Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

Unik gjutjärnsvård på Adelövs kyrkogård, från 1866 med frimurarsymboler.

Den grekiske dödsguden Thanatos, en yngling som släcker livets fackla (här ner i gräset) på Hagshults kyrkogård.

Nygotiskt gjutjärnskors från 1898 av en i länet vanlig typ med slingrande växt i relief, troligen gjuten vid något av bruken härstädes. Bredaryds kyrkogård.

Rostig nygotik på Hångers kyrkogård.

Länets äldsta gjutjärnsvård är en häll på Åsenhöga ödekyrkogård, gjuten 1712 på Huseby bruk åt kyrkoherdeparet Lacander.

Gjutjärnskors från 1842 på Järstorps kyrkogård.

Ytterligare två gjutjärnsvårdar på Järstorps kyrkogård.

På baksidan av en vård på Bredaryds kyrkogård framgår att den är gjuten vid Häryds bruk. De nedåtvända facklorna var en vanlig dödssymbol under 1800-talet.

En vacker ängel på ett nyklassicistiskt gjutjärnskors.

Avancerad kröndekoration på vård på Bredaryds kyrkogård.

Von Mentzers gravvård från 1860 på Bredaryds kyrkogård är med sina tre meter i höjd länets största gjutjärnsvård.

Nygotiskt gjutjärnsstaket tillverkat vid Jönköpings Mekaniska Verkstad, här på Dunkehalla begravningsplats i Jönköping.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson

Annons

”Åt döden – åt livet” – Ängarydskapellet i Tranås

Kapellkrematoriet i Tranås ligger vackert inbäddat bland resliga tallar på Nya griftegården norr om centrum. Det byggdes 1981-1982, men historien kring länets yngsta krematoriebyggnad är lång. Det är värt att notera att Tranås är den enda kommun i Sverige vid sidan av Stockholm, där begravningsverksamheten bedrivs av kommunen och inte Svenska kyrkan. År 1885, kort efter bildandet av Tranås köping, övertog man begravningsverksamheten från kyrkan och anlade en egen begravningsplats, Gamla griftegården. Denna blev snabbt otillräcklig, så 1910 planerades Nya griftegården som invigdes 1913. Av planerna på ett gravkapell blev intet. Senare anlitades Tranåsarkitekten Johannes Dahl för att rita förslag till ett sådant. Inte heller detta ledde någonvart, den temporära lösningen blev ett bisättningsrum i Tranås kyrka, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1930.

Johannes Dahls förslag till gravkapell.

Interiör av Dahls tänkta gravkapell.

Förslag till gravkapell/bårhus av arkitekt Johannes Dahl.

År 1938 gav staden Dahl i uppdrag att rita ett kapellkrematorium ”liknande Vetlandas”. Även detta blev en långbänk. Det förslag som 1948 tillstyrktes av griftegårdsnämnden skiljer sig markant från krematoriet i Vetlanda. Uttrycket är mer klassiskt, helt symmetriskt, nästan med herrgårdsdrag. Endast de höga fönstren vittnar om att det rör sig om en sakralbyggnad. Kanske kom inspirationen till den monumentala tempelgaveln med kolonner från Sigurd Lewerentz’ berömda Uppståndelsekapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Originellt är att väggarna var tänkta att kläs med spån, en referens till de gamla småländska timmerkyrkorna. En ytterligare inspirationskälla kan ha varit den påkostade spannmålsladan på Almnäs säteri utanför Hjo. Men av detta förslag blev intet eftersom kommunfullmäktige ville lägga över ansvaret på kyrkofullmäktige.

Arkitekt Bengt Romares modernistiska kapellkrematorium.

Arkitekt Rolf Berghs prefabricerade kapellkrematorium.

Dahls klassicistiska förslag till kapellkrematorium.

De tre oförverkligade förslagen till kapellkrematorium för Tranås speglar smakförändringen inom svenskt sakralbygge under 1900-talet. Nedan är Dahls klassicistiska förslag från 1948. Ovan Bengt Romares strikt modernistiska från 1964 och Rolf Berghs prefab-krematorium från 1971.

