Lyft blicken i sommarstaden!

Semester och sommar. För en stadsflanerare finns mera än skyltfönster att se. Lyft blicken och spana in fasaderna, eller låt den notera detaljer i nivå med fotknölarna. Husen i staden bär alla olika uttryck, från den tid de är uppförda, ibland kanske till och med byggåret står inhugget i fasaden.

Hus från jugendtid kan ha en stolt medaljong med byggår inhugget.

 

Eller kanske byggåret sitter som fasaddekorationer i smide, som på den här fastigheten längs Storgatan i Nässjö.

Man kan imponeras av väl utförda stenhuggararbeten och hitta spännande detaljer om man bara tittar. Och betänka att det är en mänsklig hand med hammare och mejsel som har format spåren i stenen, eller som har lagt upp dekorationsdetaljerna i putsen. Hantverkskunnande och precision i ett.

Vacker stenomfattning.

Sockelvåning i sten, huggen i olika tekniker.

Konstfullt putsad fönsteromfattning.

Inskriptionstavlan på nässjö stadshus i röd granit.

Eller så kan det vara tvärtom.Detaljerna kan också vara exempel på tidig industrialisering med gjutna detaljer i cement som här på Sofiakyrkans rikt dekorerade fasad. Om man tittar noga kan man se skarvarna mellan de gjutna elementen.

Varje tid har sitt uttryck. En vilja att dekorera finns i alla tider, men det tar sig olika uttryck, beroende på vad som är modernt. Vissa dekorer är lekfulla och lätta att uppfatta andra kan vara mera intrikata och kräver att man verkligen studerar fasaden för att upptäcka.

Glasmosaiken är typisk för 1950- och 60-talen.

Men även mosaik i keramik förekommer.

Även 1980-tals arkitektur kan innehålla dekorativa detaljer.

Intrikat rutmönster i sten. Här på en fasad i Nässjö.

Vissa saker låter sig dock svårligen göras i vår tid, dels finns alltför få hantverkare inom olika skrån, dels skulle det bli väldigt dyrt. Men då får vi glädjas åt det man kunde och kostade på sig för 100 år sedan.

Ett mycket konstfullt slaget entrétak. Mönstret är bearbetat och ciselerat i kopparplåt, de två slingrande ormarna antyder att det ursprungligen förmodligen fanns ett apotek i bottenvåningens affärslokal.

 

Dörrar, portar, entréer och balkonger är också värda att uppmärksamma. Ibland är de smyckade med smidesdetaljer, tidstypiska former eller andra vackra detaljer.

En vackert smidad grind.

Ett konstfullt smidat trappräcken.

En jugenddörr med svängt dörrtrycke, småspröjsade och glas och en konstfullt behuggen sparkplåt i nederkant.

Ett balkongräcke i smide, troligen från 1930-talet.

Balkongerna från 1950-talet har ett annat uttryck.

Ett välbevarat entréparti, från 1950- eller 1960-talet.

Nästa gång du är på stan, hasta inte utan låt blicken svepa över husfasaderna så kanske du upptäcker något du aldrig tidigare har sett. Kanske en fin neonskylt, eller ett utsirat galler i ett parkeringshus från 1980-talet. Var nyfiken och upptäck skönheten i detaljerna!

Träarkitektur med många utsirade detaljer.

Ett postmodernt galler.

Funkisarkitektur med tidstyupisk neonskylt.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Kyrkogård eller taxeringskalender?

Åsenhög ödekyrkogård norr om Gnosjö illustrerar den gamla kyrkogården med ängskaraktär och sticklucka.

En promenad på en landsbygdskyrkogård kan ofta upplevas som en introduktion till socknens historia. Här kan man kanske ana både platsens och invånarnas historia. Genom titlar på gravstenarna kan man se vad man arbetade med inom församlingen; lantbrukaren, hotellägarinnan eller gjutmästaren ger oss lite vägledning.

 

Familjen Sjögrens gravplats på Ingatorps kyrkogård. Eventuellt är vårdarna tillverkade av Bolinders gjuteri i Stockholm.

Kyrkogårdarna på landsbygden är i regel jämngamla med församlingens första kyrka och har i så fall kontinuitet tillbaka till tidig medeltid. Vi vet inte mycket om de medeltida kyrkogårdarna, men de skulle vara vigda och inhägnade. Inhägnaden kunde utgöras av en stenmur eller av en timrad så kallad balk. Ingången till kyrkogården kunde ha ett litet porthus, ofta kallad stiglucka.

 

I äldre tid hade kyrkogården karaktären av en äng med gravkullar eller gravmarkeringar av sten eller trä. Det är först från decennierna kring sekelskiftet 1900 som man strävar efter att få en mer prydlig och välansad kyrkogård.

I princip påträffar vi två olika typer av gravar på 1900-talskyrkogården. De lite mer välbeställda köpte sin grav och använde den för att begrava familjen osv. Detta gör att man och hustru oftast ligger på samma gravplats. Ett enklare alternativ var att begravas inom allmänna linjen. Detta innebar att kyrkan upplät ett område på kyrkogården för gravar och att dessa uppläts i den tur de behövdes. Med andra ord betydde detta att den som skulle begravas placerades invid den som senast begravts och att nästa erhöll nästa intilliggande gravplats. Detta gör att gravar inom allmänna linjen följer varandra kronologiskt. Familjemedlemmar kunde på detta sätt gravläggas på helt olika ställen.

Allmänna linjen på Norra Solberga kyrkogård.

Ett av länets absolut bästa exempel på kyrkogårdar med både köpegravar och gravar inom allmänna linjen är Ingatorps kyrkogård öster om Eksjö. Här finns både påkostade stenvårdar med gravram och grusbeläggning och stora områden med allmänna linjen. Ett annat gott exempel är kyrkogården i Norra Solberga norr om Nässjö.

