Kan man uppleva ”Smålands Jerusalem” från Stadsparksberget?

Sveriges Radio P1 sände tidigare i höst programmet ”Stadsinspektionen” en serie om stadsplanering med arkitekturkritikern Mark Isitt som programledare. Han besökte ett antal mellanstora svenska städer och berättade om sina upplevelser och synintryck. I programmet gör han lite en poäng av att det är hans första besök i flera av de skildrade städerna. Mark Isitt är slagfärdig, stundtals provokativ och han sätter ofta fingret på olika aktuella problem och företeelser. I programmet som skildrade Jönköping så fångade han det aktuella intresset för höga hus. Men han försökte också göra en poäng av det gamla numera ganska slitna begreppet ”Smålands Jerusalem”.

Som lyssnare får man följa hur han tar en taxi upp till Stadsparken och blickar ut över staden. ”Det är som att någon myndighetsperson har dragit med linjal över staden. Det enda som tillåts sticka upp över staden är brandstationstornet, Sofia kyrka, en kyrka till där, och en till där och kyrka till där och…”  Hans uppräkning tonas ut för att ge bilden av en aldrig sinande rad av kyrkor.

Och visst finns det ganska många kyrkor, men hur tydlig är deras fysiska närvaro i stadsbilden? Och då särskilt på håll uppe från Stadsparksberget?

Sofiakyrkans höga torn är tydligt i stadsbilden.

Man talar ju populärt numera om att något skaver, och just den delen i ett övrigt bra programmet har stört mig lite. Så jag tog tjänstebilen upp till stadsparken för att se hur många kyrkor man kan se därifrån. Och nog ser man Sofiakyrkan, men de andra är inte lika lätta att upptäcka. Om man tar till teleobjektivet så går det förstås att hitta åtminstone två till, Kristinekyrkans gulputsade torn borta på Öster och Slottskapellet som hukar framför ”Jätten”, det då omdiskuterad höga bostadshuset från 1960-talet, men man kan ju knappast påstå att kyrkorna dominerar stadsbilden ur denna aspekten.

Kristinekyrkan på Öster är här inringad.

…Och med teleobjektiv ser man ju även Slottskapellet.

Och för den med god lokalkännedom går det att identifiera en kyrka till, inte för att den sticker upp över alla andra byggnader, men den är möjlig att se – om man vet att den finns där. Den signalerar dock inte kyrka på långt håll. Pingstkyrkans gula tegelfasad vid Västra torgets är tydligt urskiljbar i siktlinjen väster om Sofiakyrkan.

Pingstkyrkan med dess gula tegelfasad vid Västra torget är stor till ytan, men inte högre än det bredvidliggande bostadshuset.

Att man kan se en katedralliknade stadskyrka från sent 1800-tal, den sedan tidigare stadskyrkan från 1600-talet och ett begravningskapell från samma tid är ju inte så mycket att orda om och inte heller knutet till talesättet ”Smålands Jerusalem”. Begreppet kan härledas till den rika frikyrkligheten – och visst finns det många frikyrkor. Men vad det gäller arkitekturen och kyrkobyggnaderna är frikyrkan sällan konservativ, de är kanske de mest osentimentala i förhållande till sina byggnader. Många frikyrkomän har också varit framstående entreprenörer, (i Gnosjö är det här sambandet väldigt tydligt), och därmed ofta ”framstegsvänliga” även om man kanske har en konservativ livshållning i övrigt. Det har varit mera regel än undantag att bygga nytt och modernt. Församlingarna har dessutom gärna anlitat framstående arkitekter för uppdragen. Carl Nyrén, som Isitt lovordar för länsmuseet tillbyggnad, ritade Immanuelskyrkan stora rosa församlingskyrka också den på Väster relativt nära Sofiakyrkan – stor, men inte särskilt hög. Det leder dock för långt att räkna upp alla fina och arkitektoniskt spännande frikyrkor, det får bli ett annat blogginlägg.

Frikyrkan är och har varit framträdande i Jönköping, men kanske inte på det sätt som lite förenklat vill göras gällande i programmet.

