Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

1_2014-173_as-kyrka_altarmalning-fk-1705

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

2_2015-194_altmaln-pavag-ned_bp_20170116

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

3_gustaf-adolf-o-hans-fru-kristina-catoni-privat-foto-b

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

4_2014-195_as_utdrag-ur-g-a-catonis-gesallbok-foto-bp_20170214

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

5_2015-194_vaggfyndet-rengors_bp_20170214

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

6_2015-194_a_rengo-pagar_morkt-ej-rengjort_bp_20170214

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

7a_2015-194_as_gamla-altarkorset_bp_20170214

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

8_2015-194_as_klanen-catoni-barnbarnsbarn-var-och-tittade-i-kyrkan_-bp_20170214

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

 

 

 

Film! Gustav V besöker Göta hovrätt

Hösten 1935 firade Göta hovrätt i Jönköping sitt 300-årsjubileum med ”klädsam förnämitet”, som en tidning skrev. Kung Gustav V ankom med extratåg från Stockholm och åkte i kortege till hovrätten. Där togs han emot i den stora sessionssalen av ca 60 anställda. ”..och damer också, ser jag!” sa kungen – sedan 1910 hade domstolen nämligen även kvinnor inom sin organisation. I detta sammanhang överlämnades en porträttskulptur av brons av drottning Kristina, av skulptören Oscar Johannesson. Det var under drottningens regeringstid som domstolen grundades.

Filmklippet här visar när alla lämnar domstolen efter högtidligheten. Nedför hovrättens trappa kommer först kung Gustav V i grå rock. Han stannar upp och hälsar på Jönköpingsborna. Efter honom kommer hovrättspresidenten Gunnar Bendz i sin civiluniform med så kallad bikorn på huvudet. Mannen med slängkappa var amiralen och kungens stabschef Carl August Ehrensvärd. Även landshövdingen Felix Hamrin passerar kameran som hastigast. Efteråt bar det av till hovrättspresidentens hem för en lunch.

Under eftermiddagen hölls en radioutsänd minneshögtid i Kristine kyrka. Endast speciellt inbjudna deltog, så kyrkan var bara halvfull. Allt avslutades med en bankett på Stora hotellet varpå kungen återvände till huvudstaden.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel. (Besök museets webshop >)

Anders Franzén

Foto: Göran Sandstedt, filmfotograf: Anders Östby, filmredigering: Jörgen Gustafsson

skarmklipp

Tutankhamun i garderoben

Man kan hitta spännande fynd i garderoben, och då inte bara kläder. I förråd, garderober och andra inbyggda skrymslen hittar man inte alltför sällan äldre tapetlager som har bevarats intakta. När rummen sedan har tapetserats om har den gamla tapeten fått vara kvar i garderoben.

Samtidigt med rivningen och dokumentationen av Ciselören 1 i Eksjö, efter branden augusti 2015, pågick parallellt saneringsarbeten på de två intilliggande fastigheterna som hade vattenskadats. Länsmuseet uppmärksammades då på vissa detaljer i en av fastigheterna av den där anlitade snickaren. I ett garderobsutrymme påträffades till exempel äldre tapeter.

tapet-komministern Närmast in mot timmerväggen fanns rester av en lumppapp och en därpå utförd stänkmålning i vitt och svart mot grå botten, vilket inte är särskilt förvånande då byggnaden brukar anges vara uppförd omkring 1850, alltså i en tid innan de tryckta tapeterna fick sitt stora genombrott. Nästa skikt var en brun tapet med ett sirligt vinrankmönster i tapetens bottenfärg, en så kallad naturelltapet, som var ett enkelt och billigt sätt att rationalisera kostnaderna på tapetfabrikerna under 1800-talets andra hälft.

Tapeten på toppen är den mest särpräglade. Det är en tapet i grönt och terrakotta i rutor med ett egyptiserande bildmönster och med avgränsande linjebårder i koboltblått. Personer avbildade i profil och med typiska huvudbonader och attribut, stiliserade blommor, symboler och hieroglyfer. Tapeten måste ses i skenet av en samtida upptäckt. År 1922 upptäcktes Tutankhamuns grav och utgrävningar inleds och pågår fram till 1928, vilket skapar ett oerhört stort intresse för egyptisk kultur och bildvärld. De egyptiska inslagen blev en del av inredningskonsten under 1920-talets andra hälft i den så kallade art deco-stilen och levde kvar in en bit in i 1930-talet.

tapet-komministern-egypiskMen det är inte första gången Egypten står som förebild inom inredningskonsten. Napoleons fälttåg till Egypten 1798 fick också ett visst stort genomslag inom samtida möbel- och inredningskonst, empiren med dess antika grekiska och romerska attribut fick sällskap av sfinxer som dekorelement.

