En solskenshistoria: Stulet huvudbaner tillbaka efter 15 år

Natten till den 18 februari 2002, stals Peder Persson Hammarskjölds huvudbaner från Tuna kyrka, Vimmerby kommun. Dagen efter möttes personalen av en vidöppen ytterdörr och polis kallades till platsen. Det enda spåret tjuvarna lämnat efter sig var gul färg från ett bräckverktyg. Inne i kyrkan såg allt ut som vanligt, förutom att man ”lånat” en stege som fanns där. Med förfäran undersökte man rummet för att se vad som stulits. Alla saker hade lämnats orörda utom ett: Peder Perssons huvudbaner var spårlöst försvunnet!

Vapenskölden är tillbaka på den plats det haft sedan ca 1680. Tursamma tillfälligheter gjorde att föremålet kunde hitta hem igen. Museitekniker Peter Berntsson och ättens huvudman, Åke Hammarskjöld är givetvis glada.  Under de senaste åren har flera stift arbetat hårt med olika stöldsäkringsprojekt. De flesta svenska kyrkor är därför larmade idag och föremålen är ofta individuellt säkrade.

Säkert var man tacksam för att inget hade förstörts inne i kyrkan. Men att man bara stal en ”sak” väckte funderingar. Miljön är rik på föremål och säkert hade man kunnat stjäla mer? Blev man störd i sitt tjyveri, fick man bråttom, eller var det bara detta man ville ha? Varför då i så fall? Frågorna hopades men polisens arbete gav inga svar. Eftersom man saknade både ledtrådar och vittnen fanns inte heller något hopp om att få tillbaka den stulna klenoden. Åren gick och man möblerade om bland föremålen så att tomheten på Peder Perssons plats inte skulle kännas så påtaglig.

Men så hände något! Den 5 juli 2015  kontaktades polisen i Roskilde, Danmark, av nätauktionsfirman Lauritz.com. Man hade fått in en vapensköld till försäljning och via en svensk värderingsexpert som firman anlitat, började man misstänka att det rörde sig om stöldgods! Saken undersöktes närmre och det visade sig faktiskt vara det försvunna huvudbaneret från Tuna kyrka.

När baneret återfanns hade det stora skador och var mycket smutsigt.

En privatperson ville nu sälja det efter att ha ärvt det av sin framlidne make. Änkan uppgav att mannen haft föremålet länge i sin ägo, redan innan paret lärde känna varandra. När hon flyttade in hos mannen frågade hon vid något tillfälle ”vad det var för grej som låg i källaren”. Hon fick då till svar att maken köpt huvudbaneret av en svensk man. Senare dammades det av och fick ta plats på en vägg i parets sovrum.

Att det nu, när det var dags för försäljning, visade sig vara ett stulet föremål förvånade änkan, men hon motsatte sig inte att polisen beslagtog skölden. Efter en rad lyckosamma tillfälligheter fördes det alltså  tillbaka till Sverige med hjälp av Roskilde- och Vimmerbypolisen. Ytterligare tid har  förflutit och skölden har genomgått säkring och omkonservering. Trots att huvudbaneret nu är helt och fint igen bär det spår av det danska äventyret. Några delar förlorades i samband med bortavaron, bland annat den stridshammare som skall finnas i hjälmprydnaden, högst upp.

Om den säljglada änkans berättelse stämmer vet vi inte. Det finns fortfarande många frågetecken som inte rätats ut. Hur det än förhåller sig är vi  glada att kunna sätta upp Peder Perssons huvudbaner på den plats där det hör hemma -och där det funnits sedan ca 1680.

Baneret är i rörelse och både TV- radio- och tidningsjournalister följer händelsen.

Videoklipp av Simon Henriksson på Dagens Vimmerby

…Och för er som inte vet vad ett huvudbaner är: dessa föremål är ett minne från den svenska stormaktstiden. De kan kort beskrivas vara adelsmannens sista manifestation, vapenskölden som dekorerats med den dödes släktvapen bars i begravningståget i nära anslutning till kistan. Ibland fick en riddare till häst bära baneret på ryggen. Efter processionen, när begravningen var över, placerades begravningsvapnet på en vägg i sockenkyrkan eller i släktens gravkor (dvs den plats där familjen köpt sin gravplats) som ett minnesmärke för de efterlevande. Ibland fick en bit sorgflor följa med.

