Fram träder de sedan länge döda

Våra kyrkogårdar bär på ett rikt kulturarv, både i sin utformning och genom de gravar och gravarrangemang som finns bevarade. Vårdarna berättar om människor i bygden i både kort och långt perspektiv. Gravarna säger också mycket om människors levnadsvillkor och sociala situation. De allra äldsta gravvårdarna står sällan kvar på ursprunglig plats utan är vanligen flyttade och samlade i grupper. De äldsta stenarna är oftast mycket enkla i sin form, som stenflisor eller enkelt huggna skivor. Texten är inte alltid synlig och i de fall den är skönjbar är den inte alltid helt lättläst, då bokstäverna kan vara skriva i en enda samlad slinga utan ordmellanrum. Huggningen är ofta enkel och vissa bokstäver kan vara spegelvända, stavningen är inte heller den vi är vana vid. Man kan anta att dessa stenar inte är huggna av drivna yrkesmän utan har tillkommit under enklare former.

Under sommaren 2015 genomförde Byarums församlingen en konservering av ett åtta gravstenar på Svenarums och Byarums kyrkogårdar. Stenkonservator Cecilia Strömer rengjorde och lagade de kulturhistoriskt värdefulla gravvårdarna. Det var dels två gravhällar från 1800-talet, dels en samling av just äldre flyttade stenar.

Ur den tidigare relativt anonyma grupp stenar som står strax söder om Stedtska gravkoret på kyrkogården i Svenarum kan man nu se både namn och årtal. Texten är fortfarande inte lättläst men det går med lite tålamod att urskilja och tyda raderna. De sedan längde döda och glömda har återfått lite av sin historia. Och vi får möjlighet att funderera vidare om dessa personer och deras öden. Hade Israel och hans hustru Kerstin arton barn eller vad står det egentligen?

Här är närbilder på de fyra stenarna i förgrunden.

Den första stenen är skadad i sin vänstra del vilket göra att texten inte går att tyda, vi ser armen till ett kors och ett halvt årtal. Är det 1683 eller 1783 som avses?

Den andra stenen är i stort sett intakt, texten lyder:

INRI
1:CORINTHER : 7:CA
2ITEL : VERSEN I S
UTHIFRID HAWER
GUD KALLAT OSS .
HER WID HUILAR
HINCRICK ARLAÄDSÖ
OCK DANIEL LARSON
TILLIKA MED BEGGES
THERAS HUSTRUR
KIRSTIN HÅKANS
DOTTER ANNO 1722

(Snabbtolkning: INRI 1:Korintierbrevet : 7 kapitel versen 15? Uti frid haver Gud kallat oss. Här vid vilar Hindrick Erlandson och Daniel Larson tillika med bägges deras hustrur Kerstin Håkansdotter anno 1722)

Den tredje stenen är avbruten i dess övre del, årtalen är delvis skadat, vidare saknas en flisa på den högra sidan, texten i övrigt lyder:

1742
HÄRUNDER
LEGEB ECRA
GABRIEL : MÅ
SON I HÖ
SOM SKED
D.19SEPTEM

(Snabbtolkning: 1742 härunder ligge begra Gabriel Månson i Hö som sked den 19 september)

Stenen längst i norr är skadad i ena hörnet. På framsidan står:

HER HVILAR ISIPAER MEKALSON
ME SIN HUSRAK
ERSTENERIKS
DOTER OCHATE
AEERT BARN

(Här vilar Israel Mikaelson med sin hustru Kerstin Eriksdotter och x barn)

Texten inom parenteserna är mina snabbtolkningar och ska ses som gissningar utan anspråk på att vara språkvetenskapligt korrekta.

Åtgärderna möjliggjordes genom att delar ar kostnaderna täcktes av KAE, Kyrkoantikvarisk ersättning. Det är statliga pengar som kyrkor inom Svenska kyrkan kan nyttja för att värna vårt gemensamma kulturarv. Bidragsformen tillkom i samband med skiljandet mellan kyrkan och svenska staten år 2000 och är avsedda till att bevara det kyrkliga kulturarvet som är en betydande del av vår gemensamma historia. Det kyrkliga kulturarvet sedan medeltid och framåt är inte enbart är en angelägenhet för medlemmar i Svenska kyrkan. Pengarna är en garanti för att detta kulturarv även framledes ska kunna komma hela svenska folket till del.

