Hotad historia – vatten och kraft

I dagens blogg har vi bjudit in och publicerar en text av Bengt Spade, en av landets främsta experter inom sitt område, industriminnesvård med fokus på vattenkraft och  dammanläggningar.

Men först en kort bakgrund:

I april 2012 tillsatte regeringen en utredning gällande vattenreglering, utredningen kom efterhand att omfatta också äldre vattenrätter. Som brukligt har knutits en rad experter från vitt skilda myndigheter och ideella organisationer till utredningen, allt från Trafikverk och Försvarsdepartement till sportfiskare och lantbruksorganisationer. Det anmärkningsvärda är att ingen av alla dessa drygt 25-tal experter representerar kulturmiljövården. Anmärkningsvärt då konsekvenserna kan bli stora, anläggningar med höga kulturvärden kan spolieras om utredningens förslag blir till verklighet.

Så här skriver Bengt Spade:

Reflexioner kring utredningen om vattenverksamhet, SOU 2013:69

Som gammal ”vattenman” vill jag i sammanhanget påminna om att det sannolikt redan under 1100-talet anlades vattendrivna verk i vårt land. För att få ett vattendrivet verk att fungera tillfredsställande krävs så gott som uteslutande en vattenbyggnad, en damm av något slag. Dammens uppgift kan vara att samla vatten från flödesrika tider till flödesfattiga (regleringsdamm), att samla fallhöjd i långsträckta forsar (fallhöjdsdamm) eller att helt enkelt leda vattnet till det aktuella verket (leddamm).

 Föregångare i vårt lands vattenbyggande var munkarna från de cistercienserkloster (Alvastra, Nydala och Varnhem) som etablerades i samband med att kristendomen infördes här. De flitiga cistercienserna hade kunskap med sig från kontinenten och då inte minst sådan kunskap i vattenbyggande som uppkommit långt före Kristi födelse i orientens gamla kulturländer. Ett tidigt exempel på ett dammbygge i Sverige var dammen vid Mjölnaåns utlopp ur Tåkern i Östergötland. Dammen som ska ha uppförts under 1300-talet var förmodligen en regleringsdamm för bl a Kvarnagårdskvarnen vid Broby. Tidigt omtalad är även den vattendrivna sågkvarnen vid Forsvik utanför Karlsborg, tillkommen under första hälften av 1400-talet.

Bergsbruket har vid sidan av mjölkvarnar och sågkvarnar varit en näring som tidigt utnyttjat vattenkraften. Det är framför allt för det tunga arbetet att länsa gruvorna och driva hyttors och smältsmedjors bläster. Här kan man också gå tillbaka till medeltiden för att finna exempel på vattendrivna verk. Särskilt har vattenbyggandet för att trygga kraftförsörjningen vid Falu koppargruva uppmärksammats. Även för Sala silvergruva och verken vid Dannemora och Österbybruk utfördes tidigt – i början av 1500-talet – vattenbyggnader för att trygga gruv- och hyttdrift. Vid Sala blev för övrigt dammbyggena med tiden så omfattande, bl a med Sala damm, att hela landskapet omdanades.

Exemplen är många med allt från medeltida, primitiva mjölkvarnar till nutida, effektiva vattenkraftverk för vilka dammar byggts. Vattenkraftens utnyttjande i vårt land är utan tvekan en av de grunder som gjort en utveckling här möjlig. Om utredningens förslag antas kommer med stor sannolikhet så gott som alla mindre, och därmed också ekonomiskt sårbara, vattendrivna verks dammar att tvingas rivas, varav många med hög ålder. En mjöl- eller sågkvarn eller ett elektriskt kraftverk kommer efter ett sådant ingrepp bara att vara en “halv” anläggning utan den damm och det vatten som drivit verket. Här i mina hemtrakter Halland har vi ett påtagligt exempel på detta i och med att de urgamla dammarna i Himleån utan protester revs ut för några år sedan. Kvar står nu ruiner efter dammkroppar och verk. Ingreppen i Himleån brukar jag tala om som ett kulturmord.

Jag finner det slutligen mycket märkligt hur ett särintresse som sportfisket, vars företrädare använder länsstyrelsernas naturmiljöenheter som redskap, kan tillåtas köra över kulturmiljöintressena utan några nämnvärda protester från ansvarigt håll.

 Varberg december 2013
Bengt Spade

Här är en länk för den som vill ta del av delbetänkandet och här en länk till slutbetänkandet som lämnades till miljöministern i juni 2014..

 

Annons

Avancerat stenpussel

Gjuteridammen med gamla fabriken i bakgrunden.

Marieholm är en intressant bruksmiljö i Gnosjö kommun. Anledningen till ortens etablering och placering var Skärvån, som rinner från Skärvsjön i Åsenhöga socken till Mosjön. Ån har en fallhöjd på 70 meter på sitt ca 2,5 km långa lopp. Längs ån har det sammanlagt funnit 30 fördämningar varav flertalet har drivit något form av verk, tråddragerier, hammare, stampar, verkstad och fabrik och givetvis kvarnar och sågar. I dag finns fem bevarade dammar med vattenspegel i samhället Marieholm.

I sommar genomförs restaureringsarbeten för att säkerställa dammvallarna och dess regleringssystem. Bland annat så restaureras två av nedströmsmurarna, det vill säga murarna på nedsidan av dammarna. Stenar som hade rubbats ur sitt läge har lagts på plats. För att kunna iordningställa murarna har de fått plockas ned och sedan plockas upp igen. För att var sten ska hamna i sitt rätta läge har de fått märkas, dels i ordning och dels med vissa relationspunkter.

Pågående arbete vid Hammardammen.

Hammardammens nedströmsmur är komplex, muren utgör också väggen för den gamla sedan länge rivna hammarsmedjan, vilket gör att muren är byggd som en skalmur, dvs två murar med stenfyllning emellan. På skalmurens ovansida är fyllt med tätande jordmassor. Dammkroppen utgör dessutom vägbana så förutom att klara vattnets påfrestningar ska dammvallen också stå emot vägtrycket.

De uppmärkta stenarna till den inre muren.

Arbetena möjliggörs genom bidrag från länsstyrelsen, Leaderpengar samt ideella insatser av den ekonomiska föreningen Kulturarv Marieholm och engagerade Marieholmsbor. Svevia utför arbetet och projekteringen är gjord av ledande expertis i form av Bengt Spade, Industriminnesbyrån. Länsmuseet är antikvarisk medverkande och det är härligt att se det fina resultatet!

Muren vid Hammardammen efter avslutat arbete.