticker ut på ett positivt sätt.

Rudolf Moeschlin (1932-2001) var utbildad i Schweiz, och kom till Sverige efter andra världskrigets slut, landstingshusen på Hermansvägen i Jönköping som han ritade för Widéns arkitektkontor år 1959 är ett exempel på hans kontinentala modernism. Han bildade sedan eget kontor med Lars Löfstedt som också arbetat på Widens.

Sen har vi de som har gästspelat i länet, Ralph Erskine, engelsmannen som ”fastnade” i Sverige 1939 i samband med andra världskrigets utbrott, svarade för om- och tillbyggnaden av Bodafors kyrka, där kyrkan exteriört har fått helt ny karaktär men det inre kyrkorummet har fått behålla sin ursprungliga karaktär med inredning av ädelträ från Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Georg Varhelyi, född i Ungern och utbildad i Tjeckoslovakien kom även han också till Sverige 1939. Varhelyi ritade stadshotellet i Tranås 1962, han fick troligen uppdraget med det uppmärksammande hotell Malmen i Stockholm som referens.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Enligt artikeln i Arkitekten är det bland annat avsaknande av svensk utbildning och svensk yrkeslivserfarenhet som görs att de sökande väljs bort. När blev det så – inom ett profession där de utländska/internationella influenserna alltid har varit viktiga?

 Britt-Marie Börjesgård

Bakom det gamla rådhuset

Om du står på Hovrättstorget i Jönköping och blickar västerut är det sannolikt det främst är det röda gamla rådhuset som fångar din uppmärksamhet. Men bakom det ligger också en byggnad som är värd att uppmärksamma.

På tomten bakom Gamla rådhuset uppfördes i slutet av 1780-talet ett stort timmerhus med putsad fasad. Genom åren kom det att användas som bland annat länsresidens och societetshus. Byggnaden brann ner 1965 och ersattes 1968 då av det nu befintliga handels- och kontorskomplexet.

Byggnaden från 1968 uppfördes från början som ett varuhus för Domus, som var en del av Konsumentkooperationen. Denna organisation hade ett eget arkitektkontor och en av kontorets ledande arkitekter var Dag Ribbing. Genom åren kom han att rita flera Domus-varuhus i landet. Det i Jönköping skapade han tillsammans med sin son Lennart Ribbing.

Det var en särskilt känslig uppgift att rita ett helt nytt hus bakom den gamla rådhusbyggnaden och för att inte konkurrera med rådhuset ville man skapa en återhållsam bakgrundsbyggnad som inte förtog intrycket från torgets monumentbyggnader. Således fick varuhusfasaden mot torget en svagt välvd fasad av Lemunda-sandsten helt utan fönster. Processen att komma fram till denna lösning var komplicerad och de antikvariska instanserna var inte helt eniga. Man såg bland annat en risk att stenväggen utan fönster skulle uppfattas som en brandmur och signalera att det var en baksida.

Som en liten blinkning placerade arkitekterna en huggen relief i fasaden. Den är en stiliserad bild av det tidigare huset som stod på tomten. Att på något sätt dokumentera och presentera en byggnads föregångare på detta sätt var ett grepp som Dag Ribbing använt redan tidigare. Vid korsningen Bredgränd-Kungsängs-gatan i Uppsala använde han redan på 1950-talet samma princip. 

 

 

 

 

Text och illustrationer: Anders Franzén

Läs mer om Dag Ribbing i Agneta Åsgrim Berlin (Red, 2007) Visioner och vardagsarkitektur – byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.

Läs mer om Gamla rådhuset och Societetshuset i Bo E Karlson (2010) Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612–1870.

