Film! Gustav V besöker Göta hovrätt

Hösten 1935 firade Göta hovrätt i Jönköping sitt 300-årsjubileum med ”klädsam förnämitet”, som en tidning skrev. Kung Gustav V ankom med extratåg från Stockholm och åkte i kortege till hovrätten. Där togs han emot i den stora sessionssalen av ca 60 anställda. ”..och damer också, ser jag!” sa kungen – sedan 1910 hade domstolen nämligen även kvinnor inom sin organisation. I detta sammanhang överlämnades en porträttskulptur av brons av drottning Kristina, av skulptören Oscar Johannesson. Det var under drottningens regeringstid som domstolen grundades.

Filmklippet här visar när alla lämnar domstolen efter högtidligheten. Nedför hovrättens trappa kommer först kung Gustav V i grå rock. Han stannar upp och hälsar på Jönköpingsborna. Efter honom kommer hovrättspresidenten Gunnar Bendz i sin civiluniform med så kallad bikorn på huvudet. Mannen med slängkappa var amiralen och kungens stabschef Carl August Ehrensvärd. Även landshövdingen Felix Hamrin passerar kameran som hastigast. Efteråt bar det av till hovrättspresidentens hem för en lunch.

Under eftermiddagen hölls en radioutsänd minneshögtid i Kristine kyrka. Endast speciellt inbjudna deltog, så kyrkan var bara halvfull. Allt avslutades med en bankett på Stora hotellet varpå kungen återvände till huvudstaden.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel. (Besök museets webshop >)

Anders Franzén

Foto: Göran Sandstedt, filmfotograf: Anders Östby, filmredigering: Jörgen Gustafsson

Annons

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

Anders Franzén

Att lära av andra eller vara sig själv nog?

Tidningen Arkitekten, som är medlemstidning för Sveriges arkitekter, skrev i dagarna om hur utlandsfödda arkitekter har svårt att få arbete och att andelen arbetslösa bland arkitekter med utländsk utbildning är tio gånger så hög i förhållande till arkitekter med svensk utbildning.

Det är nedslående nyheter och man kan fundera på varför utvecklingen i en allt mer så kallad globaliserad värld har tagit denna vändning? Varför ser vi inte längre att vi har något att lära från andra håll?

I ett historiskt perspektiv har de utländska influenserna varit viktiga för att utveckla svensk arkitektur och byggnadskonst. Under 1500- och 1600-talen kallades flamländska och holländska byggmästare till landet för att anlägga nya städer och befästningsverk. I Eksjö fick den flamländaren byggmästaren Arendt de Roy i uppdrag att staka ut den nya staden efter att Eksjö medeltida stad hade bränts under det nordiska sjuårskriget. Hans Fleming inkallades 1590 av Johan III för Vadstena slott och fick sedan överinseende över bland annat Jönköpings slott och utstakandet av det nya Jönköping 1613 för att nämna några exempel.

 

Den äldsta bevarade kartan över Eksjö från omkring år 1700 visar stadsplanen i stort sett som den lades ut av Arendt de Roy på 1500-talet, och fortfarande  i hög grad är densamma för gamla stan.

Gravmonumentet över Gabriel von Seth i Byarums kyrka.

Senare under 1600-talet och i än högre grad under 1700-talet var det framförallt de franska förebilderna som gällde. Simon de la Vallée, som var arkitekt och född i Paris, brukar betraktas som det svenska arkitektyrkets fader. (I Jönköping vill vi gärna tro att det var han som utförde den första ritningen över Göta Hovrätt.) Carl Hårleman, 1700-talets kanske främsta svenska arkitekt, fick sin utbildning i Paris och franska arkitekter och konstnärer kallas till det kyliga landet l norr. De fick kungliga uppdrag och anlitades också av dåtidens ståndsmän. I Byarums kyrka finns t.ex. ett förnämligt gravmonument över Gustav von Seth utfört av Pierre Hubert L’Archevêque som var en fransk skulptör och hovstatybildhuggare i Stockholm under åren 1768-1777.

Under 1800-talet kom Paris, Wien och Berlin att stå för influenser i frågor kring stadsplanering och stadsutveckling. Under 1900-talet blev USA ett förebildsland. I den svenska konstnärs- och arkitektbildningen var studier i Rom och bildningsresor på andra håll i Europa mera regel än undantag.

I modern tid kan vi göra listan lång över alla de begåvade arkitekter och konstnärer som kom att hamna i Sverige då de flydde från nazismen och annat förtryck i sina hemländer. Josef Franks blommiga tyger är idag bland det svenskaste vi kan tänka oss. Frank föddes i en judisk familj i Österrike och utbildade sig till arkitekt i Wien, han gick i landsflykt 1933 och kom till Sverige och Svenskt Tenn genom sina tidigare kontakter med Estrid Ericsson.

Kontors- och fabriksbyggnad för EWÅ, Värnamo Armaturfabrik uppförd 1954, Malmövägen Värnamo, ritad av Ludvig Seda. Kännetecknande för Ludvig Sedas arkitektur är att han trots en relativt avskalad modernism, oftast ge byggnaden något dekorativt element som samtidigt utgör en del av gestaltningen.

I Jönköpings län har vi flera som har satt avtryck. Ludvig Seda (1922-2000) är ett exempel, han var tjeck och utbildad i Prag, han kom genom ockupationen att handplockas av tyskarna för krigstjänst. När han 1944 blev placerad i Trondheim tog han chansen att fly över till Sverige. Via kontakter, slumpen och tillfälligheter kom han att hamna i Värnamo, där många av hans byggnadsverk finns och sticker ut på ett positivt sätt.

Rudolf Moeschlin (1932-2001) var utbildad i Schweiz, och kom till Sverige efter andra världskrigets slut, landstingshusen på Hermansvägen i Jönköping som han ritade för Widéns arkitektkontor år 1959 är ett exempel på hans kontinentala modernism. Han bildade sedan eget kontor med Lars Löfstedt som också arbetat på Widens.

Sen har vi de som har gästspelat i länet, Ralph Erskine, engelsmannen som ”fastnade” i Sverige 1939 i samband med andra världskrigets utbrott, svarade för om- och tillbyggnaden av Bodafors kyrka, där kyrkan exteriört har fått helt ny karaktär men det inre kyrkorummet har fått behålla sin ursprungliga karaktär med inredning av ädelträ från Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors. Georg Varhelyi, född i Ungern och utbildad i Tjeckoslovakien kom även han också till Sverige 1939. Varhelyi ritade stadshotellet i Tranås 1962, han fick troligen uppdraget med det uppmärksammande hotell Malmen i Stockholm som referens.

Bodafors kyrka som fick sin nuvarande yttre gestaltning av Ralph Erskine, utfört 1971-1972.

Enligt artikeln i Arkitekten är det bland annat avsaknande av svensk utbildning och svensk yrkeslivserfarenhet som görs att de sökande väljs bort. När blev det så – inom ett profession där de utländska/internationella influenserna alltid har varit viktiga?

 Britt-Marie Börjesgård