År 1955 togs frågan om kapellkrematorium upp på nytt och en kommitté tillsattes för att utreda utvidgning av Nya griftegården och bygge av krematorium. Flera arkitekter passerade revy och flera studieresor gjordes. Slutligen presenterades 1964 ett förslag av arkitekt Bengt Romare. En stram modern byggnad med kubiska former och en fristående klockstapel. Modernismen hade vid denna tid helt slagit igenom i svenskt kyrkobyggande. Men enkelhet i form betydde inte per automatik lägre byggkostnad. Den uppskattade kostnaden på 1,9 miljoner tyckte kommunstyrelsen var för hög. Istället vände man sig 1971 till landets ledande kyrkoarkitekt, Rolf Bergh, som gjort sig känd för sina prefabricerade ”Törebodakyrkor”. En sådan skulle kosta en miljon mindre. Den nuvarande högt belägna platsen var utsedd och allt klart, men 1970-talets ekonomiska kriser kom emellan.

År 1977 togs ärendet upp igen, liksom en utökning av griftegården med en skogskyrkogård. Bristen på bisättningsplats och frysförvaring i staden var akut. Huskvarnas förre stadsarkitekt, Helmer Flensborn, fick uppdraget att rita ett gravkapell som skulle kunna utökas med ett krematorium. Men det färdiga förslaget från 1980 ansågs också detta som för dyrt, trots att arkitekten vinnlagt sig om enkelhet i form, material och yta. Eldbegängelseföreningen pläderade med framgång för en bantning av kapellet och en komplettering med krematorium. Andelen kremeringar i kommunen var då 40% och man hade nu möjlighet att visa framfötterna i begravningsfrågan. Andelen kremeringar skulle öka och man slapp kostnaden för transport till krematoriet i Nässjö. Därtill var nya begravningsplatsen försedd med såväl minneslund som 300 urngravar. Nya studieresor gjordes, bl a till nybyggda Mariakapellet i Eksjö, en av Berghs ”Törebodakyrkor”, vars planerade krematorieugn dock aldrig blev beställd.

Helmer Flensborns slutliga förslag till kapellkrematorium från 1981.

År 1981 klubbades Flensborns nya förslag. Ceremonisalen hade minskats, en arkad strukits, klockstapeln samordnats med krematoriets skorsten. Billiga och lätt underhållna material föreskrevs: ”byggnaden skall vara driftsäker och driftsbillig. Materialvalet skall präglas av en strävan att nå låga underhållskostnader.” Väggarna blev en enkel regelkonstruktion med slammat fasadtegel. Totalsumman blev 3,7 miljoner kronor.

Ceremonisalen som har medvetet ickekonfessionell gestaltning.

Den kombinerade skorstenen/klockstapeln.

Den 3 november 1982 invigdes Ängarydskapellet. En kompakt och stram byggnad vars enda religiösa symbol är gavelns kors, tillkommet på inrådan från kontraktsprosten, som ingick i projektgruppen. Ceremonisalens inre är medvetet utan religiösa symboler. Den enda dekorationen är två vävnader av konstnären Curt Andersson och Kristine Packalén med motiv från Tranåsbygden. Till slut så hade staden fått ett funktionellt och modernt begravningskapell med krematorium.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Bråneryds kapellkrematorium

Kapellkrematoriet på Bråneryds skogskyrkogård, ritat av arkitekt Harald Ericson.

Efter det att Svenska eldbegängelseföreningen den 30 oktober 1933 höll möte i Huskvarna Idrottshus, bildades en lokalavdelning. Redan vid första sammanträdet väcktes frågan om krematorium i Huskvarna. År 1938 hade kyrkogården försetts med en urnlund och arkitekt Johannes Dahl (vars krematorium i Vetlanda var välbekant) fick i uppdrag att skissa på ett kapellkrematorium. Men i och med att kyrkogården var för liten för det snabbt växande samhället så började man nu söka efter läge för ny begravningsplats. Samtidigt fördes diskussioner med Jönköping om gemensamt krematorium, men dessa förhandlingar strandade. Merkostnaden för ett eget krematorium i anslutning till begravningskapell var inte heller oöverstiglig.

