Hotad historia – vatten och kraft

I dagens blogg har vi bjudit in och publicerar en text av Bengt Spade, en av landets främsta experter inom sitt område, industriminnesvård med fokus på vattenkraft och  dammanläggningar.

Men först en kort bakgrund:

I april 2012 tillsatte regeringen en utredning gällande vattenreglering, utredningen kom efterhand att omfatta också äldre vattenrätter. Som brukligt har knutits en rad experter från vitt skilda myndigheter och ideella organisationer till utredningen, allt från Trafikverk och Försvarsdepartement till sportfiskare och lantbruksorganisationer. Det anmärkningsvärda är att ingen av alla dessa drygt 25-tal experter representerar kulturmiljövården. Anmärkningsvärt då konsekvenserna kan bli stora, anläggningar med höga kulturvärden kan spolieras om utredningens förslag blir till verklighet.

Så här skriver Bengt Spade:

Reflexioner kring utredningen om vattenverksamhet, SOU 2013:69

Som gammal ”vattenman” vill jag i sammanhanget påminna om att det sannolikt redan under 1100-talet anlades vattendrivna verk i vårt land. För att få ett vattendrivet verk att fungera tillfredsställande krävs så gott som uteslutande en vattenbyggnad, en damm av något slag. Dammens uppgift kan vara att samla vatten från flödesrika tider till flödesfattiga (regleringsdamm), att samla fallhöjd i långsträckta forsar (fallhöjdsdamm) eller att helt enkelt leda vattnet till det aktuella verket (leddamm).

 Föregångare i vårt lands vattenbyggande var munkarna från de cistercienserkloster (Alvastra, Nydala och Varnhem) som etablerades i samband med att kristendomen infördes här. De flitiga cistercienserna hade kunskap med sig från kontinenten och då inte minst sådan kunskap i vattenbyggande som uppkommit långt före Kristi födelse i orientens gamla kulturländer. Ett tidigt exempel på ett dammbygge i Sverige var dammen vid Mjölnaåns utlopp ur Tåkern i Östergötland. Dammen som ska ha uppförts under 1300-talet var förmodligen en regleringsdamm för bl a Kvarnagårdskvarnen vid Broby. Tidigt omtalad är även den vattendrivna sågkvarnen vid Forsvik utanför Karlsborg, tillkommen under första hälften av 1400-talet.

Bergsbruket har vid sidan av mjölkvarnar och sågkvarnar varit en näring som tidigt utnyttjat vattenkraften. Det är framför allt för det tunga arbetet att länsa gruvorna och driva hyttors och smältsmedjors bläster. Här kan man också gå tillbaka till medeltiden för att finna exempel på vattendrivna verk. Särskilt har vattenbyggandet för att trygga kraftförsörjningen vid Falu koppargruva uppmärksammats. Även för Sala silvergruva och verken vid Dannemora och Österbybruk utfördes tidigt – i början av 1500-talet – vattenbyggnader för att trygga gruv- och hyttdrift. Vid Sala blev för övrigt dammbyggena med tiden så omfattande, bl a med Sala damm, att hela landskapet omdanades.

Exemplen är många med allt från medeltida, primitiva mjölkvarnar till nutida, effektiva vattenkraftverk för vilka dammar byggts. Vattenkraftens utnyttjande i vårt land är utan tvekan en av de grunder som gjort en utveckling här möjlig. Om utredningens förslag antas kommer med stor sannolikhet så gott som alla mindre, och därmed också ekonomiskt sårbara, vattendrivna verks dammar att tvingas rivas, varav många med hög ålder. En mjöl- eller sågkvarn eller ett elektriskt kraftverk kommer efter ett sådant ingrepp bara att vara en “halv” anläggning utan den damm och det vatten som drivit verket. Här i mina hemtrakter Halland har vi ett påtagligt exempel på detta i och med att de urgamla dammarna i Himleån utan protester revs ut för några år sedan. Kvar står nu ruiner efter dammkroppar och verk. Ingreppen i Himleån brukar jag tala om som ett kulturmord.