I samband med konserveringsinsatserna genomfördes också en kyrkogårdsvandring – just för att fler ska få del av och förståelse för det kulturarv som kyrkogårdarna utgör.

Britt-Marie Börjesgård

 

Annons

En plats för minnen och glömska – vad kyrkogårdarna är och kan vara

Kyrkogården kring Ornunga gamla kyrka i Västergötland ger en autentisk bild av hur landsbygdens kyrkogårdar såg ut från medeltiden fram till början på 1900-talet: en ängsmark med ett fåtal gravvårdar i beständigt material.

Man behöver inte vara morbid för att tycka om att besöka kyrkogårdar. För det finns många skäl att gå dit vid sidan av eventuella anförvanters gravplatser eller för ett besök i kyrkan. Det kan vara av historiskt intresse, för att få en stunds avkoppling, studera lavar och insekter, få en skönhetsupplevelse eller reflektera över livets villkor…

Typisk svensk landsbygdskyrkogård av idag. Sammanhängande välklippta gräsmattor och påfallande likartade gravvårdar i raka rader. En karaktär som inte har mer än 50 år på nacken.

När jag är utomlands försöker jag alltid hinna med att besöka en kyrkogård, det är ofta lärorikt och ger perspektiv på andra kulturer, andra sätt att förhålla sig till döden och livet än hemma i Sverige. Inte sällan ger dessa kyrkogårdar en helt annan upplevelse än de omsorgsfullt tuktade och reglerade motsvarigheterna i hemlandet. Förfallet och den naturliga växtlighetens övertag är naturliga inslag som verkligen ger uttryck för att kyrkogården både är en plats för hågkomst och glömska. Gravvårdarna står nästan staplade på varann, trädrötter spränger fram och murgrönan sveper in allt i en grön matta. Det är spännande miljöer (kanske för spännande om man ska se till svenska arbetsmiljökrav och säkerhetsföreskrifter) där man inte störs av åkgräsklippare, lövblåsare och häcksaxar. På sin höjd hör man ljudet av jord som skyfflas eller sten som huggs. Frågan är vad som stämmer mest till andakt och hänsyn gentemot de hädangångna. Det svenska kyrkogårdsidealet av idag är nog ett typiskt skandinaviskt fenomen som är svårimplementerat på kontinenten.

Tyska kyrkogården i Schässburg/Sighisoara, Transsylvanien. Terräng, stor rikedom i olika gravvårdar samverkar med en romantiskt vild vegetation till en stämningsfull helhet.

Den judiska begravningsplatsen Weissensee i Berlin. Det ohämmade förfallet är en del i den judiska traditionen.

Begravningsplats i Kemerovo i Sibirien, Ryssland. Insprängd i ett skogsparti utan tydlig struktur. En förkärlek till kulörta järnstaket och porträttförsedda gravvårdar. Notera sittplatsen inom graven, ofta finns även bord, för att man liksom i Mexico skall kunna äta och dricka med sina bortgångna.

Gamla begravningsplatsen i Kolozsvár/Cluj, Transsylvanien.

Begravningsplatsen i Campeche, Yucatán, Mexico. En värld av bländande vit marmor och kakel. Stenhuggare arbetar vid ingången med nya gravvårdar.

Parti av begravningsplatsen i Campeche. Den höga muren har använts för urnbegravningar.

Höst på Zentralfriedhof i Wien.

Judiska kvarteret på Zentralfriedhof i Wien.

Sankt Marx begravningsplats i Wien.

Kyrkogården San Miniato i Florens. Sten och brons i alla tänkbara former.

Trångt om saligheten invid Sankt Florians klosterkyrka utanför Linz i Österrike.