Beslut om ny begravningsplats kom dock slutligt att fattas 1953 i och med valet av Bråneryd. Borås välrenommerade stadsarkitekt Harald Ericson (1890-1972) anlitades för att rita ett kapellkrematorium. Genom det modernistiska krematoriet ”Uppståndelsens kapell” från 1944 på Sankt Sigfrid i Borås hade Ericson blivit både uppmärksammad och uppskattad. År 1958 invigdes Bråneryds kapellkrematorium. I jämförelse med Skogskapellet i Jönköping är det en utpräglat modern skapelse, men väl anpassat till naturen. Materialen är valda med omsorg, kalksten, marmor, slammat tegel och trä. I det följande presenterar Britt-Marie Börjesgård kapellkrematorierna i Nässjö och Värnamo.

Robin Gullbrandsson

”Åt döden – åt livet” – Krematorier i Jönköpings län

Eldbegängelse eller kremering har en lång historia, men i modern tid har det bara praktiserats i drygt hundra år. Denna bloggserie kommer att fokusera på hur krematorierna i Jönköpings län kom till och gestaltades. Men först skall här tecknas en bakgrund till kremeringens återkomst som gravskick kring förra sekelskiftet.

Det ceremoniella brännandet av de döda är och har varit vanligt i flera kulturer. I Europa var det under järnålder praxis hos såväl greker som germaner. I Romarriket var kremering rent av en statussymbol. Först med Romarrikets kristnande började jordbegravningar åter bli vanligare, för att slutligen förbjudas i egenskap av ”hednisk” kvarleva. Karl den store genomdrev detta förbud i sitt rike år 785.

Patroklos begravning, likbålet förbereds för hjälten från Trojanska kriget. Målning av Jacques-Louis David 1778, konstnären som sedermera blev franska revolutionens ”hovmålare”. Fascinationen för antiken under 1700-talet bidrog i kombination med upplysning och politiska omvälvningar till att kremering aktualiserades som gravskick för en modern tid. (Wikimedia Commons).

Först med upplysningen och franska revolutionen fick temat eldbegängelse ny aktualitet. En ny syn på människan och döden växte fram, å ena sidan idealistisk, å andra sidan rationell. Kropp och själ kom att börja betraktas separat, något som inte föll i god jord hos kyrkan med tron på köttets uppståndelse på den yttersta dagen. 1700-talets fascination för antikens kultur och estetik, ledde i kombination med revolutionens jämlikhetsideal till att Frankrike legaliserade kremering år 1800.

Med 1800-talets häftiga urbanisering och därmed följande sanitära problem blev kremation högaktuellt som lösning på ett hotande sanitärt problem. De döda tenderade att bli en reell ”fara” för de levande. På fullbelagda stadskyrkogårdar hann kropparna knappt förmultna innan det var dags att lämna plats åt nya begravningar. Runt om i Europa bildades eldbegängelseföreningar som verkade för det nya gravskicket. Genom renande eld skulle man uppnå inte bara mer hygeniska och platseffektiva kyrkogårdar utan också ett som man menade värdigare gravskick. Inte sällan hänvisades till antiken som förebild och i föregångslandet Tyskland till det germanska arvet.

Pedagogisk presentation av Siemens ugn för kremering, rekommenderad av professor Reclam. Xylografi från 1870-talet, den tid då kremering på allvar började tillämpas i framför allt Tyskland och Italien. Modellen med ceremonisal och hisschakt till incineratorugn i källarplanet kom att bli vanlig. (Wikimedia Commons).

Europas första moderna krematorium invigdes 1876 i Milano, följt av Gotha i Tyskland 1878. Snart kom dock mothugg från katolska kyrkan som förbjöd kremering med hot om uteslutning ur kyrkan. Det dröjde till 1890-talet innan krematorier började bli vanligt förekommande i kontinentens större städer.