Men en tapet med egyptiskt mönster är kanske inte det första man förväntar sig att hitta i en garderob i Eksjö. Det vore intressant att veta om någon har sett något liknande!

Britt-Marie Börjesgård

Jönköpings mest påkostade rum?

Prålig lyx är kanske inte det första man tänker på när statliga myndigheter kommer på tal, men Göta hovrätts domstolsbyggnad var en så viktig och prestigefull byggnad att man kostade på den en hel del. Den främsta lokalen i hovrättshuset var plenisalen där domarna samlades under ordförandeskap av hovrättspresidenten.

I det äldsta skedet försågs plenisalen i hovrätten med tapeter av så kallat gyllenläder. Det är ett fint skinn som erhöll ett mönster både genom att pressas så att det skapades en relief och genom infärgning. Gyllenläderstapeterna kasserades under 1700-talet och därför vet vi inte exakt hur de såg ut.

Efter en stor ombyggnad av hovrätten 1779-81 försågs plenisalen med ljusblå tygtapeter av sidendamast. Detta exklusiva tyg var dessutom försett med invävda kronor av silvertrådar. Denna typ av väggtapeter i första hand ses i kungliga miljöer, så dyrbart var det. Den som i dag besöker Stockholms slott kan se hur tronhimlen i rikssalen har ett blått tyg med invända kronor av silver.

HOVRÄTTSHUSET 013

Plenisalen omkring 1900, foto David Sjögren, Göta hovrätts arkiv.

Siden består av silkestrådar som åldras av solljuset och bryts ner. Vid 1800-talets mitt var hovrättens sidentapeter trasiga och blekta. Hål och revor hade man lagat genom att klippa ut tygbitar från dolda ställen bakom tavlorna och lappa med dessa. År 1867 blev man tvungen att ta ner de gamla tapeterna och ersätta dem. Men tyget var inte värdelöst! Sidenmaterialet såldes som så kallad klutnapp. Med andra ord repade man upp och kardade tyget för återanvändning. De invända kronorna av silvertråd klippte man ut och skickade till Kungl. Myntet i Stockholm. Där smälte man ner silvertrådarna och kunde på så sätt tillvarata nästan 6,4 kg guldhaltigt silver.

 

I dag är plenisalen elegant inredd med både äldre och yngre inventarier. Men något tyg finns inte på väggarna längre.

plenisal-1

Plenisalen i dag, foto Göran Sandstedt JLM.

Göta hovrätt har en lång och fascinerande historia. Läs mer om denna i länsmuseets nyutkomna bok Göta hovrätt – rättvisans hemvist under fyra sekel.

 

gota-hovratt-900

Anders Franzén

Glas uppåt väggarna

karta-kosta

En klassisk provkarta, foto ur boken.

Så här lagom till jul har vår kollega på Smålands museum, Samuel Palmblad, kommit ut med en ny bok som ger ännu en historisk pusselbit till den moderna arkitekturen. Han skriver i boken ”Kosta mosaik glas uppåt väggarna” om en kort men intensiv period av glasbruket Kostas historia. Glasbruken har inte, som man idag kan förledas att tro, bara arbetet med konstglas, utan bruksglas i olika former har snararare givit den ekonomiska förutsättningen för att också ha möjlighet att experimentera och utveckla konstglaset. Efter flera års provningsförsök och studier beslöt bruksledningen i december 1953 att starta en kommersiell tillverkning av glasmosaik. Kosta blev därmed Nordens första och enda tillverkare av glasmosaik. Ifö i Bromölla hade sedan slutet av 1930-talet tillverkat mosaik av porslin, glaserad och oglaserad, även Uppsala Ekeby tillverkade en liknande produkt.

Glasmosaiken ligger i tiden och blir en arkitektoniskt intressant accent, som dekorativa väggpartier och som konstnärlig utsmyckning. Vi ser det kanske mest i portpartier och fyllningsmaterial under fönster, men även som golv och dekorativa väggband. Bruno Mathsson använder ofta mosaik som golvmaterial i sina glashus. Han samarbetade med Kosta glasbruk under några år då han först ritade brukets utställningshall och sedan en radhuslänga med tjänstemannabostäder i anslutning till bruket. I sin egen villa i Tånnö är samtliga golv belagda med mosaik i gröna nyanser, i den inte lika vanliga långsmala formen.

