Kyrkogård eller taxeringskalender?

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

Annons

Bland sockenmagasin och loftbodar i Jönköpings län 1

Sockenmagasinet på sin ursprungliga plats i Ingatorps kyrkby, Eksjö kommun. Alfred Bråhn i Ingatorp hade av kyrkan köpt magasinet 1908 och sålde det samma år till Norra Smålands Fornminnesförening. Den kom att uppföras i Friluftsmuseet i Jönköpings Stadspark.

Sockenmagasinet

Sockenmagasinen var ett nytt fenomen i mitten av 1700-talet. Grundtanken med att varje socken skulle samla spannmål i en magasinsbod var att sockenborna vid nödår skulle ha nära tillgång till brödsäd och även till vårens utsäde. Varje decennium inföll några svaga år och något missväxtår. Magasinen kom att bedriva en slags utlåningsverksamhet som gav en liten förtjänst och denna kunde användas för underhåll till de fattiga eller för att bygga skolhus m.m. När naturahushållningen började övergå i en penningekonomi i mitten av 1780-talet förlorade sockenmagasinen alltmer sin funktion.

Sockenmagasinet i Jönköpings Stadspark. Här omläggning av sticketaket sommaren 2006.

Sockenmagasin, två våningar, 1773, uppfört på platsen. Det ägs av Nydala hembygdsförening och ligger i närheten av Nydala kloster som grundades 1143 och utgjorde under medeltiden ett viktigt kulturellt centrum för Småland. Nydala socken, Värnamo kommun.

Sockenmagasin, två våningar, uppfört troligen 1758 då sockenmagasinsinrättningen bildades. Höreda socken, Eksjö kommun. Idag förvaltas den av Höreda hembygdsförening.

Margaretha Engstedt

Kyrkspånstäljning i Ingatorp

Den 23-24 april samlades ett tjugotal intressenter i Ingatorp för att lära sig hugga stavspån på kyrkbacken. Kursen var arrangerad av Södra Vedbo pastorat i samarbete med Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, och Byggnadsvård Qvarnarp. En av målsättningarna med de båda vackra vårdagarna var att få kännedom om hur traditionell tillverkning av spån för tak och väggar gick till från medeltiden och framåt. Vid sidan av föreläsningarna så spenderades den mesta tiden ute på backen vid kyrkogården, i flitigt arbete vid huggkubbarna. Vi var då bara ett stenkast från den gamla tiondebod som är anledningen till att kursen kom att arrangeras. Upptäckten år 2008 av att boden uppförts (senast) någon gång mellan 1219 och 1239 var sensationell. Här har vi att göra med en av landets, och kanske världens, äldsta bevarade timmerhus. De förestående restaureringsarbetena har också föregåtts av noggranna undersökningar och minutiös projektering. Ingreppen skall hållas på en miniminivå och alla åtgärder göras med material och tekniker som på medeltiden. För att minska påfrestningarna på taket kommer 1800-talets tegel bytas mot spån, vilket det också var tidigare. Alla spån kommer handhuggas och fästas med smidd spik.

Tiondeboden i Ingatorp från ca 1219.

Timmerman Karl-Magnus Melin berättar om restaureringen.

Besök i tiondeboden, en autentisk medeltidsmiljö.

Prov på olika historiska spån.

Kubbarna väntar.

Snickarmästare Börje Samuelsson klyver fram spånämnen ur hundraårig smålandsfura.

Börje demonstrerar hur man hugger fram spån.

Resultatet av första dagens arbete utlagt.

De två kursdagarna leddes av arkitekt Lennart Grandelius, Eksjö, Gunnar Almevik från Hantverkslaboratoriet, snickarmästaren/spånexperten Börje Samuelsson och timmerman Karl-Magnus Melin från Skåne. Under de två dagarna framställdes åtminstone ett par kvadratmeter spån för nya taktäckningen och det kommer bli fler tillfällen för de intresserade för att bidra till det rent praktiska arbetet med att bevara Ingatorpsboden åt kommande generationer.

Antikvariens lärospån.

Robin Gullbrandsson