Ritning av arkitekt Jean-Camille Formigé från 1886 till det 1889 uppförda krematoriet på Père Lachaise i Paris. Stilen är närmast neobysantinsk. Notera de dekorativa skorstenarna och fyrfaten. (Wikimedia Commons)

Krematoriet i Dresden Tolkewitz från 1911, ritat av arkitekt Fritz Schumacher i nyskapande jugendstil. Inspirationen hämtades från Teodoriks maosoleum i Ravenna.

Urngård bakom krematoriet i Dresden Tolkewitz.

Kontinental utblick. Till vänster ritning av bakre fasaden till krematoriet på Père Lachaise i Paris, uppfört 1894 i nybysantinsk stil. Till höger kapellkrematorium och urngård från 1911 i jugendstil på skogskyrkogården Tolkewitz i Dresden. Det var vid den första europeiska begravningskongressen i Dresden 1876 som de första riktlinjerna för modern kremering drogs upp. 

År 1882 bildades Svenska likbränningsföreningen (sedermera Svenska eldbegängelseföreningen) i Stockholm. Bland initiativtagarna återfanns arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand, vilken bland annat skrivit om förhistorisk kremering. Snart började lokalavdelningar bildas runt om i landet. Gemensamt för medlemmarna var att de hörde till samhällets liberala akademiker och tjänstemän; de var officerare, arkitekter, ingenjörer och läkare. Bland de mer namnkunniga kan nämnas Hjalmar Branting, Verner von Heidenstam och Ellen Key. Präster lös länge med sin frånvaro, trots att den svenska rörelsen inte hade samma antikyrkliga drag som i det katolska Europa. Rörelsen vann stadigt nya medlemmar runt om i världen, så också i Sverige.

Arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand var en av de första förespråkarna för kremering i Sverige, han var också med och grundade Svenska eldbegängelseföreningen 1882. Järnålderns germanska brandgravskick såg han som ett föredöme för ett rationellt och etiskt gravskick i takt med tiden. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Det första svenska krematoriet stod klart 1887 i Stockholm, dessförinnan hade kropparna transporterats till Gotha. Den första byggnaden var en temporär lösning i trä, ritad av en medlem i föreningen, arkitekt Magnus Isaeus. Betecknande nog så var landets första krematorier uteslutande finansierade av donatorer inom näringslivet. Det första permanenta bygget skedde på Östra kyrkogården i Göteborg 1890 under massiva protester från delar av stiftets prästerskap. Kremation betraktades av dem som hedniskt, i strid mot kristen lära och tradition. Därtill omöjliggjorde kremation rättsmedicinska undersökningar. Medicinalstyrelsen var dock positivt inställd, vilket ledde till att kremering legaliserades 1888, dock med krav på obduktion, ett krav som kvarstod till 1917. Kyrkan var dock fortsatt splittrad, bland annat förekom länge att präster vägrade förrätta jordfästning om den skulle följas av en kremering.

Krematoriet på Östra kyrkogården i Göteborg stod klart 1890 och var därmed den första permanenta anläggningen i Sverige.  I staden fanns en tydlig motsättning mellan ett liberalt progressivt borgerskap och ett konservativt prästerskap i frågan. Lägg märke till den symboliska urnan på kupolen och den dekorativa skorstenen! Arkitekturen med drag av nyrenässans och nybysantinsk stil är släkt med den stora anläggningen på Père Lachaise i Paris.Ur Göteborgs stadsmuseums samlingar.

