Återvinning på hög nivå

När Rogberga församling byggde ny kyrka 1867 tog man tillvara delar av brädorna från den gamla kyrkans innertak. Brädorna nyttjades dock som vilket byggmaterial som helt, så utan inbördes ordning finns i tornet, i taket över klockorna, partiella rester av en takmålning. Den är utförd av Jönköpingsmålaren Carl Gustaf Nehrman som var den siste i raden av kyrkomålare i staden. Carl Gustaf Nehrman var född 1720 i Sölvesborg och började sin bana som elev hos Zschotzscher i Växjö under åren 1738–1743. Han arbetade en kort period som unggesäll för Kinnerus 1745–1746 i Jönköping och kom sedan att förestå änkan Petersons verkstad i samma stad. Målningen i Rogberga kyrka gjorde han 1746–1747 när han fortfarande var gesäll och arbetade för Petersons änka. Efter en kort tid i Linköping i början av 1750-talet återvände han till Jönköping och fick burskap i Jönköping 1753. Han hade året innan gift sig med Petersons dotter Charlotta Helena. Nehrman var verksam fram till sin död 1782.

Tornrummet över klockorna.

Målningarna är fragmentariska.

Nehrman blev en anlitad kyrkomålare och han får ses som den siste i raden som rikligt smyckade kyrkorna i Jönköpingstrakten. Det finns dock inte så många kända och bevarade verk av honom. De bäst bevarade målningarna finns i Öggestorps kyrka där fem tillvaratagna partier från takmålningen i koret i den gamla kyrkan finns inramade. Det är bland annat en bildsvit med Adam och Eva i Paradiset. I Almesåkra finns också ett stort antal tillvaratagna brädor från den gamla kyrkans tak. De är omhändertagna av konservatorer, skyddsklistrade och ligger väl förvarande, men är kanske inte så lätta att se.

Adam och Eva i Öggestorps kyrka.

Takmålningen i Rogberga kyrka var delvis uppförd på väv och uppspikad i taket, en för kyrkor något ovanlig teknik. Det finns en ögonvittnesskildring från 1863 då folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren besökte kyrkan och beskriver målningarna som ”rätt god i tekningen och utförd med en delikat frihet som vittnar om mannens smak”. Vid den tiden var dock den gamla kyrkan satt på undantag då man planerade bygga ny och han berättar vidare att stora delar av målningen hade blivit förstörd och var överkalkad utom i mitten. Han har också gjort en avritning av taket där mycket av motiven finns avbildade och beskrivna. Mandelgren var också i den närliggande Öggestorps kyrka och dokumenterade målningarna där. Han beskriver kortaket och den devis i anslutning som berättar att taket målades 1755 av Nehrman.

Nils Månsson Mandelgren skiss över takmålningen och beskrivning av motiven. (För den som vill se mera av Mandelgrens material finns en del digitaliserat via Folklivsarkivet, Lunds universitet.)

I Rogberga kyrka sitter som sagt de återanvända brädorna i taket över klockorna i anslutning till ljudluckorna. Där har de utsatts för både väder och vind under 150-års tid, då luckorna öppnas varje gång klockorna ringer. Men det går fortfarande att se brottstycken av ett mycket drivet figurmåleri. Slitaget och den slumpvisa placeringen gör att det är svårt att se helheten men de bevarade detaljerna är partiellt förbluffande klara och anslående.

Förmodligen en scen ur de fördömdas pinorum.

Ängeln med hammaren är, om man läser Mandelgrens beskrivning, en av åtta änglar som alla bar de instrument som Kristus blev marterad med. Hammaren symboliserar spikarna som han fästes vid korset med.

Ytterligare en av de fördömda och en änglavinge på den andra brändan.

Motivet på den breda brädan är troligen delar av Kristus hand, ljuset som utgår från honom och delar av en älgavinge. Den smala brädan bredvid visar en av de fördömdas förtvivlade mun.

Att få se och uppleva sådana här historiska spår tillhör en del av antikvariejobbets tjusning.

