En funnen bildskatt

Ibland ramlar vi över nya skatter och intressant material om länet som vi inte har sett förut. Igår letade jag efter ett äldre fotografi över Slottskapellet i Riksantikvarieämbetets fotodatabas, Kulturmiljöbild. Då jag först inte hittade den aktuella bilden gjorde jag en bredare sökning med Jönköping som sökord. Då dök det plötsligt upp en rad spännande färgbilder som jag inte hade sett tidigare. De var tagna i mitten av 1940-talet av en Fredrik Daniel Bruno.

Bilderna väckte min nyfikenhet och jag gjorde därför en sökning på fotografens namn. Ett inlägg från 2010 i Riksantikvarieämbetets blogg, K-blogg, berättas om en nyfunnen väska med drygt 1000 färgdiapositiv. Fredrik Bruno var stadsingenjör i Hudiksvall och en intresserad amatörfotograf. I samband med sina resor i hemtrakten, men också på andra håll i landet, dokumenterade han bland annat stadsmiljöer och byggnader. Efter Fredrik Brunos bortgång i början på 1970-talet hade hans bildmaterial skänkts till Riksantikvarieämbetets av hans dotter, väl förpackade i en resväska. Väskan blev sedan bortglömd och först 2010 återfanns den i ämbetets arkiv och när man öppnade den fanns man en bildskatt. Det var diapositiv, vissa av bilderna var blekta men de klassiska Kodachrome-bilderna var i gott skick. Ämbetet gjorde i samband med scanningen av de nyfunna bilderna en återfotografering på ett antal identifierbara platser och publicerade ett urval av Fredrik Brunos bilder på Flickr.

Från Jönköpings län finns ett drygt 100-tal bilder, flertalet är från Jönköping, Gränna och Visingsö. Bilderna skildrar en tid då cykeln var det allmänna kommunikationssättet, vid sidan om tåg och spårvagn. Fredrik Bruno var på Visingsö på ett möte med Kommunaltekniska föreningen sommaren 1945, man kan se en rad välklädda herrar i kostym och hatt som åker remmalag och färja. Det finns också några enstaka bilder från Eksjö, Nässjö, Sävsjö och Nydala. För er som har julstökat klart, eller behöver lite sysselsättning i mellandagarna kan jag rekommendera ett digitalt besök på Kulturmiljöbild, (jag har förkryssat alternativ i sökningen för att hitta hans bilder från just Jönköpings län). För er som inte har besökt Kulturmiljöbild innan, finns det sysselsättning fram till tjugondagknut! Här kommer ett smakprov av Fredrik Brunos bilder!

Västra Storgatan, med det nybyggda Västerhuset till vänster i bild.

Utsikt från Stadsparksberget med det nyligen rivna idrottshuset framför Sofiakyrkan.

Jönköpings station.

Nydala kloster, 1949.

På väg till Visingsö med Motala Express.

Norra Storgatan i Eksjö, som är sig relativt lik.

Ribbagården i Gränna.

Vi kulturmiljövårdare på Jönköpings läns vill vi önska alla en God Jul och ett gott nytt år samt tacka för att ni har läst, kommenterat och följt oss under det gångna året! Vi återkommer med nya inlägg 2018!

Britt-Marie Börjesgård

Annons

Arkiven ger liv åt historien

Ibland gör vissa uppdrag att vi får chansen och möjligheten att gå in i arkiven. För att kunna skriva skylttexter till ruinen efter hammarsmedjan och kolladen vid Marieholms bruk fick jag tillbringa en dag bland brukets kapital- och avräkningsböcker i kommunens arkiv i källaren under kommunhuset i Gnosjö. Tidsfönster öppnade sig.

Våren 1874 startar bygget av ett nytt valsverk i på platsen för den gamla hammarsmedjan. Byggmaterialet tas från när och fjärran, bandjärn, stångjärn och tegel hämtas ut företagets egen produktion, virke i form av furuträd, granar och bjälkar köps av bönderna i grannbyarna. Fönsterbågar som här kallas lunetter kommer från den relativt nygrundade Jönköpings Mekaniska Werkstad, eller F. G Sandvalls som det står i de första noteringarna (Sandvall var järnhandlare i Jönköping och en av intressenterna i JMW). Fönsterglaset kommer från Gyllenfors glasbruk, som låg sydost om Gislaveds by, och som sedan blev lokaliseringen för gummifabriken. Glas såldes vid den tiden i kistor. För byggnationen gjorde J. Svanström från Lindefors 118 dagsverken, á 4:50 dagen. Men långt fler dagsverken gjordes av de som var knutna till bruket.