 

Utformningen av gravarna följer naturligtvis ett mode med större individualitet i äldre tid och större likriktning i dag. En stor gravsten vittnade om högre samhällsställning och mer välstånd. Biskopen Gottfrid Billing i Lund fnyste över hur alla försökte manifestera sin rikedom och betydelse genom påkostade gravar. ”DETTA ÄR INGEN KYRKOGÅRD – DET ÄR EN TAXERINGSKALENDER!”, sa han.

Genom de inventeringsuppdrag som länsmuseet har för olika pastorat har vi kunnat kartlägga vilka gravar inom respektive kyrkogård som är särskilt värdefulla från kulturhistorisk synpunkt och som därför bör bevaras för framtiden. Just nu inventerar vi kyrkogårdarna i Norra Solberga, Flisby och Kråkshult.

Anders Franzén

Foto: Anders Franzén, Robin Gullbrandsson

En ”bortglömd” masugn

Jag fick i våras en fråga om en sättugn som var märkt med bruksnamnet, Holmeshult. Ett järnbruk som jag var tvungen att erkänna att jag inte hade någon kunskap om och inte heller i en snabb sökning hittade särskilt mycket skrivet om. Åtminstone inte i källor som behandlar järnhanteringen i Jönköpings län. En anledning till detta är att masugnen och gruvan – Inglamåla gruva, tillhörde Kronobergs bergslag och därmed återfinns under Kronobergs län i samlingsverk som ”Småländsk järnhantering under 1000 år”.

Men söker man på rätt ställe går det att finna information. På 1730-talets slut  upptäckte en malmletare järnmalm i Fröderyds socken. Fyndigheten överläts och inmutades av två bruksägare i Kronobergs län, Daniel Schröder på Lessebo och Olof Lundblad på Åryd. För att slippa behöva transportera malmen långa sträckor anlades snart även en masugn, vilken Schröder blev ensam ägare till. (Lundblad hade något år tidigare fått tillstånd och anlagt en egen masugn i Braås vid sjön Örkens sydspets). Det första tackjärnet vid Holmeshult tillverkades enligt uppgift omkring 1750 och masugnen tog ur bruk 1795 efter en sista misslyckad blåsning. Vid Holmeshults masugn tillverkades visst gjutgods, järnkaminer så kallades järnkakelugnar, spis- och brandhällar, samt bruksföremål som grytor och stekpannor, även om tackjärnet var den huvudsakliga produktionen. Gruvan, som tidvis gav rikligt med järnmalm, var i drift fram på 1800-talets andra hälft.

Det som var upphovet till min lilla efterforskning var denna spis som återfinns på en gård i Asa socken, i norra Kronobergs län.

För den som vill läs mera om gruvan i Inglamåla och Holmeshults masugn finns två artiklar i ”Hembygdsbok för västra och mellersta Njudung”, årgångarna 1956 och 1961. Här kan man också ta del av målande beskrivningar av böndernas ovilja att medverka till körslor och kolning samt upptagande av sjömalm. (Både bergsmalm och sjömalm nyttjades för bästa järn.)

Britt-Marie Börjesgård

Minnen i gjutjärn på länets kyrkogårdar

Nygotik i gjutjärn på Bottnaryds kyrkogård.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten. De senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina. Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna. De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva. De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård. Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft. På länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid. De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

Unik gjutjärnsvård på Adelövs kyrkogård, från 1866 med frimurarsymboler.

Den grekiske dödsguden Thanatos, en yngling som släcker livets fackla (här ner i gräset) på Hagshults kyrkogård.

Nygotiskt gjutjärnskors från 1898 av en i länet vanlig typ med slingrande växt i relief, troligen gjuten vid något av bruken härstädes. Bredaryds kyrkogård.

Rostig nygotik på Hångers kyrkogård.

Länets äldsta gjutjärnsvård är en häll på Åsenhöga ödekyrkogård, gjuten 1712 på Huseby bruk åt kyrkoherdeparet Lacander.

Gjutjärnskors från 1842 på Järstorps kyrkogård.

Ytterligare två gjutjärnsvårdar på Järstorps kyrkogård.

På baksidan av en vård på Bredaryds kyrkogård framgår att den är gjuten vid Häryds bruk. De nedåtvända facklorna var en vanlig dödssymbol under 1800-talet.

En vacker ängel på ett nyklassicistiskt gjutjärnskors.

Avancerad kröndekoration på vård på Bredaryds kyrkogård.

Von Mentzers gravvård från 1860 på Bredaryds kyrkogård är med sina tre meter i höjd länets största gjutjärnsvård.

Nygotiskt gjutjärnsstaket tillverkat vid Jönköpings Mekaniska Verkstad, här på Dunkehalla begravningsplats i Jönköping.

En del kors är nyklassicistiskt enkla utan dekorationer medan andra påverkats av nygotikens rika formspråk med klöverblad, spetsiga små torn och rankor. Då och då finns små skulpturala reliefer av änglar eller den grekiske dödsguden Thanathos som släcker livets fackla. Många har på stammen en liten ranka som sträcker sig mot himlen. Inskrifterna är ibland poetiska. Efter sekelskiftet 1900 föll gjutjärnskorsen ur mode. Då var det främst maskinellt producerade gravstenar av framförallt polerad svart granit som efterfrågades, vilka kunde beställas per katalog. Men gjutna staket att sätta kring de grusade gravplatserna efterfrågades fortsatt under 1900-talets början. På Dunkehalla kyrkogård kan man se ett antal som tillverkats på Jönköpings Mekaniska Verkstad.

Robin Gullbrandsson