De personhistoriska uppgifterna om Nehrman är hämtade ur Per Erikssons bok ”Fägna och förnöja” som utkom 2002 och beskriver Jönköpings målare, bildhuggare och tapetmakare under fem sekel. Ragnar Lindstam skriver om Rogberga gamla kyrka i boken ”Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Tveta Vista Mo” som utkom 1932. Där finns bland annat en utskrift av Mandelgrens beskrivning av taket i kyrkan.

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Kormålningen i Kastlösa kyrka

Kastlösa kyrka på Öland återinvigdes den 7 februari 1954, efter en omfattande inre renovering. Den tidigare öppna kyrksalen med tunnvälvt tak, som gestaltats i samband med att kyrkan uppfördes 1856, ersattes av en basilikaliknande kyrksal. Kraftiga pelare i kalksten avdelar nu kyrkorummet i tre skepp och taket är plant med synliga bjälkar. De tre fönstren i östra väggen, korväggen, murades igen och istället tillkom den nya altarutsmyckningen, fresken Den återvändande Kristus utförd av Waldemar Lorenzon (1899-1984), känd som en av medlemmarna i Halmstadgruppen*. Motivet är uppbyggt med ett geometriskt uppbyggt linjespel, med en dominerande Kristusgestalt i mitten. (Tolkningen av motivet finns att läsa i en folder, tillgänglig i kyrkan.)

Målningen utfördes i al frescoteknik under 1953-54. Till sin hjälp hade Lorentzon konstnären Hans Fagerström från Halmstad och stuckatören Stig Kling, Stockholm. Termen al fresco kommer av italienskans fresco, färsk. Målningen utförs på våt kalkputs som appliceras på underlaget lite i taget (lagom för ett dagsverke). Färgen är torrpigment löst i vatten. Denna teknik ger som regel ett mycket stabilt färgskikt, då materialet karbonatiseras och blir fukttåligt.

Kormålningen ”Den återvändande Kristus. Besiktningsbild, Bibi Pålenäs.

Kristi gloria, före konservering. Foto Gunnel Rosenquist.

Under årens lopp har målningens ytor belagts med bland annat sot från stearinljus, damm och annan smuts. Strax öster om kyrkan går landsvägen förbi, och vibrationer från dess trafik har medfört vissa sättningar i väggarna, som i sin tur orsakat sprickbildning i till exempel hörnen. De skador som i första hand uppmärksammats och som föranledde konservators insats var dock att förgyllda detaljer i bilden hade spruckit upp och böjt sig ut från väggytan. Det visade sig att förgyllningen lagts på en tjock vaxgrund, som troligen penslats på väggen i smält tillstånd (man ser tydligt penseldrag under den tunna förgyllningen). Med största sannolikhet har även vaxkakorna påverkats av vibrationer och sättningar, men troligen också av inneboende spänningar i materialet.

I januari 2017 befann sig två målerikonservatorer från Jönköpings läns museum i Kastlösa kyrka. Från en stadig ställning uppbyggd framför den stora kormålningen arbetades det med rengöring, lagning av puts och fixering av lösa delar. Den stora utmaningen blev förstås att fästa vaxkakorna med förgyllning utan att orsaka ytterligare krackeleringar eller brott i materialet. Genom uppmjukande värme och press, ett fungerande bindemedel samt stor varsamhet kunde de åter fixeras mot den putsade väggen. Efter en knapp vecka kunde vi lämna den rengjorda och nu åter stabila målningen.

Sprickor och bortfall av puts i nordöstra hörnet. Foto Ninni Ekre.

Dräkten är till hälften rengjord. Foto Ninni Ekre

Glorian återfäst, värmning pågår. Foto Ninni Ekre.

*Halmstadgruppen bildades 1929 av sex unga konstnärsvänner. Dessa var – förutom Waldemar Lorentzon – Sven Jonson, Stellan Mörner, bröderna Axel och Erik Olson och Esaias Thorén. Undantaget Mörner, som växte upp i Stockholm, hade de alla rötter i och omkring Halmstad. Sin konstnärliga utbildning skaffade de sig under den europeiska avantgardismens tid, bl a i Berlin och Paris.
Europa var vid denna tidpunkt i ett industriellt uppbyggnadsskede efter första världskriget, och gruppen återgav tidsandan i raka, effektiva linjer och geometriska figurer. Efter hand inspirerades de också av surrealismen, vilket kom att bli deras signum under lång tid, och som också gjorde dem omtalade långt utanför Sveriges gränser.