Kyrkans rum invaderas under stormaktstiden av tecken på världslig ära och makt i form av personliga minnesmärken – begravningsvapen. Många av dessa pryder än idag kyrkornas väggar, även om många gått förlorade genom åren. I begreppet begravningsvapen ingår huvudbaner, vapenepitafier, anvapen, anträd, och anpyramider.  Vapensköldar finns också i andra länder, men begravningsvapnen i kyrkorna är unika för Sverige (och de områden som var svenska under stormaktstiden) i ovannämnda begravningsfunktion.

Bibi Pålenäs, konservator

Annons

Stadsarkitekter i Jönköpings län

Under 1900-talets mitt hade stadsarkitekterna en stark position och roll i plan- och byggprocessen. Men hur började det, och hur såg utvecklingen ut i Jönköpings län?

Den förste stadsarkitekten i länet var Fredrik Sundbärg. Han tillträdde befattningen i Jönköpings stad år 1891. Staden hade dessförinnan, redan från slutet av 1600-talet haft stadsbyggmästare, varav flertalet var antingen snickare eller byggmästare i grunden. Sundbärg var den förste med titeln stadsarkitekt. I tjänsten granskade han bygglov och föredrog dem för byggnadsnämnden. Mot särskild ersättning fick han också vissa uppdrag att rita kommunala byggnader och anläggningar, brandstationen på Kyrkogatan är ett sådant exempel. Det stod också honom fritt att parallellt med sin tjänst ta privata arkitektuppdrag. Efter Sundbärg kom Atterström. August Atterström tillträdde som stadsarkitekt 1901 och verkade på tjänsten fram till sin bortgång 1930.

August Atterström hade sitt arkitektkontor i hemmet. August Atterström till höger i bild, hans yngre syster Agnes vid ritbordet i mitten och en okänd medarbetare till vänster. Foto från 1904.

Nästa stad efter Jönköping att tillsätta en stadsarkitekt var den unga staden Nässjö, som  anlades som järnvägsstationen vid södra stambanan på 1870-talet. År 1919, bara fem år efter att staden fick sina stadsrättigheter, anställdes Carl Edvard Ericson som stadsarkitekt. Han hade dock ingen arkitektexamen utan var ingenjör och innehade befattning både som stadsingenjör och stadsarkitekt.

År 1938 fick Johannes Dahl tjänst som stadsarkitekt i Tranås. Under 1940-talet  anställde sedan de flesta städerna stadsarkitekter. Bengt Holmstrand anställdes i Huskvarna 1944, Hugo Bolker i Värnamo och Birger Hammarén i Vetlanda samma år. År 1944 anställde Nässjö, Wilhelm Ahlsén, som var den förste på tjänsten med arkitektexamen. Helmer Flensborn blev stadsarkitekt i Gränna 1948. Efter att Folke Edenhall anställdes i Eksjö 1954 och Bengt Svahn i Sävsjö 1955, hade länets samtliga städer stadsarkitekter.

Stadsarkitekterna uppstod inte bara som ett allmänt önskemål utan var en följd av skrivningarna i gällande bygg- och planlagstiftning. Med införandet av PBL, Plan- och bygglagen 1987 avskaffas det formella kravet på kommunerna att ha en stadsarkitekt.

Lite mera om stadsarkitekterna i länet och om bygglagstiftningen över tiden följer i några kommande blogginlägg.

Om du vill läsa mera om arkitektrollens utveckling, kan jag rekommendera kapitlet med samma namn, skrivet av Anders Franzén,  i museets årsbok från 2007 ”Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet.” För den som vill veta mera om äldre tiders stadsbyggmästare finnas Bo E Karlsons verk ”Jönköping – den nya staden. Bebyggelse och stadsplanering 1612-1870.”

Britt-Marie Börjesgård

 

GÄSTBLOGG – Svenska sjömankyrkan i London

I dagens blogg har vi bjudit in och publicerar en text av Geraint Franklin, Historic England som skriver om Svenska sjömankyrkan i London. En kyrka ritad av arkitekt Bent Jörgen Jörgensen och som sedan i höstas är skyddad. Texten återges på engelska.

Swedish Seamen’s Mission, Rotherhithe, London

Historic England has recently listed a piece of Sweden’s heritage in Britain: the Swedish Seamen’s Mission in London’s docklands. It was built in 1964-66 to designs by Bent Jörgen Jörgensen (1915-1999), a Danish-educated architect who built up an successful practice in Växjö, Sweden. The completed building was opened by King Gustaf VI Adolf of Sweden on 6 November 1966.

