Hälsningar från tidigare hantverkare

När man kommer en byggnad riktigt nära, klättrar i torn och på ställning är det ganska vanligt att man hittar hälsningar från tidigare hantverkare. Ofta är det medvetet lämnade spår som ett datum och en signatur på ovansidan av en takbjälke men det kan också vara det som tappades i grunden och som ger tydliga hälsningar från en förgången tid. Som antikvarie är det värdefulla hälsningar då de berättar om byggnadens historia och förändringar över tid, och ibland kan de ge en exakt tidpunkt för när åtgärden gjordes.

I kyrktornen är det vanligt att man har skrivit alla de årtal som spiran och luckorna har tjärstrukits. Årtalet är vanligtvis struket med den färg man har använt, så om man har tjärat så står det i tjära och om man har vitmålat är årtalet vitt.

I tornet i Habo kyrka.

När Sofiakyrkan restaurerade 2005 hittade vi på ovansidan av takbjälkarna namnen på de målare som ursprungligen hade målat kyrkan. Som en hälsning från vår tid lämnade också ”våra” målare sina signaturer.

J.M. Wiihlborg var en av dem som målade 1867.

År 2005 var det bl.a. Robert K.

I Kulltorps kyrka hade plåtslagaren varit flitig att signera plåten. Varje liten plåtavtäckning, som satt så till att signaturen bara syntes från byggnadsställningen, var signerad. Vissa skriver med blyertspenna andra har satt sina initialer med falsfett, som t.ex. när den stormskadade spiran i Lommaryd täcktes om.

I Kulltorp är plåtavtäckningen fullsignerad.

Plåten på tornspiran i Lommaryd som täcktes om efter stormen Gudrun bär plåtslagarens signaturer M S.

I Svenarums kyrka hittade vi andra tidsavtryck. När snickarna tidigare i höstas demonterade golvbrädorna och trossningen i sakristian så fann de ett cigarettpaket och en tändsticksask. Utifrån kyrkans restaureringshistoria kan vi ganska exakt säga hur gammalt paketet är. Även om motivet i sig skvallrar om att det har ett antal år på nacken.

Grundfynd i Svenarums kyrka.

På andra delar i konstruktionen fick vi mera påtaglig dateringshjälp.

När råder ingen tvekan, vem som har gjort jobbet framgår dock inte.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

När kyrkan blev varm del 3 – Elvärmen

Elektricitetens intåg i kyrkorna dröjde i vissa fall till långt in på 1900-talet. Många fick elsystem först på 1950-talet. Införandet av elektriskt ljus och centralvärme var tecken på modernitet, att lämna det fattiga gamla ”Lortsverige” bakom sig. Naturligtvis ville församlingarna även ha detta i sina gudshus. Det elektriska ljuset var dock inte uppskattat hos det tidiga 1900-talets restaureringsarkitekter, som ville värna det levande ljusets mystik och stämning. För värme och klockringning m.m. hade de däremot inget att invända, det var saker som gick att dölja, som därmed inte störde kyrkorummet.

Konvektorer från 1959 med direktverkande el, placerade under bänken, där värmen är mest till nytta.

Uppvärmning med direktverkande el kom under mellankrigstiden att börja betraktas som den stora lösningen på kyrkornas värmeproblem. Den krävde inga stora ingrepp, kunde därmed göras diskret, installationen blev också billig, brukandet var enkelt och utgjorde ingen arbetsbelastning för vaktmästare. Det blev lätt att värma kyrkorna inför gudstjänsterna. Därtill kunde man med konvektorer under bänksitsarna placera värmen där den som bäst behövdes. Man trodde också att man med elvärmen kunde undvika de problem som centralvärmesystem medfört i form av smutsade väggar och de torkskador på föremål som de heta lågtryckssystemen skapade.

Vedpanna från 1955 (Norrahammar) till centralvärmesystem, konverterad för oljeeldning.

Efter kriget så var elnätet helt utbyggt i länet och elpriserna var stadigt sjunkande tack vare den fortsatta vattenkraftsetableringen i landet. 1950-talet innebar följaktligen en våg av installationer för direktverkande elvärme i kyrkorna. Inte sällan ersatte man då den gamla kaminen. På många håll är det fortfarande dessa elinstallationer som värmer kyrkorna. Hade man redan investerat i centralvärme konverterade man ofta vedpannan till oljeeldning.

Även elvärmen orsakade dock problem, här flagnar färgen från ett änglaansikte.

Men på 1960-talet började man uppmärksamma att även eluppvärmningen kunde innebära problem. Nedsmutsning av väggarna återkom, vilket hänger med samman med höga radiatortemperaturer som skapar luftrörelser, vilka drar med sig smuts som avsätts på de kallare murarna. Därtill märkte man problem med uttorkning av trä, som ledde till att skulpturer började spricka och målningar började flaga. Den kraftfulla eluppvärmningen inför söndagarna visade sig skadlig. Redan 1959 när man i Habo ersatte den förbrukade kaloriferanläggningen med elvärme diskuterades riskerna för måleriet. Åtta år senare blev man tvungna att installera en luftbefuktningsanläggning. Inte heller elektriciteten var den ultimata lösningen…

Robin Gullbrandsson

När kyrkan blev varm del 2 – Centralvärmen

Vedpannan till Habo kyrkas kaloriferanläggning från 1928.

Flänsrör i den gamla värmekammaren under Habo kyrka. Från denna går kanaler under golvet till…

…utblåshål i kyrkorummet.

Kalorifersystem i Habo kyrka från 1928, en tidig lösning med inblås av varmluft.