Ninni Ekre

Fynd i Ås kyrka, Gislaveds kommun: Det som göms i snö….om en okänd kyrkmålning

 

Ås kyrka har varit stängd sedan 2009 för utredning av klimat och miljö sedan man haft problem med mögel och andra biologiska angrepp. Just nu pågår stora arbeten för att anpassa byggnaden till dagens moderna krav. Kyrkorummet byggs om och minskas, för att bland annat inrymma församlingens pedagogiska verksamhet. I samband med dessa arbeten iordningsställs även ett rum på det övre planet vilket kan fungera som museum för de äldre föremål som tidigare förvarats i tornet och på kyrkvinden. Koret och främre delen av långhuset sparas som kyrksal och ändras bara i mindre utsträckning. Alla bemålade föremål konserveras och återförs till det minskade kyrkorummet. Det är ett stort förändringsarbete och det sker under strikt kontroll av Länsstyrelsen samt antikvarisk expertis.

Under det pågående arbetet har ett intressant fynd gjorts bakom altartavlan när den skulle tas ned för konservering…

Altartavlan i Ås kyrka innan arbetet sattes igång.

Nedtagningen förbereddes väl och tidigt bestämdes att många personer skulle delta i arbetet med säkring, lossning, lyft och nedsänkning av altartavlan. Den är stor som ett segel och riktigt tung. Till arbetet användes förutom mankraft, även en gaffeltruck. Gafflarna stacks in mitt under målningen, under det grå postamentet varpå tavlan lyftes någon centimeter för att möjliggöra ”avkrokning” i överkanten. En person från lift skötte detta uppifrån och bistod med balansering av tavlan när gaffeltrucken sedan bar vikten och mycket försiktigt sänkte ned tavlan till golvet. På sidorna placerades fyra personer, två på varje sida,  som också hjälpte till med balansering, så att målningen inte skulle falla framåt under nedsänkningen.

När målningen sänkts ned en liten bit upptäcktes en väl dold (och för oss tidigare okänd) väggmålning bakom den stora altartavlan! Se bilden nedanför.

 

Vid nedsänkningen användes både lift och gaffeltruck. Vi fick hjälp av killarna från Öxabäcks måleri vid detta arbetsmoment. Målningen är stor, ca 5 meter hög och 4 meter bred.

 

Vad är det för något, vem har målat väggmålningen och när kom den dit?

I samband med att Ås nya kyrka byggdes 1869 fick målarmästare Gustaf Adolf Catoni från Hamra uppdraget att dekorera interiören. (Kyrkostämmoprotokoll 3 maj 1869 nu i Riksarkivet).

Gustaf Adolf Catoni med hustrun Kristina. Den här bilden har troligen tagits ungefär vid den ålder konstnären kan ha haft då han målade i Ås. Hustrun hjälpte ofta till med förgyllningsarbeten i kyrkorna.

 

Catoni skulle grundstryka, måla och förgylla hela kyrkan till en summa av 1700 riksdaler och med ”biträde af 150 dagsverken” från församlingen. Under arbetets gång skulle målaren få bo i sockenstugan. Vidare kan man läsa ”…för kontraktets utfärdande skall Catoni skall lämna vederhäftig borgen på måleriets varaktighet i 7 år….”  Vid en extra kyrkostämma med Ås församling den 18 april 1870 bestämdes att ”Målaren Catoni skulle få en kanna mjölk per dag” under tiden som målararbetet pågick. Troligen så använde han mjölken till sin färgberedning. I mjölk finns kasein, ett ämne som ofta använts som bindemedel. Man kunde använda skummjölk eller lika delar sötmjölk och vatten, eller tillsätta ett par droppar ättika och sedan sila bort en del av mjölkfettet. Detta för att mjölken inte fick vara för fet. Till bindemedlet tillsattes sedan pigmentet så att man fick en tunnflytande lasyr. Sur mjölk har också använts som tillsats i kalkfärg (Fridell Anter, sidan 260) Hursomhelst är det idag osäkert var Catoni använt vad i Ås kyrka.  De flesta av de gamla färgskikten såsom marmoreringar etc finns inte kvar längre.  Vi vet i alla fall att fönster och dörrar målades med oljefärg, liksom även den nu upptäckta väggmålningen.