The exteriors of the Swedish Mission are disarmingly simple, but inside unfolds a rich sequence of contrasting spaces: double-height entrance hall, intimate servery, aisled hall, and culminating in the mission church. Jörgensen retained and reordered Wigglesworth and Marshall Mackenzie’s 1930 church, stripping back its interior to a brick box and adding a blue-beamed ceiling and bespoke copper light fittings. The assured handling of daylight and natural materials is quintessentially Scandinavian, with daylight filtered through opaque glass in some places and modulated by deep mullions in others. Many of the fittings, such as Jörgensen’s light fittings and a coloured glass wall by Christer Sjögren (1926-2008) of the Lindshammar Glasbruk were shipped direct from Sweden. As a whole, the building is a storehouse of good Swedish craft and design, at a time – then as now – when it was widely admired and imported to Britain.

Seamen’s missions represented a ‘home from home’ for mariners, combining places of worship with social and welfare facilities. The Swedish Seamen’s Mission is one of a trio of Grade II-listed Scandinavian missions which served the Surrey Commercial Docks in London’s Docklands, long the principal point of entry for Scandinavian timber. Norway is represented by St Olav’s Kirke (1927, John L. Seaton Dahl) and the Finnish Seamen’s Mission of 1957-59 was designed by the Finnish-born Cyril Sjöström Mardall of Yorke Rosenberg and Mardal (YRM). Not too far away, on Commercial Road, is the former Danish Seamen’s Mission of 1958-59, designed by Holger Jensen.

Britt-Marie Börjesgård of the Jönköpings läns museum provided us with valuable information about the architect. Jörgensen trained at the Art Academy in Copenhagen where he met and was influenced by Erik Gunnar Asplund, Alvar Aalto and Steen Eiler Rasmussen. He started his career in the offices of Hans Westman in Skåne, Sweden (1938-40 and 1945-47) and Arne Jacobsen in Copenhagen (1942-45). Jörgensen supervised the practice after Jacobsen went into exile in Sweden in 1943. In 1947 he took over Paul Boberg’s practice in Växjö after Boberg’s death, and over the next three decades realised a variety of projects, including a hotel in Värnamo (1952-55), Vetlanda City Hall (1962-70), Swedish Emigrant Institute in Vaxjo (1967) and churches of various denominations.

Historic England is a government service championing England’s heritage and giving expert, constructive advice. It is the Government’s statutory adviser on the designation of heritage assets in England, such as listed buildings. In England there are approximately 376,099 listed building entries at the time of writing; they can be viewed on the National Heritage List for England (NHLE). The Swedish Seamen’s Mission is listed at Grade II. Grade II buildings are nationally important and of special interest, and 92% of England’s listed buildings fall into this class.

But listing is only the start of the process of managing our historic environment. In May 2011 the Committee for the Church of Sweden Abroad announced its decision to close the Mission and concentrate their activities at the Swedish Church at Harcourt Street. However the building is reused, it is to be hoped that its distinctive character and appearance is preserved or enhanced for the enjoyment of future generations.

Geraint Franklin, Historic England

Photo caption: the church of the Swedish Seamen’s Mission, photographed in 1995. Photo © Historic England

Kyrksalen.

Entréhallen, notera repstegen som utgör hylla.

Cafeterian.

Samlingsrummet.

 

Bostäder för de mindre bemedlade

Taktassarna och skorstenens form skvallrar om att huset är från 1910-talet och ett av de egnahem som uppfördes på den nya tomterna på Brogård.

När man idag pratar om bostadspolitik och bostadsförsörjning nämns ofta ”miljonprogrammet” som det kanske främsta exemplet på statligt stöd för nya bostäder. Men frågan om bostadsförsörjning har varit en politiskt angelägen fråga redan från tidigt 1900-tal. År 1904 inrättades statliga egnahemslån, då framför allt för att stimulera etableringen av mindre gårdar. Men egnahemsföreningar bildades även i städerna för att råda bot på dåliga bostadsförhållanden. En begynnande industrialisering och urbanisering hade gjort att bostadsbristen var stor. Att ge även mindre bemedlade råd att bygga egna bostäder var en politik som de styrande kunde enas kring.

Från statligt håll hade man utöver lånen också ambitionen att underlätta för gemene man att kunna köpa tomtmark genom avstyckning av statlig mark, vilket stadsfästes den 31 december 1909 genom en Kungl. kungörelse angående förändrade grunder för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.