Dagsverkskontot oktober 1875, fördelat mellan brukets olika konton.

Ritningen för ombyggnaden levererades av Carl Fredrik Wennberg, som var son till den tidigare delägaren Nils Wennberg från Barnarp. Ersättningen om 3 000 riksdaler gällde inte bara ritning och ombyggnad av valsverket utan avsåg också smedja och spikfabriken. Carl Fredrik Wennberg var utbildad ingenjör och hade tidigare arbetet en period på bruket. Vid faderns bortgång 1868 gick ägoandelarna i Marieholms bruk till hans måg Sven-August Colléen, som redan tidigare ägde delar av bruket.

Valsarna, som var så kallade kokillvalsar, beställdes från Åkers styckebruk i Sörmland. Det var först fem valsar som levererades 1874 och fyra valsar påföljande år.

Arkiven ger en bild av livet, arbetet och produktionen på bruket, men också en glimt av de nätverk som finns mellan bruken och andra företagare i regionen.

Hur fick man då kunskap om branschen och innovationer i stort? Att man visste att Åkers styckebruk tillverkade nya moderna kokillvalsar kan kanske härledas till  att både Marieholms bruk och Åkers styckebruk ställde ut på en nordisk industri- och konstindustriutställning i Köpenhamn 1872, där Åkers styckebruk visade bl.a. kokillsvarvar. Och hur vet jag det? KB, Kungliga biblioteket har digitaliserat ett antal tidskifter och tidningar från 1800-talet. Och Teknisk tidskrift nämner detta i en ett referat från utställningen. En tråd leder till en annan och snart har en hel väv formats och historien växer fram inför våra ögon.

Britt-Marie Börjesgård

 

På räls i 150 år

I år är det 150 år sedan Södra stambanan invigdes. Den var resultatet av ett kostsamt men verkligt framtidssyftande beslut, drygt tio år tidigare. Det var 1853- och 1854-års riksdagar som fattade beslut om att bygga ett nationellt järnvägsnät som inbegrep bland annat södra stambanan. År 1855 uppdrogs åt den kände och välmeriterade kanalbyggaren Nils Ericsson att ansvara för byggandet. Banbyggnaden indelades i två linjesträckningar; Falköping (Ranten) – Jönköping och sträckan Malmö – Jönköping. Parallellt pågick även byggnationen av Vestra stambanan. Arbetena med banan gick i rask takt och åtta år efter den första bandelens öppnande, i december 1964, kunde hela den 381 kilometer långa södra stambanan öppnas för all­män trafik. Från 1856 till 1864 hade banan öppnats i etapper och sträckorna Falköping (Ranten) – Mullsjö (38 km) öppnades för trafik november 1862 och sträckan Mullsjö ­– Jönköping (31 km) i december 1863. I Falköping anslöt banan till Vestra stambanan för vidare förbindelse mot Stockholm. På den tiden tog resan Stockholm – Malmö två dagar och Jönköping var ett lämpligt stopp efter första dagens resa. Det var den kommande järnvägsförbindelsen som var en viktig faktor till att Stora hotellet kom att byggas. Hotellet stod klart i god tid och  firade sitt 150-årsjubileum 2010.

Stora Hotellet i Jönköping

Ånglok F1200

Banan invigdes som sagt i december 1864, men redan nu till helgen blir det stort firande med ett jubileumståg som går från Malmö till Stockholm. På lördag den 6 september är det tågstopp i Nässjö och även om alla biljetter på tåget sedan länge är slutsålda finns det möjlighet att kika på det stora klassiska ångloket vid Nässjö station på lördag eftermiddag och för den morgonpigge på söndag morgon när färden går vidare mot Stockholm. I Nässjö blir det också en rad andra aktiviteter för den järnvägsintresserade. Läs mera här.

Den dragning som vi idag tänker på som södra stambanan genom östra Mellansverige ersatte sträckningen över Falköping – Jönköping år 1874.

Ruiner till nytta eller nöje?

Brahehus som romantisk ruin i bildverket ”Svenska minnen” från 1830-talet. Som kontrast mot greve Per Brahe d.y:s svunna stormaktsdrömmar stävar den moderna tidens hjulångare fram på Vättern.

Det mesta i vår tid måste motiveras utifrån funktionalitet och ekonomiska kalkyler. Perspektiv som i hög grad inverkar också på kulturmiljövården eftersom merparten av vårt byggda kulturarv är byggnader som är i bruk på ett eller annat sätt. Så icke ruinerna, en brokig skara av mer eller mindre substantiella byggnadsverk som har det gemensamt att de är övergivna. I och med detta omfattas de av kapitlet om fornminnen i Kulturminneslagen, en fornlämning är per definition varaktigt övergiven. Men lockelsen att fylla ruinerna med liv och funktionalitet tycks starkare än på länge, särskilt på kontinenten. Och eftersom ruiner som regel kräver sitt underhåll är det kanske en förståelig tanke att de även skall kunna användas och inbringa pengar? Men hur långt kan man gå innan ruinen upphör att vara just ruin och blir något annat, ett rekonstruerat byggnadsverk?

Brahehus fotograferat 1877 i långt gånget förfall. Delar av murverken har kollapsat och kom sedermera att återuppföras under 1900-talets restaureringar. ATA.

Brahehus hösten 2012 i nykonserverat skick. Skadade fogar utbytta och krönen på förborgen säkrade med bentonitlera och grästorv.

Ruiner har i alla tider fascinerat människan, kanske främst för att de påminner oss om alltings förgänglighet och därmed vår egen korta tid på jorden. Slottsruiner som Brahehus och Eksjöhovgård i Småland står som symboler för svunna stormaktsdrömmar medan torpargrunden i skogen berättar om en i det långa perspektivet bortspilld odlarmöda. Det svenska intresset för ruiner vaknade redan på 1600-talet, men blev verkligt stort i och med romantiken och nationalismen under 1800-talet. År 1891 uppgjorde Vitterhetsakademien en ambitiös plan för att rädda landets viktigaste ruiner från förstörelse, däribland Visby ringmur och Brahehus. De kommande decennierna såg stora restaureringsinsatser som var betydelsefulla men samtidigt skapade framtida problem genom det flitiga användandet av cementhaltigt bruk. Till följd av de skrala statsanslagen kom ruinvård under hela 1900-talet att vara en form av nödhjälpsarbete för antingen arbetslösa hantverkare eller vapenvägrare. Flera program uppgjordes av arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg som inte drog sig för omfattande återuppmurningar och införande av moderna material som stål och betong. Det var restaureringar och inte konserveringar, sistnämnda innebär att ruinen prepareras i sitt befintliga autentiska tillstånd utan kompletteringar. Likväl har aldrig målet varit att göra om ruinerna till fungerande byggnader, utan man har velat behålla dem som just ruiner. Objekt som berättar en historia om något svunnet samtidigt som de fyller en identitetsskapande funktion och förmedlar en sinnlig upplevelse. Antikvariskt har hållningen under 1900-talet mer och mer gått mot konservering medan attityder hos förvaltare och politiker inte sällan tenderat röra sig i andra riktningen.

Eksjöhovgård före konservering 2009. Omfattande insatser på 1930-talet vid Erik Lundbergs restaurering har skapat dagens utseende, bl.a. rekonstruerade tegelvalv och betongbjälkar i fönsteröppningarna. Krönen är avtäckta med betong och asfalt på 1960-talet, vilket ger ett tungt intryck.

Eksjöhovgård efter konservering. Krönen har försetts med grästorv på samma sätt som Lundberg en gång gestaltade ruinen. Ruiner och grönska hör ihop, men växtligheten måste kontrolleras för att inte åsamka skador.