Catoni var född i Skänninge 1838 och antogs som målargesäll 1859. Han tillbringade sina läroår i Vadstena, Skänninge, Stockholm och Motala innan han erhöll sitt mästarbrev ”med goda vitsord” i Stockholm. Senare bosatte han sig i Bredaryd där han drev en omfattande måleriverksamhet. Han har bland annat arbetat i hela 27 av traktens kyrkor, mestadels i Jönköpings län, men även i Halland.

En knapp vecka senare, den 24 april 1870 hölls ytterligare ett möte då ”…förevisades en ritning på målning i koret, av byggnadsdirektören godkänd, som antogs och beviljades för den xxx 100 r.daler jemte måleri och förgyllning av klocka”. Vidare ”beviljades målaren ved under målningsarbetet.” Antagligen var våren kall det året och byggnadskommittén insåg att målaren skulle göra ett bättre arbete om han slapp måla med frusna fingrar eller alltför nedkyld färg. Kanske var det tom så kallt att det inte gick att måla utan vedeldning. Enligt kontraktet skulle arbetet vara färdigt senast till midsommar 1870. Men här slutar dock de tillgängliga protokollen på Riksarkivet! Det går inte att följa sluttampen av bygget, men vi vet att den första gudstjänsten hölls den 26 juni 1870. Därpå följde besiktning den 2 juli 1870 av byggmästare Johannes från Bökshult i Långaryd och murare Anders Söderstedt från Visjö i Bredaryd. För säkerhets skull höll även biskop Hultman en invigning den 11 juli, samtidigt som han höll visitation i pastoratet.

 

Förr i tiden värmdes kyrkan upp med kaminer och vedeldning. Det kan vi se spår av på väggdekorationen som nu kommit fram. Mycket sot och smuts har dragit in bakom altartavlan och avsatt sig på den kalla ytterväggen. Smutsade  ytor, som inte rengjorts än, ses tydligt som mörka fält på ytan.

 

 

 

Rengöring pågår med torrmetod. Förr i tiden användes ofta bröd vid liknande arbeten. Det ”arbetsmaterialet” har man sedan länge lämnat eftersom man inte vill ha brödsmulor kvar på väggarna som kan mögla. Det mörka partiet (under den ljusa rutan) består mestadels av vanligt sot och är ännu inte rengjort.

 

 

Framför Catonis målning stod det gamla altarkorset. Det finns fortfarande kvar i kyrkans torn.

 

Något senare tyckte man att det fattades något i kyrkan. En altartavla! För att kunna köpa en sådan startades därför en fond den 5 december 1877.

17 öre per mantalsskriven person, både man och kvinna, skulle årligen avsättas i fonden. Efter 6 år var man uppe i 964, 89 kronor (tyder på att man var ca 945 personer som årligen betalade till fonden) och då bestämde man sig för att undersöka vad priset skulle bli för en respektabel altartavla. På hösten 1885 fick församlingen se ett foto som eleven vid målarakademin, Ludvig Frid, sänt till pastoratet. Motivet var Jesus och hans lärjungar. Frids idé gillades och pastorn fick förtroendet att kontakta Frid för att få en prisuppgift på tavla och ram. Konstnärens anbud på 1000 kronor godtogs och kontakt upprättades. Konstnären besökte kyrkan på våren och i oktober 1886 kom så den nya altartavlan på plats till församlingsbornas stora glädje.

Sedan dess har väggen bakom altartavlan varit dold. Det finns otydliga uppgifter från renoveringen 1949 som gör gällande att ”väggdekor borstas bort och ersätts av gulbruten kalkfärg,”(Gullbrandsson, sidan 17) men vad och var man borstat är osäkert. Vi kan nu i alla fall vara säkra på att man i inte borstat bakom altartavlan. Eftersom vi tidigare inte funnit vare sig dokumentation eller tydliga äldre fotografier på dekorationerna, kan man säga att fyndet av väggmålningen är ”en nyupptäckt” som varit väl dold sedan 1886.

