En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

Annonser

En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

K2-17_Tuna_upphängn_klart_Peter berntsson_Åke_Hammarskjöld_BP_20170615

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

K2-17_Tuna small_Smuts1 20170428_BP

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

K2-17_Tuna_upphängn_på_g_BP_20170614

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Kormålningen i Kastlösa kyrka

Kastlösa kyrka på Öland återinvigdes den 7 februari 1954, efter en omfattande inre renovering. Den tidigare öppna kyrksalen med tunnvälvt tak, som gestaltats i samband med att kyrkan uppfördes 1856, ersattes av en basilikaliknande kyrksal. Kraftiga pelare i kalksten avdelar nu kyrkorummet i tre skepp och taket är plant med synliga bjälkar. De tre fönstren i östra väggen, korväggen, murades igen och istället tillkom den nya altarutsmyckningen, fresken Den återvändande Kristus utförd av Waldemar Lorenzon (1899-1984), känd som en av medlemmarna i Halmstadgruppen*. Motivet är uppbyggt med ett geometriskt uppbyggt linjespel, med en dominerande Kristusgestalt i mitten. (Tolkningen av motivet finns att läsa i en folder, tillgänglig i kyrkan.)

Målningen utfördes i al frescoteknik under 1953-54. Till sin hjälp hade Lorentzon konstnären Hans Fagerström från Halmstad och stuckatören Stig Kling, Stockholm. Termen al fresco kommer av italienskans fresco, färsk. Målningen utförs på våt kalkputs som appliceras på underlaget lite i taget (lagom för ett dagsverke). Färgen är torrpigment löst i vatten. Denna teknik ger som regel ett mycket stabilt färgskikt, då materialet karbonatiseras och blir fukttåligt.

Under årens lopp har målningens ytor belagts med bland annat sot från stearinljus, damm och annan smuts. Strax öster om kyrkan går landsvägen förbi, och vibrationer från dess trafik har medfört vissa sättningar i väggarna, som i sin tur orsakat sprickbildning i till exempel hörnen. De skador som i första hand uppmärksammats och som föranledde konservators insats var dock att förgyllda detaljer i bilden hade spruckit upp och böjt sig ut från väggytan. Det visade sig att förgyllningen lagts på en tjock vaxgrund, som troligen penslats på väggen i smält tillstånd (man ser tydligt penseldrag under den tunna förgyllningen). Med största sannolikhet har även vaxkakorna påverkats av vibrationer och sättningar, men troligen också av inneboende spänningar i materialet.

I januari 2017 befann sig två målerikonservatorer från Jönköpings läns museum i Kastlösa kyrka. Från en stadig ställning uppbyggd framför den stora kormålningen arbetades det med rengöring, lagning av puts och fixering av lösa delar. Den stora utmaningen blev förstås att fästa vaxkakorna med förgyllning utan att orsaka ytterligare krackeleringar eller brott i materialet. Genom uppmjukande värme och press, ett fungerande bindemedel samt stor varsamhet kunde de åter fixeras mot den putsade väggen. Efter en knapp vecka kunde vi lämna den rengjorda och nu åter stabila målningen.

*Halmstadgruppen bildades 1929 av sex unga konstnärsvänner. Dessa var – förutom Waldemar Lorentzon – Sven Jonson, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén. Undantaget Mörner, som växte upp i Stockholm, hade de alla rötter i och omkring Halmstad. Sin konstnärliga utbildning skaffade de sig under den europeiska avantgardismens tid, bl a i Berlin och Paris.
Europa var vid denna tidpunkt i ett industriellt uppbyggnadsskede efter första världskriget, och gruppen återgav tidsandan i raka, effektiva linjer och geometriska figurer. Efter hand inspirerades de också av surrealismen, vilket kom att bli deras signum under lång tid, och som också gjorde dem omtalade långt utanför Sveriges gränser.

Ninni Ekre

Munksjöns södra strand – ta del av det som snart är historia!

Munksjöns södra strand är den del av Jönköpings stad som kommer att bli nästa stora förändringsområde. Men än finns det mesta av 1900-talets gamla strukturer och byggnader bevarade.

aga

Nu har även AGA tagit ner skylten.

Området har i historisk tid tillhört Strömsbergs säteri med några kända torp i detta läge, med Sjöen eller Sjön som det äldsta. Här fanns en hälsobrunn som var känd sedan 1700-talet, och som under 1800-talet  kom att utvecklas till ett rekreations- och nöjescentrum. Västerbrunn var den mest etablerade och populära brunnsplatsen i Jönköping. Vid södra stranden fanns också en lastageplats som betjänade Tabergs bruk men som också senare nyttjades industrier i området. Efter att Jönköpings stad i början av 1900-talet köpte marken etablerades ett antal industrier, en tegelfabrik som gjorde murtegel av kalksandsten, slakteriet, Jordbro tändsticksfabrik, Ekmans kartongindustri är några exempel.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

ritning pudrettOch så fanns det en pudrettfabrik, vad det var få du veta om du följer med på en kulturvandring, onsdagen den 31 augusti. Det blir en lite längre promenad från Munksjö Bruk, via Jordbron och f.d. slakteriet till platsen där Västerbrunn låg, vidare längs stranden till Nordiska Syrgasfabriken och AGA. Det är samling vid Shellmacken på Barnarpsgatan, Jönköping, kl. 18.

Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård leder vandringen.

VÄLKOMNA!.

Innovativa takmaterial

Bild

Vård och underhåll av vår bebyggelse kräver stora resurser och i alla tider har man väl försökt förbättra teknik och material. Låg kostnad, lång hållbarhet och enkelt underhåll är tre aspekter på detta, men vackrare utseende har också varit betydelsefullt. Men oftast har man inte kunnat uppfylla alla önskemål samtidigt. När bondehushållet under andra halvan av 1800-talet övergav torvtaket på bostadshuset för att använda tegelpannor i stället vann man visserligen hållbarhet, men kostnaden var hög. Dessutom kostade tegelpannorna pengar, medan torvtaket snarare kostade egen arbetstid.

Många kyrkor var fram till 1800-talets andra hälft försedda med spåntak, men spånen började bli dyra att framställa och underhålla. Därför prövade man alternativa lösningar. På torntaket till Skirö kyrka påträffades för några år sedan resterna efter takpapp. Kanske kom den från Munksjö pappersbruk i Jönköping, som började tillverka takpapp på 1860-talet. Pappen i Skirö låg i kvadratiska ark och var struken med beckartad tjära eller stenkolstjära.

papptak5

betongtakKyrkan i Kållerstad uppfördes 1858, men år 1900 försågs den med ett troligen unikt tak av betongplattor. Vi vet inte vem som levererade pannorna och kanske var det en lokal innovatör som utformade dem. Plattorna var kvadratiska och lades så att den bildade ett diagonalmönster. Taket på Kållerstads kyrka höll i många decennier och byttes ut först 2013.

Ett annat nytt takmaterial som introducerades i landet 1907 var eternit eller plattor av asbestcement. Arkitektkåren var redan tidigt mycket tveksam till att lägga eternit på kyrkor, men omkring 1910 skedde detta i några fall. Huskvarna och Hjälmseryds kyrkor fick eternit från tillverkaren i Lomma, men inget av dessa tak finns kvar i dag.

eternit 2

Rivningen av eternittaket på gravkapellet invid Huskvarna kyrka ca 2000.

Text: Anders Franzén, foto: Margareta Olsson och Anders Franzén

Snart kräver gräsmattan en insats!

En välskött gräsmatta är väl ett måste för många trädgårdsägare. Men i dag ska det helst ske med hjälpmedel som inte belastar miljön och det har man gjort förr…

Rerftele gräsmattaEtt sätt som praktiserades vid tingshuset för Västbo härad i Reftele framgår av denna flygbild (detalj nedan) från 1946. Här placerade man två små, flyttbara hägnader på gräsmattan och lät sedan några får göra jobbet. Mer miljövänligt kan man väl knappast tänka sig!

Rerftele gräsmatta detalj

De tidigaste gräsklipparna konstruerades i gräsmattans hemland Storbritannien, men Södra vätterbygden har också långa traditioner genom Husqvarna AB, Åminne Bruk och Norrahammars Bruk AB i detta avseende. Bilden visar en handdriven cylindergräsklippare från Norrahammars bruk i Rådhusparken i Jönköping 1933. Gräsklippningen tycks gå kolossalt lättvindigt!Gräsklippning

StadsparkenOmkring 1950 användes både handdrivna och motordrivna cylindergräsklippare på Stadsparksvallen i Jönköping. I bakgrunden på höjden skymtar Bäckaby kyrka.
Ovanstående torde bevisa två självklarheter – att gräsmattan kan skötas på olika sätt och att länsmuseets arkiv innehåller många skojiga bilder!

Anders Franzén

Nöden är uppfinningarnas moder – Tråddrageriet i Jönköpings stadspark

Tråddrageriet kom att bli den andra byggnaden som tillfördes Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark. Året innan, 1902, hade Bäckaby kyrka räddats från rivning och uppförts i Stadsparken. Ingenjör Algot Friberg, sekreterare i den nybildade Norra Smålands fornminnesförening, hade ambitionen att skapa ett Skansen, som skulle visa ett regionalt byggnadsskick och kulturarv i möjligaste mån.

I december 1902 utgick ett upprop till Gnosjöborna, ställt av hembygdsforskaren, konduktör F.J. Eneström. Uppropet gällde om det fanns intresse för att ideellt bidra till att rädda ”Edra förfäders hemslöjd åt eftervärlden”, genom att skänka ett tråddrageri till Jönköpings stadspark. Det ville Gnosjöborna, och i gåvobrevet till Norra Smålands fornminnesförening fanns också villkoret att föreningen ”å sin sida förbinder sig att nämnda tråddrageri för alltid förevisa, vårda, underhålla och bevara”.

TRÅDDRAGNING var i vårt län mycket provinsiell och dess förutsättning låg i Västbo härads små vattendrag, där bearbetning av metalltråd utgjorde en viktig biinkomst till små jordbruk. I slutet av 1700-talet nämns de första i Kungliga Bergskollegiets protokoll som ger tillstånd för uppförande av ett tråddrageri. Fram till 1800-talets slut har cirka 150 tråddragerier och ett 30-tal räckhammare funnits längs åarna i socknarna Åsenhöga, Källeryd, Kulltorp och Gnosjö. Järnet köptes från bruken i Nissafors, Eckersholm och Götafors, och detta stångjärn var 3 alnar långt och 1½ tum i fyrkant. Det fordrades starka krafter för att bära järnet den 1½ mil långa vägen från Nissafors. Den vägen benämns idag ”järnbärarleden”.

Emanuel Johanssons fintråddrageri i Götarp, Gnosjö kommun. Med en fläskbit smörjdes tråden och drogs sedan med vattenkraftens hjälp genom ”tornet”. Allteftersom tråden blev klenare flyttades den längre bort till de för finare tråd avsedda kubbarna.

Emanuel Johanssons fintråddrageri i Götarp, Gnosjö kommun. Med en fläskbit smörjdes tråden och drogs sedan med vattenkraftens hjälp genom ”tornet”. Allteftersom tråden blev klenare flyttades den längre bort till de för finare tråd avsedda kubbarna.

tråddrageriet färg tråddrageriet takomläggning

Bilderna visar en byggnadsvårdsdag vid tråddrageriet, där Gnosjö hembygdsförening och Wallgårda hembygdsförening bidrog med upptagen torv och där Askeryds hembygdsförening hägnade gärdesgård. Tillsammans med företaget Svensk Byggtradition visade vi på dessa hantverk med traditionella material och metoder.

 

Margaretha Engstedt
antikvarie