Utsnitt ur karta över Stora Brogård. Grundkartan är upprättad av förste lantmätare Yngve Ostwald 1909. De utlagda tomterna är inritade med blyerts.

Ett exempel på en sådan avsöndring ser vi i Bäckseda, på marks som idag betraktas som en del av Vetlanda stad. Ett tiotal tomter längs nuvarande Lasarettsgatans södra del avsöndrades från Brogård 1913. Brogård Stora var ett före detta löjtnantsboställe och därmed kronomark. Tomterna såldes genom anbudsförfarande och det var flera fabriksarbetare, en sågverksarbetare, en grindvakt och en åkare som stod som köpare.

Strukturen är idag ännu märkbar i miljön, egnahemsbebyggelsen ligger kvar längs Lasarettsgatans östra sida, söder om järnvägsspåret mot Målilla.

Britt-Marie Börjesgård

God bebyggd miljö?

Vi har kommit en dryg månad in i det nya året och årskiften innebär ju summeringar och utvärderingar. Men kanske också förhoppningar om den bättre tid som komma skall. Inom kulturmiljöområdet är dock inte utsikterna så goda tyvärr…

År 1999 antog riksdagen femton miljömål, varav god bebyggd miljö var ett av dessa. För ett uppnå målen fastställdes också ett stort antal delmål.

Inom området god bebyggd miljö gällde delmålen: planeringsunderlag, buller, avfall, god inomhusmiljö, värdefull kulturhistorisk bebyggelse, uttag av naturgrus och energianvändning m.m. i byggnader.

Delmål som var utmanande och krävde rejäla insatser för att kunna uppnås. Inom delmålet värdefull kulturhistorisk bebyggelse sades bland annat att ”Bebyggelsens kulturhistoriska värden runt om i landet skall identifieras. Minst 25 % av den identifierade värdefulla bebyggelsen skall innan 2010 ha fått en långsiktig hållbar förvaltning”.  För att uppnå målet noterades också att man behövde skaffa en bättre överblick och få kunskap om den bevarandevärda bebyggelsen.

Mål och verklighet är ibland långt ifrån överensstämmande. Och uppnår man inte målen så borde man väl höja ambitionsnivån. Nu har man istället gjort tvärtom, delmålen är avskaffade och sedan några år ersatta av nya etappmål. Det tidigare mätbara målet ersatts 2012 av en generell och mera luddig viljeinriktning. ”Det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.” Boverket är den statliga myndighet som ansvar för frågan på nationell nivå. Den årliga analysen av möjligheterna att nå målen är dyster läsning. Det är bara två av de numera sexton målen där en måluppfyllelse anses vara inom räckhåll. Och det gäller inte målet god bebyggd miljö.

I utvärderingen för 2014 skriver Boverket under punkten ”Kulturvärden i bebyggd miljö”:

”I ett flertal län pågår arbete med att ta fram kulturmiljöprogram eller andra kunskapsunderlag om bebyggelsens kulturvärden. Det pågår också ett regionalt arbete med kulturmiljövårdens riksintresseområden. Takten på arbetet styrs av de medel som länsstyrelserna via Riksantikvarieämbetet kan avsätta för ändamålet. För stora delar av landet saknas dock fortfarande kunskapen om bebyggelsens kulturvärden så utvecklingen på miljötillståndet kan inte redovisas. Tillgången till antikvarisk kompetens är fortfarande låg. Formellt skydd av bebyggelse används sällan. Trots en svag uppgång senaste åren visar trenden att allt färre byggnader ges formellt skydd enligt plan-och bygglagen (PBL) sett över de två senaste decennierna.”

Boverkets analys och bedömning är dyster:

”För att preciseringen ska kunna uppnås måste hela kedjan av tillgång till kompetens och kunskapsunderlag samt tillämpning av lagstiftning fungera. Så är inte fallet idag. Kraftfulla åtgärder krävs: främst förbättrad tillämpning av befintligt regelverk, kunskapsuppbyggnad och ökade ekonomiska och personella resurser. Frågan om bebyggelsens kulturvärden måste prioriteras på såväl nationell, som regional och kommunal nivå. Förutsättningarna präglas av stora regionala skillnader.

Preciseringen är inte möjlig att nå till 2020 med idag beslutade eller planerade styrmedel. Utvecklingstrenden är neutral. Ingen av de brister som Boverket uppmärksammat föregående år har åtgärdats.”