Det som göms i snö…

Det är spännande att målningen hittats. Under en av arbetsdagarna fick vi besök av Catonis barnbarnsbarn. De hade med sig konstnärens gesällbrev och ett privat foto på Gustaf Adolf och hans fru Kristina (se bilderna ovan). Det är roligt att ha hittat ytterligare pusselbitar kring en av de verksamma 1800-talsmålarna i Jönköpings län och vi tackar syskonen för att de så generöst delat med sig av sina kunskaper och material kring sin farfars far.

Vi har nu dokumenterat väggdekorationen som snart göms igen bakom Ludvig Frids stora altarmålning. Under våren 2017 får Ås återigen besök av biskopen, som skall återinviga den förändrade kyrkan, 147 år efter den förra invigningen.

 

Syskonen Catoni, som är barnbarnsbarn till konstnären, besökte kyrkan en dag för att se väggmålningen som återupptäckts. På golvet framför dem ligger Ludvig Frids altarmålning. Här har den just rengjorts på fram och baksida, samt planerats, dvs planats ut. Den skall snart återfå sin placering framför Catonis väggmålning.

Av Bibi Pålenäs, målerikonservator vid Jönköpings läns museum

 

Referenser:

Ås kyrkas kyrkostämmoprotokoll, Riksarkivet

Refteleboken, Reftele, Ås och Kållerstads socknars historia, utgiven i december 1975 av Kulturnämnden i Reftele kommun

Så målade man av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors, Svensk byggtjänst, 1997

Ås kyrkas karaktäriseringsrapport av Robin Gullbrandsson, Jönköpings läns museum

 

 

 

Lite om Waldemar Lorentzons konst i Småland

Kyrkomåleri förknippar vi främst med det som skapades i de gamla sockenkyrkorna från medeltid fram till klassicismens genombrott omkring 1770, när det blev modernt med mer återhållsamt dekorerade kyrkorum med Ordet i centrum. Kyrkomåleriet återkom under 1800-talets andra hälft med textband, kvadermålning och en del figurframställningar, men detta konstuttryck kom snart att få en hård dom. Det tidiga 1900-talets smak föraktade det mesta av föregående generations målerier. Därför gick också mycket förlorat vid invändiga ommålningar. Kyrkomåleriet under efterkrigstiden har emellertid ofta varit av hög kvalitet och bevarats. Konstnären Waldemar Lorentzons verk är exempel, som förekommer i flera kyrkor.

Waldemar Lorentzon bildade tillsammans med ett par kusiner och några andra konstnärsvänner den så kallade Halmstadgruppen 1929. I ett tidigt skede präglades medlemmarnas konst av främst surrealismens idéer om att ta sig bortom logikens regler för att locka fram det undermedvetna.

I slutet av 1930-talet engagerade sig Lorentzon i den så kallade Oxfordgruppen, som senare blev MRA (Moral Re-Armament). Intresset för religiösa frågor gjorde att han från 1950-talet merendels kom att ägna sig åt kyrkligt måleri. I Småland finns det flera exempel på detta!

Ett tidigt exempel är målningen i kortaket i Reftele kyrka från 1932 (se bild ovan). Temat för målningen är bibelordet: ”och han utsände de tolv till att predika Guds rike och göra de sjuka helbrägda”.

På 1950-talet skapade Lorentzon ytterligare två kortakmålningar – en i Ryssby kyrka (Se bild till vänster) nära Ljungby och en i Månsarps kyrka (se nedan) söder om Jönköping. En likhet mellan dessa är att Kristus framställs inom en mandorla – en mandelformad gloria. På ömse sidor om Kristus finns figurframställningar, som illustrerar konstverkets tema. I Ryssby kyrka framställs frälsningshistorien och i Månsarps kyrka är konstverkets tema Kristi återkomst.

 

 

 

 

 

Text: Anders Franzén, bild: Robin Gullbrandsson och Anders Franzén

 

Ny bok om Smålands medeltidskyrkor

Relief på Vallsjö gamla kyrka. Foto: Mikael Ullén.

På onsdag den 17 juni kl. 14.30 vid Vallsjö gamla kyrka presenteras länsmuseets senaste bok: Kyrkobyggare och stenmästare i småländsk medeltid av Marian Ullén, rikt illustrerad med nytagna foton av Mikael Ullén.

Marian och Mikael Ullén vid Myresjö gamla kyrka.