År 1909 fick Stockholm sin första permanenta anläggning på Norra kyrkogården. Här var krematoriet samordnat med ett kapell som även kunde användas för ”vanliga” begravningsgudstjänster. Det är uppfört efter tysk förlaga och kapellrummet har en central kistkatafalk med hiss ned till det i källaren belägna krematoriet. Detta var en modell som kom att tillämpas vid följande byggen av så kallade ”kapellkrematorier” i Sverige. Eldbegängelseföreningens paviljong på Baltiska utställningen i Malmö 1914 – med mottot ”Åt döden – åt livet” – bidrog till att popularisera kremeringen som gravskick. Idag tillämpas kremering vid majoriteten av alla begravningar i större svenska städer. Jönköpings län fick sitt första krematorium 1936, beläget i Vetlanda, vilket presenteras i nästa inlägg.

Robin Gullbrandsson

En plats för minnen och glömska – vad kyrkogårdarna är och kan vara

Kyrkogården kring Ornunga gamla kyrka i Västergötland ger en autentisk bild av hur landsbygdens kyrkogårdar såg ut från medeltiden fram till början på 1900-talet: en ängsmark med ett fåtal gravvårdar i beständigt material.

Man behöver inte vara morbid för att tycka om att besöka kyrkogårdar. För det finns många skäl att gå dit vid sidan av eventuella anförvanters gravplatser eller för ett besök i kyrkan. Det kan vara av historiskt intresse, för att få en stunds avkoppling, studera lavar och insekter, få en skönhetsupplevelse eller reflektera över livets villkor…

Typisk svensk landsbygdskyrkogård av idag. Sammanhängande välklippta gräsmattor och påfallande likartade gravvårdar i raka rader. En karaktär som inte har mer än 50 år på nacken.

När jag är utomlands försöker jag alltid hinna med att besöka en kyrkogård, det är ofta lärorikt och ger perspektiv på andra kulturer, andra sätt att förhålla sig till döden och livet än hemma i Sverige. Inte sällan ger dessa kyrkogårdar en helt annan upplevelse än de omsorgsfullt tuktade och reglerade motsvarigheterna i hemlandet. Förfallet och den naturliga växtlighetens övertag är naturliga inslag som verkligen ger uttryck för att kyrkogården både är en plats för hågkomst och glömska. Gravvårdarna står nästan staplade på varann, trädrötter spränger fram och murgrönan sveper in allt i en grön matta. Det är spännande miljöer (kanske för spännande om man ska se till svenska arbetsmiljökrav och säkerhetsföreskrifter) där man inte störs av åkgräsklippare, lövblåsare och häcksaxar. På sin höjd hör man ljudet av jord som skyfflas eller sten som huggs. Frågan är vad som stämmer mest till andakt och hänsyn gentemot de hädangångna. Det svenska kyrkogårdsidealet av idag är nog ett typiskt skandinaviskt fenomen som är svårimplementerat på kontinenten.

Tyska kyrkogården i Schässburg/Sighisoara, Transsylvanien. Terräng, stor rikedom i olika gravvårdar samverkar med en romantiskt vild vegetation till en stämningsfull helhet.

Den judiska begravningsplatsen Weissensee i Berlin. Det ohämmade förfallet är en del i den judiska traditionen.

Begravningsplats i Kemerovo i Sibirien, Ryssland. Insprängd i ett skogsparti utan tydlig struktur. En förkärlek till kulörta järnstaket och porträttförsedda gravvårdar. Notera sittplatsen inom graven, ofta finns även bord, för att man liksom i Mexico skall kunna äta och dricka med sina bortgångna.

Gamla begravningsplatsen i Kolozsvár/Cluj, Transsylvanien.

Begravningsplatsen i Campeche, Yucatán, Mexico. En värld av bländande vit marmor och kakel. Stenhuggare arbetar vid ingången med nya gravvårdar.

Parti av begravningsplatsen i Campeche. Den höga muren har använts för urnbegravningar.

Höst på Zentralfriedhof i Wien.

Judiska kvarteret på Zentralfriedhof i Wien.

Sankt Marx begravningsplats i Wien.

Kyrkogården San Miniato i Florens. Sten och brons i alla tänkbara former.

Trångt om saligheten invid Sankt Florians klosterkyrka utanför Linz i Österrike.

Blandade intryck från när och fjärran.