Gamla Rådhuset i all sin prakt

En av Jönköpings äldsta och mest praktfulla byggnader är Gamla Rådhuset vid Hovrättstorget. Byggnaden är aktuell nu i dagarna när byggnadsställningarna rivs och fasaderna åter kan upplevas. Tekniska kontoret inom Jönköpings kommun tog för ett tag sedan initiativ till en exteriör restaurering och vi som varit inblandade känner oss nöjda med resultatet. En mer omfattande fasadupprustning företogs senast 1977, så nu var det dags igen.

Vårt mål den här gången har varit att bibehålla den tidigare färgsättning, eftersom den utgick från den ursprungliga från 1600-talets slut. Att hitta kulörbeteckningarna var inte svårt, utan de fanns arkiverade på länsmuseet.

Den gamla rådhusbyggnaden ritades 1692 av landshövdingen Erik Dahlberg. Inledningsvis gick det trögt, men 1696 påbörjades bygget under murmästaren Fabian Wolthers ledning. I oktober 1699 skede invigningen.

Landshövdingen Erik Dahlberg var en mångfrestare och han har gjort sig känd inom flera områden, bland annat som arkitekt. Ett exempel på nära håll är Kristinagården invid Kristine kyrka. Denna byggnad uppfördes som skolhus ungefär samtidigt med rådhuset. Teckningen här invid visar hur skolan kan ha sett ut när den var nybyggd. Den skall ha haft ungefär samma färgsättning som rådhuset.

Länsmuseet utför för närvarande en utredning kring det så kallade Karolinerhuset i Växjö. Karolinerhuset uppfördes på 1690-talet som skolbyggnad alldeles invid Växjö domkyrka. Det har tidigare varit oklart vem som ritade Karolinerhuset, men vår nya utredning argumenterar för att Erik Dahlberg varit upphovsman även här. Förutom likheterna i utformningen finns det fler kopplingar, exempelvis att murmästaren Wolther var delaktig i båda projekten. Dessutom anger en källa att Karolinerhuset ritats av någon på Fortifikationsstaten i Jönköping. Vem var chef för fortifikationsstaten om inte – Erik Dahlberg!

Text och foto: Anders Franzén

Teckningen är skapad av tecknaren B. Göran efter anvisningar av fil. dr Bo E .Karlson.

På räls i 150 år

I år är det 150 år sedan Södra stambanan invigdes. Den var resultatet av ett kostsamt men verkligt framtidssyftande beslut, drygt tio år tidigare. Det var 1853- och 1854-års riksdagar som fattade beslut om att bygga ett nationellt järnvägsnät som inbegrep bland annat södra stambanan. År 1855 uppdrogs åt den kände och välmeriterade kanalbyggaren Nils Ericsson att ansvara för byggandet. Banbyggnaden indelades i två linjesträckningar; Falköping (Ranten) – Jönköping och sträckan Malmö – Jönköping. Parallellt pågick även byggnationen av Vestra stambanan. Arbetena med banan gick i rask takt och åtta år efter den första bandelens öppnande, i december 1964, kunde hela den 381 kilometer långa södra stambanan öppnas för all­män trafik. Från 1856 till 1864 hade banan öppnats i etapper och sträckorna Falköping (Ranten) – Mullsjö (38 km) öppnades för trafik november 1862 och sträckan Mullsjö ­– Jönköping (31 km) i december 1863. I Falköping anslöt banan till Vestra stambanan för vidare förbindelse mot Stockholm. På den tiden tog resan Stockholm – Malmö två dagar och Jönköping var ett lämpligt stopp efter första dagens resa. Det var den kommande järnvägsförbindelsen som var en viktig faktor till att Stora hotellet kom att byggas. Hotellet stod klart i god tid och  firade sitt 150-årsjubileum 2010.

Stora Hotellet i Jönköping

Ånglok F1200

Banan invigdes som sagt i december 1864, men redan nu till helgen blir det stort firande med ett jubileumståg som går från Malmö till Stockholm. På lördag den 6 september är det tågstopp i Nässjö och även om alla biljetter på tåget sedan länge är slutsålda finns det möjlighet att kika på det stora klassiska ångloket vid Nässjö station på lördag eftermiddag och för den morgonpigge på söndag morgon när färden går vidare mot Stockholm. I Nässjö blir det också en rad andra aktiviteter för den järnvägsintresserade. Läs mera här.

