Stadsarkitekter i Jönköpings län

Under 1900-talets mitt hade stadsarkitekterna en stark position och roll i plan- och byggprocessen. Men hur började det, och hur såg utvecklingen ut i Jönköpings län?

Den förste stadsarkitekten i länet var Fredrik Sundbärg. Han tillträdde befattningen i Jönköpings stad år 1891. Staden hade dessförinnan, redan från slutet av 1600-talet haft stadsbyggmästare, varav flertalet var antingen snickare eller byggmästare i grunden. Sundbärg var den förste med titeln stadsarkitekt. I tjänsten granskade han bygglov och föredrog dem för byggnadsnämnden. Mot särskild ersättning fick han också vissa uppdrag att rita kommunala byggnader och anläggningar, brandstationen på Kyrkogatan är ett sådant exempel. Det stod också honom fritt att parallellt med sin tjänst ta privata arkitektuppdrag. Efter Sundbärg kom Atterström. August Atterström tillträdde som stadsarkitekt 1901 och verkade på tjänsten fram till sin bortgång 1930.

August Atterström hade sitt arkitektkontor i hemmet. August Atterström till höger i bild, hans yngre syster Agnes vid ritbordet i mitten och en okänd medarbetare till vänster. Foto från 1904.

Nästa stad efter Jönköping att tillsätta en stadsarkitekt var den unga staden Nässjö, som  anlades som järnvägsstationen vid södra stambanan på 1870-talet. År 1919, bara fem år efter att staden fick sina stadsrättigheter, anställdes Carl Edvard Ericson som stadsarkitekt. Han hade dock ingen arkitektexamen utan var ingenjör och innehade befattning både som stadsingenjör och stadsarkitekt.

År 1938 fick Johannes Dahl tjänst som stadsarkitekt i Tranås. Under 1940-talet  anställde sedan de flesta städerna stadsarkitekter. Bengt Holmstrand anställdes i Huskvarna 1944, Hugo Bolker i Värnamo och Birger Hammarén i Vetlanda samma år. År 1944 anställde Nässjö, Wilhelm Ahlsén, som var den förste på tjänsten med arkitektexamen. Helmer Flensborn blev stadsarkitekt i Gränna 1948. Efter att Folke Edenhall anställdes i Eksjö 1954 och Bengt Svahn i Sävsjö 1955, hade länets samtliga städer stadsarkitekter.

Stadsarkitekterna uppstod inte bara som ett allmänt önskemål utan var en följd av skrivningarna i gällande bygg- och planlagstiftning. Med införandet av PBL, Plan- och bygglagen 1987 avskaffas det formella kravet på kommunerna att ha en stadsarkitekt.

Lite mera om stadsarkitekterna i länet och om bygglagstiftningen över tiden följer i några kommande blogginlägg.

Om du vill läsa mera om arkitektrollens utveckling, kan jag rekommendera kapitlet med samma namn, skrivet av Anders Franzén,  i museets årsbok från 2007 ”Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.” För den som vill veta mera om äldre tiders stadsbyggmästare finnas Bo E Karlsons verk ”Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612-1870.”

Britt-Marie Börjesgård

 

Annons

”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Johannes Dahls förslag till gravkapell.

Interiör av Dahls tänkta gravkapell.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

Arkitekt Bengt Romares modernistiska kapellkrematorium.

Arkitekt Rolf Berghs prefabricerade kapellkrematorium.

Dahls klassicistiska förslag till kapellkrematorium.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Ceremonisalen som har medvetet ickekonfessionell gestaltning.

Den kombinerade skorstenen/klockstapeln.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Vetlanda kapellkrematorium

Kapellkrematoriet i Vetlanda (Uppståndelsekapellet) från 1935 var det första att byggas i Jönköpings län. Det välanpassade vapenhuset till vänster i bild tillkom först på 1990-talet.

Det första kapellkrematorium som kom att byggas i Jönköpings län blev i Vetlanda. År 1931 hade på orten bildats en lokalavdelning till Svenska eldbegängelseföreningen. Dessa avdelningar hade som främsta mål att få uppfört krematorier inom sina olika geografiska områden. Så var även fallet i Vetlanda. Föreningens ordförande, köpmannen Iwar Lindgren, tog initiativet till den byggnadskommitté som bildades 1933. Arkitekt Johannes Dahl i Tranås fick i uppdrag att rita ett kapell med krematorium till den utanför staden belägna nya begravningsplatsen. Vid denna tid fanns ännu inget förverkligat krematorium i Småland.

Iwar Lindgren

Johannes Dahl

Till vänster: Iwar Lindgren, köpman och ordförande i Svenska eldbegängelserörelsens lokalavdelning i Vetlanda. Han var en drivande kraft i köpingens offentliga liv och var initiativtagare till krematoriebygget. Till höger: Johannes Dahl (1886-1953), arkitekt i Tranås, ritade kapellkrematoriet i Vetlanda. Under sin levnad ritade och restaurerade han flera kyrkor och kapell i Småland. Troligen knöts kontakten mellan de båda männen i deras gemensamma arbete med Vetlandautställningen 1932.

Bygget påbörjades 1935 och slutfördes året därpå. Incineratorn med hiss levererades av Höganäsbolaget. Ceremonisalens inredning tillverkades lokalt av Vetlanda nya snickerifabrik. Takarmaturerna i mässing köptes i Stockholm. För att hålla nere kostnaderna så gavs kapellkrematoriet en medvetet enkel och avskalad form, nästintill funktionalistisk. Exteriören har vitputsade tegelfasader utan annan dekoration än ett kors över entrén.

Johannes Dahls ritningar till Vetlanda krematorium. En klassiskt stram byggnad, kostnadseffektiv men värdig. Lägg märke till urnan med flammorna på gaveln (som aldrig kom till utförande).

Ceremonisalen gestaltades i stora drag som ett ordinärt kapell med upphöjt smalare kor, bänkar och en liten läktare för orgel och kör. I den stora källaren inrymdes krematorieugnen, arbetsutrymmen, expedition och kistvisningsrum. Vad som var särpräglande var att katafalkens hisschakt från koret hade utrustats med invändiga ljusramper för att ge en effektfull nedsänkning av kistan i ceremonins slutskede. Detta hade dittills endast installerats i Norra kyrkogårdens kapellkrematorium i Stockholm tre år tidigare. Förebilden till detta försök med symboliskt ljus hämtades troligen från Tjeckoslovakien, där stor uppmärksamhet ägnades åt olika lösningar på hur kistan mekaniskt skulle lämna ceremonisalen för att sedan, bortom de närvarandes blickar, överlämnas åt lågorna. I flera exempel därifrån förflyttades kistan horisontellt och försvann genom en ljussatt passage som öppnades i väggen, denna lösning kom dock aldrig att tillämpas i Sverige.

Plan av ceremonisal och källarvåning/krematorium enligt Dahls ritningar.

Invigningen av Vetlanda kapellkrematorium – då det sextonde i Sverige – ägde rum den 15 mars 1936 i närvaro av hela Svenska eldbegängelseföreningens styrelse. Varje nytt krematorium var en triumf för föreningen, vars kamp för ett modernt gravskick nu på allvar började ge frukt. Anmärkningsvärt nog hade biskopen i Växjö, Samuel Stadener (som för övrigt var liberal politiker), delegerat fullmakten att förrätta invigningen till kontraktsprosten, Alfred Carlsson. Var det ett uttryck för att kremering ännu var en kontroversiell fråga? Under 1930-talet började annars kremering att bli allt mer accepterat av Svenska kyrkan, och även av allmänheten. Under decenniet byggdes 18 krematorier i landet.

Foton i IGNIS (Svenska eldbegängelseföreningens tidskrift) från invigningen 1936. Kontraktsprost Alfred Carlsson håller i förrättningen.

Fram till 1938 saknade ceremonisalen konstnärlig utsmyckning. Detta år tillkom en målning al secco på korväggen, föreställande Kristi uppståndelse i ljusa färger, målad av konstnären Thor Hörlin från Äppelviken. Ett typiskt exempel på det gryende folkhemmets ljusa och optimistiska kyrkokonst.

Koret med katafalk i kalksten och Thor Hörlins muralmålning.

Krematoriefunktionen i Vetlanda är idag ur bruk och tyvärr har de originella ljusramperna i schaktet demonterats. Men byggnaden fungerar fortsatt som begravningskapell och den är en viktig vittnesbörd om begravningskulturens utveckling i länet. I nästa inlägg presenteras tillkomsten av kapellkrematoriet på Skogskyrkogården i Jönköping.

Robin Gullbrandsson

Så som det inte blev…

Nyligen berättade jag om Tranås stadshus, som i många stycken är en enastående fin byggnad. Uppförandet föregicks av flera förslag och därefter en nationell arkitekttävling. Hur hade det sett ut om inte arkitekterna Stål och Langendal vunnit tävlingen? Jo kanske så här:

I ett tidigt skede – 1937 – fick tranåsarkitekten Johannes Dahl ge sitt förslag till ett nytt kombinerat stadshus och stadshotell.

Arkitekten Einar Rudskog gestaltade detta alternativa förslag till stadshus 1937.

Vid arkitekttävlingen erhöll Folke Löfbergs förslag ”Stilla flyter ån” ett 3:e pris. Detta förslag hade samma placering vid Svartån som det nuvarande stadshuset.

Arkitekt Tore Virke erhöll 2:a pris för sitt förslag som skulle förläggas uppe på torget. Enligt prisnämnden hade förslaget en klar och värdig utformning, som var synnerligen ekonomisk.

Bernt Alfreds lät också sitt stadshusförslag ligga upp vid torget. Tävlingens prisnämnd uppfattade den symmetriska planen med två flyglar som krystad och illa anpassad till den asymmetriska stadsplanen. De blev inget tävlingspris.

Tranås kommun firar att stadshuset fyller 60 år med en utställning som invigs den 25 maj. Grattis!

Anders Franzén