Glas uppåt väggarna

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

Entrépartiet till Piingstkyrkan i Tranås fick ny gestaltning av Irvall 1955.

Detalj av fyllning under fönstren i Hakarps kommunalhus ritat av Flensborn 1956.

Detalj av mosaik Habo.

Mosaikdekor vid entrén, en tidstypisk detalj i detta flerbostadshus från 1962, Flenborns arkitektkontor.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

Mosaikmålningen skildrar de tre viktiga näringarna, lant-, glas- och skogsbruk.

Detalj av sädesaxen.

 

Annons

Stadsarkitekter i Jönköpings län

Under 1900-talets mitt hade stadsarkitekterna en stark position och roll i plan- och byggprocessen. Men hur började det, och hur såg utvecklingen ut i Jönköpings län?

Den förste stadsarkitekten i länet var Fredrik Sundbärg. Han tillträdde befattningen i Jönköpings stad år 1891. Staden hade dessförinnan, redan från slutet av 1600-talet haft stadsbyggmästare, varav flertalet var antingen snickare eller byggmästare i grunden. Sundbärg var den förste med titeln stadsarkitekt. I tjänsten granskade han bygglov och föredrog dem för byggnadsnämnden. Mot särskild ersättning fick han också vissa uppdrag att rita kommunala byggnader och anläggningar, brandstationen på Kyrkogatan är ett sådant exempel. Det stod också honom fritt att parallellt med sin tjänst ta privata arkitektuppdrag. Efter Sundbärg kom Atterström. August Atterström tillträdde som stadsarkitekt 1901 och verkade på tjänsten fram till sin bortgång 1930.

August Atterström hade sitt arkitektkontor i hemmet. August Atterström till höger i bild, hans yngre syster Agnes vid ritbordet i mitten och en okänd medarbetare till vänster. Foto från 1904.

Nästa stad efter Jönköping att tillsätta en stadsarkitekt var den unga staden Nässjö, som  anlades som järnvägsstationen vid södra stambanan på 1870-talet. År 1919, bara fem år efter att staden fick sina stadsrättigheter, anställdes Carl Edvard Ericson som stadsarkitekt. Han hade dock ingen arkitektexamen utan var ingenjör och innehade befattning både som stadsingenjör och stadsarkitekt.

År 1938 fick Johannes Dahl tjänst som stadsarkitekt i Tranås. Under 1940-talet  anställde sedan de flesta städerna stadsarkitekter. Bengt Holmstrand anställdes i Huskvarna 1944, Hugo Bolker i Värnamo och Birger Hammarén i Vetlanda samma år. År 1944 anställde Nässjö, Wilhelm Ahlsén, som var den förste på tjänsten med arkitektexamen. Helmer Flensborn blev stadsarkitekt i Gränna 1948. Efter att Folke Edenhall anställdes i Eksjö 1954 och Bengt Svahn i Sävsjö 1955, hade länets samtliga städer stadsarkitekter.

Stadsarkitekterna uppstod inte bara som ett allmänt önskemål utan var en följd av skrivningarna i gällande bygg- och planlagstiftning. Med införandet av PBL, Plan- och bygglagen 1987 avskaffas det formella kravet på kommunerna att ha en stadsarkitekt.

Lite mera om stadsarkitekterna i länet och om bygglagstiftningen över tiden följer i några kommande blogginlägg.

Om du vill läsa mera om arkitektrollens utveckling, kan jag rekommendera kapitlet med samma namn, skrivet av Anders Franzén,  i museets årsbok från 2007 ”Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.” För den som vill veta mera om äldre tiders stadsbyggmästare finnas Bo E Karlsons verk ”Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612-1870.”

Britt-Marie Börjesgård

 

”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Johannes Dahls förslag till gravkapell.

Interiör av Dahls tänkta gravkapell.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

Arkitekt Bengt Romares modernistiska kapellkrematorium.

Arkitekt Rolf Berghs prefabricerade kapellkrematorium.

Dahls klassicistiska förslag till kapellkrematorium.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Ceremonisalen som har medvetet ickekonfessionell gestaltning.

Den kombinerade skorstenen/klockstapeln.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson