Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Annons

Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

avstyckning-1929-liten

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

grone-vagens-skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Arkitektur i Habo

Det är spännande att förbereda sig inför kommande stadsvandringar. På varje plats finns det alltid arkitektoniska godbitar att upptäcka och att försöka förmedla. Det kan var fina byggnadsdetaljer så som välbevarade originalportar, huggen dekorornamentik och tidstypiska material eller kanske struktur och stadsplanefrågor, arkitektur- och stilhistoria. Intressanta byggnader från olika tider. Och inte minst att få deltagarna att se med nya ögon på sin stad eller samhälle där man bor.

I anslutning till vår satsning på 1900-talets arkitektur har vi genomfört vandringar i länets samtliga kommuner, ibland med olika tema och ibland även för särskilda målgrupper så som byggnadsnämnder och tjänstemän. Habo kommun blir den sista i raden i samband med att utställningen ”Ritat” och byggt” visas där nu i april.

Utmärkande för tätorten  Habo är att där finns många arkitektoniskt fina och välbevarade flerbostadshus. Och det är två namn som ofta återkommer, distriktsarkitekt Helmer Flensborn från Huskvarna och Stig Morud arkitekt med verksamhet i Falköping.

Flerbostostadhus ritat av distriktsarkitekt Helmer Flensborn 1952 finns i grönt...

Med tidstypiskt utförande och färgsättning. En detalj som är en tydlig tidsmarkör är de sexkantiga fönstren.

...och i rosa.

Puts med avvikande dekorband skapar en enkel och disktinkt utsmyckning.

Flera färglada flerbostadshus, dessa är ritade av Stig Morud 1956.

Genom att förskjuta byggnaderna i förhållande till varandra tas också höjdskillnaden upp på ett naturligt sätt.

De tunna dekorbanden ger liv åt fasaden.

Mera Flensborn, detta från 1953 med fina enkla dekorativa detaljer.

Det gula teglet är också typiskt för 1940- och 1950-talen. I kombination med putsade fält nyttjas teglet i dekorativa band.

Morud 1961.

Flera fina detaljer!

Mosaikdekor vid entrén, en tidstypisk detalj i detta flerbostadshus från 1962, Flenborns arkitektkontor.

Mosaik är också vanligt under 1950- och 1960-talet ofta nyttjat så här, som en färgklick och markör av entrén.

De tidstypiska flerbostadshusen är en tradition som har följt med in i samtiden. Här finns även moderna exempel, här ett ritat 2003 av Erik Ståhl, acoop ab Jönköping.

..blir du sugen att se mera av arkitekturen i Habo? Måndag den 23 april är det vandring, samling kl 18 vid biblioteket. Vi tittar på husen ovan och mycket mera…

Välkomna!

Britt-Marie Börjesgård

”Ritat och byggt” visas i Habo

Ritat och byggt är en vandringsutställning om arkitektur i Jönköpings län. Utställningen producerades 2008 och har sedan dess vandrat runt i länet. Nu är det dags för Habo kommun och där visas den en knapp månad framöver på biblioteket med start den 10 april.

Utställningen speglar 1900-talet, ett århundrade då det moderna samhället formades. Arkitekterna gav staden gestalt genom bankpalats, kommunalhus, tingshus och skolbyggnader. Bostadsbrist och industriexpansion gav andra uppdrag. Vandringsutställningen  är en del av en större satsning kring 1900-talets bebyggelse i länet som inleddes med boken Visioner och vardagsarkitektur. Den är tematiskt uppbyggd och speglar både den visionära och den mera vardagsnära arkitekturen som formats av regionalt och nationellt verksamma arkitekter och byggmästare. Utställningen är innehållsrik i så motto att den visar nästan 200 exempel på olika byggnader från sekelskiftet 1900 fram till 1980-talet, ritade av ett stort antal kända och mera okända upphovsmän. Habo kommun representeras t.ex. genom sitt kommunalhus, som är ritat av Stig Morud, arkitekt från Falkhöping.

Kommunhuset i Habo ritades 1955 av Morud och Johansson, Falköping.

I anslutning till utställningen genomförs också en arkitekturvandring i Habo, måndagen den 23 april, med antikvarie Britt-Marie Börjesgård som ciceron. Start kl. 18.00, samling vid biblioteket.