Småland hamnar ofta i skuggan av sina grannlandskap när Sveriges tidigmedeltida kyrkor presenteras. Det är orättvist. Småland kan uppvisa några av fastlandets finaste prov på bevarad romansk stenskulptur. Vi kan till exempel se på det gamla folklandet Njudungs absidkyrkor eller den synnerligen märkliga kyrkan i Rydaholm. Många av dessa kyrkor ges med denna bok för första gången en mer uttömmande beskrivning och tolkning i ord och bild. Marian Ulléns forskning och fotografen Mikael Ulléns bilder bidrar här till att fylla en lucka i den svenska konsthistoriska litteraturen. Få är bättre lämpade än Marian Ullén för denna uppgift. Hon är född och uppväxt i Småland. Som specialist vid Riksantikvarieämbetet har hon ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att utforska de småländska medeltidskyrkorna, en uppgift som ännu inte är avslutad. I fyra fristående kapitel får vi som läsare bekanta oss med olika delar av småländsk medeltid, som de möter oss i de ännu bevarade kyrkorna och deras utsmyckning. Vi ser spåren av maktambitioner hos biskopar och lokala potentater. Vi ges en inblick i medeltidsmänniskans föreställningsvärld, uttryckt i dopfuntarnas goda och onda monster. Relieferna eggar fantasin med sina lejon, kentaurer, gripar, drakar och satyrer. Hur hänger de samman med det kristna budskap som på 1100- och 1200-talen förkunnades och anammades i Småland? Vad ville den tidens kyrkobyggare och stenmästare förmedla till sin omvärld och eftervärld? Några av dessa personer känner vi till namn, biskop Gisle i Linköping, stenhuggarna Bose och Finnvid, medan flertalet är okända. Länsmuseets förhoppning är att denna bok kan bidra till att väcka intresse för den kulturhistoriska skatt som Smålands medeltidskyrkor är.

Robin Gullbrandsson

 

Kyrkorum återfår färgprakt från 1906

Järsnäs kyrka efter 1906 års restaurering – ett helt nytt kyrkorum i jugend med rik målningsutsmyckning.

Det är inte ofta man gör stora förändringar i ett kyrkorum. Dels beror det förstås på rummets höga kulturhistoriska värden, men också på att det är en lokal som många har starka emotionella band till. En större och genomgripande restaurering äger i snitt rum en till två gånger under ett sekel. I Järsnäs kyrka skedde detta senast 1937 med Erik Lundberg som arkitekt. Bara 30 år tidigare hade den gamla medeltidskyrkan genomgått en total förnyelse under ledning av Jönköpings stadsarkitekt August Atterström. Då byggdes ett nytt långhus till, så att man ändrade riktning i kyrkan (altaret är nu i söder i stället för som traditionellt i öster) och lade till ett präktigt torn och en helt ny inredning. Bara den gamla kyrkans altaruppsats sattes upp igen (övrig gammal utsmyckning hamnade som brukligt på den tiden på vinden eller såldes till privatpersoner).

Atterström kan man säga skapade ett av länets få kyrkorum i nationalromantik med drag av jugend 1905-1906. En viktig del i detta var de synliga takstolarna och den påkostade målade dekorationen på väggarna, utförd av målarmästare A E Gustafsson från Skövde. Denna stora restaurering kom helt att prägla Järsnäs kyrka. Men smaken ändrades i och med modernismens segertåg. Arkitekt Lundberg låt tvätta bort all dekorationsmålning, måla väggarna vita, ta fram träytan i takstolarna och måla om övrig inredning. Det medeltida triumfkrucifixet hämtades ner från vinden och sattes upp i 1905 års triumfbåge.

Kyrkorummet 2014 före pågående restaurering.

Nu genomgår Järsnäs kyrka på nytt en stor restaurering och modernisering för att uppfylla dagens och morgondagens behov. Församlingen önskade sig bland annat ett ljusare och mer flexibelt kyrkorum, men också att återfå en del av den färgprakt som försvann 1937. Jugendinredningen återfår sin ursprungliga ljusa färgsättning från 1906 medan takstolarnas stämningsfulla brunlaserade träyta får vara kvar. Särskilt anslående är det mödosamma arbetet med att utifrån äldre fotografier återskapa det rika dekorationsmåleriet i absid och triumfbåge med bladverk, stjärnhimmel och förgyllda bibelcitat. Genom flyttbara stolar, dopfunt och altare i koret finns nya möjligheter till körverksamhet och ett flexibelt nyttjande, utan att detta förtar något av det ståtliga nygamla kyrkorummet. Triumfkrucifix och barockpredikstol ges en ny placering i östra korsarmen, det gamla koret, som vacker fond till ett rum i rummet.