Britt-Marie Börjesgård

Här är en länk med information om radioprogrammet och möjlighet att lyssna.

Annonser

Vetlanda stad och miljonprogrammet

Kvarteret Kantarellen uppfördes på tidigare obebyggd mark. Den ursprungliga vegetationen och dess karaktär är bevarad. Området ligger som i en skogsdunge, trots sitt stadsnära läge.

När vi talar om miljonprogrammet, så tänker man kanske storskalighet, tristess och utanförskap. Men som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så var miljonprogrammet inte bara knutet till höghus, det stora flertalet bostäder uppfördes som trevåningshus och villor. Men den mera storskaliga bebyggelsen behöver i sig inte vara problematisk utan kan också rymma kvalitéer, arkitektoniska men även sociala. Epitet som tristess kommer oftast från dem som inte har egna erfarenheter av boende i områdena. Utanförskap är knutet till människors levnadsvillkor och inte arkitekturen i sig. Det är snarare så att många av dessa områden är ritade av den tidens främsta arkitekter. För att pressa byggkostnaderna var rationalitet och strukturellt byggande viktiga faktorer, men också frågor som bilfrihet och möjligheten att kunna röra sig i området utan att behöva passera trafikerade vägar var en del av planeringen.

Miljonprogrammet var inte något som bara berörde storstäderna utan de flesta städer och större orter har bostadsområden och bebyggelse som är uppförd inom ramen för programmet. Under 1960-talet tog urbaniseringen ytterligare fart, människor flyttade från landsbygden till arbeten i städer och större tätorter, en utveckling som understöddes genom särskilda flyttbidrag.

I Vetlanda tillkommer under 1960-talet en stor mängd nya bostäder, det uppfördes flerbostadshus både i centrala lägen där äldre bebyggelse revs och i stadens utkanter på tidigare icke bebyggd mark parallellt med nya villaområden. År 1963 bildas den kommunala bostadsstiftelsen Witalabostäder. Det första projektet för det nya fastighetsbolaget blev uppförandet av det stora loftgångshusen på rivningstomten efter Hvetlanda Stol & Möbelfabrik väster om järnvägen år 1964. Samma år tog riksdagen beslutet om att en miljon bostäder skulle byggas under en tioårsperiod. Det så kallade miljonprogrammet innebar bland annat att kommunerna erbjöds gynnsamma ekonomiska villkor vid stora bostadsprojekt.

I Vetlanda uppfördes också relativt storskalig flerbostadsbebyggelse på den till staden inköpta marken från Stensåkra gård i Bäckseda socken. Den stora skalan till trots är husen varierade. Bebyggelsen är uppförd av olika byggherrar alternativt att beställaren har anlitat flera arkitekter vilket ger olika uttryck. Bebyggelsen består av omväxlande bostadsrätter och hyreshus och blir sammantaget därför inte monoton och ensartad som flerbostadshus från denna tid ibland upplevs vara.

Ett intressant och särpräglat bostadsområde bland dessa är kvarteret Kantarellen. Bebyggelsen ligger inspräng i naturmiljön, i en sluttning med omgivande barr- och lövträd. Det intilliggande platsnamnet på kartan, Galgabacken, ger en anvisning till äldre nyttjade, men det är en helt annan historia som vi får återkomma till vid annat tillfälle. Kantarellen ritades 1966 av ELLT (Engström, Landberg, Larsson, Törneman) Arkitektkontor i Stockholm på uppdrag av Riksbyggen. Den stora byggnadskroppen är 16-kantig vilket gör att den närmast uppfattas som rund. De sammanfogade bostadssektionerna är raka och kantigheten tas upp i de sammanlänkade trapphusen. Byggnaden inramar en gemensam vindskyddad gård. De fyra studiekamraterna Alf Engström, Gunnar Landberg, Bengt Larsson och Alvar Törneman grundade arkitektkontoret 1954 medan de fortfarande gick på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. De var framgångsrika och vann flera tävlingar, bland annat för krematoriet i Gävle som även tillägnades Kasper Sahlin-priset. Kontoret arbetade mycket med att utveckla strukturellt byggande, deras arkitektur var modernistisk med hög materialkänsla och tydligt redovisade konstruktioner och material. I Kantarellen är fasaderna klädda med mörkrött tegel, betongen är synlig i trapphusen och fönstren är målade i en dalablå kontrastfärg. Sparsmakade arkitektoniska kvalitéer som förhoppningsvis även kommer att bevaras efter den nu pågående renoveringen.