Som sagt, ingen munter läsning. Dock pågår ett visst arbete i tysthet. I fjol gjordes ett omtag på länsnivå för att upprätta nya mål för Hälsans miljömål 2016-2020.  Länsstyrelsen bjöd bland annat in till en arbetsgrupp kring temat God bebyggd miljö, där även länsmuseet var representerat. Nya etappmål formuleras och där man bland annat tar fasta på antikvarisk kompetens och kunskapsunderlag hos kommunerna samt att initiera nätverk inom kulturmiljövårdens aktörer.

Vi får hoppas att detta arbete leder längre än det tidigare! Men som Boverket slår fast – kulturmiljöfrågorna behöver prioriteras på alla nivåer och det krävs ökade resurser både ekonomiskt och personellt!

Britt-Marie Börjesgård

 

Det spårbundna kulturarvet

Stationshus avyttras och ofta är det tyvärr rivning som fastighetsägaren, det statliga Trafikverket ser som huvudalternativ. När SJ bolagiserades år 2000 fick Banverket ta över förvaltningen av de byggnader som inte ansågs ha något kommersiellt värde. Riksantikvarieämbetet gjorde utredningar med stöd av länsmuseer och länsstyrelserna. Ett knappt 70-tal miljöer skyddades som byggnadsminnen. Men kulturarvet är större än så. Järnvägen har i många fall varit den viktigaste faktorn till att samhällen överhuvudtaget har uppstått och då är stationsmiljöerna en betydande del av en orts identitet och kulturhistoria, vilket också avspeglar sig i de kommunala kulturmiljöprogrammen. Flertalet järnvägsmiljöer bedöms ha ett högt kulturvärde och pekas ut som bevarandevärda. Trots detta är det fler stationshus och andra byggnader i järnvägsmiljöerna som rivs än som avyttras på annat sätt. När Banverket slogs ihop med Vägverket år 2010 och Trafikverket bildades fortsatte man på samma spår. Rivningsspåret är tyvärr den linje som Trafikverket fortfarande driver. De främsta argumenten för rivning är att byggnaden ligger för nära järnvägens elledningar, störningar och bulleraspekter eller att marken behövs för järnvägens utveckling. Det senaste exemplet är Huskvarna station, trots att Trafikverket hösten 2013 fick nej av stadsbyggnadsnämnden på sin rivningsansökan, framhärdar man, överklagar och går vidare. Det är då glädjande att  stadsbyggnadsnämnden än en gång har råg i ryggen att avvisa Trafikverkets ansökan om rivningslov trots verkets hot om vite. I fallet Huskvarna station finns inga kända utbyggnadsplaner. Frågan om ett eventuellt snabbspårs lokalisering är ännu inte utredd. Och varför blir elledningarna mer farliga om byggnaden skulle vara i en annan fastighetsägares ägo än just statens?

Huskvarna stationshus. Bild från JP.

André Blomgren, ett av Byggnadsvårdsföreningens länsombud. Bild från JP.

Som länsombuden för Svenska Byggnadsvårdsföreningen skriver i sin insändare i JP i förra veckan – en ansvarsfull fastighetsägare som inte längre anser sig ha möjlighet att förvalta sin byggnad bör göra som alla andra – SÄLJA – i detta fallet finns ju också intresserade köpare som är beredda att ta över denna kulturhistoriskt intressanta byggnad.

Britt-Marie Börjesgård

Hotad historia – vatten och kraft

I dagens blogg har vi bjudit in och publicerar en text av Bengt Spade, en av landets främsta experter inom sitt område, industriminnesvård med fokus på vattenkraft och  dammanläggningar.

Men först en kort bakgrund:

I april 2012 tillsatte regeringen en utredning gällande vattenreglering, utredningen kom efterhand att omfatta också äldre vattenrätter. Som brukligt har knutits en rad experter från vitt skilda myndigheter och ideella organisationer till utredningen, allt från Trafikverk och Försvarsdepartement till sportfiskare och lantbruksorganisationer. Det anmärkningsvärda är att ingen av alla dessa drygt 25-tal experter representerar kulturmiljövården. Anmärkningsvärt då konsekvenserna kan bli stora, anläggningar med höga kulturvärden kan spolieras om utredningens förslag blir till verklighet.

Så här skriver Bengt Spade:

Reflexioner kring utredningen om vattenverksamhet, SOU 2013:69

Som gammal ”vattenman” vill jag i sammanhanget påminna om att det sannolikt redan under 1100-talet anlades vattendrivna verk i vårt land. För att få ett vattendrivet verk att fungera tillfredsställande krävs så gott som uteslutande en vattenbyggnad, en damm av något slag. Dammens uppgift kan vara att samla vatten från flödesrika tider till flödesfattiga (regleringsdamm), att samla fallhöjd i långsträckta forsar (fallhöjdsdamm) eller att helt enkelt leda vattnet till det aktuella verket (leddamm).

 Föregångare i vårt lands vattenbyggande var munkarna från de cistercienserkloster (Alvastra, Nydala och Varnhem) som etablerades i samband med att kristendomen infördes här. De flitiga cistercienserna hade kunskap med sig från kontinenten och då inte minst sådan kunskap i vattenbyggande som uppkommit långt före Kristi födelse i orientens gamla kulturländer. Ett tidigt exempel på ett dammbygge i Sverige var dammen vid Mjölnaåns utlopp ur Tåkern i Östergötland. Dammen som ska ha uppförts under 1300-talet var förmodligen en regleringsdamm för bl a Kvarnagårdskvarnen vid Broby. Tidigt omtalad är även den vattendrivna sågkvarnen vid Forsvik utanför Karlsborg, tillkommen under första hälften av 1400-talet.

Bergsbruket har vid sidan av mjölkvarnar och sågkvarnar varit en näring som tidigt utnyttjat vattenkraften. Det är framför allt för det tunga arbetet att länsa gruvorna och driva hyttors och smältsmedjors bläster. Här kan man också gå tillbaka till medeltiden för att finna exempel på vattendrivna verk. Särskilt har vattenbyggandet för att trygga kraftförsörjningen vid Falu koppargruva uppmärksammats. Även för Sala silvergruva och verken vid Dannemora och Österbybruk utfördes tidigt – i början av 1500-talet – vattenbyggnader för att trygga gruv- och hyttdrift. Vid Sala blev för övrigt dammbyggena med tiden så omfattande, bl a med Sala damm, att hela landskapet omdanades.

Exemplen är många med allt från medeltida, primitiva mjölkvarnar till nutida, effektiva vattenkraftverk för vilka dammar byggts. Vattenkraftens utnyttjande i vårt land är utan tvekan en av de grunder som gjort en utveckling här möjlig. Om utredningens förslag antas kommer med stor sannolikhet så gott som alla mindre, och därmed också ekonomiskt sårbara, vattendrivna verks dammar att tvingas rivas, varav många med hög ålder. En mjöl- eller sågkvarn eller ett elektriskt kraftverk kommer efter ett sådant ingrepp bara att vara en “halv” anläggning utan den damm och det vatten som drivit verket. Här i mina hemtrakter Halland har vi ett påtagligt exempel på detta i och med att de urgamla dammarna i Himleån utan protester revs ut för några år sedan. Kvar står nu ruiner efter dammkroppar och verk. Ingreppen i Himleån brukar jag tala om som ett kulturmord.

Jag finner det slutligen mycket märkligt hur ett särintresse som sportfisket, vars företrädare använder länsstyrelsernas naturmiljöenheter som redskap, kan tillåtas köra över kulturmiljöintressena utan några nämnvärda protester från ansvarigt håll.

 Varberg december 2013
Bengt Spade

Här är en länk för den som vill ta del av delbetänkandet och här en länk till slutbetänkandet som lämnades till miljöministern i juni 2014..

 

Utveckling eller ”påtaglig skada”?

Igår blev jag uppringd av en reporter på TV4 som ville höra vad länsmuseet tycker om torsdagens artikel i Jönköpingsposten om fastighetsbolaget Brandtornet och deras planer för Tändsticksområdet.

Brandtornet vill köpa hela området av kommunen och för att skapa lönsamhet vill man bygga om och uppföra ett antal bostadshus som totalt inrymmer 250 lägenheter. Att området är riksintresse för kulturmiljövården beskrivs som ett problem som nog ska gå att lösa…

Bild ur JPs artikel. Illustration Tengbom.

Tändsticksområdet är en viktig komponent i Riksintresseområdet Jönköpings stad. Miljöbalken stadgar att områden av riksintresse för kulturmiljövård, naturvård och friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Frågan vad som utgör påtaglig skada på riksintresset är en bedömningsfråga. När frågan om det sedan tidigare planerade höghushotellet behandlades av länsstyrelsen, som är statens förlängda arm i sådana här frågor, så var alla fackexperter inklusive länsstyrelsens jurist emot förslaget, men de blev överkörda av dåvarande länsrådet som gjorde en annan bedömning.