Första steget mot införandet av centralvärmesystem och ”osynliga” installationer var kalorifersystemet, som utvecklats under 1800-talets slut och förespråkades av Zettervall. Detta var ett varmluftssystem. En värmekammare med panna och värmerör byggdes under kyrkan och från denna blåstes varmluft in i kyrkorummet via galler i golvet. Detta var en estetiskt mer tilltalande lösning som dock krävde stor arbetsinsats, den var därtill mer brandsäker, särskilt som man ålades att bygga murade skorstenar istället för plåtrör. Denna teknik fick visst genomslag under åren kring 1900, men aldrig på bred front. Kaminerna fortsatte på många håll att vara enda uppvärmningen långt in på 1900-talet, tills dess att moderna centralvärmesystem med radiatorer och ledningar för ånga eller vatten slog igenom under mellankrigstiden.

Varmluftsanläggning för Brahekyrkan 1930, fabrikat Ebbes bruk i Huskvarna. Via galler i kortrappa och skrank förs luften från värmekammaren ut i rummet och returluften går tillbaka via golvkanaler.

Förslag till centralvärme med lågtrycksånga i Säby kyrka 1931. Från ett underjordiskt pannrum drogs rörledningarna i golvet och upp till radiatorer under fönstren.

Vid nästan varje restaurering under 1900-talet var behovet av nytt värmesystem och bättre komfort en utlösande faktor. Kyrkobyggnaderna skulle varsamt moderniseras för att inte bli obsoleta. Kaminerna hade smutsat ner kyrkorummen och förtog liksom ”bönhusbänkarna” mycket av den traditionella prägel som kommit att värdesättas inom folkkyrkotanken och hos myndigheterna. En stor mängd kyrkor försågs under 1920-, 30-, 40- och 50-talen med centralvärmesystem, först för lågtrycksånga, sedan för varmvatten. Pannrum grävdes under sakristior och kor, ledningar drogs och radiatorer installerades. Ofta försökte man göra installationerna så osynliga eller diskreta som möjligt i kyrkorummet, vilket inte sällan var en utmaning med tanke på de gamla systemens grova dimensioner på rör och flänsar. Innanfönster insattes för att öka verkan från värmesystemet. Men än så länge var det inte frågan om någon konstant uppvärmning, man eldade inför gudstjänsterna på vintern.

Arkitektritad radiatorskärm från 1930-talet i medeltida kyrkorum.

Detta tillsammans med indragning av elektricitet och ombyggnad av gamla bänkar till bättre sittkomfort (eller utbyte av bönhusbänkarna mot nya med traditionell stil) ledde till att man kunde skapa moderna kyrkorum utan att ge avkall på det historiska arvet. Den problematiska uppvärmningen av kyrkorna hör framförallt samman med den breda övergången till elektrisk uppvärmning under efterkrigstiden, oljeeldning och konstant värmehållning. Mer om detta i nästa del.

Robin Gullbrandsson

Kyrkornas hemligheter!

Nästa söndag, den 14 juli, börjar sändningen av TV-serien om de svenska kyrkorna. Varje program är 10 minuter långt och sänds kl. 20.50, direkt efter den Engelska antikrundan.

Det är åtta avsnitt som alla har en bestämd kyrka i fokus – och en specifik vinkel eller tyngdpunkt. Samtidigt är tanken att varje vinkel ska vara relevant för kyrkorna generellt. Det är tre medeltida kyrkor och fem från senare tider som skildras.

Vi på länsmuseet i Jönköping är särskilt stolta och glada att Habo kyrka, länets praktfulla träkatedral med dess rikliga måleri, har kommit med i urvalet! Det avsnittet sänds den 4 augusti.

Så här ser hela tablån ut:

14/7  Uppsala domkyrka (med utflykt till Roslagsbro)  / De svenska helgonen
21/7  Ludgo / Kyrkornas roll i stormaktens krigsansträngning
28/7  Linköpings domkyrka  /   Relikerna (särskilt Kristi kors)
4/8  Habo  /  Folkfostran och katekes
11/8  Saltsjöbaden  /  Kyrkobyggenas kulmen
18/8  Rappestad  /  Sveriges vanligaste kyrkotyp
Ej tablålagd   Västeråker  /  Livet efter döden
Ej tablålagd   Tyska kyrkan i Karlskrona  /  Den svenska Gudsstaten

Några avsnitt kan dock komma att byta plats. De sista två avsnitten sänds litet senare på hösten. Hela TV-serien repriseras sedan ett flertal gånger och kommer dessutom att läggs ut på SVT Play.

Serien har producerats med stöd av Kungl. Vitterhetsakademien, Riksbankens Jubileumsfond och stiftelsen Pro Fide et Christianismo. Idé och manusunderlag är framtagna av bland andra Ann Catherine Bonnier och Ingrid Sjöström, mångåriga medarbetare Riksantikvarieämbetet med kyrkorna i fokus. Underlaget bygger i sin tur bygger på diskussionerna i Sockenkyrkonätverket och på Kungl. Vitterhetsakademien. Producent och filmare har varit produktionsbolaget Mediabruket. Ciceron i alla avsnitt är Christopher O´Regan.

Britt-Marie Börjesgård

GOD JUL!

Så här på årets kortaste dag, då alla slits mellan det som bör avslutas på jobbet före årsskiftet och alla hemmabestyren, vill vi bara önska alla en GOD och fröjdefull JUL!

Och tack för ni har följt oss under året!

Habo kyrka, länets största träkatedral, är ståtlig i alla väder …

Anders, Agneta, Bo, Britt-Marie, Margareta och Robin