Under de senaste åren har stora satsningar gjorts på vård och underhåll av slottsruinerna i Jönköpings län: Eksjöhovgård i Sävsjö, Brahälla i Adelöv, Hultaby i Näsby och Brahehus i Gränna. Här har utgångspunkten varit att konservera ruinerna i deras befintliga tillstånd och inte förändra vare sig det ursprungliga eller vad som tillkommit genom 1900-talets restaureringar. Skadade fogar har bytts ut, instabila murpartier murats om och krönavtäckningar setts över och kompletterats. Eksjöhovgård, som spelar en stor roll för Sävsjö som ort, har därtill tillgänglighetsanpassats och försetts med fasadbelysning, allt på ett diskret sätt som inte förtar något av varken värden eller stämning på platsen.

Ruinerna efter fästningen Rosenau i Transsylvanien, Rumänien, sommaren 2011. Flera år av bitvis hårdhänta restaureringsinsatser går mot sitt slut och borgen marknadsförs som ordensriddarborg, något den aldrig varit.

Det återuppståndna renässansslottet i Vilnius

De anspråkslösa resterna av stadsslottet i Berlin som sprängdes under DDR-åren, men nu står i begrepp att återuppföras som nytt kulturcentrum.

I det forna östblocket ser man däremot hur stora summor läggs på att återställa ruiner till mer eller mindre hypotetiska versioner av ursprungligt tillstånd, en slags ruinernas stilrestaurering. Kungaborgen Visegrád i Ungern står mer eller mindre under återuppbyggnad, vilket även gäller för borgen Rosenau i Rumänien. I Vilnius har det kungliga slottet återuppförts efter att ha varit utplånat i tvåhundra år. I Potsdam och Berlin återuppförs stadsslotten med nytt innehåll. I Dresden har Frauenkirche återuppstått. Här rör det sig om att ruinerna är en pusselbit i stärkandet eller återskapandet av en nationell eller lokal identitet, motivet ekonomisk lönsamhet är knappast det avgörande även om det turistiska perspektivet är betydelsefullt. Tyvärr kan man i exempelvis Rumänien konstatera att metoderna är hårdhänta såväl i materialval som utförande. Ruinen som stämningsskapande ort för reflektion över tidens gång lyser med sin frånvaro. I det perspektivet har den svenska, för att inte tala om exempelvis den brittiska ruinvården en väsensskild framtoning. Ruinen tillåts att vara just ruin, resterna av en övergiven byggnad som beträdes på dess egna villkor. Och även om ruinen inte är en fungerande byggnad så har den en funktion i folks medvetande, den betyder något utan att vara lönsam.

Robin Gullbrandsson

För den som vill läsa mer om ruiner rekommenderas Lars & Nanna Cnattingius fina bok Ruiner – historia, öden och vård från 2007.

För fördjupning kring länets nykonserverade ruiner finns följande rapporter från länsmuseet:

Förstudie och kontroll för Eksjöhovgård:

eksjöhovgård

Eksjöhovgård kontroll

Förstudie och kontroll för Brahälla:

Brahehälla liten nät

Rapport 2010-59 Brahälla slottsruin Webb Lågupplöst

Förstudie och kontroll för Hultaby:

Rapport 2010-82 Hultaby slottsruin Webb Lågupplöst

Rapport 2011-28 Hultaby slottsruin Lågupplöst Webb

Förstudie och kontroll för Brahehus:

Brahehus

Brahehus liten

Torben Grut har ritat mera än Stockholms stadion

I år är det 100 år sedan Stockholms olympiad genomfördes. Stockholms Stadion uppfördes till evenemanget och är kanske, vid sidan om Solliden på Öland, det byggnadsverk som främst förknippas med arkitekten Torben Grut (1871-1945). Samma år uppfördes och invigdes också Stengårdshults kyrka.

Stengårdshults kyrka är särpräglad och unik i sitt slag bland länets kyrkobyggnader. Torben Grut var från 1906 knuten som arkitekt utom stat till Överintendetämbetet, den myndighet som vid tiden granskade och lämnade förlag till nya kyrkobyggnader. Den gamla kyrkan i Stengårdshult hade brunnit och 1908 gick uppdraget till Grut att ta fram ett förslag till en ny kyrka. Gruts träkyrka är en smäcker basilika med drag av både jugendstil och klassiscism.

Interiört är kyrkan öppen upp till taknocken med synligt fackverk, vilket var vanligt i de nationalromantiska kyrkorna från samma tid. Stengårdshults kyrka avviker dock genom sin ursprungligt strama klassiska färgsättning som återskapades vid den senaste restaureringen 2005. Kyrkans interiör är hållen i en vit och grå färgskala med en svagt gulröd ton i de putsade väggfälten och med dekorativa förgyllda detaljer ger den ett sparsmakat helhetsintryck.

Att Stengårdshults kyrka dessutom ligger bedövande vackert på en höjd med utsikt över Stengårdshultsjön gör den till ett fint utflyktsmål så här i semestertider!

Om du vill veta mera om Torben Gruts arbeten i Jönköpings län, läs Agneta Åsgrim-Berlins artikel i vår bok ”Visioner och vardagsarkitektur. Byggnadskonst i Jönköpings län under 1900-talet”.

Britt-Marie Börjesgård

Vad gör man när det regnar…

Reftele kyrka från vägen. Foto: JLM, Robin Gullbrandsson.

När det inte är väder för badstranden eller för att måla huset så finns det mycket annat att göra.

Varför inte turista hemma? Ett besök i en öppen sommarkyrka ger ofta möjlighet att ta del av kulturhistoria på många sätt, byggnaden i sig, föremålen i kyrkan och kyrkogården med dess gravstenar ger en bild av församlingen och dess människor över tiden.

Gravvård vid Nässjö gamla kyrka. foto: JLM, Anette Lindgren.

I Jönköpings län finns många fina och intressanta kyrkor, allt från små medeltida kyrkor, det sena 1600-talets korskyrkor, 1800-talets rena kyrkor som ibland går under den något nedvärderande epitetet ”tegnerlador” till stora katedraler både i trä och sten.

Se konsten, arkitekturen, eller bara njut av friden!

Vila under valven i Ölmstads kyrka. Foto: JLM, Robin Gullbrandsson.

Britt-Marie Börjesgård

Avancerat stenpussel

Gjuteridammen med gamla fabriken i bakgrunden.

Marieholm är en intressant bruksmiljö i Gnosjö kommun. Anledningen till ortens etablering och placering var Skärvån, som rinner från Skärvsjön i Åsenhöga socken till Mosjön. Ån har en fallhöjd på 70 meter på sitt ca 2,5 km långa lopp. Längs ån har det sammanlagt funnit 30 fördämningar varav flertalet har drivit något form av verk, tråddragerier, hammare, stampar, verkstad och fabrik och givetvis kvarnar och sågar. I dag finns fem bevarade dammar med vattenspegel i samhället Marieholm.

I sommar genomförs restaureringsarbeten för att säkerställa dammvallarna och dess regleringssystem. Bland annat så restaureras två av nedströmsmurarna, det vill säga murarna på nedsidan av dammarna. Stenar som hade rubbats ur sitt läge har lagts på plats. För att kunna iordningställa murarna har de fått plockas ned och sedan plockas upp igen. För att var sten ska hamna i sitt rätta läge har de fått märkas, dels i ordning och dels med vissa relationspunkter.

Pågående arbete vid Hammardammen.

Hammardammens nedströmsmur är komplex, muren utgör också väggen för den gamla sedan länge rivna hammarsmedjan, vilket gör att muren är byggd som en skalmur, dvs två murar med stenfyllning emellan. På skalmurens ovansida är fyllt med tätande jordmassor. Dammkroppen utgör dessutom vägbana så förutom att klara vattnets påfrestningar ska dammvallen också stå emot vägtrycket.

De uppmärkta stenarna till den inre muren.

Arbetena möjliggörs genom bidrag från länsstyrelsen, Leaderpengar samt ideella insatser av den ekonomiska föreningen Kulturarv Marieholm och engagerade Marieholmsbor. Svevia utför arbetet och projekteringen är gjord av ledande expertis i form av Bengt Spade, Industriminnesbyrån. Länsmuseet är antikvarisk medverkande och det är härligt att se det fina resultatet!

Muren vid Hammardammen efter avslutat arbete.