Men så som de svenska kyrkogårdarna ser ut idag har de inte gjort under särskilt lång tid. Många äldre minns landsbygdskyrkogårdarna som ansade grusanläggningar. Grusade gångar och grusade familjegravar, allt fint krattat och inramat av stenramar, järnstaket eller häckar. Med förebild från städernas begravningsplatser slog detta ideal igenom under 1900-talets början och ägde bestånd till och med andra världskriget. Därefter bestämdes agendan av nya regler om gravplatsers utseende, dikterade av enhetlighet, kollektivism och funktionalitet. Under efterkrigstiden förvandlades landsbygdskyrkogårdarna ofta till lättskötta sammanhängande gräsmattor med likartade gravvårdar.

Ås kyrkogård 1947. Vart tog allt grus vägen?

Trävårdar på Adelövs kyrkogård vid 1900-talets början, idag finns ingen av dem kvar. ATA.

Ursprungligen var kyrkogården en äng med ett fåtal upptrampade stigar. Klockaren hade som tjänsteförmån att få bärga höet. Gravvårdar i sten var få och något av en lyx före 1900-talet. De flesta fick bara en liten jordhög, kanske med någon marktäckande växt, i bästa fall ett träkors som multnade efter några år. Dagens omsorg om de bortgångnas gravplatser är ett relativt sent fenomen om man ser till majoriteten av befolkningen. Man hade andra sätt att minnas sina döda. Så såg kyrkogården i många fall ut en bit in på 1900-talet. Idag är det bara ödekyrkogårdar som ser ut så här. Men i Storbritannien är det en i hög grad levande karaktär, tilltalande på grund av sin naturliga skönhet.

Ett ensamt, en gång vitmålat, träkors från 1900-talets början på Järsnäs kyrkogård, en relik från en inte alltför avlägsen tid.

Träkors och uppkostade jordhögar med blomster på tre nya gravar, begravningsplats i Bayreuth, Tyskland. Helt förnyelsebar gravsmyckning till skillnad från nyhuggna stenar som i Sverige som regel kasseras efter 25 år.

Kan framtidens svenska kyrkogårdskultur ha något att lära av andra länder och andra tider? Vi ser idag en skötselintensiv kyrkogård som präglas av en slit- och slängmentalitet. Toleransen för en oklippt gräsmatta eller häck är låg hos allmänheten. Resurserna för underhållet växer dock inte, snarare tvärtom. Hinder i skötseln vill man därför minimera, ibland på bekostnad av uppenbara värden. Kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar lever på många håll farligt. Rostade dubbar gör att de plockas ner och där blir de liggande eftersom ingen vill betala. I nitisk iver rensas vårdar på återlämnade gravplatser bort och går i värsta fall till stenkross, i bästa fall huggs de om. Dagens gravrätter är som regel 25 år, likväl läggs stora pengar på att hugga en ny sten som efter dessa år kasseras, trots att den är gjord att hålla i sekler. Ett anmärkningsvärt resursslöseri med en ändlig tillgång i ett samhälle där allt färre personligen sköter om sina bortgångnas gravplatser (på grund av den kraftigt ökade rörligheten i samhället). Hur vore det med en återkomst för gångna tiders billiga träkors, med en precis lagom livslängd? Och hur vore det att återge landsbygdskyrkogårdarna en del av sin ängskaraktär? Mer lättskött kan det inte gärna bli.

Ängens blomsterprakt på Vallsjö gamla kyrkogård.

Men medvetenheten om kyrkogårdarnas värden, både historiska och estetiska, är på väg att vakna i Sverige. Exempel på intresserade och driftiga kyrkogårdsförvaltningar blir fler och fler. Bevarandeplaner, kyrkogårdsinventeringar, kyrkogårdsturism och nytänkande inom begravningssätt är på frammarsch.

Text och foto: Robin Gullbrandsson

Läs mer om småländska kyrkogårdars historia i Ett levande kulturarv. Kyrkogårdar i Växjö stift. 2009.