Britt-Marie Börjesgård

Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

avstyckning-1929-liten

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

grone-vagens-skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård

Västerbrunn vid södra Munksjöns strand

Vissa miljöer är relativt statiska, andra genomgår stora förändringar. Området vid Munksjöns södra strand har genomgått flera stora förändringsskeden. Fram till 1900-talets början tillhörde marken Strömsbergs säteri och inrymde några torp och den gamla hälsobrunnen och ”nöjescentrat” Västerbrunn. När staden övertar området blir det industrimark, med plats för slakteri och en rad andra industrier.

Den gula ekonomiska kartan från 1954.

Den gula ekonomiska kartan från 1954, Västerbrunn ligger vid sidan om siffran 25.

Källan på Strömsbergs ägor, söder om Munksjön, uppmärksammades under tidigt 1700-tal av provinsialläkare Jakob Sjöberg och ryktet om dess hälsobringande effekt spred sig snabbt. Ett brunnskar med lås tillverkades för att skydda källan, det ersattes snart av ett brunnshus. Brunnen kallades då Lindedahl eller Lindahl. På 1730-talet skrev Sjöberg en rapport till Collegium Medicum (en läkarorganisation grundad på 1660-talet) där han beskrev surbrunnens alla läkande egenskaper på allt från skörbjugg, kvinnfolkstider (menstruation), magmaskar till gikt. Under 1700-talets senare del kom provinsialläkare Wåhlin att framhålla en annan källa i den så kallade Mahredalen, sydost om Östra kapellet längs vägen mot Jära. Den nya källan kom att kallas Österbrunn och Lindahl blev då Västerbrunn. Att dricka brunn, var inte bara en hälsokur utan det blev en del av tidens rekreation och nöjesliv. De båda brunnarna hade sina olika glansperioder men Österbrunn ansågs som något förnämare.

Västerbrunn hade en stor brunnssalong, flera mindre byggnader, kägelbana och ett antal gungor. När Borås-Ulricehamns järnväg byggdes på 1930-talet blev Västerbrunn också en hållplats längs denna bansträckning. Banvaktarstugan, som även kallades ”Västerviken” hade tidigare utgjort en sorts vaktmästarbostad till hälsobrunnen. Den stora brunnssalongen låg kvar på sin ursprungliga plats och revs först 1963 då Kämpevägen breddades.

Brunnens exakta fysiska placering har ibland varit lite svävande och en orsak till detta är nog framförallt en karta över Jönköping från 1855 som felaktigt placerar Västerbrunn i närheten av Tallahov, som var ett av torpen under Strömsberg vid Munksjöns sydöstra strand.

Detalj av karta Jönköpings stad av Ljunggren 1855.

Detalj av karta Jönköpings stad av Ljunggren 1855.

Det finns dock andra kartor och fotografier som tydligt visar var Västerbrunn låg. en fantastisk karta är den militära rekognoseringskarta som upprättades omkring 1820, den är mycket detaljerade vad gäller områdena runt staden på ett sätt som stadskartorna inte är, eller hade något behov av att vara. (Kartan rätar också ut ett annat frågetecken som gäller lastageplatsen vid Munksjöns södra strand. Men det är en annan historia som det finns anledning att återkomma till.)

Rekognoseringskartan från 1821 markerar Västerbrunns läge söder om Munksjön.

Kartan markerar Västerbrunns plats, men den visar också var Österbrunn låg.