2015 – arbete pågår. Delar av färgprakten från 1906 återskapas.

2015 års kyrkorum blir en mer helgjuten sammansmältning av 1906 och 1937 års stora omdaningar, men samtidigt med utrymme för samtid och framtid.

Robin Gullbrandsson

Konservering i Bottnaryds kyrka

Altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka är som ett skimrande smycke i kyrkans kor. Enligt kyrkobeskrivningen är den ett ”nordtyskt arbete” – utan närmare precision – som år 1677 skänktes till kyrkan av dåvarande landshövdingen Peder Örneklou på Gunillaberg. Örneklous hustru Christina var dotter till Johan Printz, Bottnarydssonen som blev guvernör i Nya Sverige, Nordamerika,  i mitten av 1600-talet, återvände hem och slog sig ned på Gunillaberg.

Altaruppsatsen är uppbyggd i flera våningar. Nedtill på predellan finns en målning där Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Huvudscenen ovanför är en nattvardsskildring i relief. Upptill en korsfästelsescen som kröns av en skulptur av den segrande Kristus. Mängder av detaljer som ljust marmorerade kolonner, förgyllda friser, sidostycken med skuren ornamentik.

Uppsatsen är ommålad vid flera tillfällen, första gången redan 1703. Då stod målarmästare Anders Falck från Bogesund för ”stofferingen” – som bemålningen kallades i äldre tider. Idag kan vi njuta av originalmåleriet på predellans ”tvättscen” och bakgrundsmålningen till krucifixet. I övrigt är alla skikten omgjorda på ett eller annat sätt.

Under några veckor har konserveringsarbeten pågått på bland annat altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka. Färg- och förgyllningsskikt, som hade börjat släppa från trästommen, har fästs ned igen och alla ytor har rengjorts. Gyllene ytor har också fått ett extra ytskydd för att hålla bättre på sikt och för att ge det där extra glimret man gärna vill se på kyrkorummets viktigaste plats.

 

Bildskatter i våra kyrkor 3 – Ovan valv i Bringetofta

Många medeltida kyrkor har genom århundradena byggt om och till, både utsida och insida har med tiden förändrats och förnyats. Förändringarna har varit nödvändiga för att ge plats åt en växande församling, men kyrkan har också låtit sig inspireras av de för tiden gällande stilidealen.

På väggarna kring triumfbågen avbildas både änglar och heliga personer. Målningarna är från 1200-talet.

I Bringetofta kyrka i Jönköpings län har förändringarna lämnat tydliga spår, bland annat i koret. Till skillnad mot målningarna i långhuset är figurerna till stor del huvudlösa, åtminstone ser det så ut eftersom man slagit valvet långt efter att målningarna uppfördes.

Av bilden ”Kungarnas tillbedjan” på södra korväggen syns delar av hästarna som kungarna kom ridande på, men av kungarna syns bara en. Av Maria och jesusbarnet som de uppvaktar med sina gåvor, syns ingenting.

I de flesta fall är det så det är. Renoveringar och ombyggnationer har helt ödelagt äldre tidsskikt och man får fritt fantisera kring hur det kan ha sett ut en gång i tiden. Men inte i Bringetofta, där finns på vinden ovanför valvet en viktig del av bildskatten sparad, mer eller mindre orörd av tidens tand. Inkilad mellan takkonstruktionens bjälkar och valvhjässan finns fortsättningen av södra korväggens målning.

Maria med Jesusbarnet finns i ganska oskadat skick ovanför korvalvet.