I Mathssons egen villa i Tånnö är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

I Mathssons egen villa i Tånnö, uppförd 1965, är den gröna mosaiken genomgående golvmaterial.

Glasmosaiken blir genom glasets inneboende lyster ett mycket levande och skiftande material. (Man eftersträvade dock inte transparens.) I det ordinarie sortimentet saluförde man 60 standardkulörer men kunde ta fram ytterligare 300 nyanser för konstnärligt bruk. Mosaiken såldes klistrade i kartor och de enskilda bitarna plockades samman individuellt av den uteslutande kvinnliga personalen på brukets mosaikavdelning, vilket gjorde att den ena kartan inte var den andra lik

Det som också gör kostamosaiken så levande är att bitarna är inte helt perfekt skurna, utan de varierar lite i kanterna efter brytningen ur gjutformarna. Något som idag är ett problem när man ska restaurera gamla ytor. Den mosaik som tillverkas numera är för perfekt.

badrum

Mosaiken i det restaurerade badrummet i visningslägenheten i Mathssons radhus i Kosta har kompletterats med ny mosaik, så nära originalet som möjligt. De numera helt raka bitarna gör den något stummare än den ursprungliga.

 

Många av 1950-talets och det tidiga 60-talets arkitekter använde mosaiken som en dekorativ färgklick i gestaltningen. Dag Irvall som var stadsarkitekt i Tranås 1948-1965, och Helmer Flensborn med arkitektkontor i Huskvarna nyttjade gärna materialet.

 

Ett material som i sig är outslitligt, när det uppstår problem och mosaiken släpper från underlaget är det alltid monteringen som är den svaga punkten. Mosaiken som tillverkades vid Kosta under den relativt korta tillverkningsperioden 1954-1967 är bevarandevärd och mycket tidstypisk. En av de finaste finns kanske vid entrén till Ekeberga före detta kommunalhus i Kosta, komponerad av Sven Pihlström som var brukets och därmed Sveriges ende heltidsanställde mosaikdesigner.

 

Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

avstyckning-1929-liten

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

grone-vagens-skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Betong – älskat och hatat

Betong är kanske ett av de byggnadsmaterial som väcker mest känslor. Det är ett rationellt material som i mycket gestaltar modernitet, men som också har fått beteckna tristess och storskalighet i epitet som ”betongförort”, ”grå som betong”, också politiker får en släng av sleven i uttryck som ”betongsosse” etc.

Betong har två betydelser´i det svenska språket, den numera rådande betecknar en blandning av cement, ballast, vatten och eventuellt tillsatsmedel, vare sig denna blandning hårdnar eller inte. Den mera ålderdomliga användningen av orden avser alla blandningar av hydrauliskt kalk med stenbitar, stycken av tegel och klappersten. Beredning av betong i den äldre bemärkelse var känt redan under romartiden och Pantheon ett exempel på detta.

Ritning till Jästbolagets byggnad i Nässjö, 1911.

Jästbolagets byggnad i Nässjö, arkitekt Anders Roland 1911, konstruktion Kruger & Toll.

Den armerade betongen, det vill säga betong som förstärkts med inläggningar av stänger eller metallnät, börjar utvecklas under 1800-talet i Frankrike och England. I Sverige blev det Skånska Cementgjuteriet, grundat 1887, som börjar med armerad betong i byggnader, Katarina folkskola, Operan i Stockholm är tidiga exempel. Den första byggnaden med en hel stomme av betong uppförde 1909 på Kungsgatan i Stockholm. Den första i Jönköpings län var Jästbolagets nya byggnad i Nässjö från 1911 och som fortfarande står på sin plats väl synlig längs järnvägsspåret strax norr om stationen. Den är uppförd med bärande bjälklag och pelare av betong endast takvåningen är av trä. Anläggningen uppfördes av Stockholmsfirman Kruger & Toll med Anders Roland som arkitekt. Det var också Kruger & Toll som uppförde Myrstedts byggnad på Kungsgatan i Stockholm.

För den som vill veta mer om betong också ur ett bevarandeperspektiv rekommenderar vi Sven Olof Ahlbergs föreläsning på länsmuseet, nu på onsdag den 26 oktober kl. 18.00. Föreläsningen är ett samarbete med Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Fri entré!

 

VÄLKOMNA!

Britt-Marie Börjesgård