Fyra år med bloggen!

Igår var det fyra år sedan vi byggnadsvårdare på Jönköpings läns museum startade vår blogg. Det har varit fyra lärorika och intressanta år. Efter hand har också  konservatorerna anslutit sig som skribenter. Vi har sammanlagt publicerat 195 inlägg om allt från luftbevakningstorn till kyrkomålningar och bloggen har haft över 70 000 visningar.

Det höga antalet visningar tar vi som ett kvitto på att ni läsare uppskattar det vi har haft att berätta. Vissa inlägg har fått större spridning än andra. De mest lästa och delade blogginläggen handlar om branden i Eksjö nu i höstas och arbetet med dokumentationen efter densamma. En aktuell och tragisk händelse som har berört många och därmed har haft ett mycket högt aktualitetsvärde.

Den drygt hundraåriga kastanjen, gårdens vårdträd, spirade igen efter några kraftiga regn.

Ett äldre fotografi från gården.

Fasaden mot Norra Storgatan

Skarv mellan två byggnadskroppar.

Men också enkla informationstexter om. slamfärg och fönstrets olika delar har nått många läsare. En okänd målning av Brahehus, i döda grevinnors sällskap (om konservering av kistor i Brahekyrkan), industrihistoria i Dunkehallaravinen, Torben Grut och Stengårdshults kyrka, trädgårdshistoria i Bruzaholm, Uppståndelsekapellet i Värnamo, lantmäteriets historiska kartskatter, hussvampen som avslöjar en stavkyrka, kung Sverkers äldsta kyrka, ett litet hus för bilen, krematorier i Jönköpings län och Carl Nyrén i minne är de mest lästa inläggen.

F. Soedring (1809-1862), Ruinerne af Brahehus ved Jönköping i Sverige, 1832-11-02

slamfärg gör enkelt skillnad.

Fönstrets konstruktion och delar.

Detalj Jönköping 1657. Lantmäteriets historiska kartor.

Uppståndelsekapellet i Värnamo

Dunkehallaravinen.

Kristallen med odlingar på 1960-talet.

Elsa Beata Brahes begravningsdräkt (som troligen också var hennes bröllopsklänningar några år tidigare).

Detalj av ett kistlock.

Ett välbevarat postordergarage.

Nyfunnen bjälke i Hakarps kyrka.

Stengårdshults kyrka ritad av Turben Grut.

Tillbyggnaden av Jönköpings läns museum belönades med 1991 års Kasper Sahlinpris, Sveriges mest presitgefyllda arkitekturutmärkelse. Fotografiet är från tiden före museiparken anlades.

Pedagogisk presentation över eldbegängelse

Varför vissa inlägg blir mer populära än andra går inte alltid att förstå. Det kan var ett väldigt specifikt eller ett högst allmängiltigt ämne. Vissa inlägg lever länge, andra är som trollsländan, har ett kort men förhoppningsvis rikt liv.

För vår del är det roligt att få dela med oss av vårt arbete, berätta om tankar, intressanta fynd, arkitektur- och kulturhistoria relaterat till länet. Att få sprida kunskap och kanske också väcka lite debatt…

Botanisera gärna i bloggarkivet, kanske hittar du något intressant du inte tidigare har sett eller känt till. Vi för vår del skriver vidare och hoppas att ni följer oss, läser och gärna kommenterar!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Okänd målning av Brahehus

F. Soedring (1809-1862), Ruinerne af Brahehus ved Jönköping i Sverige, 1832-11-02

På Statens Museum for Kunst i Köpenhamn hänger en tidigare obeaktad oljemålning av Brahehus ruiner, tillkommen redan 1832. Särskilt spännande är det eftersom den visar ruinen inifrån, med vy ned mot Gränna. På väggarna ser man ännu putsen med de växtornament som målades av greve Per Brahes hovkonterfejare Johan Werner. Även syns rester av ett blyinfattat fönster. Marknivån är högre än idag eftersom rasmassorna avlägsnades först på 1900-talet i samband med arkeologisk undersökning. Till skillnad från många andra 1800-talsskildringar av ruinen så är denna synnerligen trovärdig. Bara de många och stora fåglarna känns som ett högst romantiskt tillägg för att understryka bildens dramatik.

Frederik Sødring (1809-1862), porträtterad av kollegan Købke, besökte troligen 1832 som turist Brahehus och gjorde säkert detaljerade skisser för sin målning. (Wikimedia commons).