Den dragning som vi idag tänker på som södra stambanan genom östra Mellansverige ersatte sträckningen över Falköping – Jönköping år 1874.

Antikvariskt på hög nivå 4 – Kristine kyrkas fulländning

Något dåligt självförtroende hade han nog inte – när arkitekten Helgo Zettervall presenterade sina ritningar till ombyggnad av Kristine kyrka i Jönköping 1874 kallade han sitt förslag ”utvidgning och fulländning”.

Jönköping hade bränts ner 1612 och en provisorisk kyrka av trä uppfördes inom kort, men detta får bara betraktas som en provisorisk lösning – en stenkyrka skulle det vara och så blev det också. Uppförandet av Kristine kyrka påbörjades på Kristinadagen 1649 och fortsatte under flera decennier. År 1790 drabbades kyrkan och dess omgivning av en stadsbrand som ödelade det mesta i närheten. Vid återställandet av kyrkan fick den i stället en nyklassicistisk gestaltning efter arkitekten Thure Wennbergs ritningar.

Helgo Zettervall var verksam som arkitekt under 1800-talets andra hälft och hans ideologi var att en kyrkorestaurering inte nödvändigtvis skulle utgå ifrån hur kyrkobyggnaden sett ut ursprungligen, utan i stället så som den skulle kunnat ha sett ut om medeltidens byggmästare hade haft de möjligheter som Zettervall och hans samtid hade. Det som medeltida teknik och resurser inte förmådde kunde han nu ordna. I Jönköping blev resultatet att kyrkobyggnaden – ursprungligen i barock och sedan i nyklassicism – skulle omgestaltas till en höggotisk katedral. Tornet skulle bli ca 75 meter, ungefär lika högt som Sofiakyrkans torn som byggdes ett tiotal år senare.

Zettervalls vidlyftiga förslag visade sig vara dyrt – mycket dyrt – och genomfördes aldrig. Läs gärna mer om restaureringsprojektet i länsmuseets årsbok från 1995, Från kyrkans värld.
Anders Franzén

Antikvariskt på hög nivå 3 – länets högsta slangtork

Att skydda en stad från förödande bräder har varit en av de viktigaste frågorna för städernas styrande. Jönköping fick sin första brandordning 1681, men under många år var det motigt. Brandredskap var dyra, brandvakter likaså.

Det tycks vara så att varje gång Jönköping drabbats av stadsbrand (exempelvis 1691, 1716, 1730, 1785, 1790, 1835 och 1854) har diskussionerna om brandsäkerhet tagit fart. Likaså har förutsättningarna för brandkassor och brandförsäkringar aktualiserats. År 1828 bildades Städernas allmänna brandstodsbolag för att sprida riskerna. Brandförsäkringar blev successivt ett vanligt och framgångsrikt alternativ, men det gällde att brandförsäkringsbolagen kunde hantera stora ersättningsfall. Midsommarhelgen 1888 drabbades både Sundsvall, Umeå och Lilla Edet av stadsbränder.

På 1890-talet beslutade man att uppföra en ny brandstation i Jönköping. Den ritades av stadsarkitekten Fredrik Sundbärg och den är en av stadens karaktärsbyggnader. Tornet har en av sina förebilder i rådhuset Palazzo Vecchios medeltida torn i Florens.

Tornets funktion var inte observationsplats för brandvakter. I stället användes tornet för att hissa upp brandslangarna som måste torka mellan utryckningarna. I dag finns delar av hissanordningen kvar i brandstationens torn. Högst upp i tornet finns en yttre gång, som man har en hänförande utsikt ifrån!

Text och bild: Anders Franzén