Måste utveckling och levandegörande av kulturhistoriskt värdefulla områden alltid innebära att man bygger nytt och mycket i området?

Kan man bygga nytt i ett kulturhistoriskt värdefullt område utan att kulturvärdena skadas? Ja, det är möjligt, men det är en grannlaga uppgift där nytillskott inte ska få förvanska befintlig bebyggelse och inte heller bli alltför tongivande. Om man granskar illustrationerna i gårdagens JP så är det stora tillägg, på ytor som idag utgör parkeringsplatser, som tillbyggnad på befintlig bebyggelse men även att enstaka byggnader rivs för att ge plats för stora bostadskomplex.

Det finns flera exempel på omdanande industriområden som har getts nytt liv utan alltför stora ingrepp. Ett småländskt exempel är Pukebergsområdet i Nybro, som sedan glasbrukets verksamhet krympt numera inrymmer Designarkiv, Linnéuniversitets designutbildning (kommer att ersättas av ett kunskapscentrum för glas), designföretag, kontor, konstnärsateljéer, inkubatorverksamhet och konsthall. Det som har möjliggjort utvecklingen är en engagerad fastighetsägare och kommunala insatser.

Vad gäller Tändsticksområdet får man nog i detta skede betrakta Brandtornets förslag som ett utspel. En annan intressant fråga i sammanhanget är hur man arbetar med illustrationer för att presentera nya förslag i förskönande dager. Men det är en mycket större fråga som kan fylla en egen bloggserie…

Britt-Marie Börjesgård

Ruiner till nytta eller nöje?

Brahehus som romantisk ruin i bildverket ”Svenska minnen” från 1830-talet. Som kontrast mot greve Per Brahe d.y:s svunna stormaktsdrömmar stävar den moderna tidens hjulångare fram på Vättern.

Det mesta i vår tid måste motiveras utifrån funktionalitet och ekonomiska kalkyler. Perspektiv som i hög grad inverkar också på kulturmiljövården eftersom merparten av vårt byggda kulturarv är byggnader som är i bruk på ett eller annat sätt. Så icke ruinerna, en brokig skara av mer eller mindre substantiella byggnadsverk som har det gemensamt att de är övergivna. I och med detta omfattas de av kapitlet om fornminnen i Kulturminneslagen, en fornlämning är per definition varaktigt övergiven. Men lockelsen att fylla ruinerna med liv och funktionalitet tycks starkare än på länge, särskilt på kontinenten. Och eftersom ruiner som regel kräver sitt underhåll är det kanske en förståelig tanke att de även skall kunna användas och inbringa pengar? Men hur långt kan man gå innan ruinen upphör att vara just ruin och blir något annat, ett rekonstruerat byggnadsverk?

Brahehus fotograferat 1877 i långt gånget förfall. Delar av murverken har kollapsat och kom sedermera att återuppföras under 1900-talets restaureringar. ATA.

Brahehus hösten 2012 i nykonserverat skick. Skadade fogar utbytta och krönen på förborgen säkrade med bentonitlera och grästorv.

Ruiner har i alla tider fascinerat människan, kanske främst för att de påminner oss om alltings förgänglighet och därmed vår egen korta tid på jorden. Slottsruiner som Brahehus och Eksjöhovgård i Småland står som symboler för svunna stormaktsdrömmar medan torpargrunden i skogen berättar om en i det långa perspektivet bortspilld odlarmöda. Det svenska intresset för ruiner vaknade redan på 1600-talet, men blev verkligt stort i och med romantiken och nationalismen under 1800-talet. År 1891 uppgjorde Vitterhetsakademien en ambitiös plan för att rädda landets viktigaste ruiner från förstörelse, däribland Visby ringmur och Brahehus. De kommande decennierna såg stora restaureringsinsatser som var betydelsefulla men samtidigt skapade framtida problem genom det flitiga användandet av cementhaltigt bruk. Till följd av de skrala statsanslagen kom ruinvård under hela 1900-talet att vara en form av nödhjälpsarbete för antingen arbetslösa hantverkare eller vapenvägrare. Flera program uppgjordes av arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg som inte drog sig för omfattande återuppmurningar och införande av moderna material som stål och betong. Det var restaureringar och inte konserveringar, sistnämnda innebär att ruinen prepareras i sitt befintliga autentiska tillstånd utan kompletteringar. Likväl har aldrig målet varit att göra om ruinerna till fungerande byggnader, utan man har velat behålla dem som just ruiner. Objekt som berättar en historia om något svunnet samtidigt som de fyller en identitetsskapande funktion och förmedlar en sinnlig upplevelse. Antikvariskt har hållningen under 1900-talet mer och mer gått mot konservering medan attityder hos förvaltare och politiker inte sällan tenderat röra sig i andra riktningen.

Eksjöhovgård före konservering 2009. Omfattande insatser på 1930-talet vid Erik Lundbergs restaurering har skapat dagens utseende, bl.a. rekonstruerade tegelvalv och betongbjälkar i fönsteröppningarna. Krönen är avtäckta med betong och asfalt på 1960-talet, vilket ger ett tungt intryck.

Eksjöhovgård efter konservering. Krönen har försetts med grästorv på samma sätt som Lundberg en gång gestaltade ruinen. Ruiner och grönska hör ihop, men växtligheten måste kontrolleras för att inte åsamka skador.

Under de senaste åren har stora satsningar gjorts på vård och underhåll av slottsruinerna i Jönköpings län: Eksjöhovgård i Sävsjö, Brahälla i Adelöv, Hultaby i Näsby och Brahehus i Gränna. Här har utgångspunkten varit att konservera ruinerna i deras befintliga tillstånd och inte förändra vare sig det ursprungliga eller vad som tillkommit genom 1900-talets restaureringar. Skadade fogar har bytts ut, instabila murpartier murats om och krönavtäckningar setts över och kompletterats. Eksjöhovgård, som spelar en stor roll för Sävsjö som ort, har därtill tillgänglighetsanpassats och försetts med fasadbelysning, allt på ett diskret sätt som inte förtar något av varken värden eller stämning på platsen.

Ruinerna efter fästningen Rosenau i Transsylvanien, Rumänien, sommaren 2011. Flera år av bitvis hårdhänta restaureringsinsatser går mot sitt slut och borgen marknadsförs som ordensriddarborg, något den aldrig varit.

Det återuppståndna renässansslottet i Vilnius

De anspråkslösa resterna av stadsslottet i Berlin som sprängdes under DDR-åren, men nu står i begrepp att återuppföras som nytt kulturcentrum.

I det forna östblocket ser man däremot hur stora summor läggs på att återställa ruiner till mer eller mindre hypotetiska versioner av ursprungligt tillstånd, en slags ruinernas stilrestaurering. Kungaborgen Visegrád i Ungern står mer eller mindre under återuppbyggnad, vilket även gäller för borgen Rosenau i Rumänien. I Vilnius har det kungliga slottet återuppförts efter att ha varit utplånat i tvåhundra år. I Potsdam och Berlin återuppförs stadsslotten med nytt innehåll. I Dresden har Frauenkirche återuppstått. Här rör det sig om att ruinerna är en pusselbit i stärkandet eller återskapandet av en nationell eller lokal identitet, motivet ekonomisk lönsamhet är knappast det avgörande även om det turistiska perspektivet är betydelsefullt. Tyvärr kan man i exempelvis Rumänien konstatera att metoderna är hårdhänta såväl i materialval som utförande. Ruinen som stämningsskapande ort för reflektion över tidens gång lyser med sin frånvaro. I det perspektivet har den svenska, för att inte tala om exempelvis den brittiska ruinvården en väsensskild framtoning. Ruinen tillåts att vara just ruin, resterna av en övergiven byggnad som beträdes på dess egna villkor. Och även om ruinen inte är en fungerande byggnad så har den en funktion i folks medvetande, den betyder något utan att vara lönsam.

Robin Gullbrandsson

För den som vill läsa mer om ruiner rekommenderas Lars & Nanna Cnattingius fina bok Ruiner – historia, öden och vård från 2007.

För fördjupning kring länets nykonserverade ruiner finns följande rapporter från länsmuseet:

Förstudie och kontroll för Eksjöhovgård:

eksjöhovgård

Eksjöhovgård kontroll

Förstudie och kontroll för Brahälla:

Brahehälla liten nät

Rapport 2010-59 Brahälla slottsruin Webb Lågupplöst

Förstudie och kontroll för Hultaby:

Rapport 2010-82 Hultaby slottsruin Webb Lågupplöst

Rapport 2011-28 Hultaby slottsruin Lågupplöst Webb

Förstudie och kontroll för Brahehus:

Brahehus

Brahehus liten