Tavlan är målad 1832 av den danske landskapsmålaren Frederik Sødring (1809-1862) som hämtade intryck från många resor i Skandinavien och Tyskland till sina målningar. Tavlan andas dansk guldålder och motivet är mer tidstypiskt än originellt. En pastoral ruinromantik som var mycket uppskattad. De mer namnkunniga av Sødrings kollegor valde dock Italiens antika ruiner som motiv, han själv tyckte sig nog kunna uppnå nog så goda bilder med de nordiska. Ruinen fick under 1800-talets klassicism och romantik stor betydelse som symbol för svunnen storhet och alltings slut.

Robin Gullbrandsson

(Tack till Allan Munch som uppmärksammade mig på tavlan)

Ruiner till nytta eller nöje?

Brahehus som romantisk ruin i bildverket ”Svenska minnen” från 1830-talet. Som kontrast mot greve Per Brahe d.y:s svunna stormaktsdrömmar stävar den moderna tidens hjulångare fram på Vättern.

Det mesta i vår tid måste motiveras utifrån funktionalitet och ekonomiska kalkyler. Perspektiv som i hög grad inverkar också på kulturmiljövården eftersom merparten av vårt byggda kulturarv är byggnader som är i bruk på ett eller annat sätt. Så icke ruinerna, en brokig skara av mer eller mindre substantiella byggnadsverk som har det gemensamt att de är övergivna. I och med detta omfattas de av kapitlet om fornminnen i Kulturminneslagen, en fornlämning är per definition varaktigt övergiven. Men lockelsen att fylla ruinerna med liv och funktionalitet tycks starkare än på länge, särskilt på kontinenten. Och eftersom ruiner som regel kräver sitt underhåll är det kanske en förståelig tanke att de även skall kunna användas och inbringa pengar? Men hur långt kan man gå innan ruinen upphör att vara just ruin och blir något annat, ett rekonstruerat byggnadsverk?

Brahehus fotograferat 1877 i långt gånget förfall. Delar av murverken har kollapsat och kom sedermera att återuppföras under 1900-talets restaureringar. ATA.

Brahehus hösten 2012 i nykonserverat skick. Skadade fogar utbytta och krönen på förborgen säkrade med bentonitlera och grästorv.

Ruiner har i alla tider fascinerat människan, kanske främst för att de påminner oss om alltings förgänglighet och därmed vår egen korta tid på jorden. Slottsruiner som Brahehus och Eksjöhovgård i Småland står som symboler för svunna stormaktsdrömmar medan torpargrunden i skogen berättar om en i det långa perspektivet bortspilld odlarmöda. Det svenska intresset för ruiner vaknade redan på 1600-talet, men blev verkligt stort i och med romantiken och nationalismen under 1800-talet. År 1891 uppgjorde Vitterhetsakademien en ambitiös plan för att rädda landets viktigaste ruiner från förstörelse, däribland Visby ringmur och Brahehus. De kommande decennierna såg stora restaureringsinsatser som var betydelsefulla men samtidigt skapade framtida problem genom det flitiga användandet av cementhaltigt bruk. Till följd av de skrala statsanslagen kom ruinvård under hela 1900-talet att vara en form av nödhjälpsarbete för antingen arbetslösa hantverkare eller vapenvägrare. Flera program uppgjordes av arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg som inte drog sig för omfattande återuppmurningar och införande av moderna material som stål och betong. Det var restaureringar och inte konserveringar, sistnämnda innebär att ruinen prepareras i sitt befintliga autentiska tillstånd utan kompletteringar. Likväl har aldrig målet varit att göra om ruinerna till fungerande byggnader, utan man har velat behålla dem som just ruiner. Objekt som berättar en historia om något svunnet samtidigt som de fyller en identitetsskapande funktion och förmedlar en sinnlig upplevelse. Antikvariskt har hållningen under 1900-talet mer och mer gått mot konservering medan attityder hos förvaltare och politiker inte sällan tenderat röra sig i andra riktningen.

Eksjöhovgård före konservering 2009. Omfattande insatser på 1930-talet vid Erik Lundbergs restaurering har skapat dagens utseende, bl.a. rekonstruerade tegelvalv och betongbjälkar i fönsteröppningarna. Krönen är avtäckta med betong och asfalt på 1960-talet, vilket ger ett tungt intryck.

Eksjöhovgård efter konservering. Krönen har försetts med grästorv på samma sätt som Lundberg en gång gestaltade ruinen. Ruiner och grönska hör ihop, men växtligheten måste kontrolleras för att inte åsamka skador.