Blandade intryck från när och fjärran.

Men så som de svenska kyrkogårdarna ser ut idag har de inte gjort under särskilt lång tid. Många äldre minns landsbygdskyrkogårdarna som ansade grusanläggningar. Grusade gångar och grusade familjegravar, allt fint krattat och inramat av stenramar, järnstaket eller häckar. Med förebild från städernas begravningsplatser slog detta ideal igenom under 1900-talets början och ägde bestånd till och med andra världskriget. Därefter bestämdes agendan av nya regler om gravplatsers utseende, dikterade av enhetlighet, kollektivism och funktionalitet. Under efterkrigstiden förvandlades landsbygdskyrkogårdarna ofta till lättskötta sammanhängande gräsmattor med likartade gravvårdar.

Ås kyrkogård 1947. Vart tog allt grus vägen?

Trävårdar på Adelövs kyrkogård vid 1900-talets början, idag finns ingen av dem kvar. ATA.

Ursprungligen var kyrkogården en äng med ett fåtal upptrampade stigar. Klockaren hade som tjänsteförmån att få bärga höet. Gravvårdar i sten var få och något av en lyx före 1900-talet. De flesta fick bara en liten jordhög, kanske med någon marktäckande växt, i bästa fall ett träkors som multnade efter några år. Dagens omsorg om de bortgångnas gravplatser är ett relativt sent fenomen om man ser till majoriteten av befolkningen. Man hade andra sätt att minnas sina döda. Så såg kyrkogården i många fall ut en bit in på 1900-talet. Idag är det bara ödekyrkogårdar som ser ut så här. Men i Storbritannien är det en i hög grad levande karaktär, tilltalande på grund av sin naturliga skönhet.

Ett ensamt, en gång vitmålat, träkors från 1900-talets början på Järsnäs kyrkogård, en relik från en inte alltför avlägsen tid.

Träkors och uppkostade jordhögar med blomster på tre nya gravar, begravningsplats i Bayreuth, Tyskland. Helt förnyelsebar gravsmyckning till skillnad från nyhuggna stenar som i Sverige som regel kasseras efter 25 år.

Kan framtidens svenska kyrkogårdskultur ha något att lära av andra länder och andra tider? Vi ser idag en skötselintensiv kyrkogård som präglas av en slit- och slängmentalitet. Toleransen för en oklippt gräsmatta eller häck är låg hos allmänheten. Resurserna för underhållet växer dock inte, snarare tvärtom. Hinder i skötseln vill man därför minimera, ibland på bekostnad av uppenbara värden. Kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar lever på många håll farligt. Rostade dubbar gör att de plockas ner och där blir de liggande eftersom ingen vill betala. I nitisk iver rensas vårdar på återlämnade gravplatser bort och går i värsta fall till stenkross, i bästa fall huggs de om. Dagens gravrätter är som regel 25 år, likväl läggs stora pengar på att hugga en ny sten som efter dessa år kasseras, trots att den är gjord att hålla i sekler. Ett anmärkningsvärt resursslöseri med en ändlig tillgång i ett samhälle där allt färre personligen sköter om sina bortgångnas gravplatser (på grund av den kraftigt ökade rörligheten i samhället). Hur vore det med en återkomst för gångna tiders billiga träkors, med en precis lagom livslängd? Och hur vore det att återge landsbygdskyrkogårdarna en del av sin ängskaraktär? Mer lättskött kan det inte gärna bli.

Ängens blomsterprakt på Vallsjö gamla kyrkogård.

Men medvetenheten om kyrkogårdarnas värden, både historiska och estetiska, är på väg att vakna i Sverige. Exempel på intresserade och driftiga kyrkogårdsförvaltningar blir fler och fler. Bevarandeplaner, kyrkogårdsinventeringar, kyrkogårdsturism och nytänkande inom begravningssätt är på frammarsch.

Text och foto: Robin Gullbrandsson

Läs mer om småländska kyrkogårdars historia i Ett levande kulturarv. Kyrkogårdar i Växjö stift. 2009.