Innovativa takmaterial

Vård och underhåll av vår bebyggelse kräver stora resurser och i alla tider har man väl försökt förbättra teknik och material. Låg kostnad, lång hållbarhet och enkelt underhåll är tre aspekter på detta, men vackrare utseende har också varit betydelsefullt. Men oftast har man inte kunnat uppfylla alla önskemål samtidigt. När bondehushållet under andra halvan av 1800-talet övergav torvtaket på bostadshuset för att använda tegelpannor i stället vann man visserligen hållbarhet, men kostnaden var hög. Dessutom kostade tegelpannorna pengar, medan torvtaket snarare kostade egen arbetstid.

Många kyrkor var fram till 1800-talets andra hälft försedda med spåntak, men spånen började bli dyra att framställa och underhålla. Därför prövade man alternativa lösningar. På torntaket till Skirö kyrka påträffades för några år sedan resterna efter takpapp. Kanske kom den från Munksjö pappersbruk i Jönköping, som började tillverka takpapp på 1860-talet. Pappen i Skirö låg i kvadratiska ark och var struken med beckartad tjära eller stenkolstjära.

Kyrkan i Kållerstad uppfördes 1858, men år 1900 försågs den med ett troligen unikt tak av betongplattor. Vi vet inte vem som levererade pannorna och kanske var det en lokal innovatör som utformade dem. Plattorna var kvadratiska och lades så att den bildade ett diagonalmönster. Taket på Kållerstads kyrka höll i många decennier och byttes ut först 2013.

Ett annat nytt takmaterial som introducerades i landet 1907 var eternit eller plattor av asbestcement. Arkitektkåren var redan tidigt mycket tveksam till att lägga eternit på kyrkor, men omkring 1910 skedde detta i några fall. Huskvarna och Hjälmseryds kyrkor fick eternit från tillverkaren i Lomma, men inget av dessa tak finns kvar i dag.

Rivningen av eternittaket på gravkapellet invid Huskvarna kyrka ca 2000.

Text: Anders Franzén, foto: Margareta Olsson och Anders Franzén

Annons

Priset går till Slottsvillan!

Sedan tjugo år tillbaka delar Jönköpings kommun årligen ut ett stadsbyggnadspris i tre olika klasser; God byggnadsvård, God livsmiljö och God arkitektur.

Byggnadsnämndens ordförande överlämnar diplomet.

I kategorin God byggnadsvård var det Slottsvillan i Huskvarna som i år mottog priset för den exteriöra restaureringen.

Arbetena omfattade byte av plåttak, stenkonservering och utvändig målning av snickerierna. Arbetena innebar många överväganden och var grannlaga eftersom alla inblandade verkligen ville få ett resultat med högsta antikvariska ambition. Projektet genomfördes i samarbete med länsstyrelsen och med länsmuseets antikvarier som antikvarisk medverkan.
Vid torsdagens prisutdelning mottog Slottsvillans ägare Madeléne Winberg och Joakim Jungåker ett välförtjänt diplom. Länsmuseet gratulerar hjärtligt till den fina utmärkelsen!

I kategorin God byggnadsvård var länsmuseet inblandat även på annat sätt. Ombyggnaden av museets känsliga interiör var också nominerad i denna kategori. Den genomförda ombyggnaden av Carl Nyréns tillbyggnad från tidigt 1990-talet omfattade komplicerad klimatanpassning och en markant höjning av museets säkerhetsstandard.

 

Anders Franzén

Historia på väg…

Som byggnadsantikvarie på ett länsmuseum har vi hela länet som arbetsfält, vilket innebär att vi genomkorsar länet på olika sätt. Det är inte bara arbetsuppgifterna som skiftar utan även vägnätet. Standarden växlar från motorväg, E4.an, gamla Riksettan, till krokiga grusvägar med utpekat kulturhistoriskt värde. Vissa vägar flyter fram och följer landskapets vindlingar, man kan riktigt känna hur de har utvecklats från att ha varit en ridstig, till att få status av häradsväg och sedan bli landsväg.

Andra vägar går som ett streck genom landskapet, som dragna efter linjal men följer ändå landskapet genom att de kan vara backiga, de går uppför en backe och nedför en backe – men är raka. De har ”killegupp” som vi brukade säga som barn, det vill säga det kittlar i magen när man kör fort över kullarna, särskilt på den som sitter i baksätet och är oförberedd.

En AK-väg kännetecknas ofta av sin rakhet.

Flertalet av dessa raka vägar är så kallade AK-vägar, vägar som är tillkomna genom nödhjälpsarbete. Statens Nödhjälpskommission instiftades 1914 för att möta förmodad arbetslöshet relaterad till första världskriget och kommissionen tillhandahöll AK-jobb. Efter första världskriget och i anslutning till depressionen 1930 var arbetslösheten stor och många personer satta i sysselsättning, det var grovarbete till ca 75 procent av normal lön, väg- och järnvägsbygge, utdikning och skogarbete var de vanligast arbetsuppgifterna. Idag ligger dessa vägar kvar som ett minnesmärke, byggda för hand, med hackor och spett och i anletes svett.

En typisk väg är den som går från Lammhult genom skogen i väster mot Ohs, särskilt vägpartiet mellan Lammhult och Möcklehult går som ett pennsträck, smal och rak.

En annan är den s k EPA-vägen i Mullsjö kommun. Den går från Pinnahemmet, norr om Mullsjö, upp till Grimmestorp i Tidaholms kommun, denna grusväg och vägsträckning är uppmärksammad i väginventeringen Kultur på väg i Skaraborg, utgiven av dåvarande Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Vägverket 1997.

En annan AK-väg som dock inte har den typiska raka dragningen är Ådalsvägen i Huskvarna som går längs den branta ravinen från Huskvarna upp mot Hakarp.

 Ådalsvägen byggdes 1921-1922 och innebar ofantliga mängder sten- och sprängningsarbete. Bilden är från länsmuseets bildarkiv.

Här är också en länk till några fler bilder från Ådalsvägen utlagda av hembygdsföreningen i Hakarp.

Vägen har sin egna kulturhistoria. Det är inte bara målet och naturvärderna längs vägen, utan även vägen i sig, som gör resan värd.

/Britt-Marie Börjesgård