Bildskatter i våra kyrkor 2 – Uppåt väggarna i Askeryds kyrka

Att målade bilder och symboler hade stor betydelse i kyrkorna under medeltiden är lätt att förstå, för läskunnigheten var låg och predikningarna hölls till stor del på latin. Bilderna var noggrant utvalda för att både skrämma folk till lydnad och undervisa om bibelns alla berättelser. Idag när de flesta är läskunniga och predikningarna hålls på svenska är det snarare bilderna som kan verka obegripliga och märkliga.

Valvmålningar från 1500-talet i Askeryds kyrka

Pelikanen i Askeryds kyrka är ett exempel. Längst upp på norra väggen, alldeles intill takvalvet står den i sitt bo. Hugger sig själv i bröstet med näbben och ur det blodiga såret matar den sina ungar med sitt eget blod. Sägnen om pelikanen beskrevs redan under antiken av Plinius den äldre som en sista möjlighet för pelikanen att ge sina svältande ungar föda. Men vad betyder det?

Pelikanen matar ungarna med sitt blod. Traditionellt i kyrkokonsten är pelikanen i form av en svan med örnhuvud. Senare blev den mer pelikanlik – med kortare hals och kraftigare näbb med påse.

På väggen mitt emot pelikanen finns fragment av en annan mycket vanligare bild nämligen korsfästelsen. Mycket av bildscenen är borta men övre delen av korset och Jesu nedböjda och plågade ansikte syns fortfarande tydligt.

Korsfästelsen

Att pelikanen är målad på väggen mitt emot korsfästelsen är ingen slump, tvärtom. Sägnen är en allegorisk berättelse där pelikanen symboliserar den bibliska berättelsen om hur Jesus offrar sitt liv för människorna. Bilder som allegoriskt berättar samma historia speglas ofta mot varandra i kyrkmålningar. I Ölmstad kyrka i Jönköpings län valde man exempelvis istället att måla bilden av Jona i valfiskens buk som en parallell till korsfästelsen.

Symbolen med pelikanen som matar ungarna hittar man inte bara i kyrkomålningar, den återfinns också på stadsvapen, sigill och vapensköldar.

Bildskatter i våra kyrkor 1 – Upptäckarglädje och arbetsmöda i Säby kyrka

Att få vara den som blottlägger flerhundraåriga målningar, gömda och glömda sedan många generationer är idag få förunnat. Under det tidiga 1900-talet och ända fram mot 1970-talet var det desto vanligare. Alfred Nilsson, konservator från Stockholm, var 1931 i Säby kyrka utanför Tranås och knackade fram bilderna som målades ungefär 450 år tidigare.

Madonnan och Jesusbarnet omgärdade av strålkrans

Kain och Abel, brodermordet

Den Helige Gregorius

Nådastolen med Gud, Kristus på korset och Den helige anden i form av en duva

Katarina av Vadstena med nunnedoket

Välbevarade målningar och bildsviter från valven i Säby kyrka.

Ibland är det lätt att med kalkhammare knacka fram och frilägga bilder under puts- och kalkskikt. Men det var det inte i Säby. Alfred Nilsson har skrivit en ovanligt utförlig beskrivning av friläggningarna och det oändligt mödosamma och komplicerade arbetet. Den underliggande bemålade putsen från 1400-talet var porös, krackelerad och hade grova sprickor så den släppte från tegelvalvet när man började frilägga. Dessutom hade måleriet förenat sig starkt med de senare påslagen av kalk och puts och ”hade stark benägenhet följa med putsen”.

Maria Magdalena med oljekrus

Groteskt ansikte från de främre valven

De täta hammarslagen vid friläggningen har lämnat tydliga vita slagmärken över hela ytan. Ju tätare de vita strecken är desto svårare har arbetet varit. Det finns nästan inga ytor med glesa slagmärken.

Skam den som ger sig. Valv och väggar klistrades in med papper och sen kunde man bit för bit täta de bredaste sprickorna genom att injicera gips mellan putsen och tegelvalvet, trycka fast den löst sittande putsen och först därefter återuppta friknackningen av målningarna.

Bilder ur Jesu liv i mittvalvet

Korvalvet med heliga män och kvinnor

Målningarna pryder och förskönar Säby kyrka och gläder både de tillfälliga och de ofta återkommande besökarna. Få anar idag vilken arbetsmöda som Alfred Nilsson och hans medarbetare la ner 1931-1933 för att få fram den glömda bildskatten.