Under de senaste åren har stora satsningar gjorts på vård och underhåll av slottsruinerna i Jönköpings län: Eksjöhovgård i Sävsjö, Brahälla i Adelöv, Hultaby i Näsby och Brahehus i Gränna. Här har utgångspunkten varit att konservera ruinerna i deras befintliga tillstånd och inte förändra vare sig det ursprungliga eller vad som tillkommit genom 1900-talets restaureringar. Skadade fogar har bytts ut, instabila murpartier murats om och krönavtäckningar setts över och kompletterats. Eksjöhovgård, som spelar en stor roll för Sävsjö som ort, har därtill tillgänglighetsanpassats och försetts med fasadbelysning, allt på ett diskret sätt som inte förtar något av varken värden eller stämning på platsen.

Ruinerna efter fästningen Rosenau i Transsylvanien, Rumänien, sommaren 2011. Flera år av bitvis hårdhänta restaureringsinsatser går mot sitt slut och borgen marknadsförs som ordensriddarborg, något den aldrig varit.

Det återuppståndna renässansslottet i Vilnius

De anspråkslösa resterna av stadsslottet i Berlin som sprängdes under DDR-åren, men nu står i begrepp att återuppföras som nytt kulturcentrum.

I det forna östblocket ser man däremot hur stora summor läggs på att återställa ruiner till mer eller mindre hypotetiska versioner av ursprungligt tillstånd, en slags ruinernas stilrestaurering. Kungaborgen Visegrád i Ungern står mer eller mindre under återuppbyggnad, vilket även gäller för borgen Rosenau i Rumänien. I Vilnius har det kungliga slottet återuppförts efter att ha varit utplånat i tvåhundra år. I Potsdam och Berlin återuppförs stadsslotten med nytt innehåll. I Dresden har Frauenkirche återuppstått. Här rör det sig om att ruinerna är en pusselbit i stärkandet eller återskapandet av en nationell eller lokal identitet, motivet ekonomisk lönsamhet är knappast det avgörande även om det turistiska perspektivet är betydelsefullt. Tyvärr kan man i exempelvis Rumänien konstatera att metoderna är hårdhänta såväl i materialval som utförande. Ruinen som stämningsskapande ort för reflektion över tidens gång lyser med sin frånvaro. I det perspektivet har den svenska, för att inte tala om exempelvis den brittiska ruinvården en väsensskild framtoning. Ruinen tillåts att vara just ruin, resterna av en övergiven byggnad som beträdes på dess egna villkor. Och även om ruinen inte är en fungerande byggnad så har den en funktion i folks medvetande, den betyder något utan att vara lönsam.

Robin Gullbrandsson

För den som vill läsa mer om ruiner rekommenderas Lars & Nanna Cnattingius fina bok Ruiner – historia, öden och vård från 2007.

För fördjupning kring länets nykonserverade ruiner finns följande rapporter från länsmuseet:

Förstudie och kontroll för Eksjöhovgård:

eksjöhovgård

Eksjöhovgård kontroll

Förstudie och kontroll för Brahälla:

Brahehälla liten nät

Rapport 2010-59 Brahälla slottsruin Webb Lågupplöst

Förstudie och kontroll för Hultaby:

Rapport 2010-82 Hultaby slottsruin Webb Lågupplöst

Rapport 2011-28 Hultaby slottsruin Lågupplöst Webb

Förstudie och kontroll för Brahehus:

Brahehus

Brahehus liten

Sista säsongen på Brahehus

Höga byggnadsställningar reser sig nu runt ruinen efter Brahehus. Den förra året påbörjade restaureringen har gått in i sin sista etapp och till hösten ska resterna av greve Brahes gamla lustslott åter vara öppna och säkra för allmänheten att besöka.

Det är inte första gången det arbetas på Brahehus. Ruinerna har varit föremål för restaureringsinsatser vid flera tillfällen, första gången 1911-13 och sista gången 1984-85. Arbetena var bitvis mycket omfattande, vilket man förstår när man ser äldre teckningar och fotografier. Men intrycket av den ståtliga ruinen har bestått. Ruinen är inte bara en bild av en svunnen tid utan också en påminnelse om alltings förgänglighet, en symbol att reflektera över även i vår tid, då moderniteten kommit Brahehus påtagligt nära genom motorväg, rastplats och vindkraftpark.

Ruinen före första restauringen på 1910-talet.

Det tidiga 1900-talets restaureringar både räddade och byggde in framtida problem i ruinen, framförallt genom användandet av cementhaltiga bruk, vilka inte lämpar sig för historiska byggnadsverk. Det hårda fogbruket har stängt in fukt i murarna och lakat ut det ursprungliga kalkbruket med instabilitet som följd. En problembild vi har i nästan alla svenska ruiner som restaurerats under 1900-talet. Nu gås alla murarna över, skadade fogar byts ut mot nya av kalkbruk som färgats i ton med originalbruket.