Här låg Österbrunn, sydost om Östra kapellet.Ett flygfotografi från 1949 placerar Västerbrunn i förhållande till annan fortfarande kvarvarande bebyggelse vilket också gör det lättare för oss att orientera sig i omgivningen utifrån dagens situation. Västerbrunn är den mörka byggnaden överst i bilden vid sidan om de höga träden och bakom det välvda tak till Ekmans kartongindustri. I den vänstra kanter syns också hållplatsen Västerbrunn.

kvarteren-osterbotten-osten-mfl-fran-norr-bla-nimoverken

Britt-Marie Börjesgård

För den som vill titta närmare på rekognoseringskartan från 1821 och upptäcka flera spännande detaljer så finns den digitalt tillgänglig via Riksarkivets digitala arkiv. Här är en länk.

Munksjöns södra strand – ta del av det som snart är historia!

Munksjöns södra strand är den del av Jönköpings stad som kommer att bli nästa stora förändringsområde. Men än finns det mesta av 1900-talets gamla strukturer och byggnader bevarade.

aga

Nu har även AGA tagit ner skylten.

Området har i historisk tid tillhört Strömsbergs säteri med några kända torp i detta läge, med Sjöen eller Sjön som det äldsta. Här fanns en hälsobrunn som var känd sedan 1700-talet, och som under 1800-talet  kom att utvecklas till ett rekreations- och nöjescentrum. Västerbrunn var den mest etablerade och populära brunnsplatsen i Jönköping. Vid södra stranden fanns också en lastageplats som betjänade Tabergs bruk men som också senare nyttjades industrier i området. Efter att Jönköpings stad i början av 1900-talet köpte marken etablerades ett antal industrier, en tegelfabrik som gjorde murtegel av kalksandsten, slakteriet, Jordbro tändsticksfabrik, Ekmans kartongindustri är några exempel.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

Kontorsbyggnaden till Jönköpings läns slakteri ritades 1940.

ritning pudrettOch så fanns det en pudrettfabrik, vad det var få du veta om du följer med på en kulturvandring, onsdagen den 31 augusti. Det blir en lite längre promenad från Munksjö Bruk, via Jordbron och f.d. slakteriet till platsen där Västerbrunn låg, vidare längs stranden till Nordiska Syrgasfabriken och AGA. Det är samling vid Shellmacken på Barnarpsgatan, Jönköping, kl. 18.

Byggnadsantikvarie Britt-Marie Börjesgård leder vandringen.

VÄLKOMNA!.

Plagiat eller inspiration?

När arkitekten skall utforma en byggnad sker detta i ett sammanhang där man måste förhålla sig till en lång rad givna förutsättning. Oftast rör det sig om byggherrens behov, byggteknikens möjligheter, myndigheters krav osv. Arkitekten låter sig samtidigt oftast inspireras av andra byggnader – kollegornas samtida skapelser eller arkitekturhistoriens gamla verk. Här tänker jag ge några exempel på när arkitekter skapat byggnader som är så snarlika sina förebilder att man nästan kan tala om plagiat.

Mitt första exempel avser det ridhus som familjen Hay lät uppföra vid korsningen Trädgårdsgatan-Nygatan i Jönköping. Byggnaden stod klar omkring 1880 och hade ritats av arkitekten Magnus Isaeus, som exempelvis även gestaltade Sturebadet i Stockholm. Att rita ett ridhus i stadsmiljö var ett ovanligt uppdrag och helt säkert fick Isaeus uppslaget till byggnadens utvändiga form från en fransk arkitekturtidskrift, Revue Général de l’Architecture, från 1873. I den publicerades ritningar till ett ridhus i den nordfranska staden Caen som i hög grad liknar det i Jönköping. Ridskolan i Caen ritades av arkitekten M. G. Auvray och den används idag som ett kulturcentrum.

AN 1

Ridhuset i Jönköping

il_570xN.899606043_hu7h

Ridhuset i Caen, Frankrike.

 

 

 

le-theatre-va-redonner-vie-au-manege-de-la-gueriniere

Ridhuset i Caen, Frankrike.

Mitt andra exempel är hämtat från Nässjö. Under en period var byggmästaren Hugo Göransson verksam där och ritade en villa vid Gamlarpsvägen 1920 – ibland kallat bananhuset. Exteriören är speciell bland annat genom de utskjutande ornamenten vid byggnadens hörn. Med all säkerhet fick Göransson idén till gestaltningen efter att ha läst den tyska tidskriften Berliner Architekturwelt från 1910. I den presenteras en snarlik byggnad i villastadsdelen Grunewald i Berlin. Byggnaden ritades av arkitekten Sepp Kaiser och är bevarad trots världskrigets förstörelse av Berlin.