Jag finner det slutligen mycket märkligt hur ett särintresse som sportfisket, vars företrädare använder länsstyrelsernas naturmiljöenheter som redskap, kan tillåtas köra över kulturmiljöintressena utan några nämnvärda protester från ansvarigt håll.

 Varberg december 2013
Bengt Spade

Här är en länk för den som vill ta del av delbetänkandet och här en länk till slutbetänkandet som lämnades till miljöministern i juni 2014..

 

Annons

Laths och pitprops

Jag har tidigare skrivit om obekant ord som kan vara svåra att förstå och härleda.

I hembygdslitteratur stötte jag på under punkten sågverksindustri begreppet ”latz”. Av sammanhanget kunde man utläsa att det var något man spantade ut av spill från sågverken. Men det var svårt att begripa vad det var för en produkt.

När det inte går att söka i skriftliga källor får man fråga vänner med specialområden, teknik- och industrihistorikern Bengt Spade gav förklaringen:

”Författaren har med största sannolikhet menat laths som kommer från
engelskan där det betyder ribba eller latta (en latta stagar upp ett segel). Laths var tidigare en obemärkt men ganska viktig svensk exportvara och var 1,2 – 2.4 meter (jämna fot som alltid i trävarubranschen!) långa ribbor av fur eller gran med låg kvalitet. På äldre hamnbilder kan man se hur lathsen lastades ombord på fartygen i stora buntar. Lathsen användes framför allt till emballage men också som underlag vid putsning och rappning av byggnader med trästomme. Ibland stavades det lats.”

Lathsen var tillsammans med pitprops, gruvstöttor, oförädlade men viktiga exportvaror under 1800-talet slut och in i mitten på 1900-tal, särskilt till England. Gruvstöttorna brukades i de engelska kolgruvorna. Laths, var restprodukterna vid sågverken som togs tillvara.

Men varför har jag ägnat mig åt träribbor och gruvstöttor? Jag har på uppdrag av Habo kommun precis avslutat en förstudie kring innehållet i ett tänkt eventuellt framtida industrimuseum. När man får möjlighet att gå in i ett nytt ämne öppnar sig nya världar och nya spännande samband visar sig. Under 1800-talets andra hälft var sågverksrörelsen en viktig näring framförallt på Hökensås i kommunens skogrika delar i väster.

Ny bok om industriminnet Åminne Bruk

Den 1 juni är det säsongsstart med konstvernissage, hyttmässa och boksläpp i Åminne Bruk. Då erbjuds det första tillfället att köpa boken ”Åminne Bruk – Människor och maskiner” och även att få den signerad av författarna. Det är Föreningen Åminne Bruksmuseum som ger ut en rikt illustrerad bok i coffe-tableformat om det välbevarade järnbruket vid stranden av sjön Vidöstern, söder om Värnamo.

Åminne bruk är Smålands bäst bevarade sjömalmshytta och ett industriminne av riksintresse. Boken skildrar den historiska industrimiljön ur två skilda infallsvinklar – den sakligt tekniska respektive den personligt upplevda. Teknikhistorikern Bengt Spade tar oss med på en vandring bakom de röda tegelfasaderna. Pedagogiskt förklaras maskiner och tillverkningsprocesser i masugnen och gjuteriet. Journalisten Karin Malmsten förmedlar färgstarka berättelser och människors minnen från en arbetsplats som har präglat en hel bygd. Årets rytm och händelser på det nutida Åminne Bruk möter vi i en svit nytagna bilder av fotografen Thomas Johansson. Länsmuseets antikvarie Agneta Åsgrim Berlin har medverkat som projektledare och redaktör. Hon har deltagit i Åminne omdaning från övergiven industriarbetsplats till kulturarv, museum och mötesplats i samtiden, och skildrar denna process i ett inledande avsnitt av boken.