Fira ”Fönsterrenoveringens dag” med oss!

Fönstren brukar kalla husets ögon och sägs spegla husets själ och karaktär. Ett originalfönster är en del av samkomponerad helhet och präglas stilmässigt av den tid huset är ifrån. Gamla fönster är möjliga och värda att vårda. Virket i bågarna valdes ut med omsorg för att få så lång livslängd som möjligt på fönstren. En gammal fönsterbåge kan se grånad och sliten ut när färgen flagnar, men virket är oftast friskt. Om det finns skador är det enkelt för en duktig hantverkare att byta ut den skadade delen, då det sällan finns skäl att skrota en hel båge.

Gamla blåsta fönsterglas har en helt annan karaktär och liv än moderna planglas. Munblåsta fönsterglas är en hantverksprodukt som inte har tillverkats i Sverige sedan mitten av 1930-talet och utgör en kvalitét som inte alltid tas tillvara. Efter de blåsta glasen introducerades metoden att dra glas direkt från ugnarna, detta glaset känns igen på att det får en något randig yta. Glava glasbruk i Värmland var först i landet med att tillverka draget glas då de startade sin tillverkning 1927. I mitten på 1950-talet utvecklades floatglastekniken av Alistair Pilkington i England. Det moderna planglaset är helt slätt och reflekterar ljuset på ett annat sätt än mera hantverksmässigt tillverkat glas. På ett modernt hus kan detta vara en del av gestaltningen, men på ett äldre hus påverkar det husets karaktär negativt.

Den 30 maj har blivit utsedd till en rikstäckande dag för att uppmärksamma fönsterrenovering. Länsmuseet inbjuder tillsammans med Svenska byggnadsvårdsföreningen denna kväll till en minimässa där du kan träffa hantverkare inom området, knyta kontakter, få rådgivning och information. Ta del av föreläsningar och inspiration inför sommarens renoveringsprojekt, men också få mera kunskap om material och metoder. Kanske prova på att kitta ett fönster eller köpa lite linoljefärg. Välkommen till länsmuseet den 30 maj kl. 18-21 för att förkovra dig i ämnet!

Syftet med Fönsterrenoveringens dag är att sprida kunskap om de miljömässiga, ekonomiska, estetiska och hållbara fördelarna med att vårda sina fönster. Bakom initiativet står Sveriges Länsmuseer, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mera om fönsterrenovering och den aktuella dagen!

Britt-Marie Börjesgård

Som en någorlunda händig privatperson kan du lära dig att vårda dina fönster.

En duktig snickare byter enkelt eventuellt skadade delar i karm och mittpost.

Det är oftast bottenstycket som kan behöva lagas.

Ps. Länsmuseet har arbetat om hemsidan, i det arbetet har också en gemensam bloggportal skapats för våra olika ämnesbloggar. I ett övergångsskede, innan alla bitar har fallit på plats, väljer vi att publicera inläggen dubbelt både här och på den nya plattformen. Ds

Annons

En bit idrottshistoria går i graven

I dagarna har ännu en välkänd Jönköpingsbyggnad blivit grävskopornas rov. Det är det gamla idrottshuset på Väster som har rivits för att så småningom ersättas av en modernare byggnad.

Platsen har historiskt tillhört Tändsticksfabrikens område och var innan det blev kvartersmark, brädgård och virkesupplag för fabriken. På tändsticksbolagets karta från 1935 finns ett såghus med tillhörande lastskjul, mätarekontor samt en portvaktstuga inritade. År 1967 revs den sista kvarvarande byggnaden från tändsticksepoken på området.

Idrotten har länge haft en plats här. År 1902 uppfördes en tennispaviljong på bolagets mark öster om brädgården, på initiativ av Ebba Hay. Hon var dotter till tidigare disponenten vid tändsticks­fabriken, Bernard Hay. Ebba var en framstående tennisspelare, hon deltog bland annat i olympiaden 1912 i Stockholm. Tennishallen som ritades av Gunnar Mellgren, ägdes av Tändsticksbolaget fram till 1939 då staden övertog densamma.

Idrottshallen under uppförande. Foto: JLM Gustav Andersson.

Utsikt från väster med tennishallen och idrottshuset. JLM

Samma år byggdes i anslutning till tennishallen en idrottshall, efter ritningar av arkitekterna Rolf Hagstrand och Birger Lindberg, Stockholm. De två arkitekterna har genom sitt kontor Hagstrand & Lindberg ritat en rad idrottshallar och anläggningar runt om i landet. På verkslistan står bland annat en tennishall i Katrineholm, idrottshallar i Mariestad, Tidaholm, Sandviken, Uddevalla, Lysekil och Nässjö, tennishallen i Växjö, en simhall i Karlskoga och idrottsinstitutet på Bosön. Deras tennis- och idrottshallarna är tidstypiska exempel på funktionalistiska anläggningar med stora fribärande takkonstruktioner. De bågformade valven formades i limträbalk och hallarna fick riklig tillgång på dagsljus genom de stora glasade partier i gavlarna. Limträbalken var ett relativt nytt material och under kriget var järn en bristvara, så limträfabriken i Töreboda levererade ett stort antal takbalkar till bland annat idrottshallar under denna perioden.

Bilden är tagen ur en annons för Munksjö takpapp, ur Byggindustrins handbok från 1945.

Av de hallar som Hagstrand & Lindberg ritade är idrottshallen i Karlshamn, som invigdes 1937, den enda som är byggnadsminnesförklarad. Detta skedde samma år som hallen firade 60 år, dvs 1997. Hallen i Mariestad, Vänerhof som också var oförändrad från byggtiden och därmed extra skyddsvärd, är nu efter att ha varit en infekterad stridsfråga i flera år, sorgligt nog under rivning. Antal bevarade hallar av denna typ blir därmed allt färre…

Och då tillbaka till Jönköping – Ebba Hays tennishall revs år 1984 och nu år 2017 har också idrottshuset rivits. Ännu en bit idrottshistoria som har gått i graven.

Britt-Marie Börjesgård

Ps. För den som vill läsa mera om idrottshallar från denna tid finns en kandidatuppsats från 2014 skriven av Charlotta Claesson ”Den moderna idrottshallen. Funktionalismens lösning på fritidsproblemet.”. Här är en länk till uppsatsen.

En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Kormålningen i Kastlösa kyrka

Kastlösa kyrka på Öland återinvigdes den 7 februari 1954, efter en omfattande inre renovering. Den tidigare öppna kyrksalen med tunnvälvt tak, som gestaltats i samband med att kyrkan uppfördes 1856, ersattes av en basilikaliknande kyrksal. Kraftiga pelare i kalksten avdelar nu kyrkorummet i tre skepp och taket är plant med synliga bjälkar. De tre fönstren i östra väggen, korväggen, murades igen och istället tillkom den nya altarutsmyckningen, fresken Den återvändande Kristus utförd av Waldemar Lorenzon (1899-1984), känd som en av medlemmarna i Halmstadgruppen*. Motivet är uppbyggt med ett geometriskt uppbyggt linjespel, med en dominerande Kristusgestalt i mitten. (Tolkningen av motivet finns att läsa i en folder, tillgänglig i kyrkan.)

Målningen utfördes i al frescoteknik under 1953-54. Till sin hjälp hade Lorentzon konstnären Hans Fagerström från Halmstad och stuckatören Stig Kling, Stockholm. Termen al fresco kommer av italienskans fresco, färsk. Målningen utförs på våt kalkputs som appliceras på underlaget lite i taget (lagom för ett dagsverke). Färgen är torrpigment löst i vatten. Denna teknik ger som regel ett mycket stabilt färgskikt, då materialet karbonatiseras och blir fukttåligt.

Kormålningen ”Den återvändande Kristus. Besiktningsbild, Bibi Pålenäs.

Kristi gloria, före konservering. Foto Gunnel Rosenquist.

Under årens lopp har målningens ytor belagts med bland annat sot från stearinljus, damm och annan smuts. Strax öster om kyrkan går landsvägen förbi, och vibrationer från dess trafik har medfört vissa sättningar i väggarna, som i sin tur orsakat sprickbildning i till exempel hörnen. De skador som i första hand uppmärksammats och som föranledde konservators insats var dock att förgyllda detaljer i bilden hade spruckit upp och böjt sig ut från väggytan. Det visade sig att förgyllningen lagts på en tjock vaxgrund, som troligen penslats på väggen i smält tillstånd (man ser tydligt penseldrag under den tunna förgyllningen). Med största sannolikhet har även vaxkakorna påverkats av vibrationer och sättningar, men troligen också av inneboende spänningar i materialet.

I januari 2017 befann sig två målerikonservatorer från Jönköpings läns museum i Kastlösa kyrka. Från en stadig ställning uppbyggd framför den stora kormålningen arbetades det med rengöring, lagning av puts och fixering av lösa delar. Den stora utmaningen blev förstås att fästa vaxkakorna med förgyllning utan att orsaka ytterligare krackeleringar eller brott i materialet. Genom uppmjukande värme och press, ett fungerande bindemedel samt stor varsamhet kunde de åter fixeras mot den putsade väggen. Efter en knapp vecka kunde vi lämna den rengjorda och nu åter stabila målningen.

Sprickor och bortfall av puts i nordöstra hörnet. Foto Ninni Ekre.

Dräkten är till hälften rengjord. Foto Ninni Ekre

Glorian återfäst, värmning pågår. Foto Ninni Ekre.

*Halmstadgruppen bildades 1929 av sex unga konstnärsvänner. Dessa var – förutom Waldemar Lorentzon – Sven Jonson, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén. Undantaget Mörner, som växte upp i Stockholm, hade de alla rötter i och omkring Halmstad. Sin konstnärliga utbildning skaffade de sig under den europeiska avantgardismens tid, bl a i Berlin och Paris.
Europa var vid denna tidpunkt i ett industriellt uppbyggnadsskede efter första världskriget, och gruppen återgav tidsandan i raka, effektiva linjer och geometriska figurer. Efter hand inspirerades de också av surrealismen, vilket kom att bli deras signum under lång tid, och som också gjorde dem omtalade långt utanför Sveriges gränser.

Ninni Ekre

Munksjöns södra strand – ta del av det som snart är historia!

Munksjöns södra strand är den del av Jönköpings stad som kommer att bli nästa stora förändringsområde. Men än finns det mesta av 1900-talets gamla strukturer och byggnader bevarade.

Nu har även AGA tagit ner skylten.

Området har i historisk tid tillhört Strömsbergs säteri med några kända torp i detta läge, med Sjöen eller Sjön som det äldsta. Här fanns en hälsobrunn som var känd sedan 1700-talet, och som under 1800-talet  kom att utvecklas till ett rekreations- och nöjescentrum. Västerbrunn var den mest etablerade och populära brunnsplatsen i Jönköping. Vid södra stranden fanns också en lastageplats som betjänade Tabergs bruk men som också senare nyttjades industrier i området. Efter att Jönköpings stad i början av 1900-talet köpte marken etablerades ett antal industrier, en tegelfabrik som gjorde murtegel av kalksandsten, slakteriet, Jordbro tändsticksfabrik, Ekmans kartongindustri är några exempel.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

Och så fanns det en pudrettfabrik, vad det var få du veta om du följer med på en kulturvandring, onsdagen den 31 augusti. Det blir en lite längre promenad från Munksjö Bruk, via Jordbron och f.d. slakteriet till platsen där Västerbrunn låg, vidare längs stranden till Nordiska Syrgasfabriken och AGA. Det är samling vid Shellmacken på Barnarpsgatan, Jönköping, kl. 18.

Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård leder vandringen.

VÄLKOMNA!.

Innovativa takmaterial

Vård och underhåll av vår bebyggelse kräver stora resurser och i alla tider har man väl försökt förbättra teknik och material. Låg kostnad, lång hållbarhet och enkelt underhåll är tre aspekter på detta, men vackrare utseende har också varit betydelsefullt. Men oftast har man inte kunnat uppfylla alla önskemål samtidigt. När bondehushållet under andra halvan av 1800-talet övergav torvtaket på bostadshuset för att använda tegelpannor i stället vann man visserligen hållbarhet, men kostnaden var hög. Dessutom kostade tegelpannorna pengar, medan torvtaket snarare kostade egen arbetstid.

Många kyrkor var fram till 1800-talets andra hälft försedda med spåntak, men spånen började bli dyra att framställa och underhålla. Därför prövade man alternativa lösningar. På torntaket till Skirö kyrka påträffades för några år sedan resterna efter takpapp. Kanske kom den från Munksjö pappersbruk i Jönköping, som började tillverka takpapp på 1860-talet. Pappen i Skirö låg i kvadratiska ark och var struken med beckartad tjära eller stenkolstjära.

Kyrkan i Kållerstad uppfördes 1858, men år 1900 försågs den med ett troligen unikt tak av betongplattor. Vi vet inte vem som levererade pannorna och kanske var det en lokal innovatör som utformade dem. Plattorna var kvadratiska och lades så att den bildade ett diagonalmönster. Taket på Kållerstads kyrka höll i många decennier och byttes ut först 2013.

Ett annat nytt takmaterial som introducerades i landet 1907 var eternit eller plattor av asbestcement. Arkitektkåren var redan tidigt mycket tveksam till att lägga eternit på kyrkor, men omkring 1910 skedde detta i några fall. Huskvarna och Hjälmseryds kyrkor fick eternit från tillverkaren i Lomma, men inget av dessa tak finns kvar i dag.

Rivningen av eternittaket på gravkapellet invid Huskvarna kyrka ca 2000.

Text: Anders Franzén, foto: Margareta Olsson och Anders Franzén

Snart kräver gräsmattan en insats!

En välskött gräsmatta är väl ett måste för många trädgårdsägare. Men i dag ska det helst ske med hjälpmedel som inte belastar miljön och det har man gjort förr…

Ett sätt som praktiserades vid tingshuset för Västbo härad i Reftele framgår av denna flygbild (detalj nedan) från 1946. Här placerade man två små, flyttbara hägnader på gräsmattan och lät sedan några får göra jobbet. Mer miljövänligt kan man väl knappast tänka sig!

De tidigaste gräsklipparna konstruerades i gräsmattans hemland Storbritannien, men Södra vätterbygden har också långa traditioner genom Husqvarna AB, Åminne Bruk och Norrahammars Bruk AB i detta avseende. Bilden visar en handdriven cylindergräsklippare från Norrahammars bruk i Rådhusparken i Jönköping 1933. Gräsklippningen tycks gå kolossalt lättvindigt!

Omkring 1950 användes både handdrivna och motordrivna cylindergräsklippare på Stadsparksvallen i Jönköping. I bakgrunden på höjden skymtar Bäckaby kyrka.
Ovanstående torde bevisa två självklarheter – att gräsmattan kan skötas på olika sätt och att länsmuseets arkiv innehåller många skojiga bilder!

Anders Franzén

Nöden är uppfinningarnas moder – Tråddrageriet i Jönköpings stadspark

Tråddrageriet kom att bli den andra byggnaden som tillfördes Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark. Året innan, 1902, hade Bäckaby kyrka räddats från rivning och uppförts i Stadsparken. Ingenjör Algot Friberg, sekreterare i den nybildade Norra Smålands fornminnesförening, hade ambitionen att skapa ett Skansen, som skulle visa ett regionalt byggnadsskick och kulturarv i möjligaste mån.

I december 1902 utgick ett upprop till Gnosjöborna, ställt av hembygdsforskaren, konduktör F.J. Eneström. Uppropet gällde om det fanns intresse för att ideellt bidra till att rädda ”Edra förfäders hemslöjd åt eftervärlden”, genom att skänka ett tråddrageri till Jönköpings stadspark. Det ville Gnosjöborna, och i gåvobrevet till Norra Smålands fornminnesförening fanns också villkoret att föreningen ”å sin sida förbinder sig att nämnda tråddrageri för alltid förevisa, vårda, underhålla och bevara”.

TRÅDDRAGNING var i vårt län mycket provinsiell och dess förutsättning låg i Västbo härads små vattendrag, där bearbetning av metalltråd utgjorde en viktig biinkomst till små jordbruk. I slutet av 1700-talet nämns de första i Kungliga Bergskollegiets protokoll som ger tillstånd för uppförande av ett tråddrageri. Fram till 1800-talets slut har cirka 150 tråddragerier och ett 30-tal räckhammare funnits längs åarna i socknarna Åsenhöga, Källeryd, Kulltorp och Gnosjö. Järnet köptes från bruken i Nissafors, Eckersholm och Götafors, och detta stångjärn var 3 alnar långt och 1½ tum i fyrkant. Det fordrades starka krafter för att bära järnet den 1½ mil långa vägen från Nissafors. Den vägen benämns idag ”järnbärarleden”.

Emanuel Johanssons fintråddrageri i Götarp, Gnosjö kommun. Med en fläskbit smörjdes tråden och drogs sedan med vattenkraftens hjälp genom ”tornet”. Allteftersom tråden blev klenare flyttades den längre bort till de för finare tråd avsedda kubbarna.

Bilderna visar en byggnadsvårdsdag vid tråddrageriet, där Gnosjö hembygdsförening och Wallgårda hembygdsförening bidrog med upptagen torv och där Askeryds hembygdsförening hägnade gärdesgård. Tillsammans med företaget Svensk Byggtradition visade vi på dessa hantverk med traditionella material och metoder.

 

Margaretha Engstedt
antikvarie

 

Vattnet ger kraft även i liten skala

Den lilla bäcken.

Resterna av det gamla hjulhuset.

Rester av hjulhusets norrvägg och den gamla vattenrännan.

När man talar om vattenkraft är det kanske oftast de strida strömmarna och bäckar och åar med hög fallhöjd som vi tänker oss. Men det finns också småskaliga exempel. Vid torpet Sandvadet på Hökensås väster om Brandstorp har ett mycket litet elkraftverk restaurerats och rekonstruerats under de senaste åren.

Det är i princip ett vattenhjul som driven en motor och det genererar tillräckligt mycket el för att ge torpet belysning, ström till en elplatta, ett gammal kylskåp och en långsamgående vattenpump. Vattnets leds från bäcken via en enkel vattenränna vidare till vattenhjulet. Vattenhjulet har gått att rekonstruera utifrån de bevarade resterna och några sparade fotografier från 1950-talet då hjulet byggdes och verket senast renoverades. Vidare har också en man som var med då det tidigare vattenhjulet byggdes varit till mycket god hjälp.

En bild från när vattenhjulet iståndsattes på 1950-talet.

Rekonstruktionen av det lilla vattenverket har kunnat ske genom visst stöd från länsstyrelsen och Leaderpengar men framförallt med hjälp av en kunnig snickare och en engagerad fastighetsägare.

Anläggningen är intressant just utifrån sin småskalighet. Småskaligheten gör att tekniken är lätt att förstå och att fascineras av. Vilket förhoppningsvis kommer att göra det lilla vattenverket till ett pedagogiskt intressant besöksmål i framtiden.

Det nya vattenhjulet

Fastighetsägarne mäter effekten

Svänghjulet och den restaurerade motorn.

Vattenrännan

Vattenrännan

Vattenrännan har en enkel avstängning.

Britt-Marie Börjesgård

På räls i 150 år

I år är det 150 år sedan Södra stambanan invigdes. Den var resultatet av ett kostsamt men verkligt framtidssyftande beslut, drygt tio år tidigare. Det var 1853- och 1854-års riksdagar som fattade beslut om att bygga ett nationellt järnvägsnät som inbegrep bland annat södra stambanan. År 1855 uppdrogs åt den kände och välmeriterade kanalbyggaren Nils Ericsson att ansvara för byggandet. Banbyggnaden indelades i två linjesträckningar; Falköping (Ranten) – Jönköping och sträckan Malmö – Jönköping. Parallellt pågick även byggnationen av Vestra stambanan. Arbetena med banan gick i rask takt och åtta år efter den första bandelens öppnande, i december 1964, kunde hela den 381 kilometer långa södra stambanan öppnas för all­män trafik. Från 1856 till 1864 hade banan öppnats i etapper och sträckorna Falköping (Ranten) – Mullsjö (38 km) öppnades för trafik november 1862 och sträckan Mullsjö ­– Jönköping (31 km) i december 1863. I Falköping anslöt banan till Vestra stambanan för vidare förbindelse mot Stockholm. På den tiden tog resan Stockholm – Malmö två dagar och Jönköping var ett lämpligt stopp efter första dagens resa. Det var den kommande järnvägsförbindelsen som var en viktig faktor till att Stora hotellet kom att byggas. Hotellet stod klart i god tid och  firade sitt 150-årsjubileum 2010.

Stora Hotellet i Jönköping

Ånglok F1200

Banan invigdes som sagt i december 1864, men redan nu till helgen blir det stort firande med ett jubileumståg som går från Malmö till Stockholm. På lördag den 6 september är det tågstopp i Nässjö och även om alla biljetter på tåget sedan länge är slutsålda finns det möjlighet att kika på det stora klassiska ångloket vid Nässjö station på lördag eftermiddag och för den morgonpigge på söndag morgon när färden går vidare mot Stockholm. I Nässjö blir det också en rad andra aktiviteter för den järnvägsintresserade. Läs mera här.

Den dragning som vi idag tänker på som södra stambanan genom östra Mellansverige ersatte sträckningen över Falköping – Jönköping år 1874.