AN 10_fixad

Villabyggnaden i Nässjö.

AN9_sid 243

Villa i Grunewald, Berlin.

Som sista exempel tar jag tre villabyggnader som står i Gislaved, Värnamo och Jönköping. Det speciella är att de har en lite särpräglad och likartad gestaltning, men att bygglovsritningarna anger olika arkitekter. Här tycks det vara så att man lånat friskt av varandra. Villan i Jönköping ritades av arkitekten Oskar Öberg 1925 och den i Gislaved ritades av den lokale byggmästaren S. W. Johansson 1933. Bygglovsritningarna för villan i Värnamo är otydliga och kan därför inte dateras.

2015-127_Hylletofta ka spån_AF_2016-05-26 002

Villan i Jönköping.

14 september 2011 004

Villan i Gislaved.

 

14 september 2011 005

Villan i Värnamo.

Anders Franzén

Illustrationer: Internet samt Jönköpings läns museum.

Forssellska gården – ett nytt kapitel…

Idag är det ett år sedan den tragiska branden i gamla staden i Eksjö. Det var en förfärlig händelse med i oåterkalleliga konsekvenser, ett liv släcktes och en historisk stadsgård gick till spillo. Det kunde dock ha gått ännu värre om inte räddningstjänsten hade fått elden under kontroll så snabbt.

Efter att gården länge har varit inhägnad och otillgänglig har den i sommar fått en ny tillfällig skepnad i väntan på en kommande byggprocess. Kommunen, som sedan i början av sommaren är fastighetsägare, har lagt trädäck över de bevarade grunderna, däck som följer den tidigare bebyggelsens yta och grundnivåer. Trädäcket har blivit en plats där glassätande turister kan slå sig ner och för barnen en härligt stor springyta. En informationstavla berättar om platsen och om Forssellska gårdens historia för de som är intresserade.

Ciselören 1 från Norra Storgatan

Trädäcket är ett mellanspel i  Forssellska gårdens historia, i väntan på det som komma skall – kommunen har bjudit in till en arkitekttävling för att gestalta den nya bebyggelsen. I programmet slås fast att trä som byggmaterial är självklart, att vårdträdet, gårdens stenbeläggning och den gamla källaren ska bevaras och att den befintliga detaljplanen från 1922 är gällande. Detaljplanen stadgar bland annat att byggnad inte får innehålla mer än två våningar jämte de rum som kan inredas på vind. Det tänkta ändamålet är fortsatt handel i bottenplan och däröver bostäder. Syftet formuleras att utforma ett unikt område med en god gestaltning och med goda och ändamålsenliga hyresrätter.

I programmet konstateras att längs Norra Storgatan finns 400 år av arkitekturhistoria samlat, tack vare att varje generation har fått bygga enligt egna traditioner. Och att denna naturliga utveckling i stadskärnans arkitekturhistoria bör tas hänsyn till vid utformning av en ny byggnad på denna plats. Detta gör att det finns tolkningsutrymme för de tävlande som att det möjlig att gestalta det nya huset i en väl anpassad skala med vår tids byggnads- och formspråk. Men den kan också tolkas som att det är önskvärt med en gestaltning som är väl anpassad till de äldre och dominerande formspråken i Eksjö gamla stas.

Vad det blir återstår att se, ett nytt kapitel tillförs gårdens långa och varierande historia. Mycket har som sagt hänt sedan 1600-talets mitt och historien stannar inte nu.

Det blir uppenbart om man blickar bakåt i gårdens historia utifrån försäkringsbrev, Eksjö stads tryckta historia, bygglovshandlingar m.m.

Årtal: Händelse:
1648 Joen Jönsson säljer sin gård med kålgård till Ingemar sadelmakare, (Dukers tomt 134), intill Nils snickares gård (Dukers tomt 130)
1655 Den östra tomten, tomt 130 enl Dukers karta, ägdes av Nils snickare och hans hustru Elsa Andersdotter
1680-talets slut Tomt 130, ägs av rådmannen och gästgivaren Christer Perssons änka
1690 Christer Perssons änka sedan sålde tomten 130 vidare till sonen handelsman Nils Christersson Lilliewalch.
1698 Nils Christersson Lilliewalch avlider och tomten återgår till modern.
1699 Den västra tomten, tomt 134 enl Dukers, ägs av Ingemar sadelmakare sedan Ingemar Larssons sterbhus, (IJ avlider13 febr 1699)
1711 Den östra tomten, tomt 130, förvärvas av Catarina Knagg.
1713 Handelsman Lars Andersson Wessman köper tomt 134.
1780 Köpman Nils Johan Sjöstedt förvärvar fastigheten 2:a kvarteret 7-8. Tomterna var då sammanslagna.
1798 Karta över Eksjö Rådman Nils Johan Sjöstedt tomt 59 på kartan, inkluderar även bakgården
1805 Ryttmästare Carl Stålhammar köper gården vid konkursauktion efter Sjöstedts frånfälle.
1812 Gården köps av en garvare.
1821 N M Aschan köper gården jämte bakgården för 1444 ½ rdr banco..
1828 Försäkringsbrev omfattande tre boningshus, 2 bodbyggnader, 2 uthus och 1 ladugårdsbyggnad.
1836 Försäkringsbrev, gällande Garveribyggnad uppförd i stället för i tidigare värderingsinstrument upptagna hus 4, 5 och 6 (inrymde också fähus med spiltor för boskapskreatur, ett svinhus, afträde och stall med spiltor för tre hästar). Försäkringsbrevet undertecknat 22 februari 1836, N. M Aschan garvare.
1854 Försäkringsbrev. Nybyggnad av furutimmer bestruken med rödfärg. 35 alnar långt vid tvärgatan, 9½ alnar bred vid Kyrkogatan, med västra gaveln tillfogad hus no 1. Två våningar med rymlig vind, genomlöpande inkörsport från tvärgatan. Taket täckt med tegel. 1 vån visthusbod, 2 bodar, 1 kök, 2 kontor. Övre våningen, med uppgång från en från gårdssidan byggd tvist, inrymmer 1 verkstad, 1 bostadsrum, och 2 bodar. På vinden, som på taket försett med 7 större draggluggar, finnes 2 dränkkar för sulläder. Försäkringsbrevet undertecknat 24 november 1854 N. M Aschan, Rådman.
1857 Försäkringsbrev, huset vid stora gatan nu brädfodrat med yttre tak av tegel. Hus 2 två som ovan, Hus nr 3 garveribyggnad i triangelform, taket nu täckt av tegel. På bakgården två uthus,No 4 o 5, varav ett med torvtak och ett med tegeltak. (tid No 7 o 8 ). Försäkringsbrevet undertecknat 24 september 1857 N. M Aschan, Rådman.
1876 I konceptkarta över Eksjö står handlanden Jacob Johansson som ägare till tomterna 7 o 8 i Andra kvarteret.
April 1906 Försäkringsbrev med Samuel Johansson som försäkringstagare, fyra byggnader upptagna av trä med tak av tegel på underlag av bräder. Bostadshuset mot Norra Storgatan i tvåvåningar med 14 rum och 5 kök. Bostadshuset mot gränden uppfört i två våningar, 4 rum och 4 kök. Bostadshus mot Norra Kyrkogatan i två våningar, 5 rum och 1 kök. På gården uthus inrett till vedbodar och hemlighus.
Okt 1907 Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Byggnaden mot gränden anges nu innehålla 5 rum och 2 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 7 rum och 2 kök
1907 Ändring norr om portlidret vid Arendt Byggmästares gata och i trapphuset mot Vaxblekargränd. En tvättstuga inrättas i lokalen norr om portgången, brandmur av tegel.
1910 Fasadändring lokalen i hörnet, Norra Storgatan – Vaxblekargränd. De tidigare butiksfönstren indelade med fyra rutor per båge, mot byttes till något större fönster, med hela rutor och avrundade hörn. Bågarna breddades, höjdmåtten är i princip desamma. Tre fönster mot väster och ett butiksfönster mot söder. De två övriga fönstren i bottenvåningen på den södra fasaden berördes också av ändringen. Dörren ändrades också, den lägre dörren ersattes med en högre, i liv med fönsterbågarna och övriga tre dörrar längs Norra Storgatan. Ritningen är signerad Eksjö 21 jan. 1910 – Yngvar Lundberg – civilingenjör. Den är gillad med hänvisning till byggnadsnämndens protokoll 9/2 samma år, underskriven av Yngvar Lundberg, stadsingenjör.
1911 Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan anges nu innehålla 15 rum och 5 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 7 rum och 3 kök
1915 Tillbyggnad på gården. Ett rum med kakelugn, i ett plan i liv med tidigare trapphus på gården längs den västra fasaden. Ritningen är signerad Eksjö i november 1915. Andersson & Abrahamsson.
1918 Bygglov till en påbyggnad av fastigheten mot Norra Storgatan. Vägglivet höjdes och en extra takvåning inreddes på vinden genom att uppföra ett högt mansardtak med takkupor. Butiksfönstren i bottenvåningen fick lika utformning som de sedan 1910 insatta nya fönstren i södra hörnet. Fönstren i övervåningen och på vinden fick en för tiden typisk form med större hela bågar i två, respektive tre luft och småspröjsade överfönster. Samma typ av fönster mot gården. Utbyggnaderna på gården får två plan. Tillbyggnaden i södra vinkeln, är fortfarande något större och skjuter ut på gården och ett nytt trapphus är tillfogat norr om genomgången till Storgatan. Fasad- och sektionsritningar är signerad, Eksjö i aprill 1918 Erick Göransson. Planritningen är daterad maj 1918.
Januari

1919

Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan innehåller nu 18 rum och 6 kök. Huset mot Norra Kyrkogatan ”boningshus och brygghus” innehåller 8 rum och 4 kök. (Huset mot gränden oförändrat.)
Dec

1919

Försäkringsbrev med Axel Forssell som försäkringstagare. Boningshuset mot Norra Storgatan innehåller nu 31 rum och 8 kök. (Huset i övrigt oförändrade.)
Dec 1935 Försäkringsbrev med fru Hanna Forssell som försäkringstagare. Inga förändringar i beskrivningen av bebyggelsen.
1943 Ombyggnad av butikslokalen på hörnet Norra Storgatan Vaxblekargränd. Ett pannrum inrättas i anslutning till tidigare mindre matkällare. Gjutna murar i pannrummet. Butiksentrén flyttas till hörnet som avfasas. Ett tidigare enkelrum med kök i tillbyggnaden i hörnet, läggs till butiksytan vilket också sker med kontoret bakom butiken. Ny avväxling med balk samt ändrad fönstersättning. Ritningen är signerad Eksjö 16/8 1943 H. Ahlstedt.
1951 Nya fönster övre våningen mot Vaxblekargränd. I jämförelse med uppmätningsritning framgår vad ändringen innebär. Ändringsritning signerad Eksjö den 12/1 1951 H. Ahlstedt. Uppmätningsritningen är odaterad, också den underskriven av H. Ahlstedt. Övervåningens fönster, där fyra är ritade som tvåluftsfönster med tre rutor per båge och två fyrluftsfönster med korspost. Korspostbågen är dock spröjsindelad på samma sätt som tvåluftsfönstren. De nya fönstren är genomgående korspostfönster med större ospröjsad rutor i de nedre luften.
1968 En större ombyggnad, modernisering och restaurering av hela fastigheten. Moderna kök och badrum inreddes. Dass och vedbodar ersattes med förråd och enrummare. Utbyggnaden på gården i öster revs och trappan till loftgången i söder vändes i sitt lopp. Fönstren byttes på byggnaden mot Norra Storgatan, korspostfönstren med småsröjade överrutor byttes till traditionella två- respektive treluftsfönster med tre rutor i varje båge.
Byggmästare Gösta Stridh är nu ägare.